I Platons dialoger bröstar sig ofta Sokrates för att han anser att han är den ende som har insett att han ingenting vet. Och det här blir liksom hans stora grej. Och omgivningen faller baklänges i förundran och vördnad inför denna självgoda, glosögda gamling som sedan finner njutning i att försätta andra i begreppsmässig förvirring.
Tänk er denna flintskallige och lite korpulente figur som på grund av sina ”andliga” ideal slutat bry sig om sitt utseende och sin hygien och som dessutom har en viss försmak för småpojkar. Tänk er vidare att denna man dyker upp under ett samtal där du och en grupp engagerade människor sitter och diskuterar något i stil med, ”utbildningens roll för individens utveckling”.
Och efter ett tag, då denne oinbjudne gäst har lyssnat, så börjar han ställa generella motfrågor: Vad menar ni med utbildning? Är det detsamma som att få tillgång till kunskap? Eller är det att få tillgång till en värdegrund? Eller är det bägge delarna? Och om det är bägge delarna varför kallar ni det då för en och samma sak? För det är väl ändå en viss skillnad, det måste ni väl ändå medge… Och så pågår det timma ut och timma in.
En del av oss har säkert träffat på någon av dessa katastrofer – tvärsäkra personer som effektivt, genom att ta tag i helt fel tåtar, kan sätta käppar i vilka hjul som helst.
Vad gäller Sokrates så utgick han från att han ingenting visste därför att han inte hade tillgång till den absoluta kunskapen. Och det var också därför han ansåg sig vara visare än andra och åberopade även att oraklet i Delphi hade sagt att han var den visaste mannen i hela Hellas!?
I varje fall så var det enligt Sokrates endast de absoluta sanningarna som kunde ligga till grund för ett rationellt samtal. Och hade vi inte tillgång till denna absoluta kunskap så borde vi vara tysta! Det eller ingenting alls.
Antingen – Eller!
Den mätande människan 
