Kategoriarkiv: Demokrati

311. Columbi Ägg!

Den där besynnerliga känslan. När pusselbitarna plötsligt faller på plats. Det är som om det snöar änglar från himlen. Det är något alldeles speciellt. Och ju längre man letat – desto större blir euforin. När det blir ordning och reda i det inre systemet. När allt får sin förklaring.

När det hände mig senast skulle jag kunnat ha utropat det där klassiska ”Heureka” – jag har funnit det! Men valde av någon anledning istället ”Columbi ägg!” – som mer säger att man fått något på plats. För det var precis vad jag hade fått. Fått något på plats.

Det var en dag nu i höstas. Stod vid diskbänken och sköljde en kopp i rinnande vatten då jag plötsligt insåg att jag brottats med något från fel håll. Tagit i fel tåt helt enkelt. Aldrig fått till det. Och omskakad mumlade jag för mig själv ”Columbi ägg” – men tillräckligt högt för att de i min närhet skulle fråga mig hur det var fatt.

När man då skall börja förklara att man plötsligt, som en blixt från klar himmel, löst ett problem som gäckat en i en livstid … och man sedan försöker förklara poängen … och ser att den andre inte riktigt ser lika övertygad ut … därför att logiken och upplevelsen – bara finns inom en själv. Då …

I vilket fall, jag har alltför länge nu brottats med ett problem som jag aldrig riktigt fått fason på. Aldrig fått tag i den där rätta svingen.

Har skrivit om det, talat om det och försökt förklara problematiken och dess logiska inkonsekvenser minst tusen gånger – men aldrig riktigt nått fram. Och det kommer jag heller inte att göra denna gång – trots att det nyligen snöat änglar från himlen.

Men vad handlar det då om?

Jo, det handlar om den humanistiska demokratins oförmåga att värna sin egen plats, roll och auktoritet i en värld som just därför nu vänder den ryggen. Och denna oförmåga handlar i grunden om en språklig låsning som med tiden fått ödesdigra konsekvenser för det moderna projektet. Och mer om detta har jag nu alltså skrivit i essän ”Om demokratins oförmåga & ödesdigra låsningar”.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Jämlikhet, Liberalism

310. Om konsten att nästan vara tyst

Tänkt på att det där med att hyscha, shhh…

Efter det senaste inlägget ”I gränslandet mellan skuld och oskuld” har jag varit rätt tystlåten av mig.

Eller lite avvaktande kanske man hellre skulle säga. Vilket säkert varit bra. Det finns stunder i livet man inte riktigt kan överblicka och då är det bättre att ligga lågt.

Eftertänksamhet kallades det förr. Att göra en epokhê skulle antikens skeptiker ha sagt – vilket är ungefär samma sak. Typ.

Å andra sidan! Jag har knappt skrivit något alls här under det gångna året. Men istället ägnat mig åt att skriva några debattartiklar.

Artiklar som främst rört sådana högtravande grejer som populismens framfart, om medias roll, om rättstatens vankelmod, om integration, om liberalt högmod, om demokratins skörhet… sånt!

Mest sådant som berör stora svepande saker – som egentligen aldrig rör vid något i tid och rum. Trots att det i allra högsta grad påverkar vad som sker i tid och rum. Det kan förstås låta lite märkligt – men är det inte. Inte om man tänker efter.

Nu väntar jag på att nästa debattinlägg ska publiceras i den fysiska papperstidningen. Den handlar om att demokratin någonstans förutsätter att vi är hyfsat lika – i varje fall tillräckligt lika för att godta att våra politiska motståndare ska få styra och ställa med våra liv under några år.

Det var en tanke jag tidigare inte reflekterat över. Men som jag plockade upp i Yuval Noah Hararis bok, Homo Deus. En bok som för övrigt öppnar för ett skrämmande framtidsperspektiv – men som aldrig, av förståeliga skäl, riktigt får ihop det.

... kommer väldigt nära bilden av eftertänksamhet?

Men vad gäller dessa debattinlägg. Jo, jag har då äntligen – eftersom jag nu köpt mig lite tid för dyra pengar – samlat ihop dessa och lagt dem här på bloggen under fliken: ”Debatt”.

För övrigt har jag den senaste tiden också lärt mig en hel del annat. Bland annat att man inte ska flaxa om man inte kan flyga. Samt att man inte heller ska utge sig för att vara en riddare om man inte bär någon rustning.

Det är sådana där visdomar som alltid är bra att bära med sig.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Prsonlgt

308. Kruxet i kråksången

100 skäl till att komma överens!

Låt oss bara för en stund leka med tanken att det vore livsviktigt för oss att vara överens om något. Inte helt lätt om vi är olika. Lättare om vi är lika. Och lika kan vi ju förstås vara på olika sätt. Men du & jag skulle nog fixa det. Tror du inte?

Lite svårare om vi är, låt säga, en grupp om 100.

För att förstå varandra, förmå hålla ihop och känna tillit – bör vi nog ha något gemensamt. Det är liksom rätt självklart. Det behöver man inte vara filosof för att komma fram till!

Sedan är det förstås inte lika självklart att vi alla skulle behöva dela en och samma svart-vita idé. Men viktigt är nog ändå att vi på något sätt förmår överlappa varandra och att tillräckligt många av oss, under tillräcklig lång tid, delar tillräckligt mycket för att få det hela att hänga ihop.

Man skulle nästan kunna beskriva det som att det måste finnas någon slags minsta gemensamma ”sammanhållningens-kritiska-massa” som beskriver vad som krävs för att få en grupp att hålla ihop.

För att förenkla tankeleken kan vi säga att – av dessa 100 personer talar 90 samma språk – 40 av 100 delar en gemensam syn på världen – medan övriga 60 har en mängd olika uppfattningar. Av 100 är också 80 vad man brukar kalla heterosexuella, medan 2 är uttalat homosexuella och därutöver finns ytterligare 18 med oklar sexuell identitet.

75 av dessa 100 är landsmän i flera generationer. Medan 15 kommer från 3 andra större nationer medan övriga 10 tillhör en rad mindre nationaliteter.

För att spetsa tankeexperimentet lite kan vi tillägga att det finns 1 person på ena sidan och 1 på andra som också aktivt arbetar med att sabotera varje ansats till sammanhållning.

Det här kan nog räcka som utgångspunkt. Verkligheten är förstås mycket mer komplicerad. Men med denna förenklade skiss står vi ändå inför två mycket centrala frågor:

  1. Hur hittar vi något gemensamt?
  2. Vad gör vi om vi inte lyckas?

Det är nämligen detta som är det centrala i denna kråksång. Det är en av det öppna, mångkulturella och demokratiska samhällets absolut största utmaningar – och därför något som vi måste lösa gemensamt.

 

 

Lämna en kommentar

Under Assimilering, Demokrati, Integration

306. En mardröm på repeat

En vandring ibland molnen kan ge upphov till olika känslor beroende på stämningsläget

I drömmen försöker jag trycka ned den livlösa kroppen som envisas med att flyta upp. Den känslan. Och hur man än anstränger sig blir det bara etter värre.

Vi lever på sätt och vis mitt i ett sådant mardrömsscenario. Vad vi än gör för att hindra utvecklingen av antidemokratiska rörelser – ökar bara på dess framgång.

För någonstans i allt detta är det det öppna samhället, som vi förstås alla värnar, som möjliggör den splittring som antiliberala och alltmer öppet fascistiska krafter nu kan utnyttja till bristningsgränsen.

Den liberala demokratin är därför själv ett offer för sin egen frihetsidé och har inte längre kraft att styra utvecklingen. Varje ansats undergräver snarare allmänhetens tilltro till just öppenhet.

Det är det som är det mardrömslika. Men hur kunde något någonsin bli så bakvänt?

Mycket av vad som sker har sin grund i språket – tilltro, sanning och förnuft likaså. Det tar många generationer att få en tankestruktur och en kultur på plats – som sedan tar sig uttryck i ett konglomerat av språk, vanor, värderingar och uppfattningar som samtidigt omfattas av många. Det är det som gör en kultur så mäktig. Det är det som skapar tillit. Det är det som skapar sammanhållning.

Det fanns en tid då frihetens idé fanns förkroppsligad i en staty på Liberty Island

Men när tilltro och lojalitet till den egna kulturen och till språket eroderar öppnas en avgrund som möjliggör ett allas ställningskrig mot alla. Och det är precis vad vi nu ser hända – även om alla inte ser det.

Och misstron mot vad vi skulle kunna sammanfatta som upplysningens kulturarv sker lite varstans. På många olika plan. Bland bröder och systrar. Och åtföljs följdriktigt av bristande respekt för fakta och för kunskap. Och detta tillstånd har alltså den liberala demokratin själv bäddat för genom relativiseringen av vär(l)den och en aningslös tilltro till sin egen moraliska suveränitet.

Och nu ligger därför fältet öppet för antidemokrater som dagligen firar triumfer genom att sprida lögner och etablera föreställningar om ”fake news” – som därefter användas som tillhygge mot nyheter man själva inte gillar. Och de har på så vis ytterligare lyckats underminera tilltron till såväl fri nyhetsmedia, som för sanning. En mardröm på repeat.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Relativism

304. Två sidor av samma mynt

En Debatt-Triptyk om integration & social sammanhållning som under våren publicerats på SN Debatt

Det behöver väl knappast påpekas att en av de större utmaningar samhället står inför är hur man ska lyckas lösa integrationsfrågan och samtidigt stärka den sociala sammanhållningen – som ju är två sidor av samma mynt.

Samhällets existerar i kraft av lagar, regler och ett fungerande politiskt system som är beroende av att medborgarna förmår samlas kring en gemensam idé – i vårt fall, idén ”Sverige”.

Krackelerad denna idé – äventyras också sammanhållningen och därmed välfärdssamhället och den moderna demokratin så som vi lärt känna dessa.

Det är klart att det alltid kommer att uppstå något nytt – men vi vet ännu inte vad detta kommer att bli och det är inte heller så säkert att det är vad vi önskar oss.

Tilltron till samhället och den politiska eliten utmanas nu överlag i hela västvärlden. Den liberala demokratin har fått klä skott för allt det missnöje som uppstått på grund av globalisering, ökad invandring, splittring och upplevelsen av att samhället är oförmögen att skydda oss från terror. Det vill säga, själva grundvalarna för sammanhållningen inom en nation.

Det finns dock inte så mycket att vifta med längre – antingen löser det öppna och mångkulturella samhället de problem som uppstått i dess principiella kölvatten – eller så slår dörrarna igen till en stor del av befolkningen – som istället söker sig nya vägar.

Det finns flera aspiranter som sitter inne med nygamla svar på viktiga frågeställningar

Kan eliten inte hitta lösningar på problemen kring integration och social sammanhållning kommer man inte heller att få förnyat förtroende att leda samhällets utveckling.

Jag har under våren 2017 skrivit tre debattinlägg på SN Debatt där jag pekat på tre låsningar som politiken hamnat i gällande integrationsfrågorna.

  1. Vi kan inte arbete framgångsrikt med integration med verktyg vi hämtat från sjuttiotalet! Publicerad på SN Debatt den 10 februari 2017.
  2. De bägge begreppen integration & assimilering är inte varandras motsatser och utesluter därför inte heller varandra – så varför denna ständiga politiska polarisering? Publicerad på SN Debatt den 21 februari 2017
  3. ”It takes two to tango” – det går inte att lägga den stora bördan för integrationen på majoritetssamhället – för då sparkar det sunda förnuftet bakut. Publicerad på SN Debatt den 27 april 2017  

Det var väl i princip det jag ville ha sagt i denna fråga!

 

Lämna en kommentar

Under Assimilering, Demokrati, Integration, Politik, Populismen

303. Surt, men riktigt, riktigt sant!

Vi kan skratta åt förekomsten av ”alternative facts” så länge dessa inte missbrukas av våra högsta ledare

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att frågorna om vad som är sanning och som rör filosofins kanske mest centrala problem i dag skulle bli så aktuella att de återkommer i de mest vardagliga samtal och sammanhang.

Det finns förstås sånt som är absolut sant, inget snack om saken, sådant som ingen kan rucka på.

Som exempelvis att 1+1=2! Vilket ändå är rätt trivialt eftersom det endast är sant i enlighet med sin betydelse. Gräset är alltså bara grönt förutsatt att grönt är vad vi kallar den färg gräset har. 

Men vi har vi ju också sådana generella och sanna påståenden som ex. att atommassan hos väte är 1,00794 u ± 0,00001 u och att vatten fryser vid minus noll, vilka är sanna förutsatt man nu räknat rätt, vill säga.

Sen har vi ju förstås en rad meningslösheter som ändå uppfattas som sanna trots att de inte går att få någon rätsida på – som påståenden att ”kärleken är gränslös” eller att ”gud är god” som inte utsäger någonting mer än möjligtvis en förhoppning.

Vidare har vi ju sådana händelser som bara är sanna eller falska beroende på faktiska omständigheter: antingen var uppslutningen till Donald Trumps inauguration den största i världshistorien eller så var den inte det – beroende på hur många som verkligen var där. Här finns alltså inget utrymme för några alternativa eller relativa fakta även om somliga försökte sig på det tricket.

Kellyanne Conway var ju själv på plats så det är klart att hon har en upplevelse av hur många som var samlade – men upplevelser är inte det samma som fakta. Surt men riktigt, riktigt sant!

När vi däremot ger uttryck för våra egna åsikter och perspektiv befinner vi oss givetvis inom ett område där saker och ting är relativa mest hela tiden.

Relativa till oss själva. Och därför inte heller kan vara varken sanna eller falska på samma sätt.

Det samma gäller då givetvis om du och jag slår våra påsar ihop och gemensamt tycker något. Det blir fortfarande relativt oss.

Det samma om alla i Sverige går samman och tycker något spektakulärt.

Eller om alla Européer gör gemensam sak.

Det blir inte mer objektivt för det. Det är fortfarande relativt den kultur vi då utgår från. Åsikter och meningar kan alltså aldrig vara det samma som fakta hur många vi än är som omfattar dem. Surt, men sant!

 

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Filosofi, Sanning & Inkonsekvens

299. Populism på öppen marknad

bigthink-populism1

Att vara ohederlig, slug och dessutom komma undan med det uppfattas ibland som att man bara är smart.

Populismen föds inte ur ett vakuum. Den uppstår snarare i tomrummen och lyssnar där efter våra hemligheter! Och där det finns skav finns också grogrund. För det är våra känslor av utsatthet, orättfärdighet och besvikelser som ger den näring.

Populismen arbetar på så vis med att sprida osäkerhet och missnöje som sedan spelar den i händerna. Talar till känslor som ligger latenta hos oss alla och som därför lätt kan väckas till liv.

Populismen blir på så vis en självgenererande kraft och kan därför med tiden bli allt svårare att få grepp om. Därav dess ständiga återkomst.

Populismen har oftast ingen ideologi utan äger snarare förmågan att lägga örat mot rälsen för att se vad som komma skall – och viftar först därefter med sina politiska fanor och slagord.

Populismen kränger idéer på samma sätt som andra kränger varor. Och därför säljer man heller aldrig något som ingen vill köpa utan letar hellre i skrymslen efter sådant som den etablerade politiken inte velat saluföra. För där finns just de guldkorn som går att kapitalisera.

Populismen är på så vis krass och arbetar med politik som en börsmäklare på de finansiella marknaderna, där drivkraften framförallt är vinstmaximering. Och i detta race spelar det ingen som helst roll om man agerar ideologiskt och rättskaffens – för populismen gäller det bara att samla på sig röster. Att vara ohederlig, slug och dessutom komma undan med det uppfattas samtidigt av flera som ett kvitto på att man är smart.

960x0

Populismen arbetar just med att sprida osäkerhet och rädsla som är dess främsta grogrund.

Populismen kan därför även agera på sätt som den etablerade politiken aldrig ens kunnat drömma om. Den kan ljuga, vara oförskämd, visa okunnighet, vara omåttlig, skryta om att inte betala skatt eller att den kan ta kvinnor mellan benen – det spelar ingen roll. Därför den riktar sig i huvudsak till just dem som är oförskämda, okunniga, omåttliga, som inte vill betala skatt och som inte har något emot att man tar kvinnor mellan benen.

Populismen uppskattas just för att den förmår ifrågasätta elitens gängse normer och kan därför spela brallorna av den etablerade politiken som inte förmår spela i samma liga.


Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Populismen