Pojkar är ändå pojkar…
Ok! Om vi verkligen skulle ta det hela från SCRATCH. Vad är det egentligen vi har gemensamt? Alltså du och jag? Vad är det vi bägge verkligen skulle kunna skriva under på? Har vi någon arkimedisk ståndpunkt som vi tillsammans skulle kunna greppa tag i? Det är det jag undrar!
Vart jag vill komma är förstås till det här om det finns något vi bägge skulle kunna uppfatta som självklart? Något vi minst av allt skulle ifrågasätta. En gemenskap eller i varje fall ett frö till en gemenskap som vi också skulle kunna dela med andra. Alltså en minsta gemensamma nämnare? ”A Rock Bottom”, så att säga! Var finns den? Finns det en sådan?
Är det möjligtvis det där, som Rene Descartes tänkte sig det, att vi finns till eftersom vi tänker? Nä, knappast. Den var inte vidare bra. Inte mycket att bygga vidare på. Är det då tron på att där finns en mening med alltihop? nae! Eller idén om en allsmäktig Gud? nae! eller att någon snubbe fick ta emot guds sista ord av ängeln Gabriel? nae! eller att vi först vinner frihet från lidande när vi tackat nej till livet? eller tron på marknaden och kapitalet? eller tron på den solidariska genen… ???
…och flickor, flickor!
Nä, självfallet inte! Ingen av dessa föreställningar är gemensamma. Men vad kan vi då enas kring? för enas måste vi väl ändå! eller?
Vad jag är ute efter är förstås bara det faktum att om ska vi klara av att hantera en rad utmaningar som världen står inför måste vi nog ändå förbereda oss på att faktiskt enas kring några få centrala ställningstaganden. Det handlar då alltså främst om att komma fram till den där någotsånär fasta punkten som behövs för att vi överhuvudtaget ska ta oss vidare. Det är den jag vill komma åt!
Eller är det kanske, när allt kommer omkring, bara i de allra enklaste saker som vi kan mötas? i sådant som att gräset alltid är grönt, danska pölser röda, Pojkar är pojkar och flickor, flickor? Det ligger ändå rätt nära till hands.
Den mätande människan 