Kategoriarkiv: Politik

februari 6, 2025 · 3:26 pm

2.1. När dumhet och okunskap tar över

Dumhet och okunskap är kanske inte riktigt samma sak, även om de ofta går hand i hand. Jag kan exempelvis vara okunnig om mycket utan att för den skull vara dum, men den som är dum är vanligtvis även okunnig. Men när dumheten och okunskapen förenas i en enda riktad vilja står dock all världens klokskap maktlös.

Vad förenar oss människor? Vad skiljer oss från andra varelser?

Det klassiska svaret är förstås vår förmåga att tänka och klokt resonera – en självbild vi burit med oss sedan urminnes tider. Vi ser oss själva som skapelsens krona, begåvade med en själ, en gnista av det gudomliga. En gåva som, enligt en av myterna, Prometeus stal från gudarna och skänkte till människorna.

Det var denna gåva som gav oss vår unika förmågor – att minnas det förgångna, skapa föreställningar om framtiden och kommunicera med andra genom tal och skrift. Med insikten om dessa förmågor gav vi oss också själva namnet Homo sapiens – den tänkande, den kloka människan. Men är det verkligen klokskapen som förenar oss?

Nej! Knappast! Snarare är det vår bottenlösa dumhet.[i] Dumheten och okunnigheten är under vissa tider mer utbredda än all världens klokskap. De återfinns i alla läger, i alla samhällsklasser – och blir som mest förödande när de förenas i en motiverad folklig rörelse – i en ochlokrati. [ii]

Som den grekiske historikern Polybius framhöll: I demokratier leds folket av de mest dygdiga medborgarna, men i ochlokratier blir massorna – de lättmanipulerade – lätt byten för populistiska ledare och demagoger. Det är dumhetens predikament. Den ser aldrig vartåt det lutar, eftersom den saknar konsekvenstänkande. Den är inskränkt eftersom den saknar utblickar. Och den uppstår och återkommer i cykler. 

Dessutom! Inte att förglömma, det som Dunning-Kruger-effekten visar: intelligenta människor antar att de är mindre intelligenta än de faktiskt är, medan de mindre begåvade tror sig vara långt mer intelligenta än de är, eftersom dessa inte har en susning om vad intelligens ens innebär.

Det som förenar människan är därför snarare vår benägenhet till dumhet, vår egoism och vår känslostyrda impulsivitet. Djur är också känslostyrda och egennyttiga – men de saknar den mänskliga dumhetens destruktiva potential. Vi skulle därför hellre ha betecknats som homo stupidus men begreppet är redan taget.[iii]

Dumheten finns nämligen bara hos varelser som  också äger förmågan att vara kloka men som av bekvämlighet avstår. Därför eftertänksamhet och tankekraft kräver att man stannar upp och tillför lite extra energi till hjärnan, till tänkandet, som Daniel Kahneman beskriver i sin bok ”Thinking Fast and Slow”.[iv]

Vad vi kan se genom historien är att människan i grunden är lat och därför hellre väljer en stor genomskinlig lögn framför en liten dunkel sanning. Vi väljer hat och missunnsamhet framför medmänsklighet, följer hellre en dåraktig massrörelse än ställer oss på tvären. Den dumme tar sin dumhet för klokskap och är därmed också dömd att med tiden snubbla.

Men klokskap existerar förstås också. När klokskapen dominerar, frodas rättvisan; när dumheten råder, urholkas den. Som Konfucius sa: När kulturen får överhanden riskerar ett samhälle att förfalla till pedanteri och stelbent byråkrati. Men när naturen och det okontrollerade får övertaget, sjunker det ned i barbari. Verklig klokskap är konsten att hålla balansen mellan dessa två avgrunder.

Vi måste kunna bygga och skydda byråkratiska institutioner som bevarar gemenskap, fred och hälsa – utan att för den skull tillåta att den byråkratiska eliten, som alltid växer fram och klamrar sig fast vid sina positioner, blir autonom. Våra demokratiska institutioner måste vara självreglerande – ett absolut krav som Yuval Noah Harari bland annat betonar i sin senaste bok, ”Nexus: A Brief History of Information Networks from the Stone Age to AI”.

I dag ser vi snarare en dramatisk motsats: först en klåfingrig överstatlig styrning av vardagslivet, sedan dumhetens uppror mot densamma. Därefter träder den auktoritäre demagogen fram och påstår sig vilja återställa ordningen.

Efter en enastående civilisatorisk utveckling följer nu ett sammanbrott där den organiserade dumheten och okunskapen höjer rösten och kritiserar dem som betraktas som kulturens redskap: eliten – offentliga tjänstemän, de som bär glasögon, bor i storstäder, arbetar inom media eller innehar akademiska titlar. I dumhetens och okunnighetens ögon blir allt det de inte förstår suspekt, något som illvilligt skapats av en elit som endast ser till sina egna intressen. Och som VP J.D. Vance nyligen sade och citerade Richard Nixon: The professors are the enemy.

Vi måste därför förstå att dumheten och klokskapen inte bara är några abstrakta substantiv att ta lätt på, utan något djupt förankrat i människan. Dumheten manifesteras i människor av kött och blod. Vissa är dumma, andra onda, några kloka – och ibland vandrar vi förvisso genom livet och pendlar mellan både klokskaper och dumheter. Inget är statiskt och inget är för evigt – inte ens våra gränslöst upplysta själar. Men varje dag är det alltid upp till oss själva att välja i vilken riktning vi ska gå.

[i] Dumhet kännetecknas av brist på förmåga att fatta kloka beslut, resonera effektivt eller förstå komplexa situationer. Dumhet innebär ofta en oförmåga att anpassa sitt tänkande till nya eller förändrade omständigheter, och kan yttra sig genom handlingar eller tankesätt som är irrationella, kortsiktiga eller oförnuftiga. Det kan också beskrivas som en brist på kognitiv förmåga eller intellektuell kapacitet, i den meningen att en person inte förstår eller tolkar information på ett korrekt sätt, vilket leder till felaktiga slutsatser eller beslut. Dumhet kan också referera till en ovilja eller oförmåga att tillägna sig kunskap eller lärdom, trots att sådana möjligheter finns till hands.

[ii] Ochlokrati, från grekiskans ochlos, folkmassa, och kratos, makt. 

[iii] Biologen och zoologen Ernst Haeckel använde termen Homo stupidos för att beteckna neandertalmänniskan.

[iv] Daniel Kahnemans Thinking, Fast and Slow beskriver två sätt att tänka:

  • System 1 – Snabbt, intuitivt och automatiskt. Det bygger på känslor och erfarenhet men är benäget för fel och kognitiva biaser.
  • System 2 – Långsamt, analytiskt och ansträngande. Det används för logiska resonemang och komplexa beslut men kräver mer energi och aktiveras sällan spontant.

Vi litar oftast på System 1, även när vi borde använda System 2, vilket leder till systematiska misstag i vårt tänkande. Något som vi kan benämna som dumhet.

2 kommentarer

Under Demokrati, Donald Trump, Elon Musk, Fascism, Idiokrati, Politik, USA

Taggat som

december 12, 2024 · 10:30 am

En perfekt storm – del 7

Ned i tankens gömda skrymslen

Den knepiga frågan som avslutade förra inlägget var om vi ägde ett språk eller om språket ägde oss. Det mest troliga svaret är nog ett både och. Å ena sidan får vi tillgång till ett språk och kan inom vissa gränser formulera oss och tänka fritt, men å andra sidan är vi fångade i ett språkbruk som sätter ramarna för vad vi kan tänka och uttrycka.

Det som exempelvis sätter gränser för vad jag kan skriva är mitt personliga ordförråd och de språkliga variationer jag kan utvinna ur detta. ”Förråd” är dessutom ett bra beskrivande ord. Men som vi vet varierar storleken på dessa förråd från människa till människa. Detta blir ett problem när vi försöker resonera kring hur människan gör eller inte gör, eller hur hon är eller inte är. Det är svårt att hitta någon typisk ”urmänniska”. Eller, uttryckt på ett annat sätt: människans minsta gemensamma nämnare är att vi går på två ben och att våra huvuden sitter högst upp. För övrigt är vi ganska olika, särskilt när vi närmar oss våra mentala kapaciteter, där den språkliga förmågan ingår. 

Ska inte sticka under stol med att det jag skriver här kan utläsas som att jag menar att det finns en liten spillra av en intelligentia (där jag själv gärna placerar mig) och därutöver en alldeles för stor skara fåordiga men nyttiga idioter.[i]

Det är en fullt rimlig läsning som jag förstår att man kan göra, men jag ber er att hålla tillbaka era ryggmärgsreflektioner ett ögonblick. Att undersöka ett fenomen kräver nämligen ibland att man tar ett steg tillbaka, kanske till och med ett steg upp, för att få en bättre överblick. En sådan blick kan då lätt framstå som distanserad, kanske till upplevas som lite von oben. Jag kommer att återvända till detta längre fram, eftersom perspektivet i sig inte lämnar mig något annat val. 

För att kort sammanfatta vad samtliga dessa försök nu handlar om: De sonderar de mekanismer som gör att vi så lätt och okritiskt tar emot och förvaltar budskap – budskap som ibland saknar grund, och i andra fall enbart syftar till att manipulera oss. Ett tydligt exempel på detta ser vi i USA:s valresultat 2024, där en uppenbar charlatan och bedragare fick ett förvånansvärt stort genomslag.[ii]Många har sedan dess undrat: hur kunde detta hända? Vad låg egentligen bakom? Det är denna fråga våra tankar måste arbeta vidare med.

Jag har bland annat noterat att det på senare tid blivit allt vanligare att ifrågasätta om demokratin verkligen är det bästa styresskicket i vår problemtyngda värld. Dessa funderingar hörs nu från många håll – både från filosofer och från vanligt folk. Det ska dock förtydligas att filosofer, förstås, också någonstans måste räknas till gruppen vanligt folk.

Det har blivit allt vanligare att uttrycka frustration över och påpeka de inbyggda bristerna i det demokratiska systemet – svagheter som gör demokratin oförmögen att fatta stora och avgörande beslut, som exempelvis om miljön eller invandring. Detta må vara sant, men denna växande osäkerhet har samtidigt skapat en spricka i de tidigare otänkbara självklarheterna, vilket har gjort det möjligt för uttalade antidemokrater att inte bara komma till tals, utan även nå makten.[iii]

Jag ser vår utveckling idag som en slags kollektiv tankeprocess som sveper över världen. Vad händer när föreställningar förändras på detta sätt? Vilka krafter får dem att ändra riktning?

De yttre skeendena är i stora drag uppenbara. Vi ser att allt fler, av olika orsaker, blivit missnöjda med vad man uppfattar som den rådande situationen. Denna iakttagelse ligger också till grund för många av de förklarande resonemang man kan höra av kunniga uttolkare idag.

När det gäller vår kollektiva förmåga till uttryck. Vi har ett ständigt bakgrundsflimmer från olika mediekanaler och röster som försöker tränga in i oss och göra oss till språkrör för olika idéer, eller få oss att konsumera vissa trender, varor och tjänster.

Vi har i bakgrunden under lång tid också en erfarenhet av en ökad globalisering, pluralism och individualisering, samt en minskning av vad som tidigare ansågs vara viktiga medborgarengagemang. Vilket påminner om den trend för narcissism och social isolering som beskrevs redan av Robert Putnam i Den ensamma bowlaren (2000)[iv] och Christopher Lasch i Den narcissistiska kulturen (1979). [v]

Vad jag därmed bara vill poängtera är att de tidstrender vi försöker förstå oss på i dag kan ha uppstått för bra så mycket länge sedan. Det är dessa tidsperspektiv vi måste ta hänsyn till, även om tankar och kulturyttringar idag sprids och får fäste allt snabbare.

Om vi ser på allt detta flimmer som ett gigantiskt moln av budskap som påverkar vårt samhällsklimat och kultur, kan vi konstatera att dessa budskap till största del består av litterära verk, filmer, språkliga attityder, jargonger, ord och bilder – sådant vi tar in och låter oss påverkas av. Det är det här vi har att arbeta med, eller snarare röra oss inom, för att återknyta till ingressen till denna text.

Redan 1976 introducerade Richard Dawkins begreppet ‘memer’, som då var tänkt som något skarpare och mer specifikt än de mer utslätade internet memes vi numer känner igen från sociala medier.[vi]

En meme, i Dawkins bemärkelse, var en idé, ett beteende eller en stil som sprids genom imitation från person till person inom en kultur. Den fungerar som en bärare av kulturella idéer och symboler som kan överföras från ett sinne till ett annat genom skrift, tal, gester och ritualer. Dessa memer kan betraktas som kulturella motsvarigheter till våra biologiska gener, eftersom de självreplikerar, muterar och reagerar på intryck.

För vissa av er börjar nu dessa texter få skarpare konturer, vilket gör att du som läsare också kommer att få en allt klarare bild av vart vi är på väg. Steg för steg.

[i] Begreppet ‘intelligentia’: ‘Intelligentsia’ syftar traditionellt på en klass av intellektuella eller utbildade eliter som formar kultur och politik.

[ii] USA:s val 2024: Detta syftar på den oväntade framgången för Donald Trump i USA:s val 2024, vilket väckte debatter om vissa mediers manipulativa roll, desinformation och urholkningen av demokratiska normer som formar den allmänna opinionen.

[iii] Frustration med demokratin: På senare år har debatten om demokratins begränsningar ökat, där vissa pekar på dess oförmåga att hantera brådskande globala utmaningar som klimatförändringar och migration. Denna trend diskuteras bland annat i How Democracies Die av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt, som undersöker demokratins sårbarhet. Även boken ”End times” av Peter Turchin undersöker dessa sårbarheter.

[iv] Robert Putnams Den ensamma bowlaren: Robert Putnam analyserar i Den ensamma bowlaren nedgången i medborgerligt engagemang i USA, med fokus på upplösningen av traditionella gemenskapsstrukturer.

[v] Christopher Laschs Den narcissistiska kulturen: Christopher Lasch kritiserar i Den narcissistiska kulturen framväxten av en självcentrerad individualism och dess kulturella konsekvenser under senare delen av 1900-talet.

[vi] Richard Dawkins begrepp ‘memer’: Dawkins introducerade termen ‘meme’ i sin bok Den själviska genen från 1976. Han beskrev memer som enheter för kulturell överföring, liknande biologiska gener, som sprids genom imitation. Detta ursprungliga koncept skiljer sig från dagens utvattnade användning av termen inom sociala medier.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Fascism, Filosofi, Politik, USA

december 2, 2024 · 9:38 am

En perfekt storm – del 4

”Låt oss därför gå ner och skapa förvirring.”

Det här är ytterligare ett försök att lägga till en bit i våra förståelser av vad som händer runt omkring oss i dag. Men precis som i ett kalejdoskop, skapar varje vridning nya bilder och mönster, där allt till slut faller på plats och hittar sin egen logik. Den gamla grekiske filosofen Herakleitos påminde oss redan för över tvåtusen år sedan om en viktig iakttagelse: vår förståelse av verkligheten, och våra försök att fånga skeenden med ord, är alltid begränsade – eftersom allt förändrades, i ett ständigt flöde.

•••

Ungefär samtidigt som Herakleitos gjorde sin upptäckt nedtecknades en helt annan historia som berättade att ”Hela jorden hade samma språk och samma slags ord.” Och människorna sade till varandra: ”Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn ska bli känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.”*

Det var en tid då språket enade människan, men redan här anas en rörelse mot en annalkande splittring – en berättelse som känns förvånansvärt aktuell. Vårt gemensamma språk, våra värderingar och den enhet som en gång förenade oss börjar nu återigen brytas – språkligt, kulturellt och till slut även ontologiskt.**

Som en framtida profetia speglar den gamla bibliska berättelsen våra egna farhågor: att det som förenar oss – språk, teknologi, kultur – också kan bli det som driver oss isär. Berättelsen är inte bara ett minne av det förgångna, utan också en påminnelse om att historien kan upprepa sig.

Enligt berättelsen steg Herren slutligen ner till jorden för att se vad människorna hade åstadkommit. När han såg deras verk, sade han: ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara en början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.” Resultatet var uppenbart inte vad han hade väntat sig – att människan skulle utvecklas till den grad att hon tycktes klara sig utan sin skapare.

Det här är alltså berättelsen om Babels torn – ett symboliskt bygge där människorna, I den vanliga tolkningen, reste ett monument över sitt eget högmod. De ville nå ända upp i himlen, men deras ambitionen väckte Herrens vrede. Han valde därför att skapa splittring och förvirring genom att slå sönder deras gemensamma språk, och med det föll även deras torn samman. På så sätt blev Babels torn också en symbol för både människans drivkraft och hennes hybris – en påminnelse om hur lätt strävan efter storhet kan vändas till fall.

Det här är en berättelse som rymmer många lager av tolkning. I dag kanske man inte i första hand ser det som att det är Herren som skingrar vår gemenskap och förståelse, utan snarare vi själva. 

Men i denna gamla bibliska berättelse vilar också en annan, ofta förbisedd, tolkning. Det är berättelsen om en civilisation som nått en sådan höjd av mänsklig uppfinningsrikedom och kulturell finess att den ställts över naturen. Den rymmer också en hyllning till människans förmåga att bygga, forma och förändra världen omkring sig.

Babels torn kan därför också tolkas som en symbol för humanismens födelse – en tid då människan vaknade till insikten om sitt eget ansvar för hur hon väljer att leva tillsammans. Befriade från de gamla gudarna stod hon inför utmaningen att skapa sina egna normer och värderingar, att bygga strukturer och organisationer som kunde stödja ett samhälle präglat av rättvisa och jämlikhet. Det är också vad tornet kan berätta för oss.

Men också att övergripande idéer alltid kräver också en struktur för att förverkligas. I berättelsen om Babel blir tornet en symbol för den hierarkiska ordningen – där eliten i toppen av byggnaden, med utsikt över samhällets bas, fattade beslut för det stora flertalet. Här börjar sprickorna nu visa sig.

För de där nere upplevs de där uppe som avskärmade, utan förståelse för verkligheten på marknivå. Samtidigt ser de där uppe ner på folket som oförmögna att förstå helheten. Språket mellan dem bryts ner, och en allt djupare klyfta uppstår. Till slut talar de olika språk eller samma språk men med skilda innebörder.

När avståndet mellan makten och folket blir för stort, ökar risken för att en civilisation som strävat för högt ska kollapsa under sin egen tyngd. Det är inte bara folket som känner frustration – eliten, med sina rikedomar och privilegier, blir också likgiltig inför vad som sker längre ner. Det är denna dubbla dynamik som till slut får tornet att rasa.

Babels torn påminner oss om att människans strävan efter förfining, om den förlorar sin förankring, riskerar att leda till splittring. Det är en berättelse om ambitioner och förfall, en varning och en hyllning till mänsklighetens oändliga potential – och dess begränsningar. Och det är förstås en berättelse som talar direkt till oss i dag.

* Första Mosebok 11:1-9 ** Vad vi uppfattar som verkligt.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Fascism, Humaniora, Jämlikhet, Kulturdebatt, Liberalism, Politik, USA

Taggat som

november 27, 2024 · 10:43 am

En perfekt storm – del 3

Den vakna sanningen

I tredje delen av ”En perfekt storm” handlar det här om ”woke”. Varför väcker det så starka känslor? Och hur har en rörelse för jämlikhet & rättvisa kunnat bli så kontroversiell att den hotar att bryta sönder en hel världsgemenskap?

•••

Begreppet ”woke” har under de senaste åren hamnat i centrum för en politisk retorik som ibland har fått närmast globala proportioner och följder.

”Stay woke” användes ursprungligen som en uppmaning att vara medveten och vaksam mot förtryck och orättvisor. Idag används det ofta nedsättande, för att beskriva någon som uppfattas som överdrivet politiskt korrekt eller fokuserad på minoriteter, miljön eller social rättvisa.

Högern har gjort detta ”woke” till ett effektivt slagträ, som används för att slå mot all form av progressiv (vänster-)politik och det som uppfattas som överdriven politisk aktivism. Men även den liberala demokratin i sig har fått sig en rejäl släng av sleven.

I presidentvalet i USA 2024 blev motviljan mot allt som associerades med detta ”woke” en fråga av sådan omfattning att den kanske till och med påverkade valutgången. Samtidigt ser vi hur auktoritära ledare världen över använder ”woke” som ett varnande finger, där det framställs som symbolen för det västerländska förfallet – feminiserat och perverterat.

Men vad är det då i detta nygamla ”uppvaknande” som känns så obehagligt och skrämmer så många människor?

Om vi alla skulle sätta oss bakom John Rawls så kallade ‘okunnighetens slöja’, skulle få vilja hamna i en position där kön eller etnicitet innebär marginalisering och förtryck. Ingen skulle frivilligt välja att leva i ett repressivt samhälle utan friheter och med ständig osäkerhet. Varför är det så?

Bakom en sådan okunnighetens slöja skulle troligtvis de flesta istället välja att vara just ”woke”. Ändå sprids idag ett världsomfattande hat mot denna ideologi, en ideologi som många i grund och botten kanske skulle föredra. Vad är det som gör att så många ryggar tillbaka? Och kastar ut barnet med badvattnet?

Vad är det med denna wokeism som skapat så mycket skav att så många är villiga att äventyra den liberala demokratin? Varför får denna motrörelse helt vanliga människor att se rött och börja luta sig så starkt högerut? Detta kan vara en av vår tids viktigare ödesfrågor.

Ett möjligt svar kan vara att wokeismen uppfattas ha tagit våra liberala friheter några snäpp för långt. Att den, i sin iver att rätta till orättvisor, trampat på minor som kanske borde ha undvikits. Samt att den försökt pådyvla majoriteten tankar och värderingar som många inte känner igen sig i. När fokus lagts på att ge likabehandling till en rad minoriteter, kan majoriteten – trots sina egna olikheter – enas kring ett gemensamt avståndstagande: Det där handlar inte om oss. Sådana är inte vi.

Om grupper som bara representerar några få procent av befolkningen får oproportionerligt utrymme i filmer, nyheter och populärkultur, kan den stora massan börja känna sig alienerade och främmande inför det som inte speglar deras egna liv. 

Som den antike filosofen Herakleitos en gång uttryckte: ”Hundar skäller på det de inte känner igen.” Och så är det ju. I grunden för vår mänsklighet finns ett primitivt djur som alltid är vaksamt mot det okända. Dessa instinkter kan en civilisation kanske dämpa – men aldrig utrota.

När civilisationer utvecklas når de förr eller senare en gräns där inte alla längre ryms. En kulturell utveckling innebär att vissa lämnas bakom; de som inte har råd, de som nöjer sig med det enkla, de som saknar tillräcklig utbildning eller som har intresset riktat mot det mer naturnära. Oundvikligen leder en kulturell utveckling till att en stor skara människor stannar kvar vid basen medan den kulturella eliten klättrar allt högre, tills dess spets blir så smal och finlemmad att den svajar lätt i vinden.

1 kommentar

Under Demokrati, Fascism, Feminism, Jämlikhet, Liberalism, Politik, Upplysning, USA

Taggat som , ,

november 24, 2024 · 1:17 pm

En perfekt storm – del 2

Missnöjets vinter. 

En perfekt storm uppstår aldrig av en enskild händelse – det krävs att flera omständigheter sammanfaller. I det föregående inlägget låg fokus på mannens längtan efter att allt ska återgå till det normala. Denna gång handlar det om det missnöje som spirar ur känslan av orättvisor – en gnagande känsla som, om den ignoreras, har potential att störta även de mäktigaste imperier. 

––––––––––––––––

Känslan av missaktning och orättvisa är kanske främmande för många, men när den väl slår rot kan den kännas som en fråga om liv och död.

Denna känsla, den som kallas ressentiment, präglas av en bitterhet som bottnar i upplevda misslyckanden. Frustrationen riktas inåt, samtidigt som individen söker tröst genom att lägga skulden på yttre faktorer – ett sätt att rättfärdiga sig själv genom att peka på omständigheter utanför den egna kontrollen. Samtidigt ska det inte förnekas att yttre skeenden spelar en avgörande roll i att skapa och förstärka denna känsla av inåtvänd bitterhet.

Det finns flera konkreta orsaker bakom dagens utbredda missnöje och känslan av orättvisa, särskilt i USA. En stor del av befolkningen där har exempelvis inte upplevt någon reell löneökning sedan mitten av 1970-talet, samtidigt som andra blivit avsevärt rikare. Inkomstklyftorna har vuxit sig så stora att de blivit allt svårare att hantera känslomässigt för dem som är ställda utanför. Försöken att övertyga denna grupp om att ekonomin i stort går bra möts därför sällan av någon förståelse.

En tredjedel av USA’s befolkning upplever ekonomin som ”Poor” och bland dessa röstade 87% på Trump i valet 2024. Rött. (NBC NEWS Exit Pools)

Den vånda som därför drabbat de mest utsatta i USA bottnar i känslan av att under lång tid ha fått det sämre än tidigare generationer, särskilt jämfört med föräldrarna. Detta beror till stor del på begränsad tillgång till högre utbildning, samtidigt som arbetsmarknaden ställer allt högre krav på kunskap och kompetens. Sammantaget har detta resulterat i en bristande tillit till systemet och en växande hopplöshet inför framtiden.

Att just den här gruppen inget har att förlora på att en clown tar över det högsta ämbetet och säger sig kunna rensa upp i det politiska träsket, är inget uppseendeväckande. För dem spelar det inte längre någon roll hur extrema de politiska budskapen är eller hur vettlösa utnämningarna nu blir; de vill bara se förändring och samtidigt återfå hoppet om en framtid för sig själva och sina barn.

Parallellt med detta har även ett missnöje uppstått hos den grupp som, trots lång utbildning och stora ambitioner, inte hittar en väg fram till toppen. Det är personer som trodde på en ljus framtid men som upptäcker att det inte finns plats för fler på toppen, eftersom antalet positioner där är begränsat. Ett fenomen som just kännetecknas av vad som kallas ”en överproduktion av aspirerande eliter”. 

När dessa två grupperna möts i sina upplevelser av att ha blivit förminskade, menar vissa forskare att möjligheterna för en perfekt storm är i antågande. **

Kort sagt, stora inkomstskillnader, förlorad framtidstro, upplevd missaktning och en överproduktion av högutbildade har skapat förutsättningar som driver dagens missnöje. Detta gäller nu främst USA men även i andra västländer kan man förutspå en liknande utveckling. 

Detta är dock bara några av de mer grundläggande krafterna som driver dagens samhällsutveckling. I kommande inlägg kommer jag att utforska ytterligare faktorer som bidrar till den alltmer komplexa situationen. Det gäller att försöka hitta sambanden utan att för den skull tro sig kunna rädda världen. 

Syftet med dessa inledande inlägg är att skapa en grund för ett resonemang som, förhoppningsvis, längre fram kan leda till något som går bortom det enkla och alltför självklara.

** Peter Turchin, End Times. Elites, Counter-Elites and the Path of Political Disintegration. En forskargrupp under ledning av Turchin förutspådde skeendena I USA för över 10 år sedan.

3 kommentarer

Under Donald Trump, Elon Musk, Fascism, Jämlikhet, Makt och Rädsla, Politik, USA

Taggat som

mars 29, 2023 · 8:45 am

Det finns ingen annan tanke

Platons Förbannelse!

Det finns ingen annan tanke som orsakat så mycket rabalder och bryderi. All världens tänkare har vänt och vridit på den i tusentals år utan att komma fram till en lösning. Vad det handlar om är självfallet den där förbannande relativismen; om det vi tror oss veta enbart gäller för oss själva eller om det är så att det finns en auktoritet eller något som är verkligen objektivt sant. 

Alla vill vi ju förstås att det vi själva tycker och tänker också ska vara rätt och riktigt. Därför kommer också de flesta av oss också fram till att det nog ändå måste finnas en sanning någonstans – för hur skulle vi annars själva kunna få rätt? Detta samtidigt som vi möter en hel värld där ute som håller med om själva principen – men inte alltid tycker som vi i sakfrågor.

Filosofer har i alla tider hävdat att det är tänkandet, det vill säga, det goda tänkandet, som ska vägleda oss. Men om vi följer resonemanget och verkligen anstränger oss, märker vi ändå snart att inte ens våra främsta tänkare kunnat komma fram till något som tillnärmelsevis kan liknas vid en gemensam teori om hur det förhåller sig.

På det kulturella och ideologiska planet har relativismen förstås tagit i synnerhet Västvärlden med storm. Den går knappt att ifrågasätta – hur mycket filosoferna än försökt försäkra oss om att det inte funkar, att relativismen i själva verket är självmotsägande.

En stor del av Västvärldens mer utbildade elit (sic) utgår också från att allt bara består av en serie narrativ, trosföreställningar som människan (makten) upphöjt till sanningar. Men också nere i folkdjupen talas det om att smaken är som baken eller att allt är relativt så fort något behöver ifrågasättas. Dock används det aldrig när någon vill uttrycka sin egen mening.

Bland flertalet av världens mer auktoritära ledare utmålas i denna stund också just relativismen som den västerländska demokratins och det liberala systemets avgrund. Det som har kraft att bryta ned dess välstånd, motstånd och framskjutna positioner. För övrigt en föreställning som också nationalsocialister och fascister alltid gjort gällande, i synnerhet under 1930-talets Tyskland.

Men det har också alltid funnits två sidor av saken. Från den ena sidan hävdas det att; hur skulle vi kunna bygga ett stabilt samhälle och en framgångsrik vetenskap utan tilltro till en fast övertygelse och objektiv bas? Detta medan den andra sidan menar att valet av denna bas alltid utgått från ett narrativ skapat utifrån en maktposition och därför bör ifrågasättas. Men bägge synsätten har en poäng. Det gäller bara att bena upp dem. Inte sätta dem i motsatsställning.

Den förra, att människan behöver en bas, något att fästa sig vid när världen för övrigt är i upplösning, är ett argument som genomsyrat historien fram till denna dag som i dag är. Dessvärre en sanning som lätt kan komma att utnyttjas av alltför kreativa och samtidigt skrupellösa berättare. Vilket är ett problem.

Det senare mer relativa argumentet har i sin tur öppnat fördämningarna, likt en Pandoras ask, för en lång rad av självständighetsförklaringar; från kulturella och etniska minoriteter; från nationella särintressen som Sannfinnländare, Pilkorsare, Brödraskapare, Sverigedemokrater och … som ju förstås alla hävdar sin rätt att få finnas till. Så är det nu!

Och det är för övrigt vad mina nya texter bland annat handlar om. Texter som i dagsläget utgör ett manus om ca 350 sidor som tar ett grepp om relativismen som fenomen och politisk kraft från antiken fram till idag. Med en mängd av anekdotiska utvikningar. Och titeln är: Platons förbannelse – en filosofisk saltomortal.*

*Saltomortal, av italienskans salto – hopp, volt och mortale – dödlig

1 kommentar

Under Demokrati, Etik, Fascism, Filosofi, Humaniora, Kulturdebatt, Kunskap vs. Okunskap, Liberalism, Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Moral, Natur & Kultur, Politik, Populismen, Pragmatik, Pragmatism, Relativism, Sanning & Inkonsekvens, Uncategorized, Upplysning, Verklighetens Folk

december 5, 2019 · 10:10 am

335. Svarte Petter*

 

svartepetter

Vilka riksdagspartier kommer i framtiden att sitta med Svarte Petter?

Sveriges samlade journalistkår har den senaste månaden åkt i skytteltrafik till ”nästen” där Sverigedemokraterna plockat flest röster. Man har sedan stött och blött väljarnas motiv för att hitta förklaringar till det till synes oförklarliga: Hur vi solidariska svenskar kommit att rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen?

Det framställs ofta som om vi blivit tagna på sängen – att något kommit i dagen som vi tidigare inte visste om. Det är givetvis inte en riktig historiebeskrivning – under de senaste tjugo åren är det många som pekat på och varnat för det som i dag visat sig vara ett faktum: Att systemet för flyktingmottagning och integration inte fungerat särdeles bra. Att den svenska kluvenheten inför det främmande inte har hanterats. Och framförallt att vår ideologiska överbyggnad inte riktigt stått i samklang med själva basen, med verkligheten.

När något sådant sker skapas utrymmen för sanningssägare. Sådana som i likhet med Jimmie Åkesson kan träda fram och peka på att kungen faktiskt är naken. Och när detta sker, under rätt förutsättningar, så rämnar plötsligt många illusioner.

Clown, Joker eller Sanningssägare?

Och frågan är nu, vilka av våra övriga riksdagspartier som tvingas sitta kvar med Svarte Petter? Alltså, sitta där med tvånget att mot bättre vetande fortsätta vårda gamla uttjänta beskrivningar.

Flera har målat in sig i ett riksdagshörn på grund av att ha investerat mycket ideologi i det gamla samt tagit aktivt avstånd mot Sverigedemokraterna? Frågan är vem som skulle förlora mest prestige på att ta Jimmie i hand och erkänna att han faktiskt kan ha rätt – i vissa frågor.

Något bör i varje fall göras. Och gör man det inte nu kommer vi att ha ett dubbelt så stort SD om några år. Och detta scenario är givetvis ett val mellan pest och kolera för varje etablerad politiker.

Just nu, när gamla föreställningar rasar, får helt enkelt SD ett alldeles för stort utrymme som sanningssägare. Och Jimmie Åkesson har dessutom visat sig vara en alldeles för skicklig retoriker för att enbart kunna avfärdas som tokig högerextremist och demagog. Han samlar just nu för många poäng för att jag ska känna mig riktigt trygg i ett framtida Sverige.

  • Detta inlägg skrevs den 5 oktober 2010 men där stannade det eftersom jag då valde att aldrig trycka på publicera-knappen – eftersom frågan inte riktigt var mogen – och nu är vi här!

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Retorik

Taggat som , , , , ,

maj 13, 2019 · 2:39 pm

332. Urartad oordning – Entartede Unordnung

Att stå på barrikaderna och vara i uppror mot det bestående har inte bara varit en politisk hållning utan även ett estetiskt ideal

Hand i hand med upplysningens mer romantiska sida har den västerländska konst- och kulturscenen försökt utmana våra mest invanda förväntningar och föreställningar. Vända upp och ned på världen. Ge oss nya perspektiv. Få oss att bejaka förändring.

Att stå på barrikaderna och vara i uppror mot det bestående har allt sedan franska revolutionen inte bara varit en politisk hållning utan även ett estetiskt ideal.

Detta sätt att se har därför också kommit att dominera många generationers framtidsdrömmar. Verkligheten har uppfattats som något vi framförallt får kontakt med, inte genom beprövad erfarenhet, skicklighet och rationell eftertanke – utan genom att bryta gränser. Att utmana ordningen.

Denna dröm om oberoende och ständig utveckling gavs sedan förnyad kraft med varje ny generation. Moderniteten som tankemodell gav ungdomlig rörlighet övertag framför ålderdomlig stelbenthet.

Om vi föredrar ordning framför oordning – stabilitet framför förändring är förstås inte bara en generationsfråga utan också lite av en smaksak, men en smaksak vars rötter tränger långt ned i våra egna personliga djup. Och var dessa hämtar sin näring – påverkar sedan hur vi tänker, känner och vad vi upplever som snyggt, fult, rätt eller fel. Vägleder så vår syn på estetik, etik och politik.

Och det finns förstås många som föredrar ordning framför oordning, rationalitet framför irrationalitet, stabilitet och trygghet framför instabilitet och otrygghet.

Speciellt i tider när det som tidigare uppfattades som fast förflyktigas.

För varken den yttre eller den inre världen är vidare stabila. Förändring, död, kaos och irrationalitet är snarare normaltillstånd. Stabilitet, liv, ordning och förnuft är det onormala – det som vi måste ägna tid och kraft för att upprätthålla.

Och någonstans går det moderna projektet vilse, i otakt med tiden.

Och här någonstans går det moderna projektet vilse, i otakt med tiden. I baktakt.

Steven Pinker tar upp detta i sin bok, ”Upplysning Nu!”* i termer av entropi – energi som söker utjämning. Allt som skapats strävar mot upplösning. Som sandslotten som någon byggt på stranden. Varats naturliga tillstånd är nämligen oordning – inte ordning. Det ordnade är bara en tillfällighet.

Och om vi inte ständigt bygger, fixar, städar och upprätthåller kommer allt till slut att återgå till som det var förut.

Detta är vår verklighet i ett nötskal.

*Steven Pinker, Upplysning Nu! Fri tanke Förlag 2018

Lämna en kommentar

Under Estetik, Etik, Politik, Upplysning

Taggat som ,

mars 6, 2019 · 10:59 am

328. Fakta & Fiktion: Vår tids tema

earth-06

Vår tids stora utmaning är …

Världen så som vi uppfattar den är knappast entydig – trots att den egentligen bara är vad den är. Det är ändå ganska otvetydigt.

Varje dag märker vi hur olika vi är. Hur annorlunda vi ser på saker o ting. Trots att vi i det stora hela är ganska lika och lever på samma planet. Våra världar sammanfaller ändå inte. Bara ibland – och då känns det ju riktigt bra.

Filosofiskt?

Njaä! Inte längre. Snarare rätt så alldagligt! Speciellt i en tid då många letar tillhörigheter och sammanblandar föreställningar med fakta. Det som en gång var filosofiska spetsfyndigheter har med tiden blivit vardagsmat.

Vilket inte är så konstigt! Vi avläser förstås alltid verkligheten genom dess konturer och tar in den efter bästa förmåga. Så uppstår våra uppfattningar.

Skapar på så vis våra världar. Vissa mer påhittiga än andra. Andra mer godtroget följsamma än vissa. Men det är först när vi får svårt att skilja det ena från det andra som det hela blir lite mer komplicerat. Alltså när vi får svårt att skilja verklighet från vad som är rena påhitt.

Och det blir förstås allt svårare ju mer införlivade våra föreställningar är. Och det blir de genom enträgna vanor, ålder och grupptryck. Just införlivade!

2586261582_4818d2f795_z-1

… är kanske inte i första hand att sticka hål på varandras världar – utan snarare ta fasta på vad de har gemensamt

Ett trist exempel innehar, i varje fall för stunden, presidentämbetet i USA och tror på en mängd saker som ligger i linje med hur han själv vill att det ska vara.

Att sedan hans värld inte allltid sammanfaller med verkligheten bekymrar honom inte nämnvärt eftersom han tror sig kunna bestämma över vad som är sant och falskt. Men det kan han ju inte! Och det är han dessvärre inte ensam om att tro.

För detta drabbar nu inte bara trosvissa republikaner i USA. Många bland oss tror oss kunna bestämma verkligheten utifrån våra idéer och önskningar. Men det kan vi förstås inte – inte vi heller – hur goda våra ambitioner än är.

Trots att vi alla står med bägge fötterna på jorden så fullständigt vimlar världen av vimsiga påhitt om var vi befinner oss. Vår tids största utmaning är därför att hitta en gemensam och stadig grund.

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Politik, Upplysning

februari 25, 2019 · 2:38 pm

327. Värdelösa människor

Att få vara en kugge i ett maskineri …

När klassen av värdelösa individer växer, dvs. när gruppen av människor som inte längre behövs ökar, tilltar samtidigt deras styrka – i varje fall i en demokrati.*

Nej, det är inget jag säger – gubevars! – snarare en logisk slutsats av vad den israeliske författaren Yuval Noa Harari skriver i boken, 21 tankar om det 21:a århundradet.** Och Harari om någon kanske kan komma undan med sådana hisnande tankar.

Han beskriver bl.a. hur automatisering och AI nu på allvar förändrar arbetsmarknaden. Och att framförallt låg- och mellankvalificerade arbeten inte längre efterfrågas i samma utsträckning. Smarta algoritmer har redan tagit bort mängder av uppgifter inom såväl tillverkningsindustrin som tjänstesektorn. När vi ansöker om banklån eller krediter eller beställer varor på nätet är det numera sällan vi behöver interagera med fysiska personer.

Även sådana vardagliga uppgifter som att köra taxi och lastbil kommer med tiden att försvinna. Vilket inte bara kommer att vara mer miljöeffektivt och ekonomiskt utan också med stor sannolikhet säkrare. Transporterna på våra vägar behöver inte längre vara underkastade mänskliga faktorer som att förarna är nyktra, utsövda och håller bägge händerna på ratten.

Det här är alltså inget framtidscenario utan en begynnande realitet. Och den har redan på sina håll börjat skapa oro och famlande utanförskap.

… innebär också att ens resurser efterfrågas.

När några inte längre behövs blir dessa i princip överflödiga – detta är inte bara en känsla utan en fysisk realitet. När ingen längre efterfrågar ens tjänster så står man i princip utanför näringskedjan och därmed även utanför gemenskapen.

Och det riktigt stora problemet är att det kanske inte, som vid tidigare teknikskiften, kommer att dyka upp några enkla alternativ för lågutbildad under- och medelklass. Steget från att vara kassör på Walmart och börja programmera algoritmer för självkörande bilar är, som Harari skriver, helt enkelt för stort.

Och ju fler som hamnar utanför – desto större blir den grogrund som populister sedan brukar för att så split och skörda makt.

Utmaningen för våra beslutsfattare är därmed stor. Vi kanske kommer att hitta bra framtida lösningar. Kanske inte. Men framförallt: Döda inte budbärarna! Det är inte dessa som utgör det främsta hotet.

 

 *Detta utgör demokratins själva grundformel. En människa – en röst. Och är både dess styrka och svaghet.

 ** Yuval Noa Harari använder sig av det engelska uttrycket ”useless” som i svensk översättning blir: värdelös, oanvändbar, oduglig, onyttig, obrukbar. Bra artikel om detta: The rise of the useless class!

 

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Jämlikhet, Politik

Taggat som