Årsarkiv: 2010

41. Lagt kort ligger!

Hur många gånger har jag inte hört variationer på frasen, ”var och en har väl ändå rätt att tycka och tro vad den vill”? Och påståendet uttrycks vanligtvis som en sanning som inte går att ifrågasätta.

Och indignationen levereras oftast med en styrka som antyder att man borde veta att denna rätt ingår i grunderna för modern kommunikation. Men är det verkligen så enkelt att vi kan tycka och tro precis vad vi själva vill? Självklart inte!

Det är klart att vi alla äger förmågan att tycka och tro olika saker. Jag skulle exempelvis kunna tro att jag i själva verket var son av en älva – men det kanske inte vore så lämpligt att framhärda? Detta måste jag givetvis ta med i beräkningen när jag insisterar denna påhittade rätt till mina egna uttryck.

Det ilskna förfäktandet ”var och en har väl ändå lov att tycka och tro som den vill” uppstår oftast när någon eller något blir ansatt eller ifrågasatt. Uttrycket uppträder då som en brysk sax som klipper av alltför inträngande frågor och rationalitet; men hur menar du? förklara dig?

Få saker smärtar en människa så djupt som att inte bli tagen på allvar. Att inte kunna förklara sig eller underbygga ett resonemang kring det man säger skapar en känsla av pinsam vilsenhet. Det är som att bli ertappad med byxorna nere. Det är helt enkelt obehagligt.

Det är då denna slitna klyscha kommer så väl till pass – utan att man behöver förklara sig närmare! Man kräver helt enkelt ”sin rätt” att bli tagen på allvar! Oavsett vad man själv har sagt.

Jag vill i varje fall nu bara ta mig rätten att förklara att det verkligen inte förhåller sig så att vi kan tänka och tro precis vad vi själva vill. Lika lite som vi har lov att göra vad som faller oss in.

Lagt kort ligger! I varje spel finns en regel. Vi lever just i ett sådant språk-spel där reglerna är själva förutsättningen för att vi ska kunna tala och utbyta tankar.

Låt oss värna dessa regler. Det är dessa som ger oss vingar och kanske även möjligheterna att ibland bryta mot dem.

Lämna en kommentar

Under Logos – Ord – Språk, Sanning & Inkonsekvens

40. När tiden står still

På engelska kallas Långfredagen för ”Good Friday”, ingen vet riktigt varför men troligt är att det med tiden blivit en omskrivning av ”Gods Friday”. Alltså den dag då gud valde att kalla hem sin son. I tyskan benämns dagen ”Karfreitag” vars etymologi i översättning härrör från ordet ”sorgedag”.

Svenskans ”Långfredag” däremot betecknar i första hand en upplevelse av tid. Och då kanske framförallt den tid som Jesus upplevde när han satt uppspikad på korset!

Och som många säkert märkt, innebär en stark medveten närvaro också en utsträckning av den upplevda tiden.

Detta kan man exempelvis uppleva när man väntar på någon. Eller när man står där i snålblåsten och får reda på att tåget ska inkomma till ”plattform 11 om fem till tio minuter”.

Då står tiden still…

När jag var barn gick också tiden så där långsamt och jag kan minnas att jag upplevde barndomens vintrar som eviga. Och när snön väl smälte i vårsolen, det porlade och den första lilla strimman av mark dök upp – då var det nästan magiskt. Och sedan doften av torrt gräs och ljung i soldränkta skogsbackar…

Och man förstod inte riktigt vad alla vuxna talade om som hela tiden yrade om att tiden gick så snabbt. Det gjorde den ju inte alls.

Fenomenet kallas i dag för ”medveten närvaro”.

Om vi i stunden befinner oss ”här och nu” så stannar helt enkelt hastigheten på den upplevda tiden upp. Och det är därför som vi, ju äldre vi blir, blir lätta offer för en skenande tidsuppfattning.

Då när vi inte längre är riktigt närvarande – inte längre lever i verkligheten – utan mer i våra föreställningar om den – då går vi även miste om tiden.

En gammal människa har sett så många träd, katter och molntussar att vikten av att ständigt behöva uppdateras, trappas ned. Vi behöver, när vi blir äldre, inte längre ”stå på tå” i verkligheten för att kunna fungera – det mesta börjar gå på rutin.

Och tiden – som ingenting annat är än en serie upplevelser som passerar i ens väg – rinner bokstavligen talat ut i sanden.

1 kommentar

Under Filosofi, Relativism

39. Det ”bästa” i ett nötskal

Vad är egentligen kvalitet? Frågan har stötts och blötts i tusentals år. Men vad är problemet?

Handlar kvalitet verkligen om något annat än att någon av oss värdesätter något. Är det inte bara en fråga om ett mått på hur pass bra vi tycker något är.

Någon kvalitet kan väl aldrig existera vid sidan av den som i stunden har anledning att bedöma något.

En yxa av god kvalitet måste exempelvis uppfylla alla de minimikrav som någon – som kan något om yxor – ställer på en bra och funktionsduglig yxa.

Man kan därför aldrig tala i termer om neutrala, oberoende eller objektiva kvaliteter. Antingen finns de eller så finns de inte. Och de uppstår alltid i spänningsfältet mellan ett subjekt och ett objekt. Mellan mig och själva yxan.

Man kan faktiskt inte heller tala om kvaliteter som jämlikt fördelade. Det som är jämnt fördelat bland samtliga medlemmar inom den ”familj” som bedöms, skulle aldrig kunna utgöra en kvalitet. Att alla yxor består av dels ett yxhuvud och dels ett skaft räcker alltså inte för att dessa egenskaper ska kunna utgöra en kvalitet.

Kvaliteten i denna bemärkelse bör således förstås som de egenskaper som förmår lyfta upp och framhäva en speciell yxa ur hela familjen yxor. Det som särskiljer något. Det handlar alltså också om en relation inom familjen yxor.

När det gäller kvalitet hos något sådant som yxor eller trasmattor med för den delen, är det ju tämligen oproblematiskt. Antingen så behåller trasmattan form och färg under en längre tid eller så gör den det inte. Då mäts kvaliteten utifrån en slags förväntansformel bestående av tid, form och färg.

När det gäller yxor kan denna kvalitetsformeln handla om vikt, form, längd, hållbarhet samt givetvis dess förmåga att klyva. På så sätt bildar det vi kallar ”kvalitet” en dynamisk formel beroende på vad som bedöms och vad som förväntas.

Men om kvalitetsbegreppet verkligen vore så här enkelt – varför har man då malt frågan i många tusentals år?

En förklaring kan vara att den aktuella diskussionen förts av dem som önskat hitta en speciell och fast formel för att beskriva vad kvaliteten verkligen är!

3 kommentarer

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk

38. När det är dags att tiga

Det finns ett populärt citat av den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein som lyder, “Om det vi inte kan tala, måste vi tiga”. Och de som kanske bara gjort en flyktig bekantskap med Wittgenstein och hans tankar, har eventuellt gjort det just i samband med detta uttryck.

Men vad betyder det?

Oftast när jag hört citatet, har det varit i kombination med att någon talat om ”mystiken” i tillvaron. Om det ”onämnbara” som vi aldrig kan omfatta med vårt förnuft. Om sådant som vi inte riktigt kan sätta ord på. Och det är ju faktiskt inte så fruktansvärt långsökt – men samtidigt så helt uppåt väggarna fel!

I den stund den unge Wittgenstein skrev sin ”Tractatus Logico-Philosophicus”, mitt under ett brinnande första världskrig, så kunde inget ha varit honom mer främmande än det metafysiska perspektivet.

I Tractatus lägger han nämligen ut linjalen för en strikt positivistisk tolkning av världen. Vilket innebär en hållning där man menar att man inte kan tala förnuftigt om någonting som man inte också samtidigt kan verifiera.

Vilket är en fullständigt diametralt motsatt position i förhållande till det som har med mystik att göra. I denna strikta empiriska hållning kan vi bara tala om svarta katter om det också verkligen finns några konkreta eller verifierbara svarta katter att tala om.

Man kan alltså inte säga något meningsfullt om sådant som inte finns.

Jag skulle därmed inte kunna säga något om exempelvis de ”Osynliga Gremliner”[1] som varje dag får fläktarna i min dator att gå på högvarv – och detta trots att vi alla vet att de finns där! (Att jag sedan blir ombedd att förtydliga att detta tal om ”osynliga gremliner” är tänkt som en ironi är i sig rätt ironiskt – en slags dubbelironi.)

Och om dessa osynliga gremliner kan man alltså inte tala – enligt Wittgenstein.

Vad han menade var att det i språket och framförallt inom filosofin, kryllade av Osynliga Gremliner och Andra Spöken som inte hade några egentliga meningsbärande funktioner. Att tala om dem var bara som att uttrycka meningslösa läten.

Därför drog han också slutsatsen att, ”Om det vi inte kan tala måste vi tiga”!


[1] Invisible Gremlin – Ett engelskt uttryck som ”förklarar” annars oförklarliga fel i exempelvis radioapparater eller i elsystemet hos en bil – uttrycket är ofta kopplat till just elektriska fel.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Mysterier

37. The Wright Way

Bröderna Wright lär ha arbetat efter en princip att ett lagom motstånd alltid var berikande för att finna lösningar i en komplicerad process. De förverkligade, kan man säga, den engelske poeten William Blakes ordspråk, att ”opposition is true friendship”.

Det sägs att bröderna ibland, när argument och motargument avstannade, helt enkelt kunde byta positioner med varandra – bara för att på så vis få förnyad kraft.

Och de lyckades, som vi alla vet, också att få världens första flygplan i luften. Och detta efter tekniska principer som ännu inte har tagits ur bruk.

Denna argumentativa arbetsmetod har av vissa också kallats för ”The Wright Way”.

Bröderna var säkert inte själv medvetna om det, men idén om motsatsernas dynamik utvecklades redan under antiken. Först med Herakleitos som ofta gestaltade striden och motsatsernas betydande spel.

Därefter av Protagoras som lär ha sagt att, ”Om varje sak finns det alltid två argument som motsäger varandra”. Protagoras var också den förste som utvecklade en metod för hur man skulle lära sig att hantera detta faktum till sin egen fördel.

Inom retoriken har man sedan dess också använt sig av idén om just de motstridande argumenten – Dissoi Logoi – som en metod för att träna sig i argumentation. Även inom juridiken har denna metod praktiserats.

Dissoi Logoi översätts vanligtvis med ”de dubbla argumenten” eller ”de motsatta argumenten”.

Och det handlar b.l.a. om att lära känna motståndarens resonemang. Inför en debatt eller i en förhandling är det ju viktigt att kunna förbereda och förekomma möjliga utspel.

"Opposition is True Friendship"

W. Blake: "Opposition is True Friendship"

Men det handlar också om att genom skicklig argumentation kunna undvika en konflikt eller att hamna i en låst position. Och det handlar om, som i fallet med bröderna Wright, att stångas mot varandra för att hitta kreativa lösningar. Great minds don´t think alike”!

Det är också nästan aldrig bara ett perspektiv som gäller. Det finns inte längre bara en uppfattning – en sanning.

Den tiden där det enkla och ensidiga var tillräckligt har spelat ut sin roll.

I en pluralistisk och föränderlig värld gäller det istället att kunna hantera den ständiga tillkomsten av nya synteser, nya erfarenheter.

Lite mer utförlig behandlat i essän ”Meningen Med Varför?”, Kapitel VIII. Dissoi Logi

Lämna en kommentar

Under Pragmatism, Relativism

36. Hårt åtdragna bultar

Demokratin föddes i Aten på 460-talet före vår tidräkning. Den fick då ett halvsekel på sig att utvecklas. Sedan låg experimentet i träda i några tusen år. Så trots att idén är gammal är den fortfarande en tämligen ung och oerfaren politisk strömning.

Västerlandet har dock haft nära 2500 år på sig att låta idéerna sjunka in och prägla vår språkliga och kulturella överbyggnad. Därmed har också vår kulturkrets fått ett visst försprång vad gäller att just förstå och omfatta de demokratiska principerna.

Detta bör ”vi” givetvis överväga när ”vi” i ”vår” iver nu försöker oss på att exportera det demokratiska systemet till andra regioner i världen.

Jag tror vi dessvärre fortfarande är förhållandevis naiva när det gäller att förstå komplexiteten av en främmande nations kulturella särart – vilket ju förståss är ett trivialt understatement.

Ibland är vissa mentala bultar helt enkelt för hårt åtdragna. Något som kan komma att få ödesdigra konsekvenser i exempelvis försöken att demokratisera Irak. Och Afganistan! Och därefter Iran! Och som även spelar in i våra relationer med ”Det Nya Kina”!

En anonym Grekisk författare skrev omkring 400 f.kr., att ”europén” till skillnad från ”asiaten” var mer självständig (autonomoi) eftersom de inte på samma sätt hade varit styrda av despoter. Med ”asiaterna” menade man då folkslagen öster och sydost om Aten.

Democracy Index as published in January, 2007. The palest blue countries get a score above 9.5 out of 10 (with Sweden being the most democratic country at 9.88), while the black countries score below 2 (with North Korea being the least democratic at 0.86).

Democracy Index as published in January, 2007. The palest blue countries get a score above 9.5 out of 10 (with Sweden being the most democratic country at 9.88), while the black countries score below 2.

Vi talar här om ord som yttrades för över 2 000 år sedan. Och fortfarande (se graf) kan man inte annat än konstatera att samma iakttagelse gäller än i dag. Asien domineras fortfarande, i långt högre utsträckning än den västliga hemisfären, av våld, förtryck och bristande personlig självständighet.

Avrättning av homosexuella i Iran

Avrättning av homosexuella i Iran

Vad beror det på? Vissa har hävdat Kristendomens och då framförallt reformationens mer progressiva syn på familjebildning och kapital som medverkade faktorer till att skapa stabilitet och utveckling (bl.a Max Weber).

En annan uppfattning är att det just var den humanistiska upplysningens idé som uppstod i Grekland samtidigt med demokratin som senare med renässansen och upplysningen gjorde det praktiskt genomförbart att etablera idén om frihet i väst.

Vad det än var så kan man inte annat än konstatera att det alltid krävs en rejäl grogrund för att få något att växa.

Lämna en kommentar

Under Demokrati

35. ”I begynnelsen var ordet”

I Bibeln står skrivet: ”I begynnelsen var logos” – vilket närmast leder mig till bilden att, över avgrunden, mörkret och tomheten, hördes den allsmäktiges röst som ropade Varde Ljus! – och så blev det ljust – och på den vägen är det.

Den som har den mäktigaste stämman skapar världen och sätter ramarna.

Så var det uppenbarligen på första dagen vid tidpunkten för världens skapelse.

Så var det också när den katolska kyrkan 1633 tvingade Gallileo Gallilei till mumlande tystnad.

Så är det förvisso fortfarande.

Det är alltid de mäktigaste orden som ligger bakom de största händelserna.

Visst var det några individer som planerade och styrde flygplanen in i World Trade Center den 11 september 2001. De dog med sin osannolika mission men bakom dessa enskilda män ljuder en mäktig berättelse som inte lika lätt låter sig raseras. Det är dessa som innehåller logiken till allt som sker. Och det är alltid vi människor som är bärare av, såväl de stora som de små, berättelserna.

Och när tomrum uppstår – avsaknaden av bra förklaringar – så skapar vi dem. Därför är det alltid riskfyllt att montera ned en överbyggnad, en myt, en tro – det går aldrig att förutse vad som kommer i dess ställe.

I USA lyckades man redan från starten att samlas kring idén om Amerika som, ”land of the free, home of the brave”. Och det är det ingen – inte ens den mest progressiva demokrat – som skulle vilja ändra på i dag. Även om orden ibland kan låta lite spruckna.

Det återstår att se vilka historier som ska komma att etableras och på nytt förklara de kinesiska och ryska överbyggnaderna. Två nationer med miljarder människor som bägge, inom loppet av ett sekel, fick se sina gamla identiteter krossade.

Genom historien har otaliga strider utspelats som handlat om vår vilja att förvalta och berätta vår egen historia. Den kan handla om berättelser om familj, ras, nation, ideologi eller tro.

Att kunna överrösta och få vara tongivande handlar om vår djupaste vilja till liv. Och att välja detta liv handlar ytterst om vår vilja att skapa en identitet och få bli verkliga. Det kräver respekt!

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Logos – Ord – Språk

34. Barack Obama & Pragmatismen

President Barack Obama har lyckats! Hälsoreformen är genomförd. Många har försökt – få har kommit någonstans.

Vad är det då för egenskaper hos just denne amerikanska president som gjort det hela möjligt? Detta har det givetvis skrivits många spaltmetrar om. Och här kommer ytterligare några kompletterande rader.

Barack Obama har ofta lovordats för att vara en god pragmatiker och retoriker – Något som också är en förutsättning om man ska arbeta inom politiken.

Men vad som också har framhållits är att han även är en ideologisk pragmatiker – en s.k. ”pragmatist” – och det är något annat än att bara vara en ”pragmatiker”.

Hans motståndare har haft fullt upp med att leta fram varje tänkbar koppling till denna ideologiska pragmatism – som de anser utgör en antikristen, oamerikansk och principlös åskådning.

Men utan att ge konspiratörerna rätt i själva tolkningen av denna idé, behöver vi faktiskt inte gå vidare långt för att få den bekräftad. Man behöver exempelvis bara gå till boken ”The Audacity of Hope” där kopplingarna till pragmatismen blir explicita.

Vad innebär då denna så fruktade pragmatism? Jo, till att börja med, om vi ska tolka en av dess grundare, William James, innebär den konsten att inte låta sig bli inlåst av vissa bestämda idéer, diskurser eller begrepp.

Och denna förmåga har Barack Obama inte bara utvecklat – utan även insett betydelsen av. Han uppvisar en synnerlig skicklighet i att föra sig i världen utan att ge upphov till onödiga polariseringar. Samtidigt som han också alltid tydligt visar var han och USA står. Detta utgör ett pragmatiskt förhållningssätt!

Han har också visat på förmågan att se och förstå ”den andre” vilket naturligt följer ur detta pragmatiska och humanistiska perspektiv.

Vidare har han visat att han värnar och förstår samhällets behov av styrka  och kraftfull lagstiftning. Men också religionens och traditionernas betydelse – men utan att för den skulle vara en absolut förespråkare för någondera riktning.

Barack Obama vet att vi lever i en föränderlig värld där vi främst måste inrikta oss på att finna de ”bästa” vägarna framåt. Det är riktningen, rörelsen framåt som är viktig – inte skapandet av en idealistisk världsbild.

(English version)

(För en något mer komplex och mångordig beskrivning av Barack Obamas pragmatism, läs Anders Stephanson essä ”Obama är världslig” i DN-Kultur.)

1 kommentar

Under Demokrati, Filosofi, Pragmatism

33. Feminismens nya Bibel, del II

När Simone de Beauvoires ”Det Andra könet” gavs ut 1949 var den nog en av den moderna ”upplysningens” viktigare böcker. Jag skämtar inte.

I dag känns den dock aningens nattstånden.

Den uppstod i en tid där den historiska materialismen stod som högst på den intellektuella himlen. Vilket innebär att det till stor del är Marx och Engels visioner om det klasslösa samhället som inledningsvis sätter perspektivet på problemen och dess lösningar.

Och detta faktum har med tiden även bidragit till att skapa slagsida också åt stora delar av det feministiska projektet. Men det är ändå inte i det politiska anslaget som boken förlorar sin trovärdighet. Snarare är det i det entoniga mässandet om den manliga diskursens samlade myter, sagor och symboler.

Sida upp och sida ner möter man påståenden som, ”att kvinnan så ofta jämförs med vattnet beror bland annat på att hon är den spegel, vari den manlige Narcissus betraktar sig själv”. Ursäkta! Vad var det hon sa?

Eller att, ”alla barn har en fantasi som går ”på djupet” och som låter dem ana tingens inre hemliga rikedomar.” OK! Men stopp ett tag! Vilka ”inre hemliga rikedomar” talar vi egentligen om?

Vi får även lära oss att ”nästan alla flickor sörjer över att inte vara pojkar” och att ”hur hovsam och ridderlig mannen än är blir det första samlaget alltid en våldtäkt.” Aj då! Det förklarar i varje fall något av den nutida militanta feminismens retorik.

Plötsligt, en fullständig kovändning i perspektivet; ”kvinnan avundas inte mannen hans organ för att ta henne i besittning, hon avundas bytet.” Jasså!

Och inkonsekvenserna är det bäst att tysta ned eftersom, ”i en mans händer blir logiken ofta lika med våld”.

På detta sätt naglar de Beauvoire, genom en serie alldeles för enkla bilder, fast kvinnan vid de ålderdomliga myter och sagor som utgör vår kultur.

Och resultatet blir att det inte heller är möjligt för någon att frigöra sig. För vem kan någonsin ställa sig utanför språket, vid sidan av den gemensamma diskursen? Inte någon!

För en framtida, framgångsrik utveckling av kvinnors rätt till lika möjligheter är det alltså hög tid att det skrivs en ny bibel för feminismen.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Makt och Rädsla

32. Feminismens nya Bibel, del I

Simone de Beauvoirs ”Det andra könet” har i sextio år utgjort en inspirationskälla för världens feminister. Och med all rätt. Boken är en enastående ansats att försöka förklara världen så som den har presenterats för oss.

Genom sina variationsrika skildringar levererade de Beauvoire en lång rad viktiga ”nycklar till hela gåtan”, som hon uttryckte det. Hon räds här varken överhet eller tradition och tar verkligen sikte på att ordentligt genomlysa hela den bigotta föreställningsvärld som mannen sedan länge försökt placera kvinnan i.

Beauvoire skärskådar den kvinnliga historien, myten, biologin och fysiken ned i minsta detalj och når genom sina inträngande skildringar ända upp i livmodern – rent bokstavligen talat.

Hennes mission var att undersöka hur kvinnan blivit till den produkt hon är, vid sidan av sitt faktiska honkön. Beauvoire finner dock ett objekt som aldrig fått möjlighet att definiera sig själv – utifrån sig själv. Och det är här hennes berömda ”den Andre” uppstår – ett uttryck hon lånar från Hegel.

”Den Andre” i de Beauvoires skepnad blir den som alltid varit betraktad och aldrig fått uppträda som betraktare. Och kvinnan har därefter även inbjudits till att bli, vad hon kallar, ”medbrottsling” i denna samlevnadsfars.

Genom sitt beroende av mannen och genom att få ta del av hans position och rikedomar har kvinnan nämligen börjat att uppskatta sin underlägsna roll – sin belägenhet.

Hon lär sig att utnyttja kunskapen om vad som förväntas av henne för att på så vis få erkännande. Men denna position, menar de Beauvoire, har hitintills endast uppstått utifrån mannens relativa välvilja. Det är han som har givit henne status, frihet och öppnat världen för henne – men bara så länge hon gjort honom till viljes.

Själva detta anslag och insikterna kring ”den Andre” har sedan denna bok skrevs skapat outplånliga intryck och varit en dörröppnare för miljontals kvinnor och män världen över. När den gavs ut 1949 var den nog en av de viktigare böcker den upplysta världen hade skådat.

Och det är nog till stor del utifrån bokens uppgörelse med ”det evigt kvinnliga” som den moderna kvinnan erhållit styrka att börja erövra sig själv på ett nytt sätt.

Fortsättningen, del II, publiceras i morgon (Detta p.g.a att dessa mini-essäer aldrig får överstiga 350 ord)

1 kommentar

Under Makt och Rädsla