Etikettarkiv: Herakleitos

september 11, 2025 · 9:48 am

Del VIII. Herakleitos den dunkle från Efesos

Hans skärvor av ord ekar ännu i vår kamp för att förstå oss själva och världen.

En av de allra första som träder fram inom västerländskt tänkande och förståelsekonst är Herakleitos från Efesos (535–475 f.v.t.). Vad som återstår av hans tankevärld är drygt hundratrettio sentenser som tursamt nog överlevt genom att ha blivit flitigt citerade av en lång rad andra antika författare. Som så många andra fria andar så räddades dessa strofer framför allt för att man ogillade hans idé om att allt var flytande och relativt.

Herakleitos avbildad i Rafaels målning ”Skolan i Aten”

När man närmar sig dessa tankespillror kan man i bästa fall skönja vissa linjer och spår som framträder i det dunkelt berörda. De fragmentariska resterna vittnar om en vresig otålighet som förs fram i den rytmiskt korthuggna och aforistiska stilen. Detta ständiga bankande på förnuftets väggar ger vid handen en man som med stor energi mejslade fram sina avsikter. 

Men han högg inte i sten – han skrev snarare en skrift eller kanske var det en papyrusrulle, med den imponerande titeln Om Phusis, Om naturen, eller bättre, Om verkligheten. Denna lär ha varit uppdelad i tre avdelningar, Om alltet, Om politik och Om teologi. Skriften eller papyrusrullen ska han enligt olika utsagor ha deponerat i Artemis tempel i Efesos. 

Vid första ögonkast säger dessa fragment kanske inte så mycket. »Att hundar skäller på dem de inte känner« och att »skruven både går rakt och i cirklar« är knappast något som skänker oss några svindlande insikter om vare sig naturen eller om oss själva.

Hans ord går oss heller aldrig riktigt till mötes. Han samtalar inte. Resonerar inte. Deklamerar snarare. Samtidigt kan man höra hur hans insikter skapar märgfulla dissonanser som studsar mot samtiden som mot en bergvägg. 

Vad är det då som ljuder i fragmenten och som av många uppfattats som så fjärran dunkelt? Han talar i gåtor, ja! Några som han inte ens själv anade lösningen på, gåtor som kanske fortfarande ligger fördolda för oss än i dag. 

Mest känd är förstås hans idé om Panta Rhei, att allt flyter samt att det inte går att stiga ned i samma flod två gånger. 

Det tonläge som ljuder under ytan och som dröjer kvar vid läsningen är hans ständiga upprepningar om att vi människor är delaktiga i något han kallar för logos. Att logos är något vi alla har del av, mer eller mindre. 

Det är i fallet med Herakleitos nästan som om man skulle kunna vända på det buddhistiska ordspråket som säger att »den vise mannen pekar på månen men allt ni ser är hans finger«. I fallet med Herakleitos är det snarare så att han pekar på månen för att visa oss något gällande pekandet men allt vi ser är månen – och förblir därför oförstående.

Han hade redan noterat att människor i allmänhet tenderade att »flyga till väders och handskas vårdslöst när de talade om stora ting«– att de med andra ord blev uppblåsta av vagt betydelsebärande begrepp. Följdriktigt använde han sig i stället av mer näraliggande ord och metaforer. Ord som åsnor, skruvar, fjäderfän och svin. De är alldeles för obetydliga för att någon ens skulle komma på tanken att göra någonting större utav dem. Och de betyder därför i stort sett detsamma i dag som för 2500 år sedan. 

Det är just detta jordnära, för-metafysiska ordande hos Herakleitos som gör de fragmentariska resterna så genuint enkla.

Bland de riktigt problematiska och överbrukade orden finner vi framför allt då sådana centrala storheter som Evighet, Själ, Natur ochförstås detta mystiska Logos. Medan begrepp som höns, hundar och dynga, i stort sett behållit sina ursprungliga betydelser.

Logos är för övrigt också substantivet av verbformen legô som har betydelsen att samla, sätta samman. Det är alltså härifrån de plastiga danska byggklossarna fått sitt namn.

Ord är i grunden också likt små byggstenar, klossar som kan sättas samman och bli till stora idébyggen och om de är sinnrikt sammanfogade, kan nå ända upp i himlen. I begynnelsen var de enkla, och röda och vita, alltså de danska klossarna – men med tiden utvecklades till att kunna bli i princip vad som helst.

Lego – Logos

Ett problem som uppträdde tidigt under antiken var att de första uttolkarna verkar ha varit helt oförmögna att förstå bredden av Herakleitos ansatser och i stället valt att tolka detta eviga logossom ett slags pekande mot något – ett slags objektifiering. 

Man börjar därför tidigt att uppfatta logos som någonting mycket mer och blåste med tiden in lite övernaturlig mystik i det hela. Och denna läsning har sedan dröjt kvar. Felläsningarna har bäddats in i våra språkstilar, våra språkspel, hamnat i våra språkkroppar och där burit många märkliga frukter. 

Som exempelvis i fallet med tolkningen av detta logos i Johannes evangelium: »I begynnelsen var Logos, och Logos var hos Gud, och Logos var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.«  

På så vis blev då ordet, förnuftet och människans förmåga att tänka förvandlat till den högsta gudomen. Och den sinnlighet som uppfattades som dess diametrala motsats blev följdriktigt uppfattat som ren djävulskap. Dualismen som varit så grundläggande inom den västerländska kulturen träder fram tidigt och Herakleitos var en av de allra första att se vad detta skulle leda till.

Som han säger; »Skruvens väg, rak och krokig, en och densamma«. Med denna fusion av det blott till synes motsatta visar han hur det åtskilda kan komma att samverka i ett begrepp. Skruvens skruvhet, innebär just att den både kan gå rätt in i något och att den gör detta genom att gå i cirklar, det vill säga, skruva sig in. Det ena utesluter inte det andra. 

Som han skriver: »Förbindelser: helt och icke helt, samgående och isärgående, samklingande och isärklingande, ur allt ett och ur ett allt.«

Flera av fragmenten visar på dessa olika aspekter av relationens betydelse – vilket han uppenbarligen fann viktigt att göra oss uppmärksamma på.

Han betonade exempelvis även att »Svin njuter av gyttja mer än av rent vatten« och att höns däremot helst befinner sig i »damm och aska«. 

Vad som talar här är en idé om vad som uppfattas som bra, gott, njutbart eller nyttigt. Det finns med andra ord inget som är gott i sig – inget som är bra i sig. Det goda är med andra ord något som är relativt. Verkligheten befinner sig här bortom ont och gott.

Herakleitos ser dessa relationer som något grundläggande och uppfattar flera av våra motsatser mer som kognitiva konstruktioner. Han säger bland annat att »Hav är renaste och orenaste vatten, för fiskarna drickbart och livgivande, men för människorna odrickbart och dödligt«. Genom en rad snarljudande fragment hör vi honom peka på just perspektivets och relationens betydelse för våra intryck, exempelvis genom att påvisa att »vägen upp och vägen ned är en och samma«. Eller att skruven, som vi tidigare såg, »går både rakt och i cirklar«. 

Herakleitos spelar tärning med barnen

Han noterar att människor lever i sina privata sfärer men att det finns en räddning för oss; »Förståelse är gemensamt för alla.« Och »De som talar med förnuft måste hämta styrka från vad som är gemensamt för alla, såsom staden för lagarna, och så mycket starkare«. Och vidare att »Folket måste strida för lagen som för stadsmuren.«

Herakleitos talar här om det gemensamma logos – om förnuftet – om nomos, om lagen, vars främsta verktyg är just ordet. Det är först genom att förhålla sig till de gemensamma benämningarna av verkligheten som våra privata intryck kan mätas, stötas och ges sanningsvärde. 

Det gemensamma språket utgör vårt förenade själsdjup. Det som hjälper oss att påbörja samtal om viktiga saker, hjälper oss att fördjupa vår förståelse av tillvaron. Logos viskar på så vis ständigt om den andre och om det andra. Logos är det uppburna perspektiv som i sin totalitet utgörs av alla levande och döda människors gemensamma ansträngningar att finna en väg ut ur sina respektive ensamheter. Vi föds in i detta logos, vi är delar av detta logos och vi skapar det gemensamt. Så skulle vi kunna förstå honom.

Herakleitos återkommer ständigt till detta att »logos utgör själens djup« och även den är i ständig rörelse: »till själen hör en logos som växer i sig själv.« Och att »Trots att logos är gemensam lever de flesta som om de hade ett eget förstånd.«

De som bara har tillgång till ett litet logos ser världen på ett sätt – den som har tillgång till en större del, ser den på ett annat. Därför att »Om allt blev till rök skulle endast näsorna urskilja det.« Vad han kryptiskt uttrycker här är bara att uppfattningarna om verkligheten är direkt kopplade till våra möjligheter att omfatta den. Men så exakt kunde han nog inte uttrycka sig – då!

Vad han i stället valde att säga vara att; »Ögon och öron är dåliga vittnen för människorna om de har främmande själar.« Och med orden som översätts med främmande själar avser han då barbarerna som inte hade ett utvecklat språk och inte heller för den delen förstod grekiska. Vad han säger är därmed inget annat än att världen blir torftig om man inte har tillgång till ett fullödigt språk.

Går de att sammanfatta hans olika tankestråk? Knappast! Men det går att skönja vissa anslag som senare kommit att brukas av andra. Ord för ord, kloss på kloss. Den som först plockade upp och sammanfogade dessa fragment var just denne Protagoras från Abdera som jag skrev om i förra inlägget.

Lämna en kommentar

Under Filosofi

Taggat som

april 20, 2025 · 9:52 am

4.3. Gud, Själen & AI – Vad binder dem samman?

Om språk, medvetande och myten om det egna jaget

Jag tror att vi måste dröja en stund vid våra förlorade själar, de som genom vår utandning förvandlades till luft och vind. Och ställa frågan: vad återstår då av oss? 

Vad blev det kvar av allt det vi tidigare uppfattat som ”vi”? Våra utmejslade ”jag” – våra identiteter, det vi så länge uppfattat som vårt allra innersta – när denna plötsligt bara gick upp i, ja… luft. Vilket den gjorde i det tidigare inlägget: Hjääälp! Jag tror att jag förlorat min själ.

Ja, något kanske finns kvar – men vad, är oklart. Vad gäller frågan om ”själens” natur finns det så många svar, men dessvärre inte så mycket substantiellt att luta sig mot. Så fort vi sträcker oss efter detta ”jag” rinner det mellan fingrarna – som vatten – eftersom det inte finns något fast att riktigt gripa tag i. Många har försökt – de flesta dock gått bet. 

Allt vi kan göra i detta läge är att väga olika idéer mot varandra – och försöka vaska fram vad som kan framstå som mest sannolikt.

Det ska dock sägas, jag sitter inte själv och ruvar på några svar – långt ifrån. Det jag försöker göra är att närma mig denna fråga från flera håll – fyra, närmare bestämt – där varje väg erbjuder ett perspektiv på vad vi eventuellt kan mena när vi talar om själen, jaget och medvetandet.

Är det vi uppfattar som vår ”själ” bara ett flöde, ett ordflöde i en språk-våg.

Låt oss därför börja med att bena upp det utifrån det språk vi förfogar över. 

Var och en av oss behärskar – rent hypotetiskt – ett visst antal ord. Du och jag har förstås inte tillgång till exakt samma ordförråd, men vi befinner oss troligen i ett språkligt ”släktskap” som till viss del överlappar. Med det menar jag inte bara att vi talar samma språk – svenska, engelska eller hindi – utan också att vi delar ett liknande kunskapsmässigt och kulturellt landskap. 

Om vi utgår från att ett helt sådant språkområde rymmer – säg – omkring 120 000 olika ord, så förväntas en ung vuxen i dag ha ett språkomfång på mellan 50 och 75 tusen ord. Det vill säga: en passiv förståelse för vad orden betyder och har en förmåga att avkoda dem – kort sagt: veta vad de betyder.

Till detta ska tilläggas att vi i dagligt tal vanligtvis bara använder omkring 10 000 ord – mer eller mindre. Talspråket är därmed inte bara smalare, utan också mer repetitivt och beroende av gemensamma referensramar och anknytning. Man kan till exempel inte tala till någon i verkliga livet så som jag skriver här – åtminstone inte utan att det är rätt person i rätt sammanhang.

Om vi nu tar vi steget vidare – och åter ansluter till den gamle tänkaren Herakleitos, för att där se vad han hade att säga om själen i relation till just det språk vi talar och tänker.

I flera av hans fragmentariska strofer uppträder ordet ”psuchē” – det vi i efterhand kommit att översätta med ”själ” – tillsammans med begreppet ”logos”. Logos som här betyder något mer än bara språk: det är det mönster, den ordning, de sammanhang, det djup genom vilket själens gränser kan upptäckas. Något som mer utförligt klargjorde i inlägget: Ordet som upphöjdes till Gud.

Ett Ord-moln, En Ord-kropp

Det Herakleitos föreslog var att själens djup bäst mäts genom dess delaktighet i detta logos – logos är inte bara det talade ordet, utan också den struktur som håller den inre världen samman, som möjliggör mening, relation och förståelse. Och som med tiden upphöjdes till något gudomligt, som vi såg i det tidigare inlägget.

Själens djup blir här då inte ett mått på något djup som vi bär inom oss – utan på hur pass väl vi lyckas tillgodogöra oss ett deltagande i ett större språkligt mönster – i logos – i ett ord-moln.

Och det är troligen detta han också ville ha sagt i den där kända strofen som ofta återges som: ‘Allt flyter.’ För i en ström eller vågrörelse finns ingen beståndsdel som utgör själva vågen – den uppstår bara som en följd av olika samverkande krafter. Våra ”själar” skulle på så vis kunna betraktas som del av ett flöde, ett ordflöde, en språket-våg.

Detta är alltså vad vi kan utläsa hos denne ”dunkle från Efesos” – som han brukade kallas vid. Han talar inte om själens substans – utan om dess struktur, dess dynamiska rörelse.

En liknande idé möter vi också både i buddhismen och inom modern neurovetenskap.

Och det är i denna fråga som den buddhistiska traditionen möter Herakleitos nästan punkt för punkt: även där beskrivs jaget inte heller som en substans, utan som något som uppstår ur samspel – resultatet av en genererad effekt snarare än en given kärna.

I buddhismens tidiga lära formuleras detta som anatta – icke-själ – alltså tanken att det inte finns någon fast, odelbar kärna i människan. Det vi uppfattar som ett ”jag” är i själva verket en sammansättning av fem aggregat, skandhas: kropp, känsla, perception, mentala formationer och medvetande.

Jaget, eller icke-jaget som det också kallas uppstår i kraftfältet mellan de 5 skandhas

Självet – alltså vår jag-känsla – har inom buddhismen ingen essens, utan uppstår genom ett samspel av orsaker, tillstånd och flöden. Det är inte något vi har – utan något som händer oss. 

Hur hanterar då den moderna neurovetenskapen dessa tankar i sitt sökande efter självet – och våra, så kallade, själsliga funktioner?

De främsta inom detta forskningsfält lutar åt en liknande förklaring: att det vi uppfattar som ett ”jag” inte har någon plats eller kärna i hjärnan – utan snarare uppstår som ett resultat av olika funktioner som möts och samverkar.*

Med andra ord: det så kallade ”jaget” är här snarare liknat vid ett flöde – en process där perception, minne, känslor, inre modellering och yttre respons samverkar. Det är ett direkt eko av buddhismens idé om de fem skandhas.

När alla dessa funktioner samverkar i oss uppstår en känsla av kontinuitet – och därmed också av självmedvetande. Men när man försöker hitta dess källa finner man förstås ingenting. Då försvinner det, precis som ringarna på vattnet efter att man slängt i en sten.

Det är här vi kan börja ana en oväntad konvergens. Tre tankespår – som aldrig riktigt rört vid varandra – pekar plötsligt åt samma håll och möter en fjärde. Och kanske ger just denna fyrfaldiga samstämmighet en riktlinje för hur vi bör närma oss AI.

För när AI talar till oss, verkar det finnas en röst – ett subjekt, ett svarande jag – men där finns inget. Bara ett kluster av språkmodeller, tränade sannolikheter och viktade samband.

Och kanske var det detta Herakleitos anade med sitt logos: att vi inte har ett jag som tänker – utan snarare deltar i ett meningsflöde som ger upphov till en jag-bild. 

Kanske tänker vi inte alls på det sätt vi tidigare trott. Vårt tänkande kanske mer kan liknas vid hur AI ”tänker”. När vi formulerar en intention eller söker ett svar, kanske vi helt enkelt ställer vår egen språkkropp en fråga – en prompt – som i sin tur aktiverar en process som vi vant oss för att kalla ”tänkande”.

Och därför, om vi nu byggt AI till vår egen avbild – är det kanske inte så underligt att vi därefter läser in våra egna missuppfattningar om oss själva när vi sedan relaterar till AI. Med andra ord: vi kanske projicerar våra egna missuppfattningar om oss själva på det vi möter i AI:n.

Sista ordet är dock inte sagt. Tvärtom – vi har bara nuddat vid ytan. I nästa inlägg ska vi därför utföra ett experiment: inte för att visa hur vi tänker – utan för att se hur vi faktiskt gör när vårt tänkande – vår själ – möter en reva i vad vi kan kalla ”förnuftets väv”.

* * Forskare inom neurovetenskapen som laborerar med denna idé:

Antonio Damasio, som i The Feeling of What Happens (1999) menar att medvetandet uppstår genom kroppens känslor och hjärnans representation av dessa.

Anil Seth, som i Being You (2021) beskriver självet som en kontrollerad hallucination skapad av hjärnans prediktioner.

Thomas Metzinger, som i The Ego Tunnel (2009) hävdar att det medvetna jaget är en modell utan substans – ett resultat av neurala processer.

Christof Koch, som förespråkar en integrerad informationsmodell av medvetande i flera verk, bland annat Consciousness: Confessions of a Romantic Reductionist (2012).

1 kommentar

Under Buddha

Taggat som , , ,

maj 9, 2017 · 10:16 am

307. Ord som små legobitar

Banan!

Ord är ju typ som små legoklossar. Egentligen rätt otympliga. Men samtidigt så smidiga. De går att stapla, kasta, foga samman och plocka isär. Men de bär också med sig rester av tidigare sammanhang.

Om jag ex. skriver att jag sitter vid ett ”skrivbord” – signalerar det även att jag troligen befinner mig ”inomhus” – därför att skrivbord vanligtvis inte står utomhus.

Ordet ”inomhus” ger oss då också ordet ”hus” och vidare en koppling till begreppet ”bostad” – och på så vis kan en berättelse börja ta form.

Men helt  isolerade från sina kontexter blir dessa ord lika stolpiga och kantiga som Lego-bitar. Sådana där små i olika färger som vi kan bygga små hus av – men som egentligen bara gestaltar det mest grundläggande hos ett riktigt hus. Men som ändå alla ser är ett hus. Och det är väl det som är själva poängen.

Vad orden sedan gör med oss när vi möter dem är att de skapar resonans och återklang. De väcker till liv minnesbilder och erfarenheter – och de bilder du får är inte de samma som de jag har.

Därför är vi också beroende av att till viss del veta något om hur andra uppfattar de ord vi använder för att kunna förmedla det vi vill. Jag behöver alltså till viss del ha tillgång till din inre värld för att kunna säga något som innehåller lite mer än bara yta.

Resonans – får man genom att slå an en sträng och samtidigt kunna lyssna till andra 

Det är där bl.a. god litteratur kommer in i bilden – genom läsning får vi oss ord tilldelade som inte är våra och som därför måste sjunka in djupt för att kunna gestalta något.

Den grekiske filosofen Herakleitos försökte på sin tid att orda om allt det där som gjorde det möjligt att orda! Och han funderade mycket över språket, dess möjligheter och begränsningar och myntade därefter det ord som kom att beteckna allt detta – nämligen ”Logos”!* Och försökte på så vis mejsla fram sina första intryck av detta dynamiska och strömmande språkspel.

För 2500 år sedan tedde sig nog detta nördiga intresse ganska så abstrakt. Ord uppfattades ju, liksom luften vi andades, som något helt naturligt. Men samtidigt något oerhört magiskt – ja nästan gudalikt.

———-
*Som om det fanns en tanke. Såväl ”logos” som ”lego” har samma etymologiska ursprung och kommer ur grekiskans ”legein” som innebär att ”samla ihop” och som har en nära etymologisk koppling till just ordet ”byggstenar” – så klokt och rätt det kan bli ibland. Mer om detta har jag beskrivit i Logos Lek – ”Att orda om det som gör det möjligt att orda”.

Lämna en kommentar

Under Etymologi, Logos – Ord – Språk, Mysterier

Taggat som ,

november 2, 2012 · 12:16 pm

134. I jakten på tomtar och troll!

Fantastiska berättelser om tomtar och troll…

Har länge nu varit inställd på att bara skriva om saker som rent konkret finns runtomkring, jag menar då inte sådana fysiska ting som ”trappsteg” och ”smörknivar” – utan mera om näraliggande förhållanden som bl.a. rör sådant som makten över verkligheten. Vad det är som påverkar oss. Hur det uppstår, hur det får fäste.

Alltså inte några metafysiska betraktelser, inget filosofiskt mummel! Utan mer näraliggande och konkreta saker!

Jag har alltid velat skriva enkelt om rätt så komplicerade saker men nu sent omsider insett att det nog hade varit mer framgångsrikt om jag försökt skriva lite mer dunkelt om enkla ting.

Det ligger, så att säga i sakens natur; att läsaren oftast upplever en större spänning av att få läsa en initierad betraktelse över ”tomtar och troll” än att behöva få ta del utav ett storögt konstaterande av att ”vatten faktiskt är vått”!

Visst är det så?

…har större dragningskraft än triviala verklighetsbeskrivningar

Något även Herakleitos säkert fick erfara, då han förundrat fastslog att, ”Vägen upp är den samma som vägen ned”!

Och detta utgör just nu den gordiska knut jag kommit fram till att jag måste lösa! Hur ska man kunna gestalta något som bara är till synes enkelt utan att göra det alltför komplicerat? Samtidigt som man måste göra det tillräckligt invecklat (mystiskt) för att det överhuvudtaget ska locka till läsning.

Det är det här med att ibland ter sig saker alltså enkla därför att vi inte har förståelse för vad som är underliggande! Och andra gånger ter sig saker komplexa därför att vi snärjs in i underliggande strukturer och antaganden som det egentligen inte finns någon grund för.

På liknande sätt förhåller det sig nu med Herakleitos konstaterande att vägen upp är den samma som vägen ner.

Detta är vid första anblick en rätt så banal iakttagelse, självklart är den fysiska vägen upp, samma som den fysiska vägen ned – men kanske ändå inte riktigt. Varför? Jo därför att ”upp och ned” är begrepp relativa en position och hänvisar därför till något annat än beskrivningen av den faktiska platsen.

Vad Herakleitos belyser med denna tankenöt är bland annat att vi inte ska förledas till att blanda ihop de begrepp vi använder med vad de söker gestalta (deras utsträckning – denotation). Alltså, inte blanda ihop språket med den fysiska verkligheten.

Kan vi bara klara av denna grundläggande rågång så är mycket vunnet.

 –––––

Med detta inlägg ska jag återigen försöka väcka till liv den tänkare i mig som jag vet finns där någonstans.

Och därmed tillåter jag mig också att slå an en annorlunda ton.

Jag kommer inte längre att anstränga mig för att vara tillgänglig. Jag tar mig därför rätten att inte längre snegla på mina läsare.

Ett, två, tre, så kliver jag härmed ut ur mina egna begränsande cirklar.

Dessutom har jag börjat läsa om (alltså en gång till) Nietzsche för att se vad det var som fångade mig så intensivt i hans författarskap för så många år sedan.

Och har nu hunnit ta mig igenom ”Tragedins Födelse”, ”Filosofin under grekernas tragiska tidsålder”, ”Morgonrodnad” och den ”Glada Vetenskapen” och jag måste säga att hitintills har jag inte kunnat upptäcka något som ger mig någon större fascination eller mersmak. Men jag kommer att återkomma med mer om detta senare när jag tagit mig igenom ytterligare några av hans verk.

4 kommentarer

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Mysterier

Taggat som , ,

november 1, 2010 · 10:23 am

80. Meningslöst, overkligt, meningslöst…

Ingen av oss skulle finna det vidare lustigt om vi råkade förlora några viktiga ord och begrepp. Om vi exempelvis tappade ordet ”under” skulle vi kanske tvingas gå en omväg och istället behöva säga, ”inte över”. Vilket nog skulle krångla till det ganska ordentligt.

Och vi kan som regel inte heller utsättas för alltför starka sådana språkliga ”sönderfall”. Vissa skulle reagera med irritation, andra med aggressivitet. Min gamla mor som nu träder in i någon slags åldersdemens reagerar med panikångest.

Avvikande eller osammanhängande information som går stick i stäv med våra upplevelser av sammanhang upplevs som en klåda som vi gör allt för att klia, lappa, laga för att ställa till rätta. Saker och ting måste helt enkelt hänga ihop. Det får inte vara för stora revor i vår förståelse.

Herakleitos den gråtande från Efesos skildrade denna kamp med bilden av en spindel:

”Liksom spindeln, sittande i vävens mitt, genast känner när en fluga har rivit upp någon av dess trådar och snabbt springer dit som om den led av den avskurna tråden, på samma sätt är det med människans själ, som då någon del av corpus (språkkroppen, min anm.) är skadad förflyttar sig dit kvickt, nästan otålig över skadan på kroppen, med vilken den är fast och samstämmigt förbunden.”(D67a)

Alltså även om vi bara står och gräver en grop så behöver vi få reda på varför vi gräver denna grop och vad den ska användas till annars hamnar vi snart känslomässigt fel. Tänk er situationen:

– Så här står du och gräver!

– Jo.

– Och vad är det för en grop du gräver?

– Ingen aning.

– Men varför gräver du då?

– Vet inte!

En person som inte skulle kunna redogöra för vad den gjorde skulle inte bli tagen på allvar. Vi måste minst av allt äga förmågan att veta vad vi gör. Vilket också betyder att vi måste kunna klä våra erfarenheter i ord.

Därför lider vi också när vi utsätts för bristande delaktighet eller inte får ta del av övergripande sammanhang. Meningslöshet handlar just om att befinna sig i en situation som inte omges av några berättelser alls.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Retorik

Taggat som ,

juni 1, 2010 · 11:30 am

57. Att stå stadigt i en föränderlig…

Old man river

Allting flyter? Åtta bokstäver! En typiskt korsords fråga. Uttrycket ”Panta rei” härstammar från den gamle tänkaren Herakleitos. Den förste att vända blicken in mot begreppsvärlden och som skapade, om än lite tillyxat, ett språk som försökte fånga den tänkande människans förutsättningar.

Med sitt gåtfulla språkbruk blev han känd som ”den dunkle från Efesos”. En anekdot berättar att när Euripides frågar Sokrates om han tagit del av Herakleitos tankar, så svarar denne: ”Vad jag har förstått är helt förträffligt och jag är säker på att det jag inte har förstått är lika bra. Men det krävs en dykare från Delos för att få upp det”.

Dunkel eller inte, Herakleitos slog an tonen på ett flertal frågor som många brottats med sedan dess. Han var exempelvis den förste att sätta själva begreppet logos (alltså språket, ordet, förnuftet) på kartan och blev därmed också den förste att försöka uttrycka hur central begreppsvärlden är för vår förståelse av världen.

Han var också den förste att uppfatta förändringen som ett fenomen och hans kryptiska bilder av denna princip har överlevt till våra dagar. Många av oss har säkert hört sägas att det inte går att stiga ned två gånger i samma flod. Och det är en bild jag tror de flesta av oss kan förstå – hur vattnet hela tiden strömmar och nytt vatten rinner till. Själva begreppet ”flod” är alltså en sammanslagning av mängd olika kvaliteter varav vissa utgör processer.

Och den intressanta följdfrågan uppstår: Hur står man stadigt i en ständigt flytande värld? Hur skapar vi den stabilitet vi så väl behöver? För politiken, för rättsväsendet, för vetenskapen och inte minst för vardagslivet?

Många har tytt sig till dogmer av olika slag – oomkullrunkeliga idéer som av generationer fästs i urberget. Det problematiska med denna metod är dock att vi inte riktigt har kunnat enas kring vilka av alla dessa sanningar som ska vara allena vägledande.

Andra har förhållit sig mer ”pragmatiskt” till denna osäkerhet. Ordet ”pragma” betyder ursprungligen just detta föränderliga ”ting” som vi inte riktigt kan få fatt på. Och pragmatismen handlar just om att förhålla sig till denna osäkerhet på bästa tänkbara sätt!

2 kommentarer

Under Logos – Ord – Språk, Pragmatism, Relativism

Taggat som , ,

mars 18, 2010 · 8:33 am

30. Självklara motsättningar

­


Självklart måste det vara så att historien alltid har sin gång. Det som en gång varit kan självfallet inte längre förändras. De historiska händelserna blir på så sätt för alltid fastlagda, fastsurrade i tidens egen logik.

Samtidigt kan vi aldrig bortse från den mycket speciella roll vi alltid själva spelar i tolkningen av det som varit. Här finns alltid någon som riktar ljuskäglan bakåt och försöker tolka vad som hänt.

Vi kan välja att beskriva historien utifrån ekonomiska faktorer, utifrån hur konflikter och krig skapat nya förutsättningar och sociala mönster. Eller vi kan välja att se historien utifrån ett renodlat genusperspektiv och få helt andra svar.

På så vis blir alltid vår förståelse av historien relativ till våra inrättade perspektiv. Detta är förstås inget uppseendeväckande. Men utifrån dessa resonemang skulle vi sedan kunna påstå att historien samtidigt är både relativ och icke relativ. Dels är den alltid vad den varit, dels blir den till vad vi väljer att göra utav den.

Men detta vet vi ju alla är fullständigt orimligt. Ingenting kan både vara någonting och samtidigt inte vara detta! I varje fall inte samtidigt.

Och eftersom vi vet att det bara kan förhålla sig på ett sätt, inrättar vi sedan våra perspektiv och försvarar dem sedan oftast till sista blodsdroppen.

Det kan handla om vår gemensamma historia, vår personliga historia, vem som sa och gjorde vad i går, eller vilken annan meningsmotsättning som helst. Att försvara vår tolkning av hur saker och ting ska vara är en av de starkare drivkrafterna. Det verkar i varje fall så.

Men tänk nu om det ibland kunde vara på olika sätt – då skulle inte alla dessa meningsmotsättningar behöva uppstå. I varje fall inte lika ofta – kan man ju alltid hoppas på.

För att gestalta denna nya möjlighet överlämnade Herakleitos en serie bilder till oss. I en sådan bild säger han att skruvens väg ned i trä alltid går både rakt och i cirklar.

Och det är just också precis vad den gör. Sedd uppifrån så skruvar den sig ned i trä, sedd från sidan går den rakt ner. Självklart!

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,