Kategoriarkiv: Idiokrati

mars 18, 2025 · 10:54 am

2.11. Att vara eller inte vara ”civiliserad” – det är nu frågan

Parallellt med den västerländska traditionen, moralen och dess högstämda självbild har det alltid funnits en underström av röster som ihärdigt utmanat den stora berättelsen. Man kan nästan säga att den interna kritiken, redan från första början, varit invävd i själva idén om vår civilisation. Kanske har det bara varit en tidsfråga innan denna inneboende skepsis skulle vända sig mot systemet. Men sluta inte läsa, inte riktigt ännu, därför i slutänden kommer det handla om oss, om dig och mig.

The White House and The Rose Garden in the future - från den amerikanska filmen Idiocracy
The White House and The Rose Garden in a near future – från den amerikanska filmen Idiocracy från 2006

I århundraden har man i väst putsat på bilden av civilisationen som en triumf över den naturliga ordningens kaos och barbari – och skänkt löften om anständighet, trygghet, framsteg och framför allt ordning. Att vara just civiliserad har länge varit synonymt med att vara anständig, kultiverad och moraliskt ansvarstagande. Även om dessa ambitiösa ideal inte alltid gått hand i hand med den krassa verkligheten. Men det finns också en annan berättelse – en där civilisationen med sitt janusansikte inte bara bemästrar naturen, utan också kväver, kontrollerar och förvränger den.

Denna senare tanketrend löper som en röd tråd från Rousseau och romantiken, genom Nietzsche och Heidegger, vidare till postmodernismens dekonstruktioner – och därifrån ut i beatnick-, pop- och rockkulturen, hippierörelsen, punkens anarkistiska anda och hiphopens revolt mot etablerade normer. Upproret mot den goda smaken har tagit sig många uttryck och ofta fungerat som en vitaliserande kraft mot kulturell stagnation.

Och i dessa narrativ har civilisationen främst uppfattats som en tvångströja, något man måste tänja på, göra uppror mot och slutligen frigöra sig ifrån i jakten på frihet. Denna kulturella underström med dess ständiga attacker har med tiden också lyckats med att perforera bilden av Västerlandet så djupt att bygget i dag framstår som poröst och vacklande. 

Blickar vi bakåt genom historien utifrån just den liberala demokratins horisont, ser vi civilisationens själ födas i det antika Grekland, där de första ansatserna till såväl vetenskap som rationalitet och demokrati togs. Det är så man vanligtvis betraktar den västerländska civilisationen födelse och utveckling – som en rak utvecklingslinje från Aten och Rom, genom renässansen och upplysningen, fram till demokratins genomslag i början av 1900-talet. Vilket varit en stark berättelse om stora framsteg, där vi gradvis också utvecklat respekt och medkänsla för den andre, tankar om människans lika värde och en strävan efter rättvisa för alla. Det är denna berättelse som nu är under attack och frågan är vad de alternativ som nu utmanar denna kan ge oss istället?

För om vi vänder på perspektivet och betraktar historien utifrån en krass maktanalys, framträder en helt annan bild. Istället för en linjär utveckling mot humanism och rättvisa ser vi snarare en värld präglad av ständig maktkamp, där styrka och dominans varit de avgörande faktorerna. Det är berättelsen om maktens självklara rätt att forma världen efter sin egen vilja – en tradition som genom större delen av historien varit mer etablerad och långt mer dominerande än den demokratiska. 

Ur detta perspektiv framstår demokratins motstånd mot den etablerade och naturliga ordningen som en perifer och marginell företeelse. Detta synsätt delas av både vänster och höger—för vänstern som en avskräckande varning, för högern som en bekräftelse på den starkes rätmätiga position.

Samtidigt har de starka och förmögna, under perioder av liberalt demokratiskt styre—främst under de senaste hundra åren—tvingats underordna sig kollektivets, det vill säga den svagares, lagar, regler och moraliska värderingar. De har fått en etik påtvingad sig, där brutalitet, girighet och rofferi betraktats som djuriskt och omoraliskt. En moral de starka aldrig fullt ut accepterat—och som nu man gör uppror mot.

Vi lever alltså i en tid där allt fler öppet och avsiktligt bryter mot vad som tidigare betraktats som anständighet och civiliserat beteende. Och de gör det med besked.

Det handlar inte längre bara om en filosofisk kritik av civilisationen, utan en aktiv motrörelse som riktar sig mot hur denna civilisation urartat. Det är en rörelse som brinner av sin egen övertygelse och som ser maktens övergång till de starkare som en naturlag – de svaga bör styras, de starka bör styra. Utifrån denna logik kan vi exempelvis bättre förstå Donald Trumps och J.D. Vances hantering av Volodymyr Zelensky i Vita huset och Pete Hegseths tal i München vilka alla var tydliga markeringar mot den traditionella diplomatin och den regelstyrda ordningen så som vi vant oss att se den. 

Dessa händelser var inga tillfälliga övertramp, utan en del av en långt större plan för att en gång för alla omkullkasta spelets regler och upprätta en ny spelplan.

Därför har man från detta håll också utlyst ett heligt krig mot de bastioner som hittills verkat för att upprätthålla och utveckla den gamla civilisationens främsta attribut: FN, WHO, universitet och utbildningsväsendet, media, den statliga byråkratin—den så kallade ”deep state”—samt rättsväsendet, centralbanker, oberoende forskningsinstitut och internationella samarbeten som EU och Världsbanken. Dessa institutioner, som en gång utgjorde fundamentet för den liberala ordningen, betraktas nu som fiender till folket, hinder för den starkes rätt och uttryck för en dekadent och försvagad civilisation.

Denna nedmontering av de liberala idealen sker inte slumpmässigt, utan helt i linje med en noggrant utarbetad manual; ”Project 2025,” framtaget av den kristet nationalistiska tankesmedjan Heritage Foundation, formulerade redan inför det amerikanska valet 2024 en strategi för att återta makten från byråkrater, intellektuella och globalister. Med löften om att ”dränera träsket” och krossa den administrativa staten har denna plan blivit en färdväg för hur makten nu omfördelas – bort från de institutioner som tidigare balanserat samhället och i riktning mot en ny, mer auktoritär ordning.

Denna konservativa rörelse har nu lyckats samla en bred men brokig koalition av grupper som på olika sätt känt sig marginaliserade av der rådande systemet. De religiösa grupperingarna, som aldrig varit några vänner av vare sig upplysningstanken eller liberal demokrati, ser sin chans att återta kontrollen över samhällets moraliska kompass. Prekariatet—de ekonomiskt osäkra och borträknade—lockas av löften om återupprättelse och revansch mot den politiska och ekonomiska elit de anser ha svikit dem. Patriarkatet och de män som upplever sig degraderade av den nya tidens starka kvinnoideal ser i denna rörelse en möjlighet att återställa gamla hierarkier och värderingar. Och de mäktiga och rika, som tidigare tvingats rättfärdiga sin makt och sina privilegier, omfamnar nu en ideologi där de inte längre behöver be om ursäkt för sin rikedom—utan tvärtom kan framställa den som en naturlig rätt.

Vi står vid ett historiskt vägskäl där var och en av oss måste välja sida och avgöra vilken riktning vi ska ta. Och för en gångs skull är valet inte särskilt svårt – det är ett antingen eller. Den som väljer att avvakta och ha is i magen bidrar, genom sin passivitet, ändå till den utveckling som i längden gynnar den vinnande sidan. Och vi kan nu tydligt se åt vilket håll det lutar.

Därför är det hög tid att ställa frågan på sin spets: Vill vi fortsätta vara en del av det vi hittills betraktat som en civiliserad värld – med dess lagar, normer och upplysningsarv – eller är det dags att låta denna gamla ordning, präglad av kvasireligiös moral och ideologisk godtrogenhet, ge vika för något nytt? Går det att här göra ett pragmatiskt val? 

Detta är vår tids mest brännande fråga och den går inte längre att bortse från. Den liberala demokratin kan enbart hållas vid liv genom de mångas kamp och viljan till samarbete över alla gränser. Och om den ambitionen inte är tillräckligt stark hos oss, kommer naturen och den starkes rätt med obeveklig kraft att återta sina uråldriga positioner – och då återstår endast frågan om vi är redo att leva i den världen. Är du? Är jag?

1 kommentar

Under Demokrati, Fascism, Idiokrati, Upplysning, USA

Taggat som

februari 9, 2025 · 1:27 pm

2.2. Manomani

Vad betyder ordet ”manomani”? Ja, än så länge ingenting. Men om vi ska mejsla fram ett nytt ord för att fånga något av det som pågår i världen just nu, vore det en träffande kandidat. Dels för att det påminner om monomani, en sjuklig fixering vid en enda sak, dels om megalomani, en sjuklig överskattning av den egna betydelsen.

Vad skulle då detta nyord innebära? Jo, det skulle kunna omfatta en överdriven manlig upptagenhet vid sin egen virilitet och maktposition – en fixering vid styrka, dominans och kontroll, där manlighet inte bara ses som en identitet utan som ett projekt att ständigt befästa och förstärka.

I grunden handlar det om en ”naturlig” återgång till en tid då mannen ännu satt tryggt i högsätet – vilket i praktiken betyder före 1970-talet. Men det är inte så att han efter detta årtionde någonsin riskerat att förlora sin position. Våndan ligger snarare i rädslan för att den en dag ska glida honom ur händerna.

Det räcker att se på dagens politiska landskap eller sociala medier för att förstå hur detta ”manomania” tar sig uttryck. Från världsledare som bygger sin makt på en image av obeveklig styrka till nätforum där maskulinitet reduceras till en tävling i dominans. Men vad ligger bakom denna besatthet, och varför har den blivit så framträdande just nu?

Det som ligger till grund för denna nya manlighet, ibland gränsar till en sekulär andlighet, är den vilsenhet många män upplever i en värld som rör sig i motsatt riktning. Den moderna liberala demokratin – ja, den civilisationstrend som pågått sedan renässansen och upplysningen – har gradvis underminerat den traditionella, auktoritära maskuliniteten.

Nu har vi nått en kritisk punkt där mannen – eller snarare den biologiska hanen – nästan spelat ut sin roll. I en värld där samhällets regler alltmer syftar till att begränsa den toxiska maskuliniteten och dess drifter, känner han sig utmanövrerad. Detta är en oundviklig konsekvens av att en civilisation blir alltmer fredlig, trygg och jämlik.

Inför första världskriget (1914–1918) såg vi en liknande utveckling, då man talade om fredströttheten – en känsla av leda och rastlöshet som tycktes drabba männen särskilt hårt. Många kastade sig jublande in i kriget, som om det erbjöd en väg ut ur en tillvaro där deras traditionella roll höll på att urholkas. Det fanns en rädsla för att freden i sig skulle utarma den manliga identiteten – en rädsla som idag återkommer i en annan form.

Nu tycks detta krigiska spår återigen dominera männens föreställningar om framtiden. Det är inte bara fyra män i världens mäktigaste och folkrikaste länder som börjar slå på dessa trummor – känslorna genomsyrar hela spektrumet, från de allra rikaste till de mest prekära.

Prekariatet och kapitalet möts och tar tillsammans sina första steg mot att rasera det som tidigare byggts upp. De gör det genom att utmana det som en gång ansågs vara självklart. Därmed föds en revolutionär rörelse som slår mot det gamla, även om den klär sig i nykonservativa termer.

I dag har den så kallade ”manosfären” blivit ett digitalt skyddsrum för en manlighet i kris. Men det vore en förenkling att se den som enbart en extrem rörelse befolkad av incels och högernationalister. Tvärtom har dess idéer sipprat in i mainstream genom inflytelserika profiler som Joe Rogan, Elon Musk och Mark Zuckerberg – män som på ytan representerar olika sidor av modern maskulinitet men som alla, på sitt sätt, odlar en vision av mannen som en motståndskraftig, fri och självständig figur i en värld som påstås försöka kuva honom.

Vi ser hur teknokratin, med sina fixstjärnor i Silicon Valley, rullar ut en framtid där den manliga rationaliteten ska rädda oss undan kaoset. Samtidigt ekar en annan manlig röst från den politiska arenan: kraven på en återgång till ordning, disciplin och en tid då mannen fortfarande visste sin plats i världen. Dessa rörelser kan tyckas stå i konflikt, men de förenas av en gemensam övertygelse: att framtiden måste byggas på ett manligt fundament.

Och kanske är det just där i faran ligger. Historien visar att när manligheten känner sig hotad, svarar den inte med anpassning utan med motstånd. När världen blir för trygg, för jämlik, för förhandlingsbar, då kommer alltid en ny generation av män som vill slita upp den med rötterna. Inte för att de nödvändigtvis längtar efter förstörelsen, utan för att de tror att det är där, i rasmassorna, som de kan återfinna sig själva.

1 kommentar

Under Idiokrati, Politik, USA

Taggat som , , , , , , , , , ,

februari 6, 2025 · 3:26 pm

2.1. När dumhet och okunskap tar över

Dumhet och okunskap är kanske inte riktigt samma sak, även om de ofta går hand i hand. Jag kan exempelvis vara okunnig om mycket utan att för den skull vara dum, men den som är dum är vanligtvis även okunnig. Men när dumheten och okunskapen förenas i en enda riktad vilja står dock all världens klokskap maktlös.

Vad förenar oss människor? Vad skiljer oss från andra varelser?

Det klassiska svaret är förstås vår förmåga att tänka och klokt resonera – en självbild vi burit med oss sedan urminnes tider. Vi ser oss själva som skapelsens krona, begåvade med en själ, en gnista av det gudomliga. En gåva som, enligt en av myterna, Prometeus stal från gudarna och skänkte till människorna.

Det var denna gåva som gav oss vår unika förmågor – att minnas det förgångna, skapa föreställningar om framtiden och kommunicera med andra genom tal och skrift. Med insikten om dessa förmågor gav vi oss också själva namnet Homo sapiens – den tänkande, den kloka människan. Men är det verkligen klokskapen som förenar oss?

Nej! Knappast! Snarare är det vår bottenlösa dumhet.[i] Dumheten och okunnigheten är under vissa tider mer utbredda än all världens klokskap. De återfinns i alla läger, i alla samhällsklasser – och blir som mest förödande när de förenas i en motiverad folklig rörelse – i en ochlokrati. [ii]

Som den grekiske historikern Polybius framhöll: I demokratier leds folket av de mest dygdiga medborgarna, men i ochlokratier blir massorna – de lättmanipulerade – lätt byten för populistiska ledare och demagoger. Det är dumhetens predikament. Den ser aldrig vartåt det lutar, eftersom den saknar konsekvenstänkande. Den är inskränkt eftersom den saknar utblickar. Och den uppstår och återkommer i cykler. 

Dessutom! Inte att förglömma, det som Dunning-Kruger-effekten visar: intelligenta människor antar att de är mindre intelligenta än de faktiskt är, medan de mindre begåvade tror sig vara långt mer intelligenta än de är, eftersom dessa inte har en susning om vad intelligens ens innebär.

Det som förenar människan är därför snarare vår benägenhet till dumhet, vår egoism och vår känslostyrda impulsivitet. Djur är också känslostyrda och egennyttiga – men de saknar den mänskliga dumhetens destruktiva potential. Vi skulle därför hellre ha betecknats som homo stupidus men begreppet är redan taget.[iii]

Dumheten finns nämligen bara hos varelser som  också äger förmågan att vara kloka men som av bekvämlighet avstår. Därför eftertänksamhet och tankekraft kräver att man stannar upp och tillför lite extra energi till hjärnan, till tänkandet, som Daniel Kahneman beskriver i sin bok ”Thinking Fast and Slow”.[iv]

Vad vi kan se genom historien är att människan i grunden är lat och därför hellre väljer en stor genomskinlig lögn framför en liten dunkel sanning. Vi väljer hat och missunnsamhet framför medmänsklighet, följer hellre en dåraktig massrörelse än ställer oss på tvären. Den dumme tar sin dumhet för klokskap och är därmed också dömd att med tiden snubbla.

Men klokskap existerar förstås också. När klokskapen dominerar, frodas rättvisan; när dumheten råder, urholkas den. Som Konfucius sa: När kulturen får överhanden riskerar ett samhälle att förfalla till pedanteri och stelbent byråkrati. Men när naturen och det okontrollerade får övertaget, sjunker det ned i barbari. Verklig klokskap är konsten att hålla balansen mellan dessa två avgrunder.

Vi måste kunna bygga och skydda byråkratiska institutioner som bevarar gemenskap, fred och hälsa – utan att för den skull tillåta att den byråkratiska eliten, som alltid växer fram och klamrar sig fast vid sina positioner, blir autonom. Våra demokratiska institutioner måste vara självreglerande – ett absolut krav som Yuval Noah Harari bland annat betonar i sin senaste bok, ”Nexus: A Brief History of Information Networks from the Stone Age to AI”.

I dag ser vi snarare en dramatisk motsats: först en klåfingrig överstatlig styrning av vardagslivet, sedan dumhetens uppror mot densamma. Därefter träder den auktoritäre demagogen fram och påstår sig vilja återställa ordningen.

Efter en enastående civilisatorisk utveckling följer nu ett sammanbrott där den organiserade dumheten och okunskapen höjer rösten och kritiserar dem som betraktas som kulturens redskap: eliten – offentliga tjänstemän, de som bär glasögon, bor i storstäder, arbetar inom media eller innehar akademiska titlar. I dumhetens och okunnighetens ögon blir allt det de inte förstår suspekt, något som illvilligt skapats av en elit som endast ser till sina egna intressen. Och som VP J.D. Vance nyligen sade och citerade Richard Nixon: The professors are the enemy.

Vi måste därför förstå att dumheten och klokskapen inte bara är några abstrakta substantiv att ta lätt på, utan något djupt förankrat i människan. Dumheten manifesteras i människor av kött och blod. Vissa är dumma, andra onda, några kloka – och ibland vandrar vi förvisso genom livet och pendlar mellan både klokskaper och dumheter. Inget är statiskt och inget är för evigt – inte ens våra gränslöst upplysta själar. Men varje dag är det alltid upp till oss själva att välja i vilken riktning vi ska gå.

[i] Dumhet kännetecknas av brist på förmåga att fatta kloka beslut, resonera effektivt eller förstå komplexa situationer. Dumhet innebär ofta en oförmåga att anpassa sitt tänkande till nya eller förändrade omständigheter, och kan yttra sig genom handlingar eller tankesätt som är irrationella, kortsiktiga eller oförnuftiga. Det kan också beskrivas som en brist på kognitiv förmåga eller intellektuell kapacitet, i den meningen att en person inte förstår eller tolkar information på ett korrekt sätt, vilket leder till felaktiga slutsatser eller beslut. Dumhet kan också referera till en ovilja eller oförmåga att tillägna sig kunskap eller lärdom, trots att sådana möjligheter finns till hands.

[ii] Ochlokrati, från grekiskans ochlos, folkmassa, och kratos, makt. 

[iii] Biologen och zoologen Ernst Haeckel använde termen Homo stupidos för att beteckna neandertalmänniskan.

[iv] Daniel Kahnemans Thinking, Fast and Slow beskriver två sätt att tänka:

  • System 1 – Snabbt, intuitivt och automatiskt. Det bygger på känslor och erfarenhet men är benäget för fel och kognitiva biaser.
  • System 2 – Långsamt, analytiskt och ansträngande. Det används för logiska resonemang och komplexa beslut men kräver mer energi och aktiveras sällan spontant.

Vi litar oftast på System 1, även när vi borde använda System 2, vilket leder till systematiska misstag i vårt tänkande. Något som vi kan benämna som dumhet.

2 kommentarer

Under Demokrati, Donald Trump, Elon Musk, Fascism, Idiokrati, Politik, USA

Taggat som

december 19, 2024 · 3:12 pm

En perfekt Storm – del 9

Dumskallarnas sammansvärjning och … 

Hur börjar man egentligen en text om dumhet? För några år sedan gjorde jag ett försök med ett inlägg med just titeln ‘Dumbommarnas sammansvärjning’, men då kändes ärendet inte riktigt moget. Det fanns en rädsla för att framstå som en del av en kulturell elit som klagar över hur den dåliga smaken tagit över politik, konst och kultur. Idag känns det däremot både naturligare och mer befogat att lyfta detta igen. Tiderna förändras.

Den västerländska människan och civilisationen har länge förknippats med vetenskap och kunskap, ideal som kulminerade i upplysningens rationalitet på 1700-talet … men stopp och belägg, för det där stämmer ju inte.[i]

När vi talar om människan och civilisationen i svepande termer riskerar vi att missa den komplexa verkligheten. Faktum är att den västerländska människan inte alls kännetecknas av en hög beundran för vetenskap och kunskap – snarare motsatsen. Under långa perioder har andra ideal, som religion och tradition, dominerat. Påståendet att västerländsk civilisation har prioriterat rationalitet och kunskap är därför en anakronism.[ii]

I västerlandet har det snarare alltid funnits människor som nöjt sig med de mest basala kunskaperna och inte strävat efter något mer. Samtidigt har det också funnits grupper som aktivt försökt rasera det sunda förnuftet och kunskaper som inte passat in i deras världsbild, ofta med omfattande konsekvenser för hela samhället. Historien erbjuder flera exempel på detta, från religiösa och ideologiska konflikter till kulturella revolutioner. Kanske är det rentav detta som mer än något annat kännetecknar den så kallade ”västerländska andan” – en ständig kamp mellan att bevara och omstörta.

Historien har alltid präglats av en kamp mellan natur och kultur, mellan vidskepelser och vetenskap, samt mellan myt och fakta – ofta sammanflätade på intrikata sätt. Man kan till och med hävda att människan och civilisationen alltid har varit en del av en cyklisk process mellan dessa två krafter: de som bygger upp kultur och samhälle, och de som nedbryter och förgör.

Här stöter en text som denna på ett ytterligare hinder: när vi använder värdeladdade ord som ‘bygger upp’ eller ‘förgör’ är de alltid knutna till ett specifikt perspektiv. Vi måste vara försiktiga med att använda sådana ord, men samtidigt är de oundvikligen närvarande i alla våra utsagor, vare sig vi vill det eller inte. De är en del av vårt predikament. Vi mäter världen utifrån vår egen förmåga att uppfatta den.

Det är därför också lite extra knivigt att skriva den här typen av reflekterande texter. För att lyckas med det måste man både inta ett brett meta perspektiv[iii], men samtidigt också tydliggöra sitt eget mer personliga perspektiv. I synnerhet då man behandlar ämnen som rör sådant som gott och ont, eller som här, intelligens och dumhet. Med detta sagt …

När en civilisation som vår, byggd på upplysning och vetskap, slutligen når en viss nivå av förfining, uppstår lätt en diskrepans mellan högt och lågt – mellan det som skapats av människan och det som är mer naturligt. Bland försokratikerna[iv] betonades denna särskiljning som avgörande för att förstå och diskutera komplexa samband. Man benämnde motsatsparet nomos och phusis.[v]

Nomos syftade på det som skapats av människan, så som lagar och traditioner, medan phusis representerade den orörda naturen. Att hålla dessa begrepp aktuella är viktigt, för utan dem leder samhällsdiskussioner ofta ingen vart.

Jag kan odla tomater i mitt växthus, laga goda middagar och ta hand om hönsen, men jag har inte den blekaste aning om hur bitcoin-mining fungerar. Jag har inte heller mycket koll på hur allt annat runt omkring mig snurrar och går – routern, datorn, internet, WoordPress… Det finns alltså ett växande avstånd mellan det jag förstår och de tekniska landvinningar som omger mig.

Med naturens inneboende kraft tenderar därför basen, där jag då råkar befinna mig, över tid att bli allt bredare och mer omfattande än den alltmer spirande toppen. Och när skillnaderna blir för stora ökar risken för ett dramatiskt skifte.

Civilisationen så som vi känner den kan då börja röra sig från en elitistisk meritokrati, via oligarki, till en kakafoni eller rättare sagt, till en kakistokrati.[vi] Det leder med andra ord till att de mindre kunniga, eller – för att uttrycka det i klartext – dumskallarna, tar revansch mot all form av högburen ideologi och vetenskap. 

Det är också i denna rörelse vi nu befinner oss. Men detta sker också av naturnödvändighet, eftersom en civilisations höjd alltid är beroende av dess bas. Ju högre civilisationen strävar, desto starkare konstruktion krävs. Därför måste basen växa sig större för att kunna bära tyngden av de alltmer utvecklade tornspirorna. Detta kan rent visuellt gestalta processen. För övrigt har denna bild inget med verkligheten att göra. Det är bara en analogi.

Det tragikomiska i detta resonemang är att de minst begåvade aldrig själva kan nå en position där de kan omkullkasta civilisationen. Det är först när systemet har givit dem styrka och nödvändiga verktyg som de får makt och kan vända det ryggen.

För att konkretisera detta: Den liberala demokratin har hittills gett de minst kunniga upprättelse, styrka och tillräcklig bildning för att kunna samlas och göra sina röster hörda, vilket i sin tur lett till uppror mot systemet och krav på revansch.

De som befinner sig längst ned i samhällets sociala struktur har möjligen förmågan att riva ned ett komplext samhällssystem, men inte kunskapen att bygga upp något motsvarande – detta uppdrag överlämnas därför till andra. På flera platser i världen idag överlämnas just dessa förhoppningar om ett bättre liv till påpassliga demagoger som, med starka röster och tvivelaktig moral, erbjuder sig att leda de frustrerade.

Efter att ha slängt ur sig en sådan här harang till klokskapens lov och dumhetens varnagel, bör jag förstås, för att inte tappa greppet, också börja bena upp vad vi egentligen menar med ord som ‘klokskap’ och ‘dumhet’.

Till att börja med måste vi klargöra att begreppet ‘dumma’ ofta används som ett nedsättande epitet för personer som tänker annorlunda än vi själva. Det är dock inte den typen av dumhet jag främst syftar på här. 

Jag har också använt två parallella bilder av dem som inte hänger med i det civilisatoriska bygget: dels ‘dumheten’, dels vad jag kallar den kulturella ‘basen’. Dessa två aspekter bör dock inte likställas eller sammanblandas, även om de ibland sammanfaller i sitt gemensamma utanförskap och oförstående inför kulturens utveckling.

Här i detta försök handlar det företrädesvis om den klassiska definitionen av dumhet, som historiskt har betraktats som en kognitiv brist. Man anses vara ”dum” om man inte kan tänka efter före, om man ignorerar fakta eller om man upprepar misstag utan att lära sig av dem. Dess motsats, ”klokskap”, kännetecknas av förmågan att stanna upp, reflektera och använda både erfarenhet och sunt förnuft för att fatta välgrundade beslut.

Det som kanske allra tydligast kännetecknar de dummaste är också avsaknaden av insikt om sin egen dumhet.[vii] De agerar och resonerar som om de hade fullständig koll på sin verklighet. Detta är sannolikt en följd av dumhetens grundläggande brist på självinsikt och kunskap – två brister som ofta går hand i hand.

För att undvika en alltför nedlåtande ton gentemot denna dumhet, låt oss i stället granska vad dessa ord faktiskt innebär. Därefter kan vi ställa oss en samvetsfråga: I vilken kolumn skulle vi själva helst vilja befinna oss? Och var vill vi se våra vänner, arbetskamrater och ledare?

DumhetKlokskap
Brist på förståelse eller rationellt tänkande.Förmåga att tänka kritiskt och balanserat.
Impulsivitet och oförmåga att lära av misstag.Lär av erfarenheter och ser långsiktiga konsekvenser.
Ignorerar fakta och konsekvenser.Tar hänsyn till fakta och gör välgrundade val.
Påverkas starkt av fördomar eller antaganden.Kan ifrågasätta egna och andras antaganden.
Kunskap används fel eller inte alls.Kunskap appliceras för att skapa nytta.
Resonerar situationsspecifikt och kontextberoende.Resonerar mer övergripande och tidlöst 
Fortsätter göra samma misstag utan reflektion.Reflekterar över misstag och förbättrar framtida val.
  

Utfallet är givet – ingen vill vara eller bli betraktad som dum. Lika lite vill vi umgås med eller styras av personer som, enligt denna definition, kan klassas som dumma. Samtidigt måste vi inse att de faktiskt existerar, dumskallarna. För vi stöter dessutom på dem eller hör talas om dem vareviga dag.

Med detta sagt kan vi nu därför återgå till huvudspåret här, som handlar om hur språk och memer används som de främsta verktygen inom propaganda och påverkansoperationer för att styra människors tänkande och därmed också deras uppfattningar i en viss riktning. 

Hur väl sådana operationer lyckas beror på hur mottagliga individerna är för budskapen. Mottagligheten beror i sin tur på den kognitiva standard som återfinns hos den aktuella målgruppen. Enligt definitionerna i kolumnerna ovan kan man konstatera att individer som kännetecknas av de bristande funktionerna i vänsterkolumnen är lättare att påverka än de som befinner sig i högerkolumnen. Det kan vi utgå från, eller hur?

Det är därför följdriktigt, och något vi idag ser, att olika samhällsomstörtande påverkansoperationer främst riktas mot denna svagare grupp, eftersom det i huvudsak är där man får störst gehör för sina budskap. 

Frågan är nu om ämnet blivit så uppenbarat att vi nu äntligen kan börja genomlysa det, eller om det fortsättningsvis ska stuvas undan i godtrogen liberal medkänsla för dessa personers ogynnsamma position i världen. Samtidigt som då ser vi hur denna grupp nu riktar sin frustration – som härstammar från ett missnöje med att inte ha fått det bättre eller att inte befinna sig högre upp i den sociala hierarkin – mot just den liberala demokratin. Det är detta som är kontentan av ”dumskallarnas sammansvärjning” och det kanske ändå inte är så fasligt dumt när allt kommer omkring.

Som ni kanske märker har jag här inspirerats av en populär retorisk stil som kallas att ‘väva’ samman en text – en metod som, enligt Donald Trump, är det mest briljanta sättet att få något vettigt sagt.


“You know what the weave is? I’ll talk about like nine different things, and they all come back brilliantly together, and it’s like, friends of mine that are, like, English professors, they say, ‘It’s the most brilliant thing I’ve ever seen.’”

[i] Upplysningstiden, som sträckte sig från slutet av 1600-talet till början av 1800-talet, var en intellektuell rörelse som betonade förnuft, vetenskap och individuell frihet.

[ii] En anakronism är något som felaktigt tillskrivs en annan tidsperiod än den det egentligen tillhör, ofta som en historisk missuppfattning.

[iii] Metaperspektiv innebär att betrakta eller analysera något från ett övergripande eller reflexivt synsätt, ofta för att förstå de underliggande antagandena eller strukturerna.

[iv] Försokratikerna var de tidigaste grekiska filosoferna, verksamma före Sokrates, som ofta behandlade frågor om naturens fundament och hur världen är uppbyggd.

[v] Begreppen nomos och phusis, som användes av försokratiker och återspeglar två grundläggande perspektiv på världen: nomos refererar till människans skapelser och regler (lagar, kultur), medan phusis refererar till naturens oföränderliga och naturliga ordning.

[vi] Termen ”kakistokrati” kommer från det grekiska ordet kakistos ( det sämsta) och kratos (makt), och det började användas för att beskriva ett styrelsesätt där de mest inkompetenta eller mest korrumperade styr.

[vii] Dunning-Kruger-effekten, som beskrivs av psykologerna David Dunning och Justin Kruger (1999), handlar om en kognitiv bias där personer med låg kompetens inom ett ämnesområde överskattar sin egen förmåga, ofta på grund av bristande självinsikt.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Fascism, Filosofi, Idiokrati

Taggat som

december 17, 2024 · 10:21 am

En perfekt storm – del 8

I avsaknaden av referenspunkter, vilka är vi och vart är vi på väg?

Det förra inlägget avslutades lite abrupt med Richard Dawkins idé om memer – idéer, bilder och berättelser som sprids, muterar och får fäste i kulturen, likt en epidemisk farsot. Dessa memer sipprar in i våra föreställningar utan att vi märker det. 

Texterna här under huvudtiteln ”En perfekt storm” har hittills främst kretsat kring vad som driver utvecklingen av vissa skeenden i vår tid – främst då de politiska rörelserna som gått från relativ stabilitet till relativt kaos.

Min förundran har bland annat handlat om att förvandlingarna ser ut att ha skett mitt under näsan på oss – och att vi just därför haft svårt att upptäcka dem.

I det förra avsnittet togs bland annat upp vår förändrade syn på demokratin – en tankens utveckling som tidigare knappast varit möjlig. I vår liberala eufori har många av oss kapat förtöjningarna till historien och de krav som följer med kunskaper och auktoriteter. Vi har blivit så öppna och fria att vi nu kan välja att bortse från det mesta och till och med ifrågasätta den politiska friheten i sig.

Det är som om dessa skiften i synsätt sker i det tysta. Vi glider obemärkt in och ut ur våra föreställningar utan att ens lägga märke till det själva. Hur kan det komma sig?

Kan det vara så att vi står så nära våra egna minnen och uppfattningar att de bildar själva kärnan i vår identitet – att vi ingenting annat är än just dessa minnen och mätande omdömen. Och just därför märker vi inte heller av våra ändrade vyer eller mentala förflyttningar. Vilket skulle kunna bero på att det, vid sidan av dessa rörelser, saknas några fasta referenspunkter. Det kan också förklara varför våra tankar och minnen är så anpassningsbara: de omskapas och flyter smidigt med i våra medvetandeströmmar. Vi är dessa strömmar; vi både är och inte är, för att tala med den gamle grekiske filosofen Herakleitos, vilket jag gärna gör då och då.[i]

Jag misstänker att en av orsakerna till våra glidande ställningstaganden främst är på grund av att det inte finns någon oföränderlig grund i oss. Detta är förstås inte bara min tanke, utan också en skrämmande möjlighet som lyfts fram inom den moderna neurovetenskapen.[ii] En forskning som bland annat otacksamt letar efter att hitta det vi genom årtusenden kallat ”själ”.

Och det är här Dawkins gamla memer åter kommer in i bilden. Dessa färdas ju inte ensamma eller isolerade, utan i formationer – som tunga regnmoln på himlen.[iii]

Vi kan ta vilket ord som helst i vårt begränsade ordförråd, till exempel ordet ”träd”. För att förstå dess mening och betydelse behöver det ackompanjeras av en rad närbesläktade begrepp och stödord, som vi också förutsätts känna till, såsom ”gren”, ”rötter”, ”blad”, ”bark”, ”skog”, ”fotosyntes”, ”buskage” och så vidare. Och varje sådant ord har i sin tur också sina nära släktingar. På så sätt får vi med ordet ”träd” flera andra ord på köpet. våra begrepp är sammantvinnade med sina nära släktingar, skulle man kunna säga. Jag tror dessutom att detta var vad Wittgenstein antydde med sin rep-analogi, vilket förstås kräver en egen liten fotnot här.[iv]

Vad jag vill komma fram till är att när vi tar till oss ett begrepp, skapar det i förlängningen nya horisonter – på gott och ont. Vi kanske lyssnar på en podcast eller följer en influencer, och utan att veta om det fångar vi upp nya skiftningar och nyanser i vårt förhållande till världen. Orsaken till att vi inte märker av dessa värdeförskjutningar är att de till en början inte är uttalade; de ligger inbäddade i diffusa ord-cluster som vi tar till oss. Därefter kan vi inte heller härleda var ifrån de kommer eller vart de kommer att leda. Det ligger, så att säga, inbakade i språket, i vårt logos.

Om någon finner resonemanget lite abstrakt och filosofiskt, så ska ni definitivt inte börja arbeta i en underrättelsetjänst eller med driven propaganda. För det jag skissar fram här är nämligen grunderna för de insikter och den logik som inspirerade de mest framgångsrika påverkansoperationerna i historien: den kommunistiska under 1920-talet, den nazistiska under 1930-talet och, mer nyligen, det ryska initierade kulturkriget som nu drabbar oss på alla fronter. 

För att kunna påverka oss i en riktning behövs först och främst kanaler för kommunikation och sådana finns det gott om i dag. Därefter krävs också en insikt i vår djuriska natur, vad vi känner för olika saker. Därför det är i huvudsak våra känslor som ska aktiveras. Sedan behövs kunskap om hur man via språket skapar dessa möjligheter att locka, lura och övertyga människor om än det ena än det andra.[v]

Som tidigare påpekats märker vi ofta inte vad som påverkar oss, eftersom det saknas naturliga referenspunkter i våra medvetandeströmmar. För att motverka detta flytande tillstånd har vissa valt att införa vad man kallar principer – robusta ställningstaganden att hålla fast vid när allt annat förändras.

Frågan är vart dessa resonemang kommer att leda men det kan man förstås aldrig riktigt veta på förhand. Men personligen har jag en föraning om att de kommer att ta steget vidare över till en fördjupning av något som texten tidigare bara snuddade vid, det vill säga, om kakistokratins framryckningar eller för att tala klarspråk: om dumbommarnas sammansvärjning och hämnd.

[i] Herakleitos och strömmar: Herakleitos ansåg att förändring är den enda konstanten och använde metaforer som flodens ström för att beskriva verklighetens ständiga rörelse och dynamik.

[ii] Neurovetenskap och identitet: Forskning har bl.a. visat att hjärnan är plastisk, vilket innebär att våra tankar och minnen kan förändras beroende på nya erfarenheter, vilket förklarar varför vår identitet och föreställningar är så anpassningsbara.

[iii] Richard Dawkins och memer: Dawkins introducerade ”mem” i The Selfish Gene (1976) för att beskriva idéer och kulturella uttryck som sprids och förändras likt virus. Memer förklarar kulturell evolution på samma sätt som gener förklarar biologisk evolution.

[iv] Wittgenstein och rep-analogin: Wittgenstein beskrev språkets funktion genom att likna förståelsen av begrepp vid ett rep, där varje del är kopplad till andra. Begrepp får mening genom sina relationer med andra begrepp, vilket belyser språkets dynamik.

[v] Historiska påverkansoperationer: Under 1900-talet använde totalitära regimer som de kommunistiska och nazistiska rörelserna påverkansstrategier för att forma offentliga åsikter genom media och utbildning. Detta fenomen är fortsatt aktuellt i dagens geopolitik, exempelvis genom ryska informationskrigföringsstrategier.

1 kommentar

Under Demokrati, Fascism, Filosofi, Idiokrati

Taggat som , ,