”Tro inte på allt du tänker. För tankarna kan luras… men aldrig hjärtat.”
Läste nyligen en uppdatering på Facebook om att: ”Tro inte på allt du tänker. För tankarna kan luras… men aldrig hjärtat.” Och jag måste tillkänna att jag blev alldeles iskall! för detta var så urbota dumt att jag förvånades över (nä, det gjorde jag egentligen inte) att det överhuvudtaget kunde sättas på pränt i detta århundrade! så här i andra världskrigets nästan omedelbara skugga.
För det var ju också just detta lilla gulliga och klatschiga budskap som även Adolf Hitler ville att vi skulle ta till oss! Han ville inte heller att vi skulle tänka – vi skulle helst bara känna! men givetvis bara känna rätt!
Visst! Tankar kan luras! Och leda fel. Det är jag den förste att skriva under på! Men att ur detta skapa ett slags motsats om ett ”hjärta som inte kan luras” är just ett exempel på en sådan tanke som leder fel.
Med känslan (hjärtat) kan man i princip komma vart som helst!
Först och främst, att tankarna skulle vara i någon slags motsatsställning till ”hjärtat” (vilket då bör förstås som en slags poetisk omskrivning för ”känslan”) finns det knappast några belägg för. Tankarna styr våra känslor och känslorna styr våra tankar och vad som slutligen styr det hele – om detta finns det olika teorier – och nya rön framkommer ständigt.
Vad vi dock vet är att känslan kan leda var som helst och att det just är det som smarta marknadsförare och andra som önskar vår uppmärksamhet skickligt förmår utnyttja.
Vilket också ständigt sker i reklamsammanhang och i opinionsbildning. Genom att blanda budskap och skapa positiva, just känslomässiga associationer, kan vi fås att tänka och göra saker som vi annars aldrig skulle göra. Vi tar en produkt från hyllan därför att vi (hjärtat) i stunden kopplar den till en positiv bild av något annat, en strand, en blomma, en person vi uppskattar. Vi köper en produkt eller ett budskap därför innehållet lockar vår självkänsla eller fåfänga.
Vi gör hela tiden saker vi egentligen aldrig skulle göra om vi förstod den bakomliggande och medvetna process vi hela tiden blir utsatta för.
Och ni säger och gillar att det lilla hjärtat aldrig kan luras. Jag undrar jag, vem som lurar vem?
Anthrôpos Metron 
Bra!
Träffande hugg mitt i hjärtat! Bilderna fick mig att tänka på tänkaren Heidegger, som såvitt jag förstår gick med i nazistpartiet med viss entusiasm. Hur kunde den tänkande relationen till varat vandra så vilse? Jag tror ju att Heidegger var en riktigt stor tänkare, men kanske var också ”tänkarhjärtat” lite förstorat? Hoppades det hjärtat på att en ny rörelse skulle ge tänkandet större utrymme?
Visst var Heidegger en tänkare – men var han verkligen en ”stor tänkare”? Och om vi betraktar honom som ”stor” – var i ligger då hans storhet?
Ärligt talat så har jag aldrig ”förstått” vad det är han vill få sagt – visst finns där en del intressanta idéer och infallsvinklar… men som i mitt tycke dock mest förlorar sig i alla möjliga och omöjliga neogolismer!
Och det säger jag med vetskapen om att vi (han och jag) för övrigt har många gemensamma beröringspunkter vad gäller ex. synen på språk, kultur, försokratikerna och ex. Platon.
Jovisst, Heidegger är otäckt märkvärdig. Till exempel att han undviker att beskriva sig som författare till Varat och tiden, utan hellre säger ”Varat försökte där komma till språk”, som om han var ett orakel! Att personen Heidegger försvinner för att ge plats åt Dasein, att han inte granskar eller skämtar med sig själv (som Nietzsche gjorde), utan i stället utvecklar det där gravallvarliga språket för att ”låta varat komma till språk” – det kan vara grandiost feltänkt (men slugt demagogiskt). Hans läsningar av Nietzsche är ju också märkvärdiga: personen Nietzsche försvinner, och i stället fokuserar han på några ”satser”. Så det finns något skrämmande i själva sättet att tänka.
Min syn på språk går sig ofta vill genom orden jag språkar… inte kan jag tro något annat om det än vad jag gör av andra substantiv, att de som stendöda tecken kan få mig i ren protest göra verbal andedräkt av alla smörja de får både mig och andra att tänka om vad tanken tror sig styra och fritt tänka… icke ett dyft mer än vilken metafor den ska välja bära vårt menandes mening, sedan är det slut med frihet och oberoende.