194. Cirkeln sluts

DSC_9233

Idéskiss!

Jag hade en idé tidigt i våras om ett grönsaksland som var alldeles runt och där vita stenplattor skulle skära igenom och ligga så att de angav de olika väderstrecken.

Det var alltså tanken, själva visionen! Och några månader senare var den realiserad. Idén hade så att säga blivit materialiserad.

Och är inte det ganska fantastiskt? Alltså inte att jag anlade ett grönsaksland – utan att det som till en början bara var en idé i ett huvud – senare kunde ta fysisk form.

Och detta är något för oss människor helt unikt, visst kan en del djurarter i viss mån föreställa sig vissa skeenden, men de kommer aldrig i närheten av vad vi människor förmår föreställa oss och sedan skapa.

Jag fixade här alltså bara ett cirkelformat land – medan andra planerar och färdigställer byggnader som ibland når ända upp till himmelen, hängande broar över vida hav, applikationer för våra smartphones eller transportsystem i våra städer.

Och det som gör det hela möjligt är just att våra olika idéer och ambitioner sammanfaller. Alla idéer som ska förverkligas bygger oftast på att andra idéer har förverkligats. Och på så vis lutar vi våra olika ambitioner mot andra, får stöd av varandra och kan i bästa fall skapa helt fantastiska saker.

DSC_0260

Verklighet!

Sedan finns det förstås de bland oss som inte materialiserar någonting alls.

Och så finns förstås de som har som idé och vision att förgöra det som andra byggt upp.

Och det är klart – det är enklare att rasera en tusenårig buddhastaty eller en skyskrapa än att ge sig på att försöka skapa dem.

Och det är kanske också det som förstörelse som idé handlar om – vanmakten. Känslan av den egna maktlösheten och oförmågan kopplat med att få vara delaktig i någonting stort som ger rejäla avtryck.

Att sätta käppar i de hjul som vill rulla kanske kan ge en liknande känsla av självbekräftelse – som den man får när man just förmår sätta hjulen i rullning. Fast omvänt då förstås!

Det är som med våra samhällsbyggen. De är också skapade av en mängd tankar och visioner. De är också svåra att få på plats – och desto enklare att montera ned.

2 kommentarer

Under Politik

193. Verklig, verkligare, verkligast!

sol

Det mest solklara…

Det finns nu rätt så många olika uppfattningar om vad som är ”verkligt” – även om vi kanske inte alltid diskuterar saken rent explicit. Attityderna ger sig ändå till känna – utan att vi för den skull behöver föra frågan på tal.*

En vanlig attityd är ett slags okomplicerad common-sense inställning där verkligheten är lika självklar som det klaraste korvspad – och bevisar sin existens varje gång vi råkar snubbla över en tröskel…

Jag gillar denna inställning till världen. Den är rätt fram och rakt på sak… även om den ibland kan bli lite väl enkel.

Sedan har vi förstås den där attityden som direkt när den hör ordet ”verklighet” genast måste opponera sig och ställa den retoriska frågan: ”Vems verklighet pratar vi om” – och gör allt för att relativisera den.

Men jag uppskattar även denna attityd! Den är också rakt på sak och tar ändå fasta på det empiriska faktum att det finns olika slags perspektiv – även om den ibland kan bli lite väl retoriskt teoretiserande.

Sedan har vi ju förstås den där inställningen till världen som aldrig någonsin behöver ställa sig några frågor alls om vad som är verkligt eller inte – utan mer bara lever i den verklighet den blivit fostrad till.

Jag kan inte direkt säga att jag uppskattar denna hållning – även om jag ibland kan avundas den – allting blir ju så mycket enklare – och det ges sällan utrymme för några alternativ – vilket betyder mindre grubblerier och kanske lite mindre av inre slitningar.

our-sun

…kan vid närmare betraktande ändå te sig lite oklart

Men samtidigt är det ju en hållning som alltid kommer att möta spänningar i förhållande till sin omvärld – om denna nu inte råkar vara fostrad i samma slags tänkande och kultur, vill säga… och det är den ju nu för tiden väldigt sällan. Vilket då lätt kan resultera i andra slags konflikter. Och detta är ju då mindre bra.

Rent personligen håller jag mig nog med samtliga av dessa attityder – lite beroende på sammanhanget. Man skulle kunna säga att jag har en lite mer pragmatisk hållning till allt detta vi kallar ”verklighet”.

___

* Frågan är dock varför någon vettig människa skulle ägna möda och tid till att överhuvudtaget fundera kring detta vi kallar verklighet – eftersom vi alla, trots alla våra motstridiga uppfattningar, ändå tycks veta vad den innebär!

2 kommentarer

Under Filosofi, Pragmatism, Relativism

192. Vänskap

friendship1

”Jag förstår inte hur han kunde göra så – han var ju ändå en av mina bästa vänner!”

En smula uppgivet sa han: ”Jag förstår inte hur han kunde göra så – han var ju ändå en av mina bästa vänner!” 

Och jag tänkte, om han verkligen gjorde som du beskriver – var han kanske inte en av dina bästa vänner. Men samtidigt kände jag att denna tanke var för grund, alltså för ytlig! För vad menar vi med ”vän”, eller för den delen, ”vänskap” – egentligen?

Vad betyder det? Vad pratar vi om här?

Och det verkar som att vi vanligtvis använder begreppet ”vän” ganska flytande på en skala som går allt från ”bästa vän” – och nästan ända ner till ”ovän”! Men där tar givetvis också ”vänskapen” definitivt slut.  Den gränsdragningen tar vi vanligtvis inte miste på.

Av exempelvis alla mina ”vänner” på Facebook kanske en handfull (5) är vad vi skulle kalla ”riktiga” eller ”bästa” vänner (och då tar jag nog till i överkant).

Men ändå – spektrumet är ganska omfattande och utöver denna vaghet som vidhäftar själva begreppet – så är även föremålen får vår s.k. ”vänskap” flytande. Den som var vår vän igår kan i dag lika gärna vara vår ovän! Våra relationer förändras alltså även de.

Denna oerhörda vaghet tjänar kanske också sitt syfte – så att där inunder kan rymmas så många möjliga goda relationer som möjligt – därför vi vill ju gärna ha dem, eller hur? Vi är faktiskt fullständigt beroende av dem! Utan vänner lever vi helt enkelt kortare och mindre lyckliga liv! säger vetenskapen i varje fall – och det kan man ju kanske hålla med den om.

enovantadvanskap_2_725336v530x800

Idealiserad eller trovärdig vänskap? Bild från filmen ”Intouchables” med François Cluzet och Omar Sy.

Jag tror – och då talar vi om en kvalificerad gissning här – att frågan om vänskap har blivit så komplex beroende på alla de föreställningar om vänskap som vi bär med oss.

Frågan har stötts och blötts i tusentals år, inom filosofi, litteratur och på film och språket och därmed även vi, har på något sätt blivit mer eller mindre impregnerade av de idealiserade bilderna av en slags upphöjd relation, vi kallar ”vänskap”. Som om denna verkligen fanns – på riktigt!

8 kommentarer

Under Logos – Ord – Språk, Uncategorized

191. Den tunna röda tråden

Cesi nést pas moi

Ceci nést pas moi

Ibland när jag får frågan, ”vad skriver du om?” finner jag mig ofta stående svarslös – inte för att jag inte vet vad jag skriver – utan för att det är så svårt att veta vem det är som frågar.

Och det är kanske just däri kruxet ligger. Vi bär alla på så många personliga referenser och är så olika – att det snarare är märkligt att vi överhuvudtaget kan göra oss förstådda.

Det blir därför svårt att veta vad man egentligen uttrycker, när man säger något.

Någon sa nyligen att hon ogillade att jag så ofta använde ordet ”vi” när jag skrev – hon ville inte bli innesluten och medräknad i detta ständiga ”vi”. Medan en annan tyckte att jag var alldeles för själv-centrerad och störde sig mer på detta återkommande ”jag”.

Någon kommenterade också ”att jag gillar verkligen vad du skriver – men jag skulle önska att du renodlade och hittade en tydligare linje”.

Och det är klart, det skulle man kanske kunna göra – men samtidigt är ju den röda tråden i det jag skriver just att ingenting är så linjärt som vi kanske skulle önska och att livet både är rätt föränderligt och lite oförutsägbart.

Så, vad är det då jag skriver om egentligen?

4291740730_fb62cb402c_o

Nog finns det en röd tråd alltid… i det jag skriver – även om den ibland kan te sig lite hoptrasslad.

Ja, om jag nu finge säga det helt och hållet med mina egna ord – som om jag levde i en värld där alla förstod exakt vad jag menade.

Jag då skulle jag nog säga ungefär så här:

Vi, människan, vi är våra perspektiv. Vi ser, tolkar och hör saker utifrån vilka vi är. Och vi är därmed också isolerade. Och söker gemenskap. Vilket vi får genom att på olika sätt prata oss samman. Pratet innebär då ett personligt givande och tagande och blir til syvende og sidst till en strid om erfarenheter och perspektiv – och om vad som ska uppfattas som rätt och fel. Och detta lägger sedan grunden till varför vi väljer att samlas och sedan utveckla olika slags kulturer.

Och på så vis vävs frågor om ”relativism”, ”retorik” och ”makt” allt tätare samman och bildar på så sätt grunden för allt vi företar oss.

Det är alltså detta jag gärna skriver om.

4 kommentarer

Under Uncategorized

190. Den inre kretsen!

images-1

Inom vissa kretsar är det inte vidare accepterat att bära féz eller…

Visst kan det finnas enstaka enstöringar bland oss – men i huvudsak uppskattar ändå de flesta att samlas i gemenskaper och på så vis bygga olika slag av samhörighet – som ibland kan överlappa varandra – ibland gör de det inte.

En bred samhörighet är ju exempelvis att vara ”europé” eller ”svensk” – en något smalare är att vara ”stockholmare” eller ”norrlänning”. Och råkar man då vara ”göteborgare” delar man ju ändå samtidigt det här med ”att vara svensk” med såväl ”stockholmarna” som ”norrlänningarna” – och överbryggar på så vis en mängd olikheter. Och det kan ju kännas bra.

Alla dessa grupperingar, indelningar och etiketter utgörs självklart bara av en rad tillfälligheter som när som helst kan upplösas.

Och ibland händer det även att en viss samhörighet förlorar sitt sammanhållande värde!

Att exempelvis i dag ståta med att vara ”svensk” – kanske inte alltid är så bra – lättare då att stoltsera med att man är ”skåning” eller ”gotlänning” – som ännu inte fått någon liknande negativ laddning.

Men vi behöver uppenbarligen också göra dessa indelningar för att skapa olika slag av samhörighet, som den att tillhöra en viss nationalitet, klass eller kulturell och religiös tillhörighet – med tillhörande syn på vad man då gemensamt uppfattar som bra, dåligt, passande eller opassande.

412-4-skjorta_clubstar_front

…röd skjorta. Medan det i andra är helt ok!

Det gemensamma är nämligen det som sammanfogar.

Språk, kultur, klass, kunskaper, intressen och moral… är sådant som håller oss samman. Skillnader skapar inga nära vänskapsband – ger snarare upphov till sprickor.

Sprickor som ibland blir så breda att vi inte längre förmår förstå varandra, än mindre vill vidröra varandra – man kan då säga att vi lever i olika världar – trots att vi egentligen inte gör det.

Det är som en person uttryckte det härom dagen då någon i kretsen varit oförsiktig nog att bjuda in en person som inte riktigt uppfattades höra hemma där: ”Men man kan ju helt enkelt bara inte komma på drink i röd skjorta och vita gymnastikskor – det går ju bara inte”.

Och så enkelt skapar vi alltså gränser för samhörighet alternativt, uteslutande.

Och sådana kotterier pågår självfallet i olika utsträckning inom de flesta kretsar, såväl de konservativa som de mer öppet socialt liberala.

2 kommentarer

Under Estetik, Etik, Kulturdebatt

189. Kärlek vs. meningslöshet

DSC_0047_2

En vecka gammal hand tillhörande Gusten Ulf Kern Stenborg

Om jag nu skulle tvinga mig själv att skriva om något som handlar om kärlek och glädje – kommer jag enligt den moderna neurovetenskapen också att kunna mota bort det mörker som jag just nu känner är i antågande. *

Denna kognitiva logik, att det vi gör, föder mer av sitt eget slag – är också en av hörnpelarna inom Buddismen – vilket också är anledningen till varför det i dag finns nära samarbeten mellan just buddister och den moderna hjärnforskningen.

Men det var ju nu kärlek och glädje jag skulle skriva om. Och då helst inte den där krassa versionen som kanske mer bara handlar om komplexa förhållanden mellan feromoner, transmittorer och spegelneuroner.

Nej, utan om riktiga känslor – sådana som känns i bröstet – som gör en glad och upplyft.

Fast kärlek kan ju förstås även göra oss deprimerade. När vi exempelvis inte får den vi älskar eller när den vi älskar gör något vi inte gillar.

Men nej, bort, bort! det är fortfarande inte detta jag skulle fastna i. Utan om något som mer är och utstrålade denna känsla av kärlek och glädje.

Som exempelvis att jag nyligen blivit morfar och i varje fall kanske börjar känna en liten bubbla av någonting när jag ser den där lille krabaten. Den bubblan kanske skulle kunna växa.

Men korna nere på ängen ligger nog ändå lite närmare till hands – de väcker väldigt snabbt en känsla – man skulle kunna kalla kärlek – när helst jag ser att de kommer rusande mot mig när jag går för att hämta tidningen.

kor

Det är kor på ängen! Korna i hagen kommer mig alltid till mötes.

Och så hundarna förståss, när de leker tafatt och rusar omkring på ängen. Eller när jag är i växthuset och omges av allt prunkande grönt, gurka, tomater och chili.

Detta kanske inte är kärlek i vanlig bemärkelse men det tangerar ändå den där värmande och strålande känslan i bröstet.

Men nu talar jag också i huvudsak om den där ”kärleken” som buddisterna kallar mettā – alltså den som låter oss genomströmmas av välvillig medkänsla. Och alltså inte om den ”kärlek” de snarare benämner ”Pema” och som mer kännetecknas av att man åtrår eller vill ha något/någon – och då eventuellt också blir frustrerad om man inte kan få det/den.

___

* Jag känner mig genast ljusare till sinnes!

3 kommentarer

Under Neurologi, Prsonlgt, Trivia

188. Bara du & jag

gossipJag talar här om oss, om sådant som ”bonding” och betydelsen av samhörighet. Varför det är så viktigt att ha ”vänner”.

Vi kan se att de mest grundläggande sociala gemenskaper hos primater utgörs av s.k. ”grooming”, alltså av skötsel och ansning.*

Och man har kunnat studera att denna omvårdnad också sker efter vissa bestämda hierarkiska mönster. En apa kan inte börja putsa på vilken annan apa som helst – utan det sker i huvudsak mellan apor som ligger nära varandra i rang.

Så gör som regel inte vi människor (även om det givetvis finns vissa som gärna vill lägga en förtrolig hand på oss). Vad vi istället gör för att skapa samhörighet är bland annat att skvallra.

Skvaller upptar större delen av våra (alltså vanliga människors) sociala liv. Och vi skvallrar på liknande sätt som primaterna vårdar varandra. Vi skvallrar jämsides med jämlikar och vi skvallrar snett uppåt. Och vi gör det för att komma varandra nära.

Det vill säga, vi kan inte framgångsrikt skvallra rätt uppåt i alltför stora status-steg – därför de som står över oss i rang skulle aldrig nedlåta sig till att på så vis bli skvallrade till – precis som är fallet hos primaterna. Därför den som står högt i rang, i sin tur helst bara skvallrar jämsides eller snett uppåt.

Vi kallar det för att vara förtroliga och vi gör det för att skapa tillit och gemenskap inom vår krets.

Figure 12s

Grooming up the hierarchy!

De personer vi inte bryr oss om däremot, de som inte riktigt finns med på våra sociala kartor, dem behöver vi heller varken skvallra om eller lyssna till.

Dessa resonemang förklarar också för mig personligen varför en viss person jag känner (skvaller), konsekvent alltid vägrat att hänge sig åt allsköns skvaller. Hon (ja, det är en hon) har alltid demonstrativt huggit av alla sådana försök till tarvlig förtrolighet och har på så vis också ingivit viss respekt – därför det är ju ändå rätt befriande med individer som inte bara ramlar huvudstupa ned i de enklaste intriger.

Men samtidigt har jag ju under årens lopp förstått att hon inte alltid varit så jäkla ädel. Utan att även hon involverats i skvaller. Men att detta sker, precis som hos övriga primater, jämsides eller snett uppåt!

Och därmed har det hela också undgått mig fullständigt. Det har s.a.s. skett ovanför mitt huvud.

* Barbara Tiddi, Filippo Aureli, Gabriele Schino: Grooming Up the Hierarchy: The Exchange of Grooming and Rank-Related Benefits in a New World Primate.

1 kommentar

Under Jämlikhet, Kommunikation, Makt och Rädsla

187. Du är min bäste vän!

Till-min-basta-van

Lika barn, leka bäst – eller?

Vad har jag egentligen för vänner? Jo, det är förstås du, Raymond och…

Kortfattat! – mina vänner består i första hand av personer som gillar mig. Man skulle också krasst kunna säga att: du är min vän så länge du bekräftar min idealbild av mig själv! Och gör du inte det – känner jag mig nog mest obekväm i ditt sällskap och vi blir troligtvis heller aldrig vänner.

Självbekräftelse alltså! Och det är ömsesidigt!

Så, om jag uppfattar mig själv som lite speciell – gäller, om du vill vara min vän, att du också ger stöd åt denna min självbild. Och det samma gäller ju då för alla våra olika självbilder. Och därför blir det ju också lite svårare för dem av oss, som kanske har en lite överdriven självbild, att få riktigt nära vänner.

Jag menar, om jag tror att jag är något slags geni eller född till prinsessa – utan att för den skull vara det – blir det ju i slutänden väldigt få som hänger på och stödjer denna bild. Ju mer skruvad självbild – desto svårare att umgås med andra.

your-best-friend

Du är min vän så länge du bekräftar min idealbild av mig själv!

Med! Mot!

Jag gillar självfallet dem som är med – alltså de som förstår mig. Därför blir det också enklare att vara med någon som har liknande bakgrund, värderingar och drömmar. Någon som gillar samma beat.

Om jag exempelvis inte finner det lämpligt att slå på någon som redan ligger – blir det givetvis svårare att friktionsfritt umgås med någon annan som inte delar denna grundläggande moraliska känsla.

Vad ni än säger kommer jag alltså alltid att dela in oss i ett vi och ett dom andra. ”Dom” är alla de som inte är som jag. Alla de som jag uppfattar har  dålig smak, dålig uppfostran, osunda värderingar eller märkliga trosföreställningar.

Lika barn, leka bäst, sa man förr men det kan man inte riktigt längre säga eftersom uttrycket uteslutande användes s.a.s. uppifrån och ned. Men tanken var riktig – om än inte speciellt god.

Men frågan är, kan vi med tankens och kulturens kraft tvinga oss att känna annorlunda och på så vis i grunden ändra vår natur (hjärnbark). Det är frågan.

___

Detta är tankar som uppstått i kölvattnet efter att ha läst den danske vetenskapsjournalisten Lone Franks intervjubok om den moderna hjärnforskningen: Neuro-revolutionen (Fri Tanke Förlag 2013). Fortsättning följer.

1 kommentar

Under Estetik, Etik, Jämlikhet

186. Cerutter och vindlande sommarvägar

barn

Inte undra på att man blev åksjuk!

Jag minns att jag och mina syskon satt där grönlila och illamående i baksätet på den där tvåfärgade Amazonen medan mamma och pappa satt och pratade och rökte cigarett efter cigarett när vi färdades genom Sörmland på vindlande sommarvägar. Värst var det förstås när farbror Jørn från Danmark var på besök för då skulle det rökas cerutter – vilket var en slags danska minicigarrer.

Och ingen av oss sa någonting? Ingen opponerade sig? I dag kan man tycka att någon borde ha sagt något, typ: nä, nu får ni ju ändå ta och ge er – ni kan ju bara inte sitta där och förpesta luften för alla oss andra! Det hade väl varit det mest självklara.

Men det sa vi inte – för det var inte självklart.

Och varför inte? kan man nu fråga sig innan minnena helt runnit ut i sanden? Jo, troligen för att vi varken hade kunskap, makt eller position att göra det. Skulle vi ha sagt något hade de vuxna garvat på sig – eller så hade man helt enkelt fått sig en jäkla hurring.

Ett barns känslor och åsikter fanns liksom inte riktigt med på den tidens moraliska kartor. Knappast kvinnornas heller för den delen, men det är en annan och parallell story.

Volvo_Amazon.

Tvåfärgad Volvo Amazon

Så vad har hänt sedan dess? Och det är här det börjar bli intressant. Varför har vi börjat värna de svaga? Och vad tycker vi egentligen om styrka?

Jag kan bara till en början konstatera att den kulturkrets jag befunnit mig i överlag utvecklat ett synsätt där alltför flagranta maktövergrepp inte längre låter sig göras. Vilket självfallet är bra! Inte tu tal om det! Men det intressanta är att det kunnat ske, själva övergången – den relativt snabba förändringen av vad som kollektivt uppfattas som ett lämpligt eller olämpligt beteende.

Och i dag skulle en sådan chauvinistiskt nonchalans, som den att sitta och röka i en bil med barn i baksätet, helt enkelt inte accepteras. Omgivningen skulle genast reagera, vi skulle förlora vänner, riskera våra positioner, bli betraktade som rent av slummiga.

För att uppfattas som ok måste vi alla, mer eller mindre, ta hänsyn till den moraliska kultur vi befinner oss i och som också styr våra mellanmänskliga förehavanden. Vare sig vi vill det eller inte!

1 kommentar

Under Demokrati, Etik, Kulturdebatt

185. Företagandets inre kompass

080304-science-moses-vlarge2-130p.widec

Lagen är mer rättvis än moralen – eftersom den omfattar alla!

För länge sedan skrev jag en uppsats i praktisk filosofi vid Stockholms universitet. Den handlade om det då nyvaknade intresset för näringsliv och etik och var ett försök att analysera vad det hela handlade om. Min slutsats var väl då att vi vanligtvis menar olika saker med moral och etik och att det egentligen aldrig kan vara näringslivets sak att hålla koll på vad det är.

Men eftersom frågan ständigt aktualiseras (senast i morse i P1) ska jag kortfattat försöka förklara vad jag i dag tror att jag menade då.

***

Företagandets främsta syfte är inte att agera ”etiskt” – utan snarare att förmera insatser. Sätter vi en potatisknöl i jorden (vilket är ett grundläggande företag) så förväntar vi oss åtminstone tiofalt tillbaka – annars skulle vi överhuvudtaget aldrig sätta ned den.

Jag är medveten om att många ställer sig kritiska till ett sådant liberalistiskt resonemang. Men vad gör det i sak? Inget! Därför ingen av oss styr över företagandets rent psykologiska förutsättningar. Det är bara vad det är! Och det är det vi måste utgå från.

Vi kan givetvis önska att företag ska agera s.k. etiskt – och är vi då tillräckligt många – kommer kanske dessa – om de är intresserade av den marknad vi utgör – att agera därefter.

Om det finns en marknad för s.k. etiskt producerade varor och tjänster – ja då kommer dessa självfallet också att uppstå. Men gör det verkligen företagen mer etiska?

Och om vi kräver av våra företag att de ska agera etiskt – men samtidigt inte köper deras varor – ja då kommer ju dessa snart att gå under. Därför att de företag som inte alls behöver bry sig om sin s.k. etik – ju alltid har en marknadsmässig fördel – eftersom de då vanligtvis kan producera billigare – och hålla lägre priser.

potatis-1

Vi odlar inte potatis för nöjes skull – eller så är det just det vi faktiskt gör!

Visst! Bakom varje företag ryms en rad individer och personliga beslut. Och det är i slutänden alltid en människa som väljer att anställa eller inte anställa ett barn eller skövla en skog. Men de personliga valen är alltid komplext sammanflätade med hänsyn till företagets (och därmed också till den egna personliga) överlevnaden. Och när det verkligen gäller – blir de svåra valen inte så svåra.

Vad jag menar är att den som svälter knappast funderar över konsekvenserna av att stjäla!

Därför bör vi heller inte förvänta oss av våra företag att de ska agera s.k. etiskt. Vi kan alla som individer däremot agera etiskt, handla därefter och därmed skapa en marknad!

Visst! men mer verksamt vore ändå att lagstifta mot vad vi i dag uppfattar som olämpliga affärsmässiga handlingar och beteenden.

För då faller frågan från den frivilliga etiska sfären till den juridiska. Vilket också är mer rättvist – eftersom vi då ersätter det godtyckliga etiska valet med mer gemensamma fasta regler och straffrättsliga påföljder.

2 kommentarer

Under Etik