Ett träd!
I sin iver att ge rasismen ett tydligare ansikte trummar nu antirasister taktfast ut sina budskap att nästan alla svenskar är antingen rasister eller smygrasister – trots undersökningar som visar på motsatsen – att svenskarna faktiskt tillhör de mer toleranta i världen.
Vad vi bevittnar är ett krig som utspelas bland förblindade ideologer – sådana som hellre ser vad de tror – än tror på vad de ser. Personer som är så fastlåsta i sina idéer om världen – att de finner det svårt att kliva ut i den.
Och rasisterna jublar och ropar i kör: Vi visste väl att vi var många fler!
Och konsekvenserna? Jo, av erfarenhet vet vi att när begrepp blir för breda så förlorar de sitt innehåll!
Varje benämning, varje ord har sin mening – vanligtvis bestående av en betydelsekärna omgiven av mer eller mindre elastiska gråzoner.
Låt oss ta ordet ”träd”!
Vi ser alla framför oss ett typiskt träd med krona och stam – men vissa av oss ser en björk, andra en tall.
Och därtill ska tilläggas att vissa snarare ser en acacia, en palm eller ett cederträd. Men det spelar ingen roll – för vi förstår ändå vad vi menar!
Med andra ord! Vi vet alla att ett ”träd” är ett träd – och inte en buske eller klätterväxt.
Begreppet har alltså en någorlunda uttalad kärna och utöver detta en tämligen vid och tillåtande mening som också gör det användbart i en mängd olika situationer.
Ett annat träd?
Men om nu några lata och okunniga bland oss skulle komma på idén att börja använda ordet ”träd” godtyckligt för allt som växer och står upp ur marken; sådant som buskar, sly, snår, häckar och klätterväxter.
Ja, då skulle ju begreppet snart bli alldeles för omfångsrikt och förlora sin innebörd.
Rentav bli oanvändbart!
Det är dit vi riskerar att hamna med det ny-laddade ordet ”rasist” – när det nu alltmer, såväl från höger som vänster, fylls med nytt innehåll och håller på att bli till den grad urvattnat att det börjar förlora både mening och användning!
Rasister och antirasister gör så i realiteten gemensam sak. Hur skrämmande är inte det?
Anthrôpos Metron 
EN MÄNNISKA ÄR EN MÄNNISKA MEN JAG ÄR JAG OCH DU ÄR DU
Ordet ”rasist” borde användas allrasist i socialt handlingssammanhang. Det handlar om xenofobi eller främlingsfiendskap, varav rasen användes tidigare särskilt, i samband med hudfärgen. Ordets etymologi är dock mer invecklad. Nationalitet och härstamning kunde sammanfalla bättre tidigare. Idag är blandningen ett faktum och går inte längre att skilja annat än på måfå.
Problemet med rasismbegreppet (liksom med många andra begrepp) är ett generaliseringsproblem. Om vi håller oss till ett naturvetenskapligt tänkande, så är det väldigt praktiskt att identifiera varje individuell företeelse som ett exempel på vad hela arten, släkten eller sorten innebär. Ty det är just klassen (klassifikationen) som ger oss en användbar och någorlunda säker kunskap. Vi känner igen något som en ”blomma” eller som en ”ros, och vi betraktar ett visst djur som en hund, även om jag har en egen hund som jag kallar ”Cora” eller något annat. Vi skiljer också ett djur från en människa. Det är just genom att utgå från det gemensama (arten) och från det specifika som vi kan känna igen, att något är en blomma och mer konkret en ros. Den fina blomsterbuketten som jag får från en vän till min födelsedag, har en helt unik betydelse. Linnés stora merit handlade just i hans sätt att finna skiljedomskriterier och skapa en naturlig klassifikation som höll sig till gemensamt identifierbara egenskaper, utan att blanda ihop det biologiskt allmängiltiga med det rent artmässiga och specifika.
Vi blir vilseledda av det positivtvetenskapliga tänkesättet, när vi känner oss vanemässigt tvungna att använda igenkännbara egenskaper och placera varje enskild aspekt i ett förgivettaget, mer omfattande begrepp. Vi klassificerar hela tiden på ett mer eller mindre godtyckligt sätt, för att kunna förstå. Vilket ibland blir att missförstå.
Samhällslivet och människors umgänge styrs av tillfälliga associationer som inte har den beständighet som vetenskapliga klassifikationer etablerar. Även vetenskapliga uppfattningar kan visa sig vara felaktiga, men de tas för givna så länge de inte falsifieras av erfarenheten, vilket kan leda till ett paradigmskifte i en särskild vetenskap. Vårt umgänge och vårt vardagsliv tål inte ens den ”tillsvidaresäkerheten” som den positiva vetenskapen vilar på. Den rasbiologiska vetenskapen, som försöker härleda etiska och sociala beteendemönster från naturgivna och ärvda egenskaper, är inte bara inadekvat och felaktig utan t o m farlig, eftersom det inte stannar vid spekulation och forskningskunskap, utan leder till handling som drabbar enskilda människor mera direkt än vetenskapen. Det kan dock jämföras med medicinsk diagnostik och behandling. En läkare måste ta hänsyn till varje patient för sig utan att tillämpa sin medicinska kunskap slentrianmässigt.
Enögd och okritisk generalisering är den mest farliga av våra kunskapsmässiga beteenden. Problemet med diskrimineringen av människor belastar inte enbart dem som har en negativ uppfattning av främlingar. Det finns också det som kunde kallas ”godartad rasism” som går ut på kvotering och gynnande av den som, i xenofobernas ögon, diskrimineras. Varje individ ska betraktas som en person med sina egna egenskaper och betraktas på ett sätt som rimmar med dessa. Att tillskriva meriter eller fel genom härledning från en generaliserad uppfattning som inbegriper hela gruppen, det är det mest samhällsfördärvande som tänkas kan.
Så länge vi inte betraktar och behandlar var och en utifrån sina egna egenskaper och meriter har vi inte nått den ”jämställdhet” som vi så ofta påtalar och skryter om. Att diskriminera är inte bara att behandla någon sämre, utan också att behandla någon bättre än vad hen förtjänar eller lämpar sig för, på grund av tillskrivna egenskaper som inte har med
uppgifterna att göra. Visserligen kan vara klokt att välja representanter från olika samhällsgrupper till de viktiga (särskilt de beslutande) samhällsfunktionerna. Men kompetensen och lämpligheten bör gå före härstamning och de rent biologiska egenskaperna.
Rasismen (elakartad eller godartad) är båda diskriminerande och bygger på bedömarens okunnighet eller osäkerhet. Man får bedöma sin egen bedömningsförmåga och sina egna bedömningsgrunder. ”Det är viktigare att kasta bort ansiktet än spegeln” lyder en spansk visdomsfras.
Jag uppskattar det jag förstår av det du skriver. Och skulle säkert även uppskatta det jag inte förstår – om jag förstod det! ”Men det skulle krävas en dykare från Delos för att fiska upp det!”, som något så vitsigt uttryckte det när det gällde en annan stor tänkare!
I all vänlighet anmärkt. Kan du ju precisera vad du uppskattat… så blir det upp till José att agna på kroken något som du eventuellt kan och vill nappa på.
Jag hakar upp mig vid en annan möjlig slutsats… om nu resultatet av att använda just ordet ”rasist” blir meningslöst, kanske vi slutar använda det i språkbruket. Bra eller dåligt? Så särdeles mycket användning av klassificeringstermen människor i olika raser baserat på annat än hudfärg har vi väl inte i dagligt tal.
Ställer jag frågan likadant vad beträffar ordet ”träd”, förefaller det uppenbart ganska onödigt och meningslöst att tömma det på ”sin” förgivettagna innebörd… (vid första påseende).
Jag håller med dig om att rasister (?) och anti (??) rasister tenderar göra (någon slags) gemensam ”sak”… och finner det obehagligt och rent av skrämmande genom vissa våldsamt aggressiva uttryck… Obehagligt just därför att jag inte alldeles lätt kan göra klart för mig vad ”sakens” gemensamma nämnare handlar om (som utesluter mig från någon sida av deras motsättning och gemensamma enhet)… och eventuellt kan leda till av eskalering enligt (regeln), ”våld göder våld”… (om nu inte redan tillräckligt illa är fallet eller möjligen kan ta sig än värre ? uttryck ? med referens till erfarenheter bakåt eller in i det hittills okända ?).
Men låt säga, tillsvidare, att det ”saken” gäller kan kallas tolerans-in-tolerans; hur ? , inför vad ? , mot aggressioner öht och/eller inför det okända, inför (alltför) obehärskade aggressiva uttryck av självbevarelsedrift och brist på sans, perspektivbyte och självkritik..
Tolerans-in-tolerans är svåra ”saker”… tycker jag.
För övrigt anser jag, som du vet, att ordet ”makt” inflatoriskt etiketterar så mycket nu för tiden av ondo som är av godo, att den egentliga meningens handling i ondo, blir ett göra så gott som ett annat görmål, si eller så, spelar då ingen etisk roll för dem som har ett ansvar att svara an till.
Något ur spår… men ”träd” en en gång i alla fall… Kanske har jag redan citerat microbiologen Jesper Hofmayer utsaga om, att naturvetenskapen bara är ”naturen” i våra huvuden… etymologiskt får vi ordet ”natur” från lat. i meningen ”födelse” och utan närmare utredning hämtar vi upp ”naturen” från gr. ”fysis”, med avseende på förändringsprocessens olika bios/livsformer… en kombination av de mer ursprungliga begreppsligheterna ger ett något annat fokus än den stereotypiska ”natur” vi uppfattar som nära nog meningslöst meningsgivande av livlösa ämnen, ämnade enbart för vår livsforms egendomligt särskilda skull, såsom vi talar, döper och förstår ”naturen” i dess till vardagens sinnen omedelbart tidlöst givna beståndsdelar av ord för ”vatten”, ”jord”, ”träd”. ”gräs”, och ”stenar” i f.a produktiva och mindre reproduktivt tillväxtskapande termers futuristiska handlingsaspekt…
Jag menar blott ….
– att vattnet vattnar oss inte så länge till för vår drickbarhets skull och…
– att trädens trädande inte träder oss till mötes så fort vi vill länge till…
Ja, om vi med begreppet ”rasism” menar ”intolerans” – så kan det ju sannerligen vara mer behändigt att säga så.
Vad gäller min exemplifiering med hjälp av ordet ”träd” – skulle detta begrepp lika gärna kunna ha utgjorts av något mer onaturligt ord som ”smörjmedel” eller rent av av något abstrakt begrepp som ”referens” – samma problem uppstår även där om vi tömmer dem på innehåll genom att använda dem till lite av varje!
Polemiskt handlat: – jag tror tvärtom, att exemplet ”träd”, som en allmän klassificeringshandlings benämning av arten relativt stillastående stammar av tillväxt, med årligen liknande periodiserad tillväxt av grönklädda grenverk, i form av liknande barr- eller bladverk, inte godtyckligt låter sig (likartat) exemplifieras och likställas med vare sig ”smörjmedel” eller (allrasist) ”rasism”… ty klassificerar gör vi alla alltid, retoriskt, inledningsvis dia logos, för att konkretisera vad vi talar gen-om, att säga vad vi konkret gör med abstrakta exempel på mening för liknande ”ting” på sätt och vis, sagt och gjort i akt och mening, si eller så, som handlingens exempel visar och säger, mer eller mindre tydligt eller otydligt, i ”stället” för vad vi gjort och möjligen menade… Om du skiljer på att göra ngt ,vad som helst i allmänhet, från att konkretiserat handla si eller så, torde det visa sig hur uppenbart skillnaden mellan göra och handla inte är den, att ”göra ngt” kan göras abstrakt och bara handlingen konkret, utan det är ”exemplet” som är abstrakt… ”det” som ditt talande gör om och säger konkret uttryckt med ett, så alldaglig talat ”konkret exempel”.
Å andra sidan, problematiserande, vet jag inte med någon större säkerhet om jag kan lita till min egen urskiljningsförmågas retorik… här… likväl som i andra fall av våra meningsutbyten. ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”, var det någon som sagt och det ringer alltid någon ogripbar klocka av omedveten motsägelse i min minnesbilds blindfläck av någon förgivet tage hörsägen. Men att använda ”lite av varje” till bara ett och samma entydiga innehåll, i tid och otid, är också att definitivt överdriva kartans översättning av överensstämmelseproblemet mellan värld och verklighet. Alltför närgånget framstår ordens sammansättning var för sig tagna ur sitt meningsgivande sammanhang inte alls så entydigt klargörande som i och för sig en fladdermus kan vara, likt en med vingarna fladdrande fågel eller fågelliknade mus.
Absolut sant är väl sannolikt bara det som framstår, ur var och ens ståndpunkt med olika perspektiv, som uppenbart en falskt aspekt av en och samma ”saks” stoff och stofftlighetsunderlag.
Vad nu detta har med en rasistiskt klassificerande inställning till människors (djuriska) aggressivitet och homo sapiens särskilt empatiska socialisationsförmåga att göra?
”Vi är inte rasister, bara kritiskt inställda till den förda migrationspolitiken”.
Okay, vad är problemet? Migration kan skapa problem mellan människor men det är inte bland de migrerande människorna som problemets lösning står finna utan det handlar om platserna från vilka de kom och for. Platsbristerna varifrån migranterna kom kan vi inte göra så mycket åt. Men bristerna i mottagandet vid platserna dit de for kan vi tillsammans med de nyanlända göra något åt.
Det första vi kan inse är att migrationen inte kan stoppas med mindre än ett förbud att flytta öht… Hur inhumant polisövervakad gränspolitik vi än driver kommunalt, nationellt och internationellt är och har alltid migration varit fallet. Således är given myndighetsålder den enda personliga begränsning av rätten att välja flytta från en plats. Alla övriga begränsningar; såsom medborgerlig uppehållsrätt, platsens tillgång på bostadsutrymmen, sjukhusutrymmen och redskap för vård av platsens sjuka och möjligen behövande, utrymmen för nödig omsorg av barn och gamla, skolor och andra utbildningslokaler för behövande… är möjligen problem som orsakar viljan att flytta och begränsar valmöjligheten av platser att fara till… men inga oöverstigliga hinder omöjliga, att över tiden, genom nödvändigt arbete, med tiden, finna allt bättre lösningar på. Under tiden kan vi vara intoleranta mot alla onödiga hinder och mer toleranta inför att det tar sin tid att få till en plats.