Det fanns en tid då själva förnuftet var ungt – när språket var liktydigt med Gud och världen ännu höll på att få sina namn.
Ibland händer det att tankar försvinner och i den tystnad som följer lägger sig själen till ro. Vilket är ett tillstånd man gärna befinner sig i – en stund – för om tystnaden drar ut på tiden – känns den snarast som något själsdödande. Om den är självvald är den förstås en gåva att glädjas åt – om den däremot är påtvingad blir den ett övergrepp.
Det har nämligen hänt att vi tvingats till tystnad under mycket långa tidsperioder. Förra gången den riktigt stora tystnaden lade sig över västvärlden varade den i över 1000 år. Tusen långa år och det finns inget som garanterar att denna tystnad inte skulle kunna lägga sig över oss igen. Det är detta scenario vi ska sätta fokus på – den här mörka tystnaden.
Om vi följer en tidslinje över de mest kända och omskrivna tänkare, författare och vetenskapsmän i den västerländska kulturhistorien, ser vi hur ljus och mörker växlar i ett återkommande mönster.
Riktar vi blicken riktigt långt tillbaka i tiden, mot perioden mellan 1000 och 500-talet före vår tidräkning, hittar vi inte mycket. Bara ett fåtal individer har lämnat spår som överlevt till vår tid – kanske främst för att skriftspråket ännu inte fullt hade utvecklats. Och utan skriftspråk var det självfallet både svårare att tänka, och ännu svårare att bevara det som en gång var tänkt.
Bland de mer välkända namnen finner vi här förstås Homeros och Hesiodos, vars muntliga, mytopoetiska berättelser – i samklang med de grekiska gudasagorna – bildar den djupa resonansbotten till vad man i dag kallar den västerländska kulturen och dess självbild.
Vi ska dock komma ihåg att ursprunget aldrig varit ensidigt, utan alltid uppvisat en stor variation av ofta motstridiga idéer – och kanske är det snarare detta som är västerlandets själ: att den så länge lärt sig att leva i en kamp mellan tro och vetande, känsla och intellekt, himmel och helvete – och på något sätt ändå fått dessa poler att gripa in i varandra och tillsammans skapa en framtid.
Denna växlande rörelse mellan motsatser har jag i ett tidigare inlägg om de antika sofisterna liknat vid en DNA-spiral, där olikheterna inspirerades och utvecklades i vad Hegel skulle ha kallat en dialektiskt rörelse.
Som ett lekfullt sidoprojekt har jag under lång tid försökt ordna mina möten med den västerländska kulturhistorien i olika, förenklade översikter. I dessa scheman har jag placerat längst till vänster de jag uppfattat som mer empiriskt lagda strömningar – vetenskapare, skeptiker och tankens rebeller – medan rationalister, metafysiker och mer religiöst färgade tänkare har förlagts åt höger. Betrakta inte dessa indelningar som något hugget i sten: vissa står med vardera fot i olika läger, andra glider långsamt från den ena sidan till den andra. Det är snarare ett lättsamt försök till en någorlunda överblickbar generalisering.
Det här är alltså inte ett försök att ge dig en one minute guide for dummies till vår idéhistoria – utan snarare ett försök att skapa en grafisk bild av dess utveckling, en mer visuell upplevelse av hur inrättandet av en tystnadskultur kan ha påverkat den kulturella rörelsen. Det är själva bilden som är det intressanta här – inte de exakta årtalen eller de enskilda namnen. För den nyfikne kan dock tilläggas att symbolen • markerar dem som tystats eller landsförvisats, ✞ dem som dödats, och ♀ förstås bara det den alltid gjort.
Den första perioden, mellan år 1000 och år noll före vår tidräkning, präglas inte av tystnad i egentlig mening, utan snarare av brist på bevarade källor. Skriftspråket hade ännu inte fått fäste, och mycket av tänkandet levde muntligt och gick därmed förlorat. Men mot slutet av denna epok sker något avgörande: språket tar form, och med det växer de första stora rösterna fram –diktare, tänkare och dramatiker som ska lägga grunden till den västerländska idévärlden.
Bland de riktigt stora namn som nu träder fram ur tomheten finner vi den kvinnliga poeten Sappho, Thales från Miletos och Pythagoras, Herakleitos och Protagoras – men för övrigt är det rätt glest. Några namn ger en viss igenkänning, men de flesta står ännu i utkanten. Det riktigt stora tankesprånget hade ännu inte tagits. Men om vi förflyttar oss ytterligare femhundra år framåt i tiden, skiftar bilden av vår kulturhistoria väsentligt.
När 500-talet inleds startar en rörelse som senare tider har beskrivit som en medvetanderevolution. Först i början av 1900-talet började forskare som Theodor Gomperz, Hermann Diels och Wilhelm Nestle att omvärdera denna epok. De såg i de försokratiska tänkarna inte några pratmakare eller skapare av myter, utan de första som försökte förstå världen genom förnuft och iakttagelse. Nestle kallade det ”övergången från myt till logos” – ett skifte som inte bara förändrade filosofin, utan själva människans sätt att vara i världen.
Den tyske filosofen Karl Jaspers gav senare detta uppvaknande en bredare historisk betydelse när han myntade begreppet Axialtiden: den axel kring vilken mänsklighetens andliga historia roterar. Här, menade han, vaknade människan till medvetande om sig själv – hon trädde ut ur det dunkla ursprunget och började tala i eget namn.
Det som nu framför allt inträffar under detta förunderliga 500–400-tal är att det samtidigt, och på flera håll i världen, uppträder tänkare som börjar ifrågasätta själva sanningshalten i de gamla myterna. De söker nya förklaringar till världens mysterier och finner dem inte längre i gudarna, utan i naturen och i människans eget förstånd.
Inom filosofins historia har denna tid kallats den försokratiska, eftersom man länge uppfattade det som att både filosofin och det kritiska tänkandet började först med Sokrates och Platon. Det är också denna uppfattning som kommit att prägla den europeiska självbilden – men den bilden har med tiden visat sig både begränsande och skev.
För under denna försokratiska period verkade också de som Sir Karl Popper kallade den stora generationen – de som lade grunden till vad som i efterhand har beskrivits som den första upplysningen. Det var denna rörelse, med sin tro på människans förnuft och sinnet för prövning snarare än tro, som det moderna samhället senare skulle bygga vidare på.
Men varje upplysning kastar också sin egen skugga. Motkrafterna har alltid funnits där – de som samlar sina styrkor när människan börjar tro för mycket på sitt eget förnuft. Redan i denna tid möter vi fröet till den rörelse som senare skulle försöka tysta den humanistiska, demokratiska och sekulariserade kulturen.
Denna förändring var inte begränsad till den grekiska världen. Jaspers såg Axialtiden som ett andligt språng som skedde samtidigt på flera platser: i Kina, Indien, Persien och runt Medelhavet. Blickar vi österut ser vi hur Gautama Buddha reagerar mot den vediska kulturens hierarkier och vidskepelser och söker mer direkta svar på livets stora frågor. Han ser att det är våra föreställningar och attityder som binder oss vid den obevekliga verkligheten – en insikt som på sitt sätt speglar den utveckling som samtidigt sker i Grekland.
Där börjar de tidiga sofisterna utveckla metoder för hur människan med sitt eget förnuft kan förstå och forma sin framtid. Tanken om ett givet kosmos ersätts gradvis av föreställningen om en mänsklig värld – skapad genom språk, lärande och samtal.
Men mot slutet av 300 och 200-talet börjar redan en tystnadskultur smyga sig in.
Den öppna filosofin, som dittills formats av sofisterna och de tidiga naturfilosoferna, ersätts gradvis av ett tänkande som söker lyssnare snarare än samtalspartners. Sokrates blir i Platons version inte längre en frågande gestalt, utan snarare en talesman för en slags sanning. Platon upphöjer honom till ett ideal för visdom – en moraliskt förebild vars auktoritet ingen längre får ifrågasätta. Hans filosofi blir startskottet för en ny andlig hierarki, där ordet inte längre får prövas – utan helst bara bekräftas.
Och den maieutik som Protagoras sannolikt utvecklade – men som nu bär Sokrates namn – har han knappast gjort någon rättvisa. De så kallade prövande dialogerna har mest bara blivit dialoger till namnet. Sokrates syfte var inte att tillsammans med en part söka klarhet, utan att med list och retorik föra den andre till tystnad. Det är inte sanningen som föds i dessa samtal, utan en auktoritet som vill triumfera.
I samma mimetiska motrörelse kommer också de att drabbas som sökt svar i naturen snarare än i idéernas upphöjda värld. Demokritos’ skrifter sägs av Platon vara värda att eldas upp, Anaxagoras tvingas lämna Aten för att ha kallat solen en glödande sten, och Hippokrates’ empiriska kunskap tappar sitt inflytande. Till och med Perikles, demokratins främste röst, förlorar sin ställning och dör i skam efter att ha mist både makt och anseende. Det fria tänkandet börjar därmed förlora jordmån – och demokratin sina främsta röster.
Den begynnande intolerans som först drabbade de fria andarna skulle därefter snart sprida sig till hela samhällskroppen. När makten inte längre kunde hämta sin legitimitet ur verklighetens mångfald, sökte den den i stället i något absolut.
Vad som därefter sker är den stora förvandlingen: den pluralistiska tradition som födde både filosofi, demokrati och vetenskap förskjuts nu mot en monistisk världsbild med krav på lydnad. Den fria kulturen tystnar – och lämnar plats åt tro, dogm och vidskepelse. Det som en gång var ett samtal mellan fria människor blir till en monolog från ovan.
Men vad som framför allt till sist ska orsaka den totala tystnaden är den sömlösa övergången från Platon och Aristoteles till en monoteistisk religion, som lägger sig som en blöt yllefilt över stora delar av Europa och skapar ett skräckvälde – upprätthållet till tonerna av himmelsk musik, genom krig och terror.
Man proklamerar ett kärleksbudskap men agerar med hat och oresonlighet – änglar, djävlar och demoner i en och samma kör.
Detta är så den första delen av två essäer som gestaltar en kamp som i bästa fall kan påminna oss om hur tankar föds, lever och dör. I del två av På spaning efter den tid som kan komma anar vi att historiens växlingar aldrig får – eller kanske aldrig bör – ta slut.
Den mätande människan 