Kategoriarkiv: Humor

På spaning efter våra livsandars dolda ursprung

Den senaste tiden har jag, precis som många andra, blivit totalt uppslukad av samtidens olika nycker. Det händer så mycket att jag vissa dagar känt mig som en fisk på land – sprattlande och kippande efter … vadå? Luft?

Men det har också varit nödvändigt att rikta om fokus en aning. Även om jag nu också känner att det är dags att släppa taget. Dels för att frågan ändå är på allas läppar, dels för att det finns så många mer kunniga och bättre skildrare av de dagliga utspelen än jag. Mitt bidrag har mest varit att försöka få en överblick genom att inhämta många olika perspektiv, i vetskapen om att inget är enkelt, vilket kanske har varit min främsta förtjänst – eller kanske är – vi får se.

Det har för mig alltid varit mer intressant att luta sig tillbaka en aning och försöka se vad som döljer sig under ytan på saker och ting. Och när jag inte gör detta, då känns det lite som att jag förlorat min själ. 

Eller så är det inte jag som i först hand känner så, utan snarare en känsla som väcks av tanken att ni kanske uppfattar det så; alltså, som om jag förlorat min själ.

Nu till något helt annat med tanke på vad det är jag (eller om det möjligtvis var ni) upplever ha gått förlorat. Den där själen som är jag.

De flesta har inga svårigheter att förstå ord som skruv, åsna eller dörrvred. Inte heller är det svårt att fatta begrepp som tillskruvad, interaktiv eller dumdristig. Men så snart vi hamnar bland mer abstrakta ord blir det genast lite krångligare.

De får ofta något luddigt eller möjligtvis godtyckligt över sig – kanske just för att de rymmer så många möjligheter. Svåra och abstrakta begrepp kan lätt bli uteslutande, men de har samtidigt också en märklig förmåga att svetsa oss samman. 

Det är också ofta i udda gemenskaper som de mest svårgripbara orden uppstår – uttryck som kanske bara har betydelse inom gruppen och där fungerar som ett slags språkligt kitt. Bland specialister kan det handla om facktermer, bland religiösa handlar det om kanske mer esoteriska begrepp som för den oinvigde kan låta som ren gallimatias: ditthupâdâna, treenighet, takfir.

Man kan nog säga att varje gemenskap bygger sitt vi genom de ord de använder.

Men så finns också de där orden som vi alla hela tiden använder oss av – men som nästan ingen vet vad de egentligen betyder. Ord som fungerar mer som tecken eller symboler, omgivna av en hel sfär av mer eller mindre fria associationer.

Det är också här vi kommer tillbaka till min förlorade själ. 

Och frågan vi måste ställa oss är, vad det egentligen är som jag – eller kanske ni – upplever ha gått förlorat? Är det min röst? Mina prövande reflektioner? Eller något helt annat? Vad är det egentligen man menar när man säger att någon förlorat sin själ? Betyder det att de har förlorat förståndet? Tja, det beror nog på hur vi använder just det där begreppet ”själ”.

När det handlar om mångtydiga ord som själ – och även för den delen andlighet – är det nog klokast att lägga örat riktigt nära och försöka lyssna till vad som sägs. Bägge begreppen är nämligen så vittomfamnande att det annars kan vara svårt att få grepp om själva andemeningen, så att säga.

För det finns något utpräglat och säreget med just ord som själ och ande – i synnerhet eftersom de återfinns inom så gott som alla språkområden.

Just det där med ordet andlighet som i vissa kretsar uteslutande handlar om en slags religiös livshållning, ofta reserverad för de rättroende, används i andra sammanhang mer som något universellt som alla människor sägs ha del av. 

Det talas också om andlig kraft, andlig rekreation, om våra andliga förmågor. Hos filosofer kan man stöta på uttryck som andens fenomenologi, hos humanister talas det om människans andliga utveckling. Och ju djupare man gräver sig ned i alla dessa varianter, desto svårare blir det att finna ut vad den här anden egentligen består av.

När orden används, syftar de oftast mot en sorts icke-substans – alltså något som inte är materiellt, men som ändå ska förstås som något högst verkligt. Bland vissa användare brukar det sammankopplas med något de också kallar för ”gud” och som de då gärna också stavar med stort G. Det finns alltså en historisk koppling mellan dessa bägge begrepp. 

(För övrigt lever den metafysiska föreställningen kvar på oväntade platser. Det engelska ordet spirits, som också används i svenskans ”sprit” och som då syftar på starka alkoholdrycker, kommer just från det latinska spiritus. Inom äldre destillation trodde man att ångan som frigjordes var vätskans ‘ande’ – dess renade essens.)

Men var kommer då alla dessa uppfattningar ifrån? Var någonstans uppstod denna ande som vi alla förväntas inrymma? Vår essens? Den som sägs lämna kroppen när vi dör. Den som sägs skilja oss från djuren – åtminstone enligt den franske filosofen René Descartes.

Någon har försökt väga den, och kommit fram till att den väger 21 gram. Freud försökte analysera den genom att få den att lägga sig på soffan. Var det samma ”ande” de hade i åtanke?

Men ändå, om man ska vara krass här… andlighet, ande – det låter ju faktiskt ljudmässigt som om det hade med själva andningen att göra.

Och kanske är det just så som anden uppstod. Går vi till engelskans spirit ser vi att det kommer från latinets spiritus, som betyder just andedräkt, luft. Följer vi den tråden bakåt, översattes i sin tur ordet spiritus från grekiskans psyche – samma ord som ligger till grund för begreppet psykologi, läran om människans själsliga – eller andliga – förmågor. Det grekiska ordet psyche har i sin tur sitt ursprung i ordformen bhes, som i gammal sanskrit betyder liv – eller just det: andning. Man skulle kunna tolka det som livsluft.

Går vi sedan vidare till de semitiska språken ser vi en liknande uppdelning. I arabiskan skiljer man mellan nafs (نفس) – själ, begär – och rūḥ (روح) – ande, livsande, gudomlig inspiration. 

Hebreiskan har ett liknande mönster: neshama (נְשָׁמָה) och nephesh (נֶ֫פֶשׁ) å ena sidan, och ruach (רוּחַ) å den andra. Neshama kommer från roten NŠM, som betyder andas, medan ruach betyder vind, ande, rörelse.

Även här tycks andningen vara nyckeln – både till livet och till den mystiska kraft som skiljer de levande från döda.

Och detta mönster ser vi återkomma – gång på gång. 

I det indiska ordet Mahātmā, som betyder ”stor ande”, ingår ändelsen ātman. Ātman (Atma, आत्मा, आत्मन्) är sanskrit och betyder essens, själ – eller, just det: andning. Inom hinduismen är ātman en del av Brahman, det vill säga den högsta gudomen eller själva världsalltet. Ordet har sitt ursprung i en gammal indoeuropeisk rot som betyder ”att andas” – samma ursprung som det tyska atmen, som än i dag har kvarhållit betydelsen andning.

I vissa traditioner blev andetaget med andra ord kvar som en kroppslig funktion, i andra blev det porten till själens mysterium.

I uraliska språk som finska och ungerska är orden för andning (hengittää, lélegzik) avledda från samma rot som ande och själ(henki, lélek). I ryskan finner vi att både dyshat’ (att andas) och dukh (ande) har sitt ursprung från samma rot.

I kinesiskan heter den livgivande kraften qì – ett ord som betyder både “luft” och “livsande”. I maoriskan heter andedräkt hā, men samtidgt är det också ordet för ande. Man talar om att leva i hā o te ora – i livets andedräkt. Man lever i luften – andas in och andas ut – tills man inte längre gör det.

Oavsett språkfamilj tycks människan gång på gång ha låtit andedräkten bli själva metaforen för liv – och det som lämnar oss när vi dör. Andningen är inte bara en biologisk funktion, utan också ett språkligt vittne till hur våra föreställningar om hur denna andeuppstått.

Luften vi andas var länge det finaste och mest eteriska material vi kände till. Så länge denna andning flöt ur näsa och mun levde man. När den upphörde – då var det slut – och anden lämnade kroppen. 

Kan det vara så att vår själ föddes – i samma ögonblick som vi blev medvetna om vår dödlighet? Det är så förunderligt att man nästan tappar andan.

🌬️ Etymologiskt schema: Ande och andning i olika språk