Våra personliga politiska val framställs som om vi var intresserade av de stora skeendena. Att vi minsann förmår lyfta blicken för att se till samhället i sin helhet. Det ges i varje fall sken av att vi alla är beredda att ta ett övergripande ansvar. Det är dessa myter som valets retorik handlar om.
Lysias, den antika talskrivaren som bland annat var filosofen Sokrates försvare, menade dock att människan alltid valde det system där hon själv drog det längsta strået.
Han uttryckte det så här: ”Vi får inte glömma att ingen människa är av naturen oligark eller demokrat, men att bägge parter kämpar för att upprätthålla en konstitution som skulle vara till hans egen fördel.”
Cyniskt månhända, men en reflektion med viss relevans och aktualitet.
För nog är det väl ändå så att våra politiska val till stor del ändå handlar om egenintresse.
Ingen av oss skulle exempelvis hävda den populära devisen, ”först till kvarn får mala”, om det var så att vi själva hade en halt häst, en skev kärra och en skröplig gubbe/kärring!
Med andra ord, den som gärna talar sig varm för den starkes rätt och att man ska klara sig själv – är givetvis den som vet med sig att den kommer att dra det längsta strået.
Starka vs. svaga i Sverige 2010
Man tänker nog: Jag är stark, jag är snygg, jag är rik och behöver därför inte förödmjuka mig för att få det jag vill ha. Och detta kallar man sedan för ”frihet”. Detta är liberalism och högerretorik i ett nötskal.
Och den andra sidan hävdar följdriktigt de svagas och de förorättades ”rättigheter”. Och spelar så på medkänslans och jämlikhetens alla darrande strängar. Och det är klart att det i varje samhälle finns ett antal individer som inte riktigt kan klara sig på egen hand. Och det mest rationella de kan göra måste givetvis vara att ge sina röster åt dem som lovar mest. De svaga samlas och förenas på så vis under en gemensam och ställföreträdande makt.
Nu är självfallet ingenting så här svartvitt. Men i grundresonemanget vilar en idéstruktur som med fördel går att använda. Speciellt om man råkar vara en strategisk politiker som önskar förstå sig på väljarna.
Den mätande människan 