Parallellt med den västerländska traditionen, moralen och dess högstämda självbild har det alltid funnits en underström av röster som ihärdigt utmanat den stora berättelsen. Man kan nästan säga att den interna kritiken, redan från första början, varit invävd i själva idén om vår civilisation. Kanske har det bara varit en tidsfråga innan denna inneboende skepsis skulle vända sig mot systemet. Men sluta inte läsa, inte riktigt ännu, därför i slutänden kommer det handla om oss, om dig och mig.
I århundraden har man i väst putsat på bilden av civilisationen som en triumf över den naturliga ordningens kaos och barbari – och skänkt löften om anständighet, trygghet, framsteg och framför allt ordning. Att vara just civiliserad har länge varit synonymt med att vara anständig, kultiverad och moraliskt ansvarstagande. Även om dessa ambitiösa ideal inte alltid gått hand i hand med den krassa verkligheten. Men det finns också en annan berättelse – en där civilisationen med sitt janusansikte inte bara bemästrar naturen, utan också kväver, kontrollerar och förvränger den.
Denna senare tanketrend löper som en röd tråd från Rousseau och romantiken, genom Nietzsche och Heidegger, vidare till postmodernismens dekonstruktioner – och därifrån ut i beatnick-, pop- och rockkulturen, hippierörelsen, punkens anarkistiska anda och hiphopens revolt mot etablerade normer. Upproret mot den goda smaken har tagit sig många uttryck och ofta fungerat som en vitaliserande kraft mot kulturell stagnation.
Och i dessa narrativ har civilisationen främst uppfattats som en tvångströja, något man måste tänja på, göra uppror mot och slutligen frigöra sig ifrån i jakten på frihet. Denna kulturella underström med dess ständiga attacker har med tiden också lyckats med att perforera bilden av Västerlandet så djupt att bygget i dag framstår som poröst och vacklande.
Blickar vi bakåt genom historien utifrån just den liberala demokratins horisont, ser vi civilisationens själ födas i det antika Grekland, där de första ansatserna till såväl vetenskap som rationalitet och demokrati togs. Det är så man vanligtvis betraktar den västerländska civilisationen födelse och utveckling – som en rak utvecklingslinje från Aten och Rom, genom renässansen och upplysningen, fram till demokratins genomslag i början av 1900-talet. Vilket varit en stark berättelse om stora framsteg, där vi gradvis också utvecklat respekt och medkänsla för den andre, tankar om människans lika värde och en strävan efter rättvisa för alla. Det är denna berättelse som nu är under attack och frågan är vad de alternativ som nu utmanar denna kan ge oss istället?
För om vi vänder på perspektivet och betraktar historien utifrån en krass maktanalys, framträder en helt annan bild. Istället för en linjär utveckling mot humanism och rättvisa ser vi snarare en värld präglad av ständig maktkamp, där styrka och dominans varit de avgörande faktorerna. Det är berättelsen om maktens självklara rätt att forma världen efter sin egen vilja – en tradition som genom större delen av historien varit mer etablerad och långt mer dominerande än den demokratiska.
Ur detta perspektiv framstår demokratins motstånd mot den etablerade och naturliga ordningen som en perifer och marginell företeelse. Detta synsätt delas av både vänster och höger—för vänstern som en avskräckande varning, för högern som en bekräftelse på den starkes rätmätiga position.
Samtidigt har de starka och förmögna, under perioder av liberalt demokratiskt styre—främst under de senaste hundra åren—tvingats underordna sig kollektivets, det vill säga den svagares, lagar, regler och moraliska värderingar. De har fått en etik påtvingad sig, där brutalitet, girighet och rofferi betraktats som djuriskt och omoraliskt. En moral de starka aldrig fullt ut accepterat—och som nu man gör uppror mot.
Vi lever alltså i en tid där allt fler öppet och avsiktligt bryter mot vad som tidigare betraktats som anständighet och civiliserat beteende. Och de gör det med besked.
Det handlar inte längre bara om en filosofisk kritik av civilisationen, utan en aktiv motrörelse som riktar sig mot hur denna civilisation urartat. Det är en rörelse som brinner av sin egen övertygelse och som ser maktens övergång till de starkare som en naturlag – de svaga bör styras, de starka bör styra. Utifrån denna logik kan vi exempelvis bättre förstå Donald Trumps och J.D. Vances hantering av Volodymyr Zelensky i Vita huset och Pete Hegseths tal i München vilka alla var tydliga markeringar mot den traditionella diplomatin och den regelstyrda ordningen så som vi vant oss att se den.
Dessa händelser var inga tillfälliga övertramp, utan en del av en långt större plan för att en gång för alla omkullkasta spelets regler och upprätta en ny spelplan.
Därför har man från detta håll också utlyst ett heligt krig mot de bastioner som hittills verkat för att upprätthålla och utveckla den gamla civilisationens främsta attribut: FN, WHO, universitet och utbildningsväsendet, media, den statliga byråkratin—den så kallade ”deep state”—samt rättsväsendet, centralbanker, oberoende forskningsinstitut och internationella samarbeten som EU och Världsbanken. Dessa institutioner, som en gång utgjorde fundamentet för den liberala ordningen, betraktas nu som fiender till folket, hinder för den starkes rätt och uttryck för en dekadent och försvagad civilisation.
Denna nedmontering av de liberala idealen sker inte slumpmässigt, utan helt i linje med en noggrant utarbetad manual; ”Project 2025,” framtaget av den kristet nationalistiska tankesmedjan Heritage Foundation, formulerade redan inför det amerikanska valet 2024 en strategi för att återta makten från byråkrater, intellektuella och globalister. Med löften om att ”dränera träsket” och krossa den administrativa staten har denna plan blivit en färdväg för hur makten nu omfördelas – bort från de institutioner som tidigare balanserat samhället och i riktning mot en ny, mer auktoritär ordning.
Denna konservativa rörelse har nu lyckats samla en bred men brokig koalition av grupper som på olika sätt känt sig marginaliserade av der rådande systemet. De religiösa grupperingarna, som aldrig varit några vänner av vare sig upplysningstanken eller liberal demokrati, ser sin chans att återta kontrollen över samhällets moraliska kompass. Prekariatet—de ekonomiskt osäkra och borträknade—lockas av löften om återupprättelse och revansch mot den politiska och ekonomiska elit de anser ha svikit dem. Patriarkatet och de män som upplever sig degraderade av den nya tidens starka kvinnoideal ser i denna rörelse en möjlighet att återställa gamla hierarkier och värderingar. Och de mäktiga och rika, som tidigare tvingats rättfärdiga sin makt och sina privilegier, omfamnar nu en ideologi där de inte längre behöver be om ursäkt för sin rikedom—utan tvärtom kan framställa den som en naturlig rätt.
Vi står vid ett historiskt vägskäl där var och en av oss måste välja sida och avgöra vilken riktning vi ska ta. Och för en gångs skull är valet inte särskilt svårt – det är ett antingen eller. Den som väljer att avvakta och ha is i magen bidrar, genom sin passivitet, ändå till den utveckling som i längden gynnar den vinnande sidan. Och vi kan nu tydligt se åt vilket håll det lutar.
Därför är det hög tid att ställa frågan på sin spets: Vill vi fortsätta vara en del av det vi hittills betraktat som en civiliserad värld – med dess lagar, normer och upplysningsarv – eller är det dags att låta denna gamla ordning, präglad av kvasireligiös moral och ideologisk godtrogenhet, ge vika för något nytt? Går det att här göra ett pragmatiskt val?
Detta är vår tids mest brännande fråga och den går inte längre att bortse från. Den liberala demokratin kan enbart hållas vid liv genom de mångas kamp och viljan till samarbete över alla gränser. Och om den ambitionen inte är tillräckligt stark hos oss, kommer naturen och den starkes rätt med obeveklig kraft att återta sina uråldriga positioner – och då återstår endast frågan om vi är redo att leva i den världen. Är du? Är jag?
Den mätande människan 