277. Vem är inte rädd?

Dalai Lama säger sig vara rädd för arga hundar…

Alla känner nog ändå av ett visst mått av rädsla. Vissa mer – andra mindre.

Dalai Lama säger sig exempelvis vara rädd för arga hundar – andra är säkert rädda för annat som upplevs hotfullt.

Den som inte kan simma är följdriktigt rädd för vatten – den som inte kan älska är kanske rädd för kärlek.

Så är det förstås! Vi är alla rädda för något. Och det är denna jäkla rädsla som ibland griper tag i oss när vi inte riktigt rår över vår situation, inte kan försvara oss, inte kan springa tillräckligt fort när så behövs – och skapar denna känsla av utsatthet, irriterad snarstuckenhet som inte sällan kan utvecklas till  ett hat riktat mot det vi fruktar. Det är inte så konstigt! Det är ju så det funkar.

Just nu lever vi i en tid som rymmer mycket rädsla. Det är mycket skav mellan oss. Mycket frustration som tar sig många olika uttryck. Världen har säkert sett det förut. Tider då människor genom språkförbistring vänder sig mot varandra, systrar mot bröder. Yxtid, knivtid, kluvna sköldar.

Sönderfallet sker på så sätt, så att säga, inifrån. Och det finns just nu många olika krafter som just också bara vill se oss mer splittrade. Och så är det säkerligen mest hela tiden – en kamp mellan civilisation och barbari.

Men ibland och under vissa perioder är det ändå tillräckligt många i världen som tillsammans förmår tämja och inte ge sig hän till dessa känslobrus. Det är under sådana perioder och när vi varit tillräckligt många – som vi tillsammans har lyckas skapa samhällen byggda på ömsesidig tillit, respekt och därmed också uppnått en hög grad av social sammanhållning.

Och det är väl precis det som Antoine Leiris så väl uttrycker i sitt budskap till terroristerna som dödade hans hustru. – Ni försöker splittra oss genom att så rädsla, frustration och hat – men jag tänker inte bjussa er på detta. Jag tänker inte hata er – och det kommer inte heller min 17 månaders son som just förlorat sin mamma att göra. För detta hat är ovärdigt en människa.

Och vem kan framföra detta budskap bättre och starkare än en ung person som just förlorat sin älskade hustru i ett fruktansvärt och meningslöst terrordåd?