Kategoriarkiv: Demokrati

42. Först till kvarn… Eller?

Våra personliga politiska val framställs som om vi var intresserade av de stora skeendena. Att vi minsann förmår lyfta blicken för att se till samhället i sin helhet. Det ges i varje fall sken av att vi alla är beredda att ta ett övergripande ansvar. Det är dessa myter som valets retorik handlar om.

Lysias, den antika talskrivaren som bland annat var filosofen Sokrates försvare, menade dock att människan alltid valde det system där hon själv drog det längsta strået.

Han uttryckte det så här: ”Vi får inte glömma att ingen människa är av naturen oligark eller demokrat, men att bägge parter kämpar för att upprätthålla en konstitution som skulle vara till hans egen fördel.”

Cyniskt månhända, men en reflektion med viss relevans och aktualitet.

För nog är det väl ändå så att våra politiska val till stor del ändå handlar om egenintresse.

Ingen av oss skulle exempelvis hävda den populära devisen, ”först till kvarn får mala”, om det var så att vi själva hade en halt häst, en skev kärra och en skröplig gubbe/kärring!

Med andra ord, den som gärna talar sig varm för den starkes rätt och att man ska klara sig själv – är givetvis den som vet med sig att den kommer att dra det längsta strået.

Starka & svaga regioner i Sverige

Starka vs. svaga i Sverige 2010

Man tänker nog: Jag är stark, jag är snygg, jag är rik och behöver därför inte förödmjuka mig för att få det jag vill ha. Och detta kallar man sedan för ”frihet”. Detta är liberalism och högerretorik i ett nötskal.

Och den andra sidan hävdar följdriktigt de svagas och de förorättades ”rättigheter”. Och spelar så på medkänslans och jämlikhetens alla darrande strängar. Och det är klart att det i varje samhälle finns ett antal individer som inte riktigt kan klara sig på egen hand.  Och det mest rationella de kan göra måste givetvis vara att ge sina röster åt dem som lovar mest. De svaga samlas och förenas på så vis under en gemensam och ställföreträdande makt.

Nu är självfallet ingenting så här svartvitt. Men i grundresonemanget vilar en idéstruktur  som med fördel går att använda. Speciellt om man råkar vara en strategisk politiker som önskar förstå sig på väljarna.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla

36. Hårt åtdragna bultar

Demokratin föddes i Aten på 460-talet före vår tidräkning. Den fick då ett halvsekel på sig att utvecklas. Sedan låg experimentet i träda i några tusen år. Så trots att idén är gammal är den fortfarande en tämligen ung och oerfaren politisk strömning.

Västerlandet har dock haft nära 2500 år på sig att låta idéerna sjunka in och prägla vår språkliga och kulturella överbyggnad. Därmed har också vår kulturkrets fått ett visst försprång vad gäller att just förstå och omfatta de demokratiska principerna.

Detta bör ”vi” givetvis överväga när ”vi” i ”vår” iver nu försöker oss på att exportera det demokratiska systemet till andra regioner i världen.

Jag tror vi dessvärre fortfarande är förhållandevis naiva när det gäller att förstå komplexiteten av en främmande nations kulturella särart – vilket ju förståss är ett trivialt understatement.

Ibland är vissa mentala bultar helt enkelt för hårt åtdragna. Något som kan komma att få ödesdigra konsekvenser i exempelvis försöken att demokratisera Irak. Och Afganistan! Och därefter Iran! Och som även spelar in i våra relationer med ”Det Nya Kina”!

En anonym Grekisk författare skrev omkring 400 f.kr., att ”europén” till skillnad från ”asiaten” var mer självständig (autonomoi) eftersom de inte på samma sätt hade varit styrda av despoter. Med ”asiaterna” menade man då folkslagen öster och sydost om Aten.

Democracy Index as published in January, 2007. The palest blue countries get a score above 9.5 out of 10 (with Sweden being the most democratic country at 9.88), while the black countries score below 2 (with North Korea being the least democratic at 0.86).

Democracy Index as published in January, 2007. The palest blue countries get a score above 9.5 out of 10 (with Sweden being the most democratic country at 9.88), while the black countries score below 2.

Vi talar här om ord som yttrades för över 2 000 år sedan. Och fortfarande (se graf) kan man inte annat än konstatera att samma iakttagelse gäller än i dag. Asien domineras fortfarande, i långt högre utsträckning än den västliga hemisfären, av våld, förtryck och bristande personlig självständighet.

Avrättning av homosexuella i Iran

Avrättning av homosexuella i Iran

Vad beror det på? Vissa har hävdat Kristendomens och då framförallt reformationens mer progressiva syn på familjebildning och kapital som medverkade faktorer till att skapa stabilitet och utveckling (bl.a Max Weber).

En annan uppfattning är att det just var den humanistiska upplysningens idé som uppstod i Grekland samtidigt med demokratin som senare med renässansen och upplysningen gjorde det praktiskt genomförbart att etablera idén om frihet i väst.

Vad det än var så kan man inte annat än konstatera att det alltid krävs en rejäl grogrund för att få något att växa.

Lämna en kommentar

Under Demokrati

35. ”I begynnelsen var ordet”

I Bibeln står skrivet: ”I begynnelsen var logos” – vilket närmast leder mig till bilden att, över avgrunden, mörkret och tomheten, hördes den allsmäktiges röst som ropade Varde Ljus! – och så blev det ljust – och på den vägen är det.

Den som har den mäktigaste stämman skapar världen och sätter ramarna.

Så var det uppenbarligen på första dagen vid tidpunkten för världens skapelse.

Så var det också när den katolska kyrkan 1633 tvingade Gallileo Gallilei till mumlande tystnad.

Så är det förvisso fortfarande.

Det är alltid de mäktigaste orden som ligger bakom de största händelserna.

Visst var det några individer som planerade och styrde flygplanen in i World Trade Center den 11 september 2001. De dog med sin osannolika mission men bakom dessa enskilda män ljuder en mäktig berättelse som inte lika lätt låter sig raseras. Det är dessa som innehåller logiken till allt som sker. Och det är alltid vi människor som är bärare av, såväl de stora som de små, berättelserna.

Och när tomrum uppstår – avsaknaden av bra förklaringar – så skapar vi dem. Därför är det alltid riskfyllt att montera ned en överbyggnad, en myt, en tro – det går aldrig att förutse vad som kommer i dess ställe.

I USA lyckades man redan från starten att samlas kring idén om Amerika som, ”land of the free, home of the brave”. Och det är det ingen – inte ens den mest progressiva demokrat – som skulle vilja ändra på i dag. Även om orden ibland kan låta lite spruckna.

Det återstår att se vilka historier som ska komma att etableras och på nytt förklara de kinesiska och ryska överbyggnaderna. Två nationer med miljarder människor som bägge, inom loppet av ett sekel, fick se sina gamla identiteter krossade.

Genom historien har otaliga strider utspelats som handlat om vår vilja att förvalta och berätta vår egen historia. Den kan handla om berättelser om familj, ras, nation, ideologi eller tro.

Att kunna överrösta och få vara tongivande handlar om vår djupaste vilja till liv. Och att välja detta liv handlar ytterst om vår vilja att skapa en identitet och få bli verkliga. Det kräver respekt!

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Logos – Ord – Språk

34. Barack Obama & Pragmatismen

President Barack Obama har lyckats! Hälsoreformen är genomförd. Många har försökt – få har kommit någonstans.

Vad är det då för egenskaper hos just denne amerikanska president som gjort det hela möjligt? Detta har det givetvis skrivits många spaltmetrar om. Och här kommer ytterligare några kompletterande rader.

Barack Obama har ofta lovordats för att vara en god pragmatiker och retoriker – Något som också är en förutsättning om man ska arbeta inom politiken.

Men vad som också har framhållits är att han även är en ideologisk pragmatiker – en s.k. ”pragmatist” – och det är något annat än att bara vara en ”pragmatiker”.

Hans motståndare har haft fullt upp med att leta fram varje tänkbar koppling till denna ideologiska pragmatism – som de anser utgör en antikristen, oamerikansk och principlös åskådning.

Men utan att ge konspiratörerna rätt i själva tolkningen av denna idé, behöver vi faktiskt inte gå vidare långt för att få den bekräftad. Man behöver exempelvis bara gå till boken ”The Audacity of Hope” där kopplingarna till pragmatismen blir explicita.

Vad innebär då denna så fruktade pragmatism? Jo, till att börja med, om vi ska tolka en av dess grundare, William James, innebär den konsten att inte låta sig bli inlåst av vissa bestämda idéer, diskurser eller begrepp.

Och denna förmåga har Barack Obama inte bara utvecklat – utan även insett betydelsen av. Han uppvisar en synnerlig skicklighet i att föra sig i världen utan att ge upphov till onödiga polariseringar. Samtidigt som han också alltid tydligt visar var han och USA står. Detta utgör ett pragmatiskt förhållningssätt!

Han har också visat på förmågan att se och förstå ”den andre” vilket naturligt följer ur detta pragmatiska och humanistiska perspektiv.

Vidare har han visat att han värnar och förstår samhällets behov av styrka  och kraftfull lagstiftning. Men också religionens och traditionernas betydelse – men utan att för den skulle vara en absolut förespråkare för någondera riktning.

Barack Obama vet att vi lever i en föränderlig värld där vi främst måste inrikta oss på att finna de ”bästa” vägarna framåt. Det är riktningen, rörelsen framåt som är viktig – inte skapandet av en idealistisk världsbild.

(English version)

(För en något mer komplex och mångordig beskrivning av Barack Obamas pragmatism, läs Anders Stephanson essä ”Obama är världslig” i DN-Kultur.)

1 kommentar

Under Demokrati, Filosofi, Pragmatism

31. Demokratin och folkviljan

Att demokratin skulle omfatta alla – oavsett om vi själva väljer att omfatta den – kan knappast vara rimligt.

I en demokratisk organisation kan enbart de vara delaktiga som accepterar och delar själva grundidén. Precis som inom vilken annan sammanslutning som helst.

Ogillar jag att spela golf kan jag givetvis inte förvänta mig att göra mig hörd i en golfklubb. Delar man inte spelets regler så är man helt enkelt inte med i spelet.

Demokratins grundprincip kan på så vis aldrig vara den urskiljningslösa folkviljan, utan främst bör principen stå att vi alla delar lika fri- och rättigheter och är lika inför lagen.

På så sätt skulle heller aldrig demokratin kunna röstas bort i allmänna val, så som skedde i Tyskland 1933 och som håller på att hända i Italien 2010.

Att rösta bort demokratin blir därmed en självmotsägelse. En mäktig part skulle förvisso alltid kunna genomföra en kupp och därefter avskaffa demokratin. Men då talar vi om något annat än om demokratins spelregler.

Det går ju givetvis att invända att detta nu bara är en tolkning av flera – det finns hur många uppfattningar som helst om vad demokrati är och inte kan vara. Varav många framhäver just direktdemokratin som det mest principiellt rättvisa sättet att styra.

Och visst är det så. Men om vi gör folkviljan till överordnad princip, så underordnar vi ju samtidigt våra allmänna fri- och rättigheter och därmed i förlängningen även våra möjligheterna att kunna rösta.

Därför bör inte demokratin i första hand uppfattas som ett uttryck för folkviljan utan snarare för de regelsystem som i sin tur möjliggör för var och en att kunna påverka och säga sin mening. Alltså för de lagar och bestämmelser som gör att vi kan upprätthålla en demokrati.

På samma sätt är det med alla våra friheter. Vi kan aldrig vara fria att göra precis vad vi vill eller säga vad som helst – i första hand måste vi alltid beakta de gränsdragningar som måste göras för att vi överhuvudtaget ska kunna garantera att vi alla får ta del av samma friheter.

7 kommentarer

Under Demokrati

20. Svart & Vitt

Svart-vita resonemang är vanliga. Det är givetvis mer lyckat att skrika ut enkla budskap, sådana som ingen kan missa, än att försöka sig på att vara nyanserad.

Det är alltid mer effektivt att ropa ”vi gillar olika”, ”miljön före tillväxt” eller att ”arbete måste löna sig”. Sådana kantiga uttalanden tjänar alltid sitt syfte. De enkla svart-vita resonemangen rider på så vis på våra egna förutfattade meningar och förmår på så vis utnyttja dem. Det är alltså ett retoriskt grepp.

Och meningen med det svart-vita är ju just att utesluta nyanserna för att bättre kunna höras. Det är precis som när vi står och skriker till någon som befinner sig långt borta. Då kan vi ju inte mumla, ”jo, föresten… jag tror… jag glömde köpa mjölk… tror du att du skulle kunna gå förbi Seven Eleven innan du kommer hem?” Det skulle ju bara inte funka, eller hur. Istället ropar vi:

– Hallå! Kan du köpa en liter mjölk?
– VA!
– MJÖLK!!! EN LITER!
– OK!

Bra exempel på svart-vita uttryck finner vi annars bland kvällspressens löpsedlar. ”Så blir du miljonär”, ”Tandborstning kan leda till döden”. Här handlar det givetvis om att snabbt fånga intresset och man väljer som regel budskap som enkelt förmår gripa tag i den största möjliga målgruppen. Man anspelar på snittbefolkningens minsta gemensamma nämnare och vinner därmed den högsta effekten.

Är det bra? Ja, utifrån en strävan att sälja lösnummer så är det givetvis bra, rentav mycket bra! ”Bra”, på samma sätt som Hitler och Goebbels var ”bra” på att torgföra sin stortyska propaganda. De förstod vad som skulle sägas, hur det skulle sägas och vann tyskarnas gillande. Var det bra? Ja, för dem var det nog bra!

Svart-vita resonemang gör det så mycket lättare för oss att ta ställning för eller mot – utan krav på eftertanke. Och detta har tyvärr alltid varit demokratins mest ömmande akilleshäl. Om folkets röst ska vara vår lag hur ska vi då fixa det faktum att folkets röst så lätt låter sig manipuleras? Jag säger inte att folk i gemen är dumma – bara att vi är tillräckligt korkade för att på allvar kunna äventyra demokratins idé.

6 kommentarer

Under Demokrati, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

9. Eurocentriska cirklar

Det sker just nu en nästan hisnande historisk glidning. Det är saker i världen som sakta börjar röra på sig. Och då avser jag inte kontinentalplattornas förskjutningar. Vad jag menar är att det finns krafter som talar ett för oss nytt språk och som nu sätter upp en alldeles egen och annorlunda agenda.

Vi har här i väst tröskat omkring i våra eurocentriska cirklar i flera tusentals år. Suveräna. Ointresserade. Högbröstade. Nu börjar alltså andra röster göra sig gällande och jag tänker då givetvis i första hand på Kina. Men andra står på tur.

På tur för vad? Jo, på att få upprätta sina egna identiteter. De tar sig nu rätten att själva få uttrycka sig och gestalta sina särarter.

I hundratals år har de tvingats lyssna. Underordna sig våra perspektiv som en andra klassens innevånare. Och anledningarna har givetvis varit såväl militär, vetenskaplig, ekonomisk och organisatorisk underlägsenhet.

Det är det västerländska samfundet som fram till i dag satt reglerna för Förenta Nationernas arbete, olika världsorganisationer samt satt riktlinjerna för den ekonomiska tillväxten. Västvärlden har på detta vis effektivt satt den politiska agendan och kunnat peka finger åt dem som inte kunnat leva upp till våra intentioner.

Västerlandet har i egenskap av världsherrar sett ned på andra sätt att försöka lösa samhällets organisation. Och vi har skapat normer om mänskliga rättigheter och introducerat idéer om demokrati – om allas lika värde inför lagen och om allas vår rätt till tanke- och yttrandefrihet.

Men våra demokratiska ideal grundar sig på den liberala humanism som sätter människan och individen i centrum. Vi har en flertusenårig tradition av att betrakta människan och livet på detta sätt. Det är bra – men denna syn på individen och på frihet delas nu inte av alla. Det finns de som finner talet om individen omoralisk – som ett utryck för egoism och nihilism.

De värdesätter kanske istället familjen, religionen, nationen eller kollektivet. Och vad kan vi göra åt det? Så länge vi ägde makt och därmed rätt att lägga ut våra måttsystem, var det givetvis inga problem. Men i maktlöshetens namn börjar nu även andra måttsystem att göra sig gällande. Och det kommer att bli vårt problem.

2 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

7. Om att ta sig rätten…

…att få vara lite enkelspårig. Jag har personligen egentligen inte så många strängar på min lyra. När jag vill säga något så är det oftast bara sådant som har med livet att göra. Jag talar ogärna om döden. Den är för ogripbar.

Jag tänker, talar och skriver faktiskt hellre om mycket mer konkreta saker, sådana som man kan ta på eller i varje fall, ta fasta på. Sådant som exempelvis vår önskan att till varje pris tro på något. Om vår starka vilja att finna meningen med varför; vi lever; varför saker och ting är på något visst sätt eller varför vi gör vad vi gör.

Jag skriver också gärna om vår otroligt differentierade tillvaro där just så många olikheter måste samsas – samtidigt. Det är verkligen fängslande! Tycker jag.

Jag finner också verklig glädje i att skriva om språket och alla de ord vi måste använda oss av för att göra oss förstådda. Och att vi, för att överhuvudtaget kunna kommunicera, måste ha en liknande uppsättningar språkliga byggklossar till hands. Och inte bara byggklossarna! Vi måste även ha en liknande förmåga att kunna bearbeta alla dessa intryck! Detta finner jag synnerligen fascinerande, framförallt eftersom detta så ofta inte är fallet. Alltså, det är troligtvis mer vanligt att vi inte har samma förståelse och bakgrund – och ändå löper våra försök till kommunikation så fantastiskt väl. Om vi skulle börja missuppfatta varandra mer än vi uppfattade varandra korrekt – skulle ju det mesta bli fullständigt kaotiskt!

Jag skriver gärna om sådana praktiska saker som språkets påverkan på vårt sätt att tänka. Och hur detta hänger samman med demokrati, dess förutsättningar, brister och svagheter. Och om den liberala humanismens utsatthet. Om maktbalanser, motsättningarna och om den stundande, nya världsordningen. Om sådana krafter som tär på det västerländska samhällets förtroendekapital. Om stridigheterna mellan den pragmatiska hållningen och ideologisk fundamentalism. Om kreationism och vetenskapsförakt. Om tänkande, kunskapens innehåll och om vår framtidstro och utvecklingsoptimism. Om idéer och uppfinningar som påverkar våra liv. Om idéer som förhoppningsvis inte kommer att påverka våra liv.

Detta skriver jag om med risk att uppfattas som lite enkelspårig.

1 kommentar

Under Demokrati, Sanning & Inkonsekvens

6. Tea for one, two or three?

Frågan är hur långt vi skulle komma helt och hållet på egen hand?

Vi vaknar upp i upplysta och varma hem mitt i smällkalla vintern. Tar en dusch. Dricker en kopp te. Åker till våra arbeten. Skriver på dator, svarar i telefon, kör bil, flyger till Paris, beställer espresso, betalar med Master Card… och precis så pågår livet hela tiden. Och ingenting av detta skulle vi någonsin kunna fixa själva!

Jag menar, jag vet inte ens hur en dator fungerar, än mindre skulle jag kunna tillverka en. Jag förstår inte hur ett flygplan kan lyfta och skulle inte klara av att flyga själv. Jag skulle faktiskt inte ens kunna tillverka en nyckel till min ytterdörr eftersom jag inte vet hur man framställer själva metallen. Jag kan nästan ingenting! Och jag känner nästan heller ingen som kan mer än jag.

Och jag undrar, vilka är det egentligen som kan allt det här som gör så att världen går runt? Jag menar nu inte hur jorden snurrar kring sin axel utan hur människan genom sin aktivitet kan få alla flygplan i luften, alla brev sorterade, vattnet att rinna ur våra kranar och alla vägar att hänga ihop? Och man kan ju bara konstatera att det faktiskt är mer som fungerar än inte fungerar. Det kan man ju exempelvis fundera över när man står där på perrongen och svär över ett försenat tåg.

Jag skulle vilja se den individ som i dag skulle klara sig helt på egen hand. Den personen måste vara väldigt stark, oerhört kunnig och mer eller mindre galen.

John Stuart Mill, som skrev det berömda liberala manifestet ”Om Friheten” skrev också en text som aldrig publicerades under hans livstid. Han kallade den ”Om den sociala friheten”. Här beskriver han att den liberala ståndpunkt han tidigare intagit troligtvis bara skulle ge oss den suveräna friheten att svälta till döds i ensamhet. Han menade att den sociala gemenskapen, det politiska systemet och den fungerande staten är viktigare för vår överlevnad än vad vi vanligen föreställer oss.

Jag tror också det är så –  och undrar samtidigt om Sarah Palin och den republikanska ”Tea party” rörelsen i USA någonsin i sin frihetsiver funderat över vad personlig frihet verkligen förutsätter och innebär?

1 kommentar

Under Demokrati, Politik, Pragmatism