Kategoriarkiv: Filosofi

27. Att tranchera livet

Vi förväntas kunna skilja på relationer som jag och du och mitt och ditt men det ställs också krav på att vi ska kunna sära på våra upplevelser.

I livet bör vi kunna hålla varandra mentalt åtskilda: Hej, hej, här är jag – där är du! Vi uppfattar saker olika, det är OK!

Vi är inte identiska men vi kan ändå samarbeta.” Det är ett budskapet vi får lära oss såväl i förskolan som på olika kurser i personlig utveckling.

Som barn förväxlar vi lätt våra olika perspektiv och har svårt att hålla dem isär; jag  är jag och jag är här; du är du och du är där! Men det finns samtidigt ett helt drös av barnsliga vuxna som också tror att de delar sina personliga upplevelser och uppfattningar med andra.

Och så är det ju inte! eller hur?

Det vore en överdrift att säga att det finns lika många uppfattningar som det finns människor – men på en höft stämmer det nog. Varje individ ser på sin värld utifrån den hon har blivit. Den tanken tror jag få skulle ha något att invända mot.

Och detta är vi. Våra speciella omständigheter, minnen och kunskaper bildar som ett slags unikt fingeravtryck som uttrycker vilka vi är. Och detta ger oss denna välbekanta känsla av att vara just ”vi” – som kan tolka och förklara världen – göra den mer hanterlig, mindre svårtillgänglig. Det är ganska enkelt egentligen.

Det svåra är att förstå varför vi skulle behöva vara någonting mer än så. Att vi skulle vara något ytterligare – bortom och vid sidan av alla dessa skilda intryck och avtryck.

Det finns de som tror att det finns en typ av gnista någonstans – en ogripbar substans, en själ som utgör våra verkligt, verkliga jag.

Och det kan det väl tänkas. Men frågan är varför vi ens skulle behöva komma på tanken att vi var något mer än det vi kan se att vi är?

Varför tillfoga ytterligare en osäker komponent till en redan komplex verklighet? Livet är ett tillräckligt stort mysterium som det är, för att nu återanvända William av Ockhams rakblad.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

25. När verklighet blir till fantasi

Platon menade att det endast var genom den rena tanken vi når kontakt med det Eviga, det Sanna och får tillgång till det Goda.

Denna tro eller övertro kommer sedan i olika skiftningar att följa oss och bilda bindemedel som håller ihop stora delar av vår kultur.

Och motsatsen till denna ”rena tanke” var den sinnesbundna erfarenheten. Det vill säga allt sådant som vi får kännedom om genom våra sinnen.

Det grekiska ordet för sinnesintryck eller erfarenhet, som Platon så nedsättande talar om, var ”Phantasia”.

Så erfarenheten var alltså, enligt Platons sätt att se, vad vi idag skulle kalla en fantasi. Eller uttryckt på ett annat sätt; att leva i en ”fantasi” (så som man ursprungligen använde ordet) var att leva i ”verkligheten” (så som vi i dag använder ordet).

De som däremot uppskattade erfarenheten var de så kallade sofisterna. Platons främsta opponenter.

De värdesatte iakttagelser som baserades på syn, hörsel, känsla, lukt och smak. De har därefter också nedsättande betecknats som sensualister och ofta betraktats som försvarare av det irrationella.

På liknande sätt var det med synen på kvinnan. För såväl Platon och senare Aristoteles, betraktade kvinnan som lägre stående eftersom hon inte hade tillgång till det gudomliga förnuftet. Hon jämställdes på så vis med sofisterna.

Men om nu erfarenheten (phantasia), som de flesta av oss i dag uppfattar som det mest nyktra och trovärdiga, vid denna tid, benämndes fantasi, säger detta kanske något om den rockad som skett med vissa av våra begrepp.

Och på liknande sätt förhåller det sig säkert med många andra av våra ord och föreställningar.

Och eftersom alla ord griper in i varandra och i sin tur står på ett tredje – innebär det att ett språkligt problem aldrig lever isolerat. En felaktig tolkning som satt sig, fortplantar sig sedan som vibrationer genom hela språksystemet.

Det intressanta här är dock att samtidigt som vår kultur gjort en omvärdering gällande synen på erfarenheten så har inte synen på det kvinnliga nämnvärt förändrats. Jag säger inte att synen inte har förändrats – för det har den bevisligen – men den har inte förändrats i samma omvälvande takt.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk

24. Hur många ord behövs???

Vi människor kan givetvis utföra en mängd ordlösa saker, som att slänga i dörrar, köra bil eller svarva kökspallar. Vi behöver då i stunden inte en massa ord för att utföra dessa handlingar.

Men orden behövs oftast för att dörrarna ska svänga, bilarna starta och svarvarna snurra. Därför att det är med ordens hjälp som vi har lyckats skapa samarbeten och bygga allt mer komplexa maskiner, produkter och organisationer.

Vad jag menar är att det inte går att isolera ett gångjärn från de ord som behövs för att smörja det.

Det skulle exempelvis säkert gå att räkna ut hur många ord som behövs för att bygga en viss typ av hus.

Det kanske inte behövdes så värst många ord för att för hundra år sedan snickra ihop en liten röd stuga i skogsbrynet. Förutsatt att man kunde bygga den själv och hade tillstånd att göra det. Några fler ord behövs för att bygga ett hyreshus.

Och för att kunna resa en byggnad likt Tour Eiffel i Paris eller Twin Towers i New York kan vi nog utgå från att det skulle behövas flera tiotusentals ord – eller mer. Speciellt då dessa byggnader också skulle bli till delar i ett mycket större sammanhang.

Eiffeltornet byggdes inför världsutställningen 1889 och blev en symbol för den moderna tiden. Twin Tower stod färdigställt 1971 och var länge en symbol för det nya USA.

Vad jag menar är att det knappast går att vinka till sig några personer på gatan, peka upp mot skyn och sedan bara sätta igång att bygga en skyskrapa. Även våra mest praktiskt inriktade handlingar förutsätter på så vis oftast någon form av språklig inramning.

Och i en modern urban miljö har vi dessutom blivit allt mer beroende av varandras olika kompetenser. Få av oss kan flyga ett flygplan och de som kan flyga, kan oftast inte förstå sig på hur radiotrafiken rent tekniskt fungerar.

Denna ömsesidighet ställer också allt högre krav på oss. Det förutsätter framförallt att vi förmår kommunicera. Därför att det är just med dessa kommunikativa egenskaper som vi gemensamt förmår skapa de dynamiska samarbeten som krävs för att bygga en civilisation.

2 kommentarer

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk

22. Mamma, hur kan vi veta?

– Mamma, hur kan vi veta att vi ser samma saker? Jag menar, hur vet jag att du ser färgen röd på samma sätt som jag?

Vi är många som ställde stora frågor när vi var små. Med tiden slutar man. Få av oss fick någonsin några bra svar.

– Du frågar då så konstigt. Har du inga läxor? Spring ut och lek!

Själv var jag kanske sex, sju, högst åtta år gammal. Det var liksom tiden innan skolan satte igång på allvar. Då, när man började lära sig bokstäver och traggla alfabetet. Och alla dessa frågor som bara blev mer och mer invecklade.

– Mamma, om jag hittade en blomma (jag tänkte mig den längst inne i en hemlig grotta) som ingen sett och den hade en färg vi inte kände till… Hur skulle jag då beskriva den?

Som barn har vi inte tillgång till logos, till språket, till orden. Vi har inte riktigt samma förhållande till kunskapen eller till det sunda förnuftet. Vilket givetvis sätter allt i ett helt annat ljus.

– Mamma! När jag tittar på lampan och ser att den är så här stor (jag måttade med händerna för att ge en uppfattning om hur stor jag tyckte att den var). Hur vet jag att mitt mått upplevs lika som ditt? Jag menar, om du ser det här måttet som mycket mindre… så kan ju jag aldrig veta det – eftersom det ju är samma mått! Förstår du?

– Mamma! Vem har egentligen bestämt vad alla olika ord ska betyda? Hur kommer det sig att vi förstår samma saker när vi säger ”katt”. Har ordet ”katt” något med själva katten att göra? Hänger de ihop på något sätt? Eller är det någon som sitter och bestämmer att persiljan ska heta ”persilja” och inte ”morot”?

Nä, mamma förstod nog inte riktigt och frågan är om hon ens lyssnade. Pappa var inte närvarande men hade knappast hanterat saken bättre.

Det enkla och ärliga svaret som aldrig gavs skulle givetvis ha kunnat vara, ”nä du, det kan vi inte veta – men det funkar hyfsat bra ändå, tycker du inte?”. Det kunde ha räckt långt.

3 kommentarer

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Relativism

4. Allt eller inget!

I Platons dialoger bröstar sig ofta Sokrates för att han anser att han är den ende som har insett att han ingenting vet. Och det här blir liksom hans stora grej. Och omgivningen faller baklänges i förundran och vördnad inför denna självgoda, glosögda gamling som sedan finner njutning i att försätta andra i begreppsmässig förvirring.

Tänk er denna flintskallige och lite korpulente figur som på grund av sina ”andliga” ideal slutat bry sig om sitt utseende och sin hygien och som dessutom har en viss försmak för småpojkar. Tänk er vidare att denna man dyker upp under ett samtal där du och en grupp engagerade människor sitter och diskuterar något i stil med, ”utbildningens roll för individens utveckling”.

Och efter ett tag, då denne oinbjudne gäst har lyssnat, så börjar han ställa generella motfrågor: Vad menar ni med utbildning? Är det detsamma som att få tillgång till kunskap? Eller är det att få tillgång till en värdegrund? Eller är det bägge delarna? Och om det är bägge delarna varför kallar ni det då för en och samma sak?  För det är väl ändå en viss skillnad, det måste ni väl ändå medge… Och så pågår det timma ut och timma in.

En del av oss har säkert träffat på någon av dessa katastrofer – tvärsäkra personer som effektivt, genom att ta tag i helt fel tåtar, kan sätta käppar i vilka hjul som helst.

Vad gäller Sokrates så utgick han från att han ingenting visste därför att han inte hade tillgång till den absoluta kunskapen. Och det var också därför han ansåg sig vara visare än andra och åberopade även att oraklet i Delphi hade sagt att han var den visaste mannen i hela Hellas!?

I varje fall så var det enligt Sokrates endast de absoluta sanningarna som kunde ligga till grund för ett rationellt samtal. Och hade vi inte tillgång till denna absoluta kunskap så borde vi vara tysta! Det eller ingenting alls.

Antingen – Eller!

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Sanning & Inkonsekvens

3. Ge mig en fast punkt

Den grekiske matematikern och uppfinnaren Arkimedes (287-212 f.Kr.) uttryckte någon gång de berömda orden ”Ge mig en fast punkt och jag ska rubba jorden”. Vad han hade upptäckt var just hävstångsprincipen med vilken han kunde beräkna utväxlingen på en viss mängd tillförd kraft. De bevingade orden talade alltså i första hand om en fysikalisk princip.

Citatet har dock letat sig vidare och uppträder även i andra mindre naturvetenskapliga sammanhang. Man menar då vanligtvis, ”ge mig en oföränderlig och absolut sanning och jag ska därefter äga makt att förklara allt”.

Vad Arkimedes menade var att det inte finns några fasta punkter i vårt fysiska universum – inte ens fixstjärnorna är vidare fasta. Men vad ordspråket mer har kommit att handla om är just frånvaron av alla eviga sanningar. Och om vi verkligen kunde veta något med säkerhet – då skulle det också vara möjligt för oss att finna andra säkra kunskaper. Det ena skulle leda till det andra. Som kulorna på ett pärlband. Och många har också letat efter dessa fixpunkter och många svar har föreslagits.

Det kanske mest kända är den franske filosofen René Descartes (1596 – 1650) och hans ”cogito ergo sum” – ”jag tänker, alltså finns jag”. Utifrån denna fasta punkt kunde han snart bevisa allt mellan himmel och jord och till och med guds existens.

Så lätt är det alltså att nå fram till säker kunskap och nya sanningar efter det att man har fastslagit en.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Sanning & Inkonsekvens, Vetenskapsteori