Kategoriarkiv: Politik

augusti 25, 2025 · 12:55 pm

Del V. »Låt oss gå, låt oss gå, glädjefyllda, att dö som filosofer.« 

En fri andes sista ord i tider av repressiv kraft och despoti!

I november 1618 arresterades Lucilio Vanini (1581–1619) i Toulouse, anklagad för ateism. Straffet följde inkvisitionens ritual: först tungan utskuren, sedan strypning, därefter skulle kroppen brännas på bål.

Den 9 februari 1619 verkställdes domen. Det fick inte råda någon tvekan om den symboliska ordningen: tunga, strypning, bränning. Till sist skulle askan kastas i floden, så att både kropp och minne för alltid skulle utplånas. Och så blev det nästan.

Tunga, strypning, bränning!

När Vanini väl har omtalats sker det mest med nedsättande ord: en ogudaktig libertin, en opålitlig, en fritänkare – vilket då självfallet inte var särdeles populärt, inte ens bland filosofer som vid tiden helst undvek inkvisitionens vrede under denna, dess främsta glansperiod.

Hur hamnade då denne Vanini i vår serie här om fria andar? Jo, framför allt genom sin kritik av religionen som sådan, sin inspiration från den grekiska skeptiska traditionen, sin materialistiska syn på anden som kroppslig – och sin tanke om språket som något konstruerat och därmed relativt. Det är detta!

En anekdot berättar att Vanini en dag höll ett brandtal till försvar för den kristna treenigheten, för att nästa dag återvända till samma scen och där plocka isär varje ord han dagen innan sagt. Troligen inspirerad av den akademiske skeptikern Karneades (214–129 f.Kr.), som vid ett berömt besök i Rom först höll ett tal till försvar för rättvisan – och nästa dag ett lika skarpt motangrepp.

Trots sin uttalade ateism skrev Vanini dock ett brinnande försvarstal för den kristna läran. Det var ett verk med den smått svulstiga latinska titeln: Amphitheatrum Aeternae Providentiae divino-magicum, christiano-physicum, necnon astrologo-catholicum adversus veteres philosophos, atheos, epicureos, peripateticos et stoicos. (”Den eviga försynens gudomligt-magiska, kristna-fysiska och astrolog-katolska gentemot de forntida filosoferna: ateisterna, epikureerna, peripatetikerna och stoikerna.”)

Detta verk som är skrivet på latin har dock aldrig översatts

Skriften utkom i Lyon 1615 och innehöll femtio försvar för Gud: dess existens, väsen, försyn – och en samling med motbevis riktade mot åsikter som förnekade detta högsta väsen. Särskilt riktade Vanini udden mot en lång rad med antika och medeltida ateistiska filosofer: Pythagoras, Protagoras, Cicero, Boethius, Thomas av Aquino, Aristoteles, Averroës, Gerolamo Cardano, epikuréer, peripatetikerna och stoikerna.

Det sägs att han troligen skrev detta som en avbön, då han hela tiden hade inkvisitionens blickar på sig. Men man ska inte heller glömma att texten också fungerade som listig strategi: genom att på detta vis citera och kritisera de ”farliga”filosoferna lyckades han samtidigt hålla deras idéer vid liv. En metod som, som vi ska se, senare skulle komma att återanvändes av just en av Vaninis levnadstecknare.

Ett år efter Amphitheatrum Aeternae publicerade Vanini ytterligare en bok: De Admirandis Naturae Reginae Deaeque Mortalium Arcanis – Om naturens, de dödligas drottning och gudinnas, underbara hemligheter. Detta verk väckte på nytt misstankar och anklagelser mot honom för ogudaktighet.

De Admirandis … inte heller denna bok finns tillgänglig i översättning

Därefter skulle dock hans namn falla i nästan total glömska. Men bara nästan, för hundra år efter hans död, publicerades så en udda bok i London: The Life of Lucilio Vanini, Burnt for ATHEISM at Thoulouse.

Författaren var en viss David Durand (1680–1763), en fransk hugenott och landsflyktig, som funnit en fristad i London. Han var medlem av Royal Society och var en nära vän till den kände skeptikern Pierre Bayle (1647–1706), vars Dictionnaire historique et critique snart skulle bli en underjordisk bibel för fritänkare i Europa.

Där Bayle öppet lät sin skepsis höras i lärda kretsar, valde Durand ett försåtligt grepp. I sin biografi tar han knappt i Vanini med tång: kallar honom för avskum, parasit, en skam för hela mänskligheten. Men just genom detta fördömande lyckas han också bevara minnet av Vanini.

I sitt förord inleder Durand med orden:

“MANY undoubtedly will wonder, how any Body would undertake to write the Life of Vanini; a Person who merited rather to be buried in perpetual Oblivion, and whose Name has been infamous to Christianity, and abhorred by all the honest and well-meaning part of Mankind.”

Avskum. Parasit. Durand håller en hård ton genom hela sin bok när han gestaltar denna hemske avfälling: hans befängda idéer, hans orättfärdiga liv och hans ohyggliga – dock, enligt Durand, mycket rättvisa – död. 

Till sist tackar han till och med inkvisitionen för dess goda arbete med att hålla dessa slags människor och deras tankar borta från världen.

Durand håller hela tiden Vanini på en armslängds avstånd. Men just genom sina berättelser får vi ändå en bild av denne ”liderlige varelse” och på så vis lyckas Durand med konststycket att – rädda några få spår av Vanini till eftervärlden.

När han skrev boken i början av 1700-talet var ämnet fortfarande alltför laddat för att någon öppet skulle våga skriva en biografi över en kättare. Men mellan raderna lämnar Durand subtila nycklar till hur vi ska läsa honom. Han erkänner nämligen, helt obekymrat, att detta dubbelspel också var Vaninis egen metod: att säga motsatsen till vad han egentligen menade. Som i den bok där han noggrant redogjorde för och kritiserade den antika ateismen – bara för att på så vis också rädda den från glömska.

Vanini lär själv ha varit influerad av filosofen och naturvetaren Pietro Pomponazzi (1462–1525), professor i Padua. Pomponazzi bekämpade den aristoteliska traditionen och hävdade att själen var oupplösligt förbunden med det sinnliga – och därmed måste dö när kroppen dör. Sina tankar utvecklade han i skriften De immortalitate animae, som följdriktigt brändes av inkvisitionen.

Vanini hade också varit i lära hos averroisterna, den medeltida filosofiska skola som grundlades av Ibn-Rushd (1126–1198). Genom honom fördes det antika tankegodset och filosofin till Europa – och det var också genom hans skrifter som Vanini fick del av den skeptiska tradition som kyrkan försökte utplåna. Ibn-Rushd var själv en religiös skeptiker. Kristendomen kallade han falsk och absurd. Judendomen barnslig. Islam vulgär.

Ibn-Rushd

Vanini var troligen också tidigt ute när det gällde att anamma den heliocentriska världsbilden, där universum då sågs som styrd av naturlagar. Han skrev även att Gud och naturen var samma sak – en form av panteism – och kallade Gud ibland för ”den eviga naturen”. Med sin typiska ironi förklarade han också:

”Människan kommer från aporna; och det är därför aporna liknar oss så mycket, dock utan talets gåva.”

Vanini skriver i en av sina verk att det verkliga ursprunget till alla våra övernaturliga fenomen vara att den mänskliga fantasin, som ibland, som han säger, kan förändra utseendet på den yttre verkligheten. Eller, som han spetsigt uttryckte det: 

”Mirakler är inget annat än en effekt av vår okunnighet om naturen.”

Hans ton känner vi igen från de strofer där William Blake presenterade ”The voice of the devil” i The Proverbs of Hell.

Efter flera års kringflackande hade han gjort sig omöjlig på många håll i Europa och sökte till slut sin tillflykt till Toulouse, till Henri II de Montmorency (1595–1632) – en högt uppsatt militär och beskyddare av fria andar. Och just en sådan var Lucilio. På hans gods levde han under taget namn och fortsatte att undervisa unga män i sina frihetsideal.

Till slut nådde ryktet myndigheterna: det fanns en hädare och ateist i trakten. Vanini pekades ut, togs in till förhör inför senaten och tillfrågades om sin syn på Guds existens.

Då plockade han upp ett sädesax från marken, höll det i sin utsträckta hand och sade:

”Detta ax förpliktar mig att erkänna att där finns en gud. Ett litet frö som faller till marken tror man först ska vitna och förgås. Men det gror, blir grönt, skjuter upp ur jorden och växer medan vi inte ens lägger märke till det. Dagg ger det fukt, regnet styrker det. Det får utväxter som skyddar det mot fåglar. Stjälken reser sig och får blad, som gulnar medan växten fortsätter att växa. Till sist förtvinar den och dör. Den tröskas, strået skiljs från kornet: kornet blir människors föda, strået djurens – som i sin tur tjänar människan.”

Trots sitt medgivande – ”detta ax förpliktar mig att erkänna att där finns en gud” – föll svaret inte domarna i smaken och befanns skyldig till hädelse och kätteri. Ty den gud som vid tiden var den rätte guden var en trons gud, inte en gud som kunde bekräftas genom rationella och biologiska resonemang. 

Men det lite tragikomiska med hans hemska död är att man då inte visste vem det var man avrättade. Detta uppdagades först senare. I domstolsprotokollen talas det främst om att den nu åtalade var en gudsförnekare och kättare.

Lucilio Vanini (1581–1619)

I de fragmentariskt bevarade protokollen anklagades han dessutom för att ha förnekat mirakel och själens odödlighet, samt för att ha kallat Jesus för en trollkarl.

Det var inte svårt att finna stöd för kätteri i hans egna ord:

”Själens odödlighet är ett påhitt, skapat av lagstiftare för att tygla människors laster genom rädsla för straff efter döden.”

Den 9 februari 1619 fördes han så i en öppen vagn till avrättningsplatsen. En tiggarmunk försökte få honom att be om frälsning, men Vanini gjorde då narr av honom:

»När din frälsare dog svettades han av svaghet och rädsla. När jag dör kommer jag att dö utan fasa.«

På Place du Salin i Toulouse restes en ställning och torget fylldes av människor. Vanini stod tyst. När bödeln steg fram ropade han stolt på italienska:

»Andiamo, andiamo allegramente a morire da filosofi« – ”Låt oss gå, låt oss gå, glädjefyllda, att dö som filosofer.”

Han tvingades bära en klädedräkt med orden Atheist et blasphemateur du nom de Dieu – ”Ateist och hädare av Guds namn”. Vid Grand Porte, Église de Saint-Étienne, tilltalades han åter av en kommissionär som uppmanade honom att göra avbön. Vanini förblev tyst.

När frågan otåligt upprepades, ropade han:

»Där finns ingen Gud! Och där finns ingen Djävul! Ty om det funnes en Gud skulle jag be honom slunga ned en blixt för att förstöra detta orättfärdiga parlament – och om det funnes en Djävul skulle jag be honom sluka det och begrava det djupt under jorden. Men varken Gud eller Djävulen existerar, därför säger jag inget.«

Han fördes därefter fram till platsen och befalldes att räcka ut tungan. Han vägrade. Med en hovtång rycktes den ur hans mun. Därefter ströps han, och kroppen kastades i lågorna.

Efter detta finns inte mycket mer att säga om Vanini, annat än att vi postumt får tacka den flitige David Durand för att han ändå tog sig tid att nedteckna berättelsen om ”detta avskum, denna parasit.” Sedan kan vi förstås alltid hoppas på att någon kunnig person tar sig an uppgiften att översätta hans två verk. Vem vet vad mer vi kan hitta där i.

Hans öde påminner oss om faran i att vi lägger makten över våra liv i händerna på dem som gör anspråk på att äga sanningen – dem vars första försvar alltid är att tysta de röster som vågar ställa sig lite vid sidan av.

Ingen nämnd, ingen glömd!

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Humaniora, Politik, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som

maj 9, 2025 · 12:22 pm

5.4. I jakten på det äkta, det obesudlade, det rena …

Om vår längtan efter mening i en tid av rotlöshet och starka reaktioner 

“Improvement makes strait roads, but the crooked roads without Improvement, are roads of Genius.”

Vad menade egentligen den engelske poeten William Blake när han skrev dessa ord för 236 år sedan? Det kan vi förstås aldrig veta – men kanske kan bilden klarna om vi samlar ihop lite historiska pusselbitar. Återkommer till detta.

W. Blakes ”Newton” förlorad i symmetriska formler

Det jag försöker göra här är att samla ihop fragment av minnen och kunskaper, och med dem lägga ett pussel av vår värld – mest för att förstå vad det är som får den att snurra. Och jag menar då förstås inte ”snurra” i fysisk bemärkelse – utan snarare försöka förstå ”what makes it tick” för att låna ett engelsk uttryck.

Min erfarenhet säger mig att världen är oerhört omfångsrik, komplex och därtill flytande och att vi i stunden bara kan få syn på en liten skärva av den. Men det utesluter förstås inte att man ändå kan försöka syna denna utvalda skärva av verkligheten lite närmare.

Just nu känns det särskilt viktigt att försöka förstå den där pusselbiten som visar varför så många av oss – särskilt här i väst – försöker fly den modernitet vi så länge såg som något gott.

När slutade vi tro på den? När började vi ifrågasätta dess ideal – fri vetenskap, fri åsiktsbildning och idén om jämlika möjligheter för alla?

När och varför började dessa ideal kännas föråldrade – ideal som framför allt utformades i 1700-talets Förenta stater och som kom att ligga till grund för dess konstitution?

Modern Times

Och när jag skriver “vi” här, menar jag förstås den del av befolkningen som faktiskt känner så.

Allting som rör detta stora skifte i synen på världen och verkligheten är i dag centralt för oss alla, vare sig vi är intresserade av det eller inte och därför dröjer jag gärna vid detta. Jag blandar här mina erfarenheter med fakta, spekulation – och introspektion. Men börjar med en ren faktabaserad reflektion.

När vi turistar i den gamla världens huvudstäder – i Paris, Rom, Prag, Bryssel – vad gör vi? Vilka platser uppsöker vi? Och med detta ”vi” menar jag nu flertalet av besökarna till dessa städer. Kanske inte alla, men tillräckligt många för att min poäng här ska bära oss vidare. [i]

Jo, vi samlas för det mesta i de äldsta, mest oregelbundna delarna av städerna. På platser där arkitekturen vuxit fram genom århundraden, där det vid byggandet inte fanns någon färdig ritning eller långsiktig plan. Vi dras till det som känns äkta, ursprungligt och organiskt. Vilket säger något om vad som ger återklang i oss.

Grand Place, Brussel

Vi dras mot sådant som vi upplever som ursprungligt, något genuint, det vi uppfattar som autentiskt. Vi bakar också surdegsbröd, brygger vårt öl och syrar grönsaker. Vi söker utmaningar, besöker exotiska platser, klättrar i berg, går i dagar på fjället … Nej, självfallet inte alla – men uttrycken för denna längtan är många och varierande. Vissa av oss gör si – andra så. 

Det vi dock har gemensamt är en slags främlingskap i livet och i synnerhet i denna nya sköna värld som växt fram under de senaste 200 åren. En värld som försökt bemästra det mest naturliga i oss, vår drift efter magi och mysticism, vår drift efter att underordna oss, vår drift att överordna oss, det vill säga, att få ingå i en värdehierarki där vi får såväl en naturlig plats som en mening. 

William Blakes citat i inledningen ovan var vid tiden ett uttryck av denna kritik mot det nya upplysningsdrivna projektet; mot överdriven rationalitet, mot övertron på vetenskap och matematik. Det var det Blake menade med sina ”raka”respektive ”krokiga” vägar. Ett tema han för övrigt återkom till i flera av sina skrifter. Den nya tiden värdesätter bara det ”raka” – medan människan i grunden vill leva i det ”krokiga”. I varje fall, enligt Blake, genierna bland oss.

Och vi är inte bara fysiskt rotlösa i den moderna världen – vi är i grunden också existentiellt hemlösa. Martin Heidegger kallade denna känsla av rotlöshet för Heimatlosigkeit: förlusten av ett hem, inte i betydelsen tak över huvudet, utan i betydelsen en plats där man känner sig trygg och hemma i sinnet. Bland likasinnade. Hos en övergripande idé om livet som vi kan förstå oss på. Att slippa behöva vara utkastade i ett kaos där det bara är vi själva som kan finna vår räddning.

Det kan också vara en av orsakerna till att allt fler reaktionära rörelser i dag vinner mark. De talar nämligen om samma saker – fast på ett annat sätt. De lovar inte bara guld och gröna skogar och nationell stolthet. De erbjuder också en hemtillhörighet. En plats, en tid, en identitet. 

De lyssnar till vår längtan efter ett mytiskt förflutet. Och utlovar en återgång till byn, familjen, barndomen, landet – det som upplevs som något mer naturligt – mer genuint. En plats där vi kan känna oss hemma.

Och denna reaktionära retorik fungerar eftersom den liberala moderniteten aldrig uppfattats ha något meningsfullt att erbjuda. Den kan inte ge oss några stora svar, inte skänka några grundläggande berättelser ristade i hälleberget. 

Den stora upplysningen på 1700-talet lyckades riva de gamla berättelserna men lyckades aldrig förmedla några nya som var tillräckligt starka för att bära oss hela vägen fram – från vaggan till graven.

Moderniteten gav oss friheter men ingen tillhörighet. Valmöjligheter men inget engagemang. Gav oss framsteg men lyckades inte skänka någon mening.

Men denna utsatthet, denna vår längtan – så mänsklig, så begriplig – kan också transformeras till ett monster.

Jakten på det som är äkta kan förvandlas till hat, bitterhet och ressentiment. Vad som börjar som en önskan om nationell samling kan lätt sluta i uteslutning. Vad som först är ett försvar av vår egen identitet kan snart glida över i en utrensning av olikheter. Löftet om ett skyddat hem kan lätt förvandlas till en mur mot det som hotar oss.

I grunden är det åter en blut und boden-logik som sprider sig över världen; den kulturella renhetens logik. vilket är ett resonemang som präglar det som i dag brukar kallas för de traditionella eller reaktionära rörelserna, med en logik som säger: du hör inte hit – inte på riktigt. Din närvaro stör vår berättelse. 

Vilket för övrigt är något vi nu ser att Trump-administrationen är i färd med, vid sidan av sina oändliga nedmonteringar av det offentliga, där de ägnar stor kraft åt att renodla i synnerhet den vite mannens roll i berättelsen om Förenta staternas uppkomst och dess stordåd.

Och ironin är bitter: i sin flykt från modernitetens främlingskap vänder sig alltså nu många människor till myter som kanske aldrig funnits, ledda av de som säljer nyskapade fantasier med anspråk på att vara eviga sanningar. Och eftersom vi så gärna vill tro att de stora sanningarna finns – nappar vi också lätt på de krokar som slängs ut.

De säger också att vår nuvarande civilisation är falsk och förljugen då den i allt för hög grad har sökt kuva människans inre Dionysiska drifter. 

Det är dessa tankar som driver mycket av den utveckling vi ser i dag. Det är detta som ligger bakom exempelvis Project 2025 vars vision om en ljusare framtid just nu i denna stund styr hela utvecklingen i det land som först lade en fast grund för upplysningens ideal. 

In Project 2025 We Trust

Det finns många skäl att misströsta. Men ingen är stark nog för att få oss att sluta berätta, belysa och göra människor medvetna om de krafter som formar oss och samhället på djupet.

Och att förkasta den raka vägen behöver inte betyda att vi återvänder till ett förflutet som präglats av våld och utanförskap. De krokiga vägarna behöver inte leda oss tillbaka – de kan också ta oss framåt, mot något nytt.

De kan också innebära ett motstånd. Ett vägran att underkasta sig en påtvingad ordning. Ett nej till att vandra på vägar som slipats alltför raka av påhittade “förbättringar”. Det finns kanske en syntetisk mellanväg. Eller en tredje väg.

Autenticitet ligger inte i det förgångna. Det är inte arv. Det är inte blod. Det är inte arkitektur. Det handlar snarare om förmågan att vara närvarande – att gräva och bygga där man står. Och där skapa en plats, en identitet, en mening.

Jag var bara tvungen att sätta denna text på pränt eftersom tankarna ständigt tumlar runt i min tankevärld. Den kanske inte gör någon av er klokare – men den har ändå lyckats lätta mitt sinne – så att jag nu kan ta ett djupt andetag och sträcka mig djupare – ner mot det som döljer sig strax under ytan av den värld vi lever i. Det är stort nog – för mig.

[i] [1] Flera studier visar att turister i världens storstäder i hög grad söker sig till historiska stadskärnor snarare än till modern stadsplanering. Exempelvis lockar platser som Grand Place i Bryssel, Trafalgar Square i London och Prags gamla stadsmiljöer miljontals besökare varje år. Forskning publicerad i Sustainability (MDPI, 2017) visar att turister ofta föredrar miljöer med en känsla av historisk autenticitet, kulturell kontinuitet och arkitektonisk variation. Verbeke, M. & Lievois, E. (2017), ”Cultural heritage and urban tourism: A city perspective”, Sustainability, 9(8), 1346.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Etik, Fascism, Filosofi, Konst & Kultur, Makt och Rädsla, Natur & Kultur, Politik, USA

Taggat som

maj 7, 2025 · 6:22 pm

5.3. Natur eller Kultur – På slak lina över en värld i kris

Om upplysningens arv, fascismens återkomst och vår civilisatoriska balansgång

Minns du den där gången när du sprang och ramlade när du var barn? Händerna var skrapade, knäna blodiga, småsten inbäddat inunder huden – och sedan gråten, ropen på mamma, efter någon som kunde ta upp dig i knät och plåstra om dig. Kanske minns du det inte exakt så, men något liknande. Någon gång i barndomen stötte vi alla på världen sådan den verkligen är: hård, likgiltig och skoningslös.

Det är väl så vi vanligtvis möter den – som något som inte bryr sig om oss och vår sårbarhet. Getingarna sticker. De nya skorna ger skavsår. Törnen river oss och den som visar svaghet får ansiktet ned mulat i snö eller toaletter. Naturen ger oss inga ursäkter – bara rivsår, blåmärken och livslånga trauman.

Mot denna brutala verklighet har människan i alla tider försökt bygga skydd. Med kultur, med språk, med lag, med myter och institutioner. 

Vi kan se det som att upplysningen – med sina idéer om frihet, jämlikhet och broderskap – var ett systematiskt försök att tämja just denna hårda natur och att ersätta den starkes rätt med rättsstatens, att avskaffa födselns hierarkier och att skapa ett samhälle där inte bara de mest välrustade kunde överleva. Till gagn för de svaga, och för att tämja de starka.

Upplysningen stod dock inte oemotsagd. Redan från början fanns de som såg dess tro på förnuft, jämlikhet och framstegsoptimismen som farliga illusioner. Den så kallade motupplysningen formades tidigt av tänkare som Joseph de Maistre, Johann Georg Hamann och Edmund Burke – alla övertygade om att samhällets ordning inte kunde grundas i abstrakta principer utan i tradition, tro och auktoritet. 

Motupplysningens tänkare menade att det egalitära samhälle som växte fram efter den franska revolutionen berövade människan hennes värdighet. I stället såg man som sitt ideal en värld med stränga hierarkier, där en social och andlig aristokrati var normgivande. 

Friedrich Nietzsche utvecklade detta i sin tur till en kritik av vad han kallade slavmoralens universella anspråk och sitt försvar av den skapande viljan. 

Den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt översatte denna hållning därefter till politisk teologi: den sanna suveränen är den som beslutar om undantag, inte den som håller sig inom lagens gränser.

Det är alltså inte lydnaden inför lagen som definierar makten, utan förmågan att sätta lagen ur spel – att agera när ordningen hotas och ingen regel längre gäller. I detta undantagstillstånd visar sig den yttersta auktoriteten. En princip som just nu testas av den nu sittande amerikanske presidenten.

Det är ur detta tankegods – från motupplysning till reaktionär modernism – som fascismens idévärld växte fram. I början av 1900-talet fick dessa tankar en politisk form i fascismens genombrott. I Italien och Tyskland blev den reaktionära syntesen mellan tradition, hierarki, vilja och våld ett samlat politiskt projekt. 

Fascismen var motupplysningens politiska uttryck – en mobilisering av känsla mot förnuft, blod mot rätt, en stark ledare mot lag och författning. En kraftansamling som under först hälften av 1900-talet gav upphov till två världsomfattande krig.

I dag upprepas detta mönster – men i ny skepnad. I den neoreaktionära höger (NRx) som växer fram är upplysningen inte bara en döende ideologi – den betraktas som ett grundläggande misstag. Idéerna om frihet, jämlikhet och broderskap ses som ett försök att tämja naturen, att utplåna skillnader och neutralisera styrka. Och nu har tiden kommit, menar man, att göra upp med detta arv.

I vår tid ser vi nu hur detta gamla reaktionära tankegods får nytt liv. När den liberala kulturen förlorar sin bärkraft – när dess institutioner försvagas, dess mening förloras och resurserna sinar – då åberopas åter denna, som man uppfattar, sanna natur. Fascismens återkomst är inte bara ideologisk, utan kosmologisk: ett försök att återvända till en ordning där världen är hård men begriplig, hierarkisk men naturlig. Och vi har inte sett slutet på dess frammarsch. Vi har bara sett början.

Det är i denna näringsrika jordmån vi nu finner Peter Thiel stadigt förankrad. Och han är inte ensam. En hel reaktionär motrörelse har växt fram under ytan av det moderna – en rörelse som ser lösningar i vad de ser som naturligt. Nationalism i stället för globalism. Blod i stället för rätt. Hierarki i stället för jämlikhet. Sanning i stället för den liberala väckelsens blåögda lögner (woke).

Peter Thiel är inte bara en bland många miljardärer i Silicon Valley. Han är något mer – en gnostisk visionär med apokalyptiska drag. Han växlar mellan att vara teknokrat och domedagsprofet. Han investerar i framtiden, men tycks tro att den redan är förlorad. Och där, i den paradoxen, uppstår hans stora inflytande över vår samtid. Han är komplex och enigmatisk.

Thiel har till exempel upprepade gånger hänvisat till det bibliska begreppet Katechon – den kraft som enligt Paulus brev till Tessalonikerna håller tillbaka Antikrist och därmed fördröjer världens sönderfall. 

För Thiel tycks begreppet Katechon ha förlorat sin teologiska innebörd och i stället blivit mer av ett politiskt raster. Det handlar inte längre om tro, utan om makt – om vem eller vad som kan hålla samman världen inför det oundvikliga sammanbrottet. 

Men i sina offentliga uttalanden och i de projekt han stödjer, närmar sig Thiel ämnet mer genom antydningar än genom klarspråk. Resultatet blir motsägelsefullt: han talar om att bromsa sönderfallet, samtidigt som han finansierar krafter som påskyndar det. Det är kanske just i den paradoxen som hans inflytande hämtar sin kraft – men också signalerar faran.

Thiel har donerat miljoner dollar till kandidater som vill riva ner den amerikanska statsapparaten och bygga något nytt ur spillrorna. Han har finansierat The American Moment, Project 2025, NatCon-rörelsen och den neoreaktionära bloggkulturen. I detta nätverk är Thiel både mecenat och symbol – ett bevis på att man kan förena kapitalets logik med en vilja att störta systemet det vuxit upp inom – en motsägelse som i sig illustrerar den nya högerns paradoxala logik.

Men det är i ljuset av detta vi måste förstå vad Peter Thiel en gång såg i Donald Trump. För Thiel var Trump inte ett politiskt val – han var mer som ett stresstest. En störning. En krackelering av den kulturella fernissan som döljer hur svagt det moderna samhället i själva verket är. 

I Thiels ögon står Trump för det som liberalismen till varje pris försökt förtränga: den råa viljan, primalskriket, den skränande kroppen som tar plats utan att skämmas.


Trump var inte tänkt som en lösning på världens eller USAs problem, utan ett verktyg – eller snarare: en möjlighet att se vad som händer när de Katechonska krafterna inte längre håller tillbaka utvecklingen.[i]

Det är därför ingen paradox att Donald Trump, som nu öppet utmanar konstitutionen och rättsstaten, ändå hyllas av den nya högern. Det är snarare själva poängen. Trump är mer än en nyttig idiot. Han är en möjliggörare – en accelerator. En som får det globala systemet av samarbeten och tillit att vackla.

Den amerikanska konstitutionen – detta dokument från upplysningens höjdpunkt – syftade till att binda makten med lag, att tygla människans själviskhet genom en arkitektur av kontroll och balans. Det var just ett försök att upphöja förnuft över vilja, princip över impuls. Men i ett klimat där kulturen förlorat sin trovärdighet, uppfattas dessa band inte längre som garantier för frihet, utan som bojor och framför allt för de som är starka och inte längre är i behov av statens beskydd.

Den nya högern misstror den liberala demokratin inte bara för dess innehåll, utan för dess form. Det procedurella, det regelstyrda, det rättvisa, det tröga – allt detta ses som uttryck för ett svagt samhälle, byggt för att skydda det svaga från det starka. 

När Trump trampar på dessa principer, när han trotsar domstolar och institutioner, är det inte ett misstag – det är ett budskap. Han förkroppsligar den Dionysiska viljan, instinkten och den oreglerade kraften. Han framstår som ett svar på en värld där kulturens tyglar förlorat sin spänst.

Vi balanserar på den där slaka linan, spända mellan två världar: naturen och kulturen. Den ena är hård och krass. Den andra mjuk, försonande – men utan något säkert fäste. Vi får bara hoppas att den håller – eller att vi åtminstone, om vi faller, har blicken fäst mot något som ger oss hopp. 

[i] Peter Thiel returns here to Uncommon Knowledge with Peter Robinson to discuss his views on the end times, technology, and societal progress. Thiel delves into the historical and philosophical context of apocalyptic thinking, referencing biblical texts and the work of René Girard. He argues that modern technological advancements, such as nuclear weapons and AI, have apocalyptic potential and should be taken seriously. October 2024:

And Part II

1 kommentar

Under AI, Demokrati, Donald Trump, Fascism, Filosofi, Politik, USA

Taggat som

april 7, 2025 · 12:38 pm

3.7. Följ pengarna! Vilka har investerat i Vita Huset?

De nya ägarna bakom USA Inc.

Just nu är det inte bara Donald Trump som styr och ställer i världen. Vid hans sida står också ett nätverk av miljardärer, företagsledare och strateger som pumpat in hundratals miljoner dollar i hans presidentskap.

Trump må vara president. Men den verkliga makten ligger sannolikt hos dem som betalat notan. Och det är svårt att föreställa sig att de skulle se mellan fingrarna med det som nu händer – om de inte också stödde utvecklingen till fullo.

Och dessa män – för det är framför allt män – förväntar sig givetvis också att få utdelning. I form av stora avregleringar, beslut som gynnar deras affärsintressen, och åtgärder som successivt underminerar den federala staten. Det är just den nedmonteringen som öppnar dörren till nya, lukrativa marknader.

Det gäller att följa ledtrådarna – vem håller i kopplet?

Det är främst två namn som står i centrum här: Elon Musk och Peter Thiel. Båda är teknokrater, miljardärer, ideologer. Och båda har positionerat sig för att inte bara påverka politiken – utan att ersätta den med något nytt. 

Elon Musk har inte bara investerat i Trump – han är än så länge en del av själva maskineriet. Han styr över DOGE, det nyinrättade ”Department of Government Efficiency”, vars uppdrag är att effektivisera den federala förvaltningen.

I praktiken betyder det att regler avskaffas, tjänstemän sparkas och myndighetsfunktioner privatiseras. 

Men Elon Musk nöjer sig inte med att bara rensa ut i den byråkratiska apparaten. Han kontrollerar också gärna kommunikation och infrastruktur: där X blivit en central kanal för spridning av administrationens budskap och för att styra det offentliga samtalet. 

Han sitter därmed i högsätet – med kontroll över plattformarna, tekniken och framför allt berättelserna.

Han är inte bara en finansiär – han är en aktiv aktör som arbetar för att säkerställa en vision och har en stark övertygelse om att det finns ett annat och bättre samhälle någonstans där på andra sidan av allt som nu sker . 

Peter Thiel är investeraren som rör sig mer i bakgrunden än estradören Elon Musk, men med kanske större tyngd. Han var en av Trumps första verkligt inflytelserika stödjare. 

Thiel finansierar tänkare, senatorer, valkampanjer. Han är entreprenören som inte tror på processer, utan på beslut. På suveränitet.

Företag som Palantir och Anduril, som Thiel ligger bakom, är inte bara lönsamma. De är dessutom designade för att kunna ersätta delar av staten: övervakning, gränsbevakning, krisberedskap. 

När staten försvagas – vilket då bland annat Project 2025 syftar till – står Thiels strukturer redo att ta över. Det är inte en konspiration. Det är en affärsstrategi.

Men de står förstås inte ensamma bakom Trump. Där står också en rad andra intressen med stora förmögenheter.

En av dem är Miriam Adelson, änka till kasinomagnaten Sheldon Adelson, vars pengar länge styrt Vita husets utrikespolitik, särskilt i frågor som rör Israel och Mellanöstern. När Trump talar om Mellanöstern, är det ofta hennes agenda som hörs i bakgrunden.

Andra opererar mer i skuggorna. Timothy Mellon, arvtagare till en järnvägsförmögenhet, har donerat mer än någon annan – över 150 miljoner dollar – till MAGA:s infrastruktur. Han är en ideolog snarare än lobbyist, med en vision om ett Amerika där staten knappt existerar, och där de starka inte hålls tillbaka.

Mer instrumentella är figurer som Harold Hamm, energimagnaten, som samlat fossilindustrins stöd bakom Trump i utbyte mot löften om avreglering och fortsatt exploatering. 

Längre bak i kulisserna agerar Mercer-familjen – de som låg bakom Cambridge Analytica – nu tillbaka med diskret men avgörande finansiering av Trumps rättsliga frontorganisationer, medieplattformar och dataanalysnätverk.

Och så har vi Richard Uihlein, grundare av Uline och storsponsor av högern i över ett decennium. Hans pengar flödar till Project 2025, till kampanjer mot fackföreningar och till kulturkrigsorganisationer som Moms for Liberty och Turning Point USA.

Det här handlar inte bara om en vanlig valpåverkan. Det är en omvälvning – där demokratins grundvalar successivt löses upp av den kapitalägande minoritet som nu bokstavligen köpt sig rätten att styra nationen.

När staten nu kollapsar, köper man den. Vad dessa investerare har gemensamt är inte bara pengar. De har länge förberett sig för en framtid där staten faller samman – inte som en olycka, utan som ett tillfälle att utnyttja. De kommer att ha stor likviditet samtidigt som börsen faller och andra förlorar gigantiska summor. 

De står också redo att ta över flera av den federala statens funktioner. De har redan företag och människor på plats.

Vi har sett detta scenario förut.  Detta är precis vad som hände när oligarkerna tog makten i Ryssland på 90-talet. Staten kollapsade, och de som hade rätt pengar på fickan kunde därefter köpa upp det som hade värde: företag, naturresurser, myndighetsbyggnader.

Den amerikanska versionen vi ser just nu är lite mer förfinad – men logiken är densamma. När EPA, Utrikesdepartementet eller FBI försvagas, finns det en rad privata strukturer redo att fylla vakuumet. 

Parallellt med sin roll som investerare har Thiel metodiskt byggt upp ett slags ideologiskt civilsamhälle vid sidan av det officiella. Genom Thiel Foundation samlas unga entreprenörer, radikala tänkare och vetenskapliga visionärer – inte för att bevara samhället, utan för att tänka bortom det.

Ett av flaggskeppen är Thiel Fellowship, där ungdomar får 100 000 dollar för att lämna akademin och i stället driva egna projekt. Det är mer än ett stipendium – det är ett angrepp på universitetens roll som normbärare. 

Breakout Labs fungerar som en inkubator för högriskidéer som traditionella institutioner ratar, men som blir logiska i ett framtida samhälle där det offentliga retirerat.

Och genom Imitatio återintroduceras René Girards idéer om hur människors begär uppstår genom imitation – vilket oundvikligen leder till konflikt. Hos Girard är samhället inte en gemenskap, utan en scen för rivalitet och våld.

Det är också värt att notera att Thiel, till skillnad från många andra, har positionerat sig ekonomiskt inför potentiella kriser. I mars 2022 sålde hans Founders Fund nästan hela sitt Bitcoin-innehav – strax innan kryptomarknaden föll – med en vinst på cirka 1,8 miljarder dollar. 

Han har också avyttrat aktier i Palantir för hundratals miljoner dollar. Dessa strategiska försäljningar tyder i varje fall på att Thiel aktivt hanterar sina investeringar för att minska exponeringen mot marknadsnedgångar och säkra vinster innan värdefall inträffar.

Den nya maktens röster. Nu när börsen har fallit med nära 20 procent och pensionsfonder börjat blöda, har olika ansikten inom administrationen klivit fram i medierna – med budskap som låter alltmer verklighetsfrånvända mitt i vardagens kris.

Finansminister Scott Bessent, miljardär och tidigare hedgefondchef, försäkrade i Meet the Press att amerikaner ”inte borde stirra sig blinda på dagliga fluktuationer” därför att ett nytt, tryggare och mer ekonomiskt system nu håller på att byggas.

Det är en värld där kollaps inte är misslyckande – utan en plan. Där börsfall inte är ett tecken på undergång – utan en övergång. Och i denna övergång är det de som samlat på sig trumfkorten.

Pengarna berättar bara en del av historien. Runt omkring dem är andra krafter redan i rörelse: den populistiska strategin bakom MAGA, maktens religiösa legitimering, det maskulina idealets återkomst, den mörka upplysningens ideologiska uppror och konstruktionen av en vit republik.

Alla dessa trådar löper nu in i och runt Vita huset. Men till vilket syfte? Hur ska alla dessa krafter – så olika till form och innehåll – kunna samsas i ett gemensamt projekt? Hur länge dröjer det innan motsättningarna dem emellan exploderar?

Referenser / Källor

  1. OpenSecrets.org – https://www.opensecrets.org
    Dokumentation över politiska donationer, Super PACs, och individuella bidrag till Trump och MAGA-nätverket.
  2. ProPublica – https://www.propublica.org
    Grävande reportage om Project 2025, konservativa juristnätverk och Thiels roll i amerikansk politik.
  3. The Lever – https://www.levernews.com
    Artiklar om Palantir, avregleringar och kapitalflöden till den nya högern.
  4. The New York Times – https://www.nytimes.com
    Löpande bevakning av Trump-administrationen, dess donatorer och ideologiska nätverk.
  5. The Washington Post – https://www.washingtonpost.com
    Inblick i Trumps återkomst, nya laginitiativ och personerna bakom makten.
  6. CNBC – https://www.cnbc.com
    Finansiell rapportering kring marknadsrörelser, hedgefonder och investeringsstrategier från aktörer som Scott Bessent.
  7. Bloomberg – https://www.bloomberg.com
    Intervjuer med finansministrar och analys av tariffer och marknadseffekter under Trump.
  8. Thiel Foundation – https://thielfoundation.org
    Officiella projekt som Thiel Fellowship, Breakout Labs och Imitatio.
  9. Heritage Foundation / Project 2025 – https://www.project2025.org
    Policydokument och handlingsplaner för hur den federala staten ska rekonstrueras.
  10. Federal Election Commission (FEC) – https://www.fec.gov
    Officiella uppgifter om donationer och kampanjfinansiering.
  11. The Intercept – https://theintercept.com
    Artiklar om kristen nationalism, medborgarsamhälle och maktallianser inom den nya högern.
  12. Politico – https://www.politico.com
    Rapporter om företagsintressen, Trumpkampanjens strategi och rollfördelningen i Vita huset.

1 kommentar

Under Donald Trump, Elon Musk, Politik, USA

Taggat som

mars 26, 2025 · 11:18 am

3.2. MAGA & kampen för idiokratin

Hur allt är tänkt att falla isär – Eller snarare, nu faller på sin plats.

Detta är blott ett försök att nysta bland de incitament som nu möts i det Ovala rummet och som precis som med ett rep får sin styrka genom att de enskilda trådarna vävs samman. Ett starkt rep som nu också lyckats få den övriga världen att undra vad det är tänkt att användas till.

Den senaste tiden har vi överhopats med berättelser om hur den liberala demokratin nu utmanas och attackeras från de som nu befinner sig i maktens centrum. 

Olika maktformationer har placerat både kapital och hopp i händerna på president Donald Trump och vicepresident J.D. Vance. Stödet utgörs i huvudsak av en allians som består av populistiska gräsrotsrörelser, högerorienterade tankesmedjor, teknoliberala visionärer och manosfärens giganter – krafter som trots sina olikheter har förenats kring en gemensam ambition: att destabilisera den liberala demokratins ordning.

Och till denna spretiga koalition ansluter sig även den kristna högern – evangelikala rörelser och teokratiska tänkare med ambitionen att återkristna staten – liksom högerextrem nostalgisk nationalism. Det är som sagt en salig blandning av intressen som lyckats samlas och för ett ögonblick stå enade.

Och vi får givetvis inte glömma att vi här i maktens hjärta även återfinner storkapitalet med sina krav på avregleringar och lägre skatter. Samtidigt som också hela spektaklet påhejas av auktoritära ledare från när och fjärran.  Alla samverkar nu till vad de ser som ett nödvändigt, eller möjligtvis gudomligt ingripande, för att sätta stopp för en kulturell utveckling som för länge sedan slagit in på fel väg. 

Tillsammans dras nu dessa idéburna kraftfält alla mot maktens kärna – till Vita husets Ovala rum – där deras medverkan blandas samman i en nygammal berättelses dramatiska bildväv.

Skapandet av ny bildväv – en ny berättelse

MAGA-rörelsens ressentiment 
Donald Trumps hemmasnickrade MAGA-rörelse har nu under lång tid effektivt fångat upp den folkliga frustration som grott mot överhetens institutioner och det som är främmande och därför alltför skrämmande. Med slagord som “drain the swamp” och “lock her up” har rörelsen spridit misstro mot vad de uppfattar som“liberal media” och närt en gräsrotsmobilisering som utmålar demokratins institutioner som folkets främsta fiender – som eliternas högborgar för korruption och maktmissbruk.

Konspirationsteorier har blivit ett av rörelsens främsta verktyg. QAnon, påståenden om valfusk, rykten om djupa statliga nätverk och globalistiska agendor har inte bara spridits i marginalen, utan medvetet lyfts in i rörelsens centrum. Det är en värld där sanning inte längre avgörs av bevis, utan av lojalitet. Där logik och expertis betraktas med misstänksamhet, och där varje motröst ses som del av en konspiration. MAGA-rörelsen har på så vis vuxit fram som en antiintellektuell rörelse, där universitet, medier och vetenskapliga institutioner framställs som korrupta eller hjärntvättade.

Det är också varför rörelsen så lätt flutit samman med delar av den evangelikala kristenheten. Här finns redan en förkärlek för alternativa epistemologier – “tro” kontra “bevis”, uppenbarelse framför metod. Den högstämmda retoriken om att “Ske Guds Vilja” harmonierar väl med MAGA-rörelsens förkastande av experternas tolkningsföreträden. I denna förening av nationalism, ressentiment och religiös övertygelse uppstår ett andligt ramverk som rättfärdigar kampen mot den sekulära staten. Rörelsen ser sig inte bara som politisk opposition, utan som en utvald grupp som slåss för nationens själ.

Ett ifrågasättande av rättsstaten
MAGA-rörelsens konflikt med den liberala demokratin slutar inte vid språkbruk eller symbolpolitik – den sträcker sig djupt in i statens juridiska fundament. Domstolar som inte dömer “rätt” anklagas för att vara riggade, rättsprocesser beskrivs som häxjakter, och juridisk prövning framställs som politiskt förtryck. Denna retorik undergräver rättsstatens kärna: tanken att lagen står över individen – även presidenten. Istället föreslås ett system där lojalitet trumfar princip, där maktens utövning legitimeras genom folkets vilja, oavsett institutionella gränser.

I detta ligger också ett öppet flörtande med idén om starka ledare. Rörelsens anhängare har i allt högre grad visat sig vara öppna för icke-demokratiska lösningar, så länge rätt person sitter vid rodret. Idén om en “unitary executive” – en president som agerar som en VD med oinskränkt makt över statsapparaten – har letat sig ut från juridiska marginalteorier in i rörelsens centrala självbild. Det är inte längre folkstyret man försvarar, utan folkets man. Den som oberoende av allt annat kan låta sin vilja tala, ty lagen är hans vilja.

Våld, martyrskap och J6
I denna politiska och ideologiska miljö har våldets roll förskjutits – från att vara ett gränsfall till att bli en alternativ möjlighet. Händelserna den 6 januari 2021, då en mobb av Trumpanhängare stormade Kapitolium, blev en typ av ögonöppnare för delar av rörelsen – ett bevis på att systemet kunde, och kanske borde, konfronteras med våld när det uppfattades som korrupt.

Efter stormningen har de åtalade ofta framställts som martyrer: patriotiska medborgare som orättvist straffats av en fientlig statsapparat.

Retoriken har förstärkts av Trump själv, som kallat dem ”great people” och i flera fall också benådat dem (och nu även anställt några av dem). Det är en martyrkult som kombinerar föreställningen om det orättfärdiga förtrycket med idén om att rörelsen förkroppsligar det sanna Amerika.

På så sätt skapas ett narrativ där våldet inte bara försvaras i efterhand, utan också kan förstås som nödvändigt i kampen mot förräderi. Den som ifrågasätter detta narrativ betraktas som medlöpare till systemet. I denna logik blir till och med det olagliga en form av dygd – ett tecken på trofasthet mot en högre sanning. (Se för övrigt mitt inlägg om medlöperi)

Men MAGA-rörelsen är bara en av de kraftfält som nu vävs in i maktens centrum. I skuggorna bakom rörelsens utbrott och rebelliska energi arbetar andra – mer medvetet, mer institutionellt kunniga – med avsikt att ta kontroll över själva statsapparaten. Bland dem finns den kristna högern och de konservativa tankesmedjor som förbereder sig för att styra med gudomligt mandat. Denna tråd får inte glömmas bort och det är därför detta vi nu måste prioritera och senare återkomma till.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Politik, USA

Taggat som ,

mars 3, 2025 · 10:34 am

2.8. Om något ser ut som en anka 

Om vi träffar på något som ser ut som en anka, simmar som en anka och kvackar som en anka, så är det förmodligen också en anka. Allt annat vore ju, om inte omöjligt, så ändå löjligt. Eller hur? Och samma princip gäller förstås även för annat vi stöter på.

Vilket gör att vi ändå kan utgå från att om vi ser någon som resonerar som en nazist, aktivt stödjer nazister och dessutom gör gester som påminner om nazistiska, så är ändå sannolikheten rätt stor att vederbörande åtminstone är en möjliggörare av nazism.

Och om vi nu låter denna metafor simma vidare så skulle man kunna säga att om man ser någon tala som den ryske ledaren Vladimir Putin, resonera som Putin och dessutom agera som Putin, så är det nog också Putin vi ser. Eller hur?

Men ack kvack! Så tokigt det blev nu. Hur ska jag nu ta mig vidare utan att kvadda hela introt?

Men om vi tar den där med ankan en gång till fast kör den baklänges så blir det hela förstås lite bakvänt men förhoppningsvis hamnar ändå poängen där den ska.

Om någon är amerikan så bör den rimligtvis också tala och uppföra sig som en amerikan. Annars är det nog ingen amerikan. Det är väl logiskt? Eller kanske ändå inte.

Det skulle ju mycket väl kunna vara så att det är vi här hemma i Europa som fått allt om bakfoten gällande amerikaner, det är rentav så här de i grunden tänker, talar och agerar nu när det europeiska arvet, som ändå hängt kvar i några generationer, plötsligt fallit bort.

Texten tar sig härmed friheten att generalisera både kring våra vänner i öst och väst som på detta vis blir förringade genom att de likställs med sina ledare.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Elon Musk, Etik, Fascism, Filosofi, Politik

Taggat som , , ,

mars 1, 2025 · 12:45 pm

 2.7. Ta mig på orden

Språket är mer än bara ett verktyg för småprat – det är också grunden för hur vi tänker, förstår och organiserar vår verklighet. Det ger oss möjlighet att analysera, ifrågasätta och skapa mening. Men det ger oss också möjligheten att fabulera, förvränga och vilseleda. Försök förklara detta för ett barn, eller för den delen för någon vars ordförråd är starkt begränsat. Då uppstår förstås frågan: Kan vi förstå sådant vi saknar ord för? Är vår förståelse beroende av det språk och de ord vi använder – och om så är fallet, vems språk talar vi.

De flesta inser nog att det just är med hjälp av språket vi huvudsakligen kommunicerar. Vilket språk vi talar spelar mindre roll, så länge vi förstår varandra. Det är ett bara ett enkelt faktum som vi dagligen erfar och för det mesta fungerar språket utan några större missförstånd – om jag säger ”katt”, föreställer du dig knappast en hund.

Men att språket också formar våra tankar och vår verklighetsuppfattning kan vara snäppet svårare att greppa. Det är nämligen få av oss som verkligen förstår vad det innebär att tänka, förstå och skapa mening. Ett barn skulle exempelvis inte kunna förstå det, eftersom den insikten fortfarande ligger bortom dess erfarenhet. Märk väl, jag säger inte att vissa av oss inte tänker, förstår eller skapar mening – utan mest bara att få har en förståelse för hur detta sker och vilka implikationer det kan få.

Det här kan låta som ett filosofiskt resonemang med finstämda hårklyverier, men det är det inte – så låt dig inte avskräckas. Språket är ingen abstraktion, det är lika närvarande i vår vardag som vädret vi dagligen kommenterar och maten vi äter. Poängen här är att vi använder det utan att reflektera över hur det faktiskt fungerar. Det är som med luften vi andas – självklar tills den plötsligt tar slut. Och bristande insikter i språkets funktioner kommer förr eller senare att få konsekvenser för oss alla.

Ett genomsnittligt språk omfattar omkring 120 000 ord. En ung vuxen med fullgjord skolgång förstår kanske 75 000 av dessa, men använder i vardagen sällan mer än 4 000 till 8 000 – i bästa fall. I sämsta fall är det långt färre, och den trenden tycks öka.

Det är förstås ingen positiv utveckling, eftersom språket är vårt främsta verktyg för att förstå världen – om vi inte är kärnfysiker, förstås, som hellre använder sig av matematik. Men precis som en begränsad matematikkunskap gör det svårare att räkna, begränsar ett snålt ordförråd våra tankar. Om ord som ”övergrepp” och ”manipulation” saknas, hur ska vi då kunna tala, skriva eller ens tänka kring när något sådant sker?

Ju fler ord vi kan aktivt kan laborera med, desto mer förstår vi – och desto svårare blir det också för andra att manipulera oss. Men när våra språkförmågor krymper, ökar också möjligheterna till just sådana övergrepp. Det blir enklare för dem som har makt och vilja att leda oss i en viss riktning. Allt detta är barnsligt enkelt, nästan trivialt, men likt förbannat svårt att förklara för ett barn. 

Som Orwell beskriver i 1984: Raderar man vissa ord så raderar man även tankarna. Om det inte finns ord för ”frihet”, ”sanning” eller ”rättvisa”, hur skulle vi då kunna prata om dem? Eller ens tänka dem? Språklig kontroll är tankekontroll.

Den som styr språket styr också våra tankar. Det har makthavare, propagandister och regimer alltid vetat. Ord byts ut, laddas med nya betydelser eller får en ny etikett som gör vissa begrepp svårare att använda.

När Trump och Vance sprider sina ordmassor i live-sändning från Vita Huset är deras främsta syfte just att förvrida vårt språk – och därmed våra uppfattningar om rätt och fel. Genom den ständiga strömmen av ord och kraften i deras framförande ser de fram mot en ny världsordning och en förändrad syn på verkligheten.

Och de riktar sig i första hand till redan språk-svaga grupper, i hopp om att få dem att ta till sig nya ord och uttryck – och därigenom ge dem något de länge saknat: en känsla av mening. Med denna meningsfullhet följer trosvisshet och en upplevd sanning, och den släpper man inte lättvindigt taget om. Det vet man i Ovala rummet mycket väl. På så sätt skapas en lojalitet som är existentiellt förankrad.

Och det för oss till pudelns kärna – något som vi snart måste ta itu med. Vad innebär egentligen det här nyskapade begreppet ”existentiellt förankrad lojalitet”?

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Politik, USA

Taggat som

februari 26, 2025 · 12:23 pm

2.6. Att känna igen lössen på deras gång

Vi har i det svenska språket ett talesätt som säger att man ska känna lössen på deras gång, vilket betyder att man bör känna igen en skum person när man ser en. I engelskan finner vi en liknande mening i uttryck som see through someone’s game, to smell a rat eller to recognize the writing on the wall, men ingen av dessa bär riktigt på samma krypande obehagliga känsla. Därför överlämnar jag nu ett nytt uttryck som skulle kunna berika det engelska språket: To recognize the lice by their walk.

Sensmoralen här är förstås att vi inte ska låta oss luras av personer som säger en sak och gör en annan, eller de som låtsas vara våra vänner och i offentligheten sjunger demokratins och yttrandefrihetens lov – medan de i själva verket arbetar för dess undergång. Eller de som följer med i det som sker utan nämnvärt motstånd. Det är främst dessa löss jag tänker på här.

Därför bör vi också redan nu, lite var och en till mans, lära känna dessa löss på deras gång. För nu finns det så många och samtidigt så mäktiga ledar-löss som arbetar med att nedmontera vår värld i namn av en större frihet. De talar ett nytt baklängesspråk. Det är som i Orwells 1984 där Sanningsministeriet hävdar att två plus två ska bli fem, att okunnighet är en styrka samt att ifrågasättandet av dessa sanningar utgör ett tankebrott.

Och om upp blir ned och ned upp, blir det till slut svårt att hänga med i vad som verkligen händer. Om vi upprepade gånger utsätts för ord och bilder som syftar till att ändra vår uppfattning om rätt och fel, kommer vi med tiden också att börja följa dessa nya påbud. Om vi utsätts för samma lögner tillräckligt många gånger, blir de till sanningar. Detta har nu upprepats så många gånger att det börjat likna ett mem. Våra mentala kartor ritas om. Rätt blir fel. Fel blir rätt. Vi ska inte underskatta sprängkraften i dessa operationer.

Det är så lätt att förändra våra uppfattningar eftersom så många av oss inte ens har klart för sig vad som var vad från början. Då är det enklare att bara blunda och följa strömmen. Vi ska inte underskatta våra medmänniskors dumhet – men vi får heller inte glömma våra egna drivkrafter. Det är nämligen inte bara de okunniga som med tiden blir medlöpare. Att följa med, att hålla sig väl med makten, är en frestelse som drabbar alla samhällsskikt. Det är en insikt vi kan hugga i sten.

Ingen är demokrat för att denne kallar sig demokrat eller talar vitt och brett om betydelsen av yttrandefrihet – vi måste därför framöver alltid tänka på att komma under ytan på det som sägs. Och det gör vi kanske främst genom att försöka förstå vilka bevekelsegrunder som ligger bakom, vad som sagts i tidigare sammanhang. Hur allt liksom hänger ihop. Och om det överhuvudtaget gör det. Och det gör det inte alltid.

Försök föreställa er följande nästan otänkbara scenario: att en av våra NATO-medlemmar skulle gå arm i arm med vår främsta fiende och hota med att angripa ett annat NATO-land. Det går ju bara inte – det vet ju alla.

Eller tänk er om USA:s delegater i FN skulle slå följe med ”ondskans axelmakter” och rösta för en resolution som säger att det är okej för en despot att oprovocerat ockupera ett grannland. Eller om någon skulle påstå att ett land som är angripet i själva verket var de som startade kriget – genom sin blotta vilja att försvara sig. För om man inte går i försvar blir det ju inget bråk.

Vi vet att i mobbarnas värld är det bara den starkares rätt som gäller. Och i mobbarens logik följer att den svage får skylla sig själv om denne envisas med att stå upp mot den starke. Vilket är ett beteende som går på tvärs med den övergripande moral som vårdats av generationer genom tusentals år.

Vi ser nu hur moralens positioner ändrar plats, vilket påverkar språkbruk, logik och innebär att upp kan bli ned och ned upp.

Det är, för att ta ett fullständigt absurt exempel, som om jordens magnetiska poler plötsligt skulle byta plats – vilket skulle medföra att alla våra kompasser började peka mot syd i stället för mot norr. Vilket vore helt absurt, eller hur?

Men i själva verket är det dessvärre så att även detta kommer att hända. Forskningen har länge känt till att jordens poler byter plats med jämna mellanrum och att det kommer att inträffa igen redan om två till tre tusen år.

Men då har vi säkerligen fått annat att tänka på.

1 kommentar

Under Demokrati, Fascism, Politik

Taggat som

februari 19, 2025 · 2:21 pm

2.4. Spelets regler är ingen lek!

Vilka är spelreglerna i Monopol? Jo, det börjar väl med att varje deltagare får en fast summa pengar; sedan flyttar man runt en liten figur på brädet genom att slå med ett par tärningar. Den som hamnar på en plats som ingen har mutat in kan då köpa denna, men om man råkar hamna på en tomt som ägs av någon annan får man betala hyra. Och på så vis kör man på till dess att en av spelarna vunnit allt eller medspelarna förlorat allt. Fair enough! Den som ger sig in i leken får leken tåla.

Men om vi skulle spela, du och jag, så funkar det ju inte om någon av oss börjar tweaka reglerna under spelets gång. Om jag plötsligt bestämmer mig för att jag själv får slå med tre tärningar medan du bara får ha en. Eller om du helt sonika ger dig själv rätt att parkera gratis på mina fastigheter, samtidigt som jag ska betala trefaldigt när jag hamnar på dina. Det går ju bara inte. Det fattar ju varenda kotte. Ingen skulle någonsin ge sig in i ett spel där någon kan ändra på reglerna.

Samma sak måste gälla för demokratin. Det är också ett regelstyrt system där vi medborgare med jämna mellanrum har rätten att rösta fram vilka som ska representera oss. Det är själva grundtanken i det demokratiska spelet, därav namnet ”demos” och ”kratos”. Det vill säga ett styrelseskick som utgår från den folkliga gemenskapen. Men för att detta ska kunna fungera måste förstås vissa förutsättningar finnas. Det utvalda folket[i] måste ha samma möjlighet att rösta. De måste också ha frihet att skaffa information och även kunna tala fritt med varandra för att pröva sina åsikter. Det är själva spelplanen – utan den går det inte att komma fram till själva valurnan.

Processen måste med andra ord kunna vara öppen och transparant. Vi ska heller inte känna oss tvingade att lägga våra röster åt något särskilt håll, det måste finnas en frihet i valsituationen. Dessutom handlar demokrati inte bara om själva röstningen, utan om att vi mellan valen också kan organisera oss, uttrycka vår mening och påverka samtalet.

Demokratin behöver därtill även fungerande institutioner som ser till att reglerna inte manipuleras. Domstolar, fria medier och en oberoende valprocess är en del av det som ser till att spelet kan upprätthållas. Det är alltså själva spelplanen som måste finnas för att vi överhuvudtaget ska kunna delta i ett val.

Om civilsamhället inte fungerar och fri opinionsbildning begränsas, då urholkas själva grunden för den demokratiska processen. En stor del av ansvaret för denna övervakning har lagts på våra medier och de som arbetar med undersökande journalistik – de utgör en basfunktion i det demokratiska projektet. Utan någon oberoende granskning – ingen demokrati.

Demokrati handlar dock inte bara om vad majoriteten tycker eller om folkets vilja. Om en majoritet beslutar sig för att inskränka rättigheterna för en minoritet, då har man klivit utanför det demokratiska spelet. Man kan inte rösta bort rättsstatens principer inom själva systemet!

Det är med andra ord en villfarelse att tro att folkviljan skulle komma först. Det är snarare upprätthållandet och försvaret av demokratins spelregler som kommer i första hand. Vi kan alltså inte, genom en demokratisk process, ge mandat åt någon som vill montera ner de grundläggande demokratiska principerna. Och denne någon kan inte själv legitimera handlingar som går på tvärs med grundreglerna. Den som vill omkullkasta systemet får leta efter andra arenor och medspelare.

The Rules are No Game!

Om folket väljer en representant som, när den väl är på plats, struntar i reglerna, har denne ingen legitimitet. Det är som om någon först går med på reglerna i Monopol, men så fort brädet är uppställt hävdar att spelet redan är avgjort – då denne grabbat åt sig allt som fanns i banken.

Men om detta trots allt ändå inträffar, vad gör vi då?

Jo, vi säger åt snorungen att lägga tillbaka pengarna och bege sig upp på sitt rum och inte komma tillbaka förrän den läst på om spelets regler.

[i] ”Det utvalda folket”: Med det ”utvalda folket” avses då bland annat de som äger medborgarskap i det aktuella landet eller de som är 18 år och äldre, osv.

1 kommentar

Under Demokrati, Filosofi, Politik

Taggat som

februari 9, 2025 · 1:27 pm

2.2. Manomani

Vad betyder ordet ”manomani”? Ja, än så länge ingenting. Men om vi ska mejsla fram ett nytt ord för att fånga något av det som pågår i världen just nu, vore det en träffande kandidat. Dels för att det påminner om monomani, en sjuklig fixering vid en enda sak, dels om megalomani, en sjuklig överskattning av den egna betydelsen.

Vad skulle då detta nyord innebära? Jo, det skulle kunna omfatta en överdriven manlig upptagenhet vid sin egen virilitet och maktposition – en fixering vid styrka, dominans och kontroll, där manlighet inte bara ses som en identitet utan som ett projekt att ständigt befästa och förstärka.

I grunden handlar det om en ”naturlig” återgång till en tid då mannen ännu satt tryggt i högsätet – vilket i praktiken betyder före 1970-talet. Men det är inte så att han efter detta årtionde någonsin riskerat att förlora sin position. Våndan ligger snarare i rädslan för att den en dag ska glida honom ur händerna.

Det räcker att se på dagens politiska landskap eller sociala medier för att förstå hur detta ”manomania” tar sig uttryck. Från världsledare som bygger sin makt på en image av obeveklig styrka till nätforum där maskulinitet reduceras till en tävling i dominans. Men vad ligger bakom denna besatthet, och varför har den blivit så framträdande just nu?

Det som ligger till grund för denna nya manlighet, ibland gränsar till en sekulär andlighet, är den vilsenhet många män upplever i en värld som rör sig i motsatt riktning. Den moderna liberala demokratin – ja, den civilisationstrend som pågått sedan renässansen och upplysningen – har gradvis underminerat den traditionella, auktoritära maskuliniteten.

Nu har vi nått en kritisk punkt där mannen – eller snarare den biologiska hanen – nästan spelat ut sin roll. I en värld där samhällets regler alltmer syftar till att begränsa den toxiska maskuliniteten och dess drifter, känner han sig utmanövrerad. Detta är en oundviklig konsekvens av att en civilisation blir alltmer fredlig, trygg och jämlik.

Inför första världskriget (1914–1918) såg vi en liknande utveckling, då man talade om fredströttheten – en känsla av leda och rastlöshet som tycktes drabba männen särskilt hårt. Många kastade sig jublande in i kriget, som om det erbjöd en väg ut ur en tillvaro där deras traditionella roll höll på att urholkas. Det fanns en rädsla för att freden i sig skulle utarma den manliga identiteten – en rädsla som idag återkommer i en annan form.

Nu tycks detta krigiska spår återigen dominera männens föreställningar om framtiden. Det är inte bara fyra män i världens mäktigaste och folkrikaste länder som börjar slå på dessa trummor – känslorna genomsyrar hela spektrumet, från de allra rikaste till de mest prekära.

Prekariatet och kapitalet möts och tar tillsammans sina första steg mot att rasera det som tidigare byggts upp. De gör det genom att utmana det som en gång ansågs vara självklart. Därmed föds en revolutionär rörelse som slår mot det gamla, även om den klär sig i nykonservativa termer.

I dag har den så kallade ”manosfären” blivit ett digitalt skyddsrum för en manlighet i kris. Men det vore en förenkling att se den som enbart en extrem rörelse befolkad av incels och högernationalister. Tvärtom har dess idéer sipprat in i mainstream genom inflytelserika profiler som Joe Rogan, Elon Musk och Mark Zuckerberg – män som på ytan representerar olika sidor av modern maskulinitet men som alla, på sitt sätt, odlar en vision av mannen som en motståndskraftig, fri och självständig figur i en värld som påstås försöka kuva honom.

Vi ser hur teknokratin, med sina fixstjärnor i Silicon Valley, rullar ut en framtid där den manliga rationaliteten ska rädda oss undan kaoset. Samtidigt ekar en annan manlig röst från den politiska arenan: kraven på en återgång till ordning, disciplin och en tid då mannen fortfarande visste sin plats i världen. Dessa rörelser kan tyckas stå i konflikt, men de förenas av en gemensam övertygelse: att framtiden måste byggas på ett manligt fundament.

Och kanske är det just där i faran ligger. Historien visar att när manligheten känner sig hotad, svarar den inte med anpassning utan med motstånd. När världen blir för trygg, för jämlik, för förhandlingsbar, då kommer alltid en ny generation av män som vill slita upp den med rötterna. Inte för att de nödvändigtvis längtar efter förstörelsen, utan för att de tror att det är där, i rasmassorna, som de kan återfinna sig själva.

1 kommentar

Under Idiokrati, Politik, USA

Taggat som , , , , , , , , , ,