Årsarkiv: 2010

februari 19, 2010 · 10:23 am

11. Om kvinnor som vet sin plats

Det finns alltjämt personer – framförallt då män – som faktiskt anser att kvinnor inte riktigt når upp till mannens nivå vad gäller intelligens, kreativitet och handlingskraft. Med riktlinjen ”mannens nivå” avses då vanligtvis det historiska faktum att de mest framträdande genom tiderna i första hand varit män. Det är män som hållit i taktpinnarna och det är oftast män som stått för fiolerna.

Att det även har funnits kvinnliga vetenskapsmän, musiker, författare och matematiker under några århundraden förändrar inte själva helhetsbilden. Men vi talar då också om de mest utmärkande personerna och det kanske rör sig om några tusen personer per hundra år – i hela världen. Det handlar alltså om någon tusendels promille av mänskligheten som till synes driver vår materiella och kulturella utveckling på detta sätt. Och kvinnans faktiska andel inom denna bemärkta grupp ökar i kvadrat med varje år som går. Kvinnan vet numer hur hon ska ta sin plats.

Men det intressanta är – att om jag såsom man hänvisar till den manliga intelligentian, för att på så vis framhäva mig själv, så är jag inte bara chauvinistisk utan även irrationell. Därför att jag kan givetvis, i varje fall inte förnuftigt sett, i egenskap av att bara vara man, tillgodogöra mig varken Albert Einsteins eller Maria Skłodowska-Curie´s kunskaper och genialitet. Alltså, hur jag än vänder och vrider på mig så finns det alltid både män och kvinnor som kommer att vara mig både överlägsna och underlägsna i det mesta. Och så är det för oss alla, för såväl män som kvinnor. I allt! Alltid!

Ett vanligt sätt att slippa hantera framgångsrika kvinnor är ju förstås att helt enkelt försöka undvika dem. Och denna metod ser ut att framgångsrikt praktiseras av just sådana män som vanligtvis betraktar kvinnor som underlägsna. De sätter sig inte självmant i en sits där de ens behöver komma i närheten av en kunnig och framstående kvinna.

Män som generellt nedvärderar kvinnan tenderar istället just att omge sig med kvinnor som just är dem själv underlägsna i det mesta. Deras partners verkar vara handplockade utifrån detta ändamål. Vi boostar på så vis oss själva och inordnar vår tillvaro helt efter de fördomar och behov vi har och finner där i såväl våra positioner som våra egna sanningar.

3 kommentarer

Under Feminism, Genus, Makt och Rädsla

Taggat som , ,

februari 18, 2010 · 10:34 am

10. Ingen lek med ord!

Lek med tanken att du bara skulle kunna räkna till 3. Ett, två och tre. Thats it! Och allt över tre skulle vara fullständigt ogripbart för dig. Du skulle förstås kunna höra andra referera till både 37, 167 och 14 men du skulle aldrig riktigt förstå vad de menade.

Du skulle givetvis märka av vissa dissonanser i förhållande till omgivningen. Och du skulle snart läsa av andras blygsel och eventuella nedlåtenhet när det visade sig att du inte kunde omfatta, exempelvis siffran 7.

Detta skulle säkert göra dig både sårbar, arg och kanske du skulle betrakta det som ett ytligt intellektuellt snobberi att lära sig räkna längre än till tre. Därför att, som du menar, det finns andra värden här i livet, än att kunna räkna. Du skulle då alltså på detta sätt framtvinga en rad efterrationaliseringar för att överhuvudtaget kunna känna att du hade pejl – att allt var OK. Du kanske inte skulle använda dig riktigt av exakt dessa tankeord – men av något motsvarande –  som exempelvis, ”Fuck Them”!

Och för att upprätthålla dessa rättfärdiganden så skulle du nu också behöva undvika alla som inte delade dina efterrationaliseringar och även alla som kunde räkna längre än till tre. Och istället skulle du behöva söka dig till grupperingar, som liksom du själv, ansåg att 3 var gott nog.

På detta sätt jämnar vi effektivt ut allt för stora skillnader mellan oss själva och omvärlden.  Och inordnar oss där vi bäst hör hemma.

En ung person som gått ut gymnasiet förväntas ha en ordförståelse på omkring 175.000 ord. I jämförelse kan sägas att svenska språket består av omkring 350.000 ord och att ett omfattande engelsk lexikon består av cirka 1,5 miljoner ord och referenser. Det är som att lära sig räkna.

Bland oss finns i denna stund individer som endast har ett aktivt språkbruk på några tusen ord med en i bästa fall passiv förståelse på omkring 10.000 ord.  Och rapporter visar att språkförståelsen minskar överlag för varje år som går. Allt fler unga förstår allt mindre. Och får därmed allt svårare att reda ut relationer, sig själva eller finna en naturlig plats i den värld som blir alltmer avlägsen, alltmer abstrakt. Det är inte längre någon lek.

2 kommentarer

Under Logos – Ord – Språk

februari 17, 2010 · 11:39 am

9. Eurocentriska cirklar

Det sker just nu en nästan hisnande historisk glidning. Det är saker i världen som sakta börjar röra på sig. Och då avser jag inte kontinentalplattornas förskjutningar. Vad jag menar är att det finns krafter som talar ett för oss nytt språk och som nu sätter upp en alldeles egen och annorlunda agenda.

Vi har här i väst tröskat omkring i våra eurocentriska cirklar i flera tusentals år. Suveräna. Ointresserade. Högbröstade. Nu börjar alltså andra röster göra sig gällande och jag tänker då givetvis i första hand på Kina. Men andra står på tur.

På tur för vad? Jo, på att få upprätta sina egna identiteter. De tar sig nu rätten att själva få uttrycka sig och gestalta sina särarter.

I hundratals år har de tvingats lyssna. Underordna sig våra perspektiv som en andra klassens innevånare. Och anledningarna har givetvis varit såväl militär, vetenskaplig, ekonomisk och organisatorisk underlägsenhet.

Det är det västerländska samfundet som fram till i dag satt reglerna för Förenta Nationernas arbete, olika världsorganisationer samt satt riktlinjerna för den ekonomiska tillväxten. Västvärlden har på detta vis effektivt satt den politiska agendan och kunnat peka finger åt dem som inte kunnat leva upp till våra intentioner.

Västerlandet har i egenskap av världsherrar sett ned på andra sätt att försöka lösa samhällets organisation. Och vi har skapat normer om mänskliga rättigheter och introducerat idéer om demokrati – om allas lika värde inför lagen och om allas vår rätt till tanke- och yttrandefrihet.

Men våra demokratiska ideal grundar sig på den liberala humanism som sätter människan och individen i centrum. Vi har en flertusenårig tradition av att betrakta människan och livet på detta sätt. Det är bra – men denna syn på individen och på frihet delas nu inte av alla. Det finns de som finner talet om individen omoralisk – som ett utryck för egoism och nihilism.

De värdesätter kanske istället familjen, religionen, nationen eller kollektivet. Och vad kan vi göra åt det? Så länge vi ägde makt och därmed rätt att lägga ut våra måttsystem, var det givetvis inga problem. Men i maktlöshetens namn börjar nu även andra måttsystem att göra sig gällande. Och det kommer att bli vårt problem.

2 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som , ,

februari 16, 2010 · 9:44 am

8. Om kärlek

Det finns nog ingenting som är så lockande som det som rör kärleken och det sexuella. Därför vill jag nu med varsam hand försöka sära lite på begreppen. För att se vad som eventuellt ligger fördolt där i.

Vi använder ett språk där ”kärlek” ofta är synonymt med att ”känna stark åtrå” och där ”att älska” innebär ”att ha sex” med någon. Samtidigt talar vi ibland om sådant som ”kärleksbudskap” och att ”älska sin nästa”. Samma begrepp ”kärlek” och att ”älska” men med helt olika betydelser.

Denna komplexitet, menar jag, har starkt påverkat vår syn på kärleken. Själva den språkliga förvirringen har här även skapat en vardaglig förvirring som slår vilt omkring sig. Och som drabbar de flesta av oss.

Eftersom den ena betydelsen av kärlek innebär en vittomfamnande välvilja och den andra en renodlad åtrå – en vilja att ta, äga och ruva på något – är det inte så konstigt att vi ibland inte riktigt vet vad den andre parten har för avsikter när de säger att de älskar oss. Och vi vill självfallet också alla vara älskade, både på det ena och det andra sättet. Detta gör också att vi inte riktigt vill kännas vid att vi låter orden kollra bort oss. Vi ser – men vill egentligen inte veta vad det betyder.

Vi verkar inte heller vilja ha en uppdelning av begreppen eftersom vi gärna också ser att våra mest egoistiska känslor, vår vilja att äga och konsumera någon annan, ska bli sammanblandade och kamouflerade med känslor som vi tror är mycket finare. Nämligen med den osjälviska kärleken. Vilket är en ren ”tankevälta” – men som alltid varit framgångsrik. Speciellt för dem som vill förföra och äga makt över andra.

Under antiken använde man sig av de bägge begreppen ”agape” och ”eros”. Agape för att beteckna den altruistiska kärleken, eros för att beteckna den erotiska. Inom buddhismen har en liknande uppdelning gjorts, den mellan ”pemma” och ”metta”. Pemma är en kraft som drar något till sig – tagande. Metta är en rörelse som expanderar – givande. En viss skillnad är det nog.

1 kommentar

Under Sanning & Inkonsekvens

Taggat som ,

februari 15, 2010 · 9:13 am

7. Om att ta sig rätten…

…att få vara lite enkelspårig. Jag har personligen egentligen inte så många strängar på min lyra. När jag vill säga något så är det oftast bara sådant som har med livet att göra. Jag talar ogärna om döden. Den är för ogripbar.

Jag tänker, talar och skriver faktiskt hellre om mycket mer konkreta saker, sådana som man kan ta på eller i varje fall, ta fasta på. Sådant som exempelvis vår önskan att till varje pris tro på något. Om vår starka vilja att finna meningen med varför; vi lever; varför saker och ting är på något visst sätt eller varför vi gör vad vi gör.

Jag skriver också gärna om vår otroligt differentierade tillvaro där just så många olikheter måste samsas – samtidigt. Det är verkligen fängslande! Tycker jag.

Jag finner också verklig glädje i att skriva om språket och alla de ord vi måste använda oss av för att göra oss förstådda. Och att vi, för att överhuvudtaget kunna kommunicera, måste ha en liknande uppsättningar språkliga byggklossar till hands. Och inte bara byggklossarna! Vi måste även ha en liknande förmåga att kunna bearbeta alla dessa intryck! Detta finner jag synnerligen fascinerande, framförallt eftersom detta så ofta inte är fallet. Alltså, det är troligtvis mer vanligt att vi inte har samma förståelse och bakgrund – och ändå löper våra försök till kommunikation så fantastiskt väl. Om vi skulle börja missuppfatta varandra mer än vi uppfattade varandra korrekt – skulle ju det mesta bli fullständigt kaotiskt!

Jag skriver gärna om sådana praktiska saker som språkets påverkan på vårt sätt att tänka. Och hur detta hänger samman med demokrati, dess förutsättningar, brister och svagheter. Och om den liberala humanismens utsatthet. Om maktbalanser, motsättningarna och om den stundande, nya världsordningen. Om sådana krafter som tär på det västerländska samhällets förtroendekapital. Om stridigheterna mellan den pragmatiska hållningen och ideologisk fundamentalism. Om kreationism och vetenskapsförakt. Om tänkande, kunskapens innehåll och om vår framtidstro och utvecklingsoptimism. Om idéer och uppfinningar som påverkar våra liv. Om idéer som förhoppningsvis inte kommer att påverka våra liv.

Detta skriver jag om med risk att uppfattas som lite enkelspårig.

1 kommentar

Under Demokrati, Sanning & Inkonsekvens

februari 12, 2010 · 6:44 am

6. Tea for one, two or three?

Frågan är hur långt vi skulle komma helt och hållet på egen hand?

Vi vaknar upp i upplysta och varma hem mitt i smällkalla vintern. Tar en dusch. Dricker en kopp te. Åker till våra arbeten. Skriver på dator, svarar i telefon, kör bil, flyger till Paris, beställer espresso, betalar med Master Card… och precis så pågår livet hela tiden. Och ingenting av detta skulle vi någonsin kunna fixa själva!

Jag menar, jag vet inte ens hur en dator fungerar, än mindre skulle jag kunna tillverka en. Jag förstår inte hur ett flygplan kan lyfta och skulle inte klara av att flyga själv. Jag skulle faktiskt inte ens kunna tillverka en nyckel till min ytterdörr eftersom jag inte vet hur man framställer själva metallen. Jag kan nästan ingenting! Och jag känner nästan heller ingen som kan mer än jag.

Och jag undrar, vilka är det egentligen som kan allt det här som gör så att världen går runt? Jag menar nu inte hur jorden snurrar kring sin axel utan hur människan genom sin aktivitet kan få alla flygplan i luften, alla brev sorterade, vattnet att rinna ur våra kranar och alla vägar att hänga ihop? Och man kan ju bara konstatera att det faktiskt är mer som fungerar än inte fungerar. Det kan man ju exempelvis fundera över när man står där på perrongen och svär över ett försenat tåg.

Jag skulle vilja se den individ som i dag skulle klara sig helt på egen hand. Den personen måste vara väldigt stark, oerhört kunnig och mer eller mindre galen.

John Stuart Mill, som skrev det berömda liberala manifestet ”Om Friheten” skrev också en text som aldrig publicerades under hans livstid. Han kallade den ”Om den sociala friheten”. Här beskriver han att den liberala ståndpunkt han tidigare intagit troligtvis bara skulle ge oss den suveräna friheten att svälta till döds i ensamhet. Han menade att den sociala gemenskapen, det politiska systemet och den fungerande staten är viktigare för vår överlevnad än vad vi vanligen föreställer oss.

Jag tror också det är så –  och undrar samtidigt om Sarah Palin och den republikanska ”Tea party” rörelsen i USA någonsin i sin frihetsiver funderat över vad personlig frihet verkligen förutsätter och innebär?

1 kommentar

Under Demokrati, Politik, Pragmatism

februari 11, 2010 · 9:37 am

5. Är det verkligen på detta viset?

– Jätteintressant, men skriv gärna lite kortare. Ingen har någonsin tid att lägga mer än tre minuter på en blogg…, sa hon och skyndade vidare.

Är det verkligen så? Det är ju inte så när man läser böcker eller tidskrifter så varför just när man läser på skärmen. Och vad ska då till för att få oss att orka lägga mer uppmärksamhet på själva innehållet i de digitala medierna? En Ipad? En långvarig sjukdom?

Men frågan är om det verkligen är så? Det finns givetvis människor som alltid bara skummar rubrikerna i en tidning, andra bara vad som står på löpsedlarna. Många har aldrig läst en bok i hela sina liv.

Jag skummar ibland, slarvar ibland och fördjupar mig ibland – oavsett medium. Men det handlar nog mer om mig själv och innehållet i det jag läser än själva mediet, tror jag i varje fall.

Sedan är det ju det där med trovärdigheten förståss! Vem lyssnar mer än ett ögonblick till en röst man inte vet var den kommer ifrån? De flesta av oss har ju tack och lov fortfarande en känsla för auktoriteter. Man vill vanligtvis veta vem som säger vad och varför. Och på internet och i bloggosfären ropas det hej villt om allt möjligt både från höger och vänster.

Den tyske filologen Friedrich Nietzsche skulle i varje fall ha gillat de nya kanalerna – han kunde ändå aldrig skriva mer än par meningar åt gången på grund av sitt hälsotillstånd. Och den grekiske tänkaren Herakleitos som levde 580 f.kr skulle nog också ha uppskattat den nutida knappheten eftersom han då säkert högg in sina kantiga sentenser i sten. Då blir man inte heller så mångordig.

Sedan kan man ju givetvis välja att skriva om helt andra saker – om det är så att man i första hand vill ha läsare. Man kan skriva om sådant som människor verkligen vill läsa. Man kan skriva om matlagning, kanariefåglar, resor, börsen, kroglivet – ”you name it”!

När allt kommer omkring, om man inte har tid för det som man tycker är inressant så är det nog helt enkelt bara så att det inte är tillräckligt intressant.

2 kommentarer

Under Prsonlgt, Sanning & Inkonsekvens

februari 10, 2010 · 11:12 am

4. Allt eller inget!

I Platons dialoger bröstar sig ofta Sokrates för att han anser att han är den ende som har insett att han ingenting vet. Och det här blir liksom hans stora grej. Och omgivningen faller baklänges i förundran och vördnad inför denna självgoda, glosögda gamling som sedan finner njutning i att försätta andra i begreppsmässig förvirring.

Tänk er denna flintskallige och lite korpulente figur som på grund av sina ”andliga” ideal slutat bry sig om sitt utseende och sin hygien och som dessutom har en viss försmak för småpojkar. Tänk er vidare att denna man dyker upp under ett samtal där du och en grupp engagerade människor sitter och diskuterar något i stil med, ”utbildningens roll för individens utveckling”.

Och efter ett tag, då denne oinbjudne gäst har lyssnat, så börjar han ställa generella motfrågor: Vad menar ni med utbildning? Är det detsamma som att få tillgång till kunskap? Eller är det att få tillgång till en värdegrund? Eller är det bägge delarna? Och om det är bägge delarna varför kallar ni det då för en och samma sak?  För det är väl ändå en viss skillnad, det måste ni väl ändå medge… Och så pågår det timma ut och timma in.

En del av oss har säkert träffat på någon av dessa katastrofer – tvärsäkra personer som effektivt, genom att ta tag i helt fel tåtar, kan sätta käppar i vilka hjul som helst.

Vad gäller Sokrates så utgick han från att han ingenting visste därför att han inte hade tillgång till den absoluta kunskapen. Och det var också därför han ansåg sig vara visare än andra och åberopade även att oraklet i Delphi hade sagt att han var den visaste mannen i hela Hellas!?

I varje fall så var det enligt Sokrates endast de absoluta sanningarna som kunde ligga till grund för ett rationellt samtal. Och hade vi inte tillgång till denna absoluta kunskap så borde vi vara tysta! Det eller ingenting alls.

Antingen – Eller!

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Sanning & Inkonsekvens

februari 9, 2010 · 2:29 pm

3. Ge mig en fast punkt

Den grekiske matematikern och uppfinnaren Arkimedes (287-212 f.Kr.) uttryckte någon gång de berömda orden ”Ge mig en fast punkt och jag ska rubba jorden”. Vad han hade upptäckt var just hävstångsprincipen med vilken han kunde beräkna utväxlingen på en viss mängd tillförd kraft. De bevingade orden talade alltså i första hand om en fysikalisk princip.

Citatet har dock letat sig vidare och uppträder även i andra mindre naturvetenskapliga sammanhang. Man menar då vanligtvis, ”ge mig en oföränderlig och absolut sanning och jag ska därefter äga makt att förklara allt”.

Vad Arkimedes menade var att det inte finns några fasta punkter i vårt fysiska universum – inte ens fixstjärnorna är vidare fasta. Men vad ordspråket mer har kommit att handla om är just frånvaron av alla eviga sanningar. Och om vi verkligen kunde veta något med säkerhet – då skulle det också vara möjligt för oss att finna andra säkra kunskaper. Det ena skulle leda till det andra. Som kulorna på ett pärlband. Och många har också letat efter dessa fixpunkter och många svar har föreslagits.

Det kanske mest kända är den franske filosofen René Descartes (1596 – 1650) och hans ”cogito ergo sum” – ”jag tänker, alltså finns jag”. Utifrån denna fasta punkt kunde han snart bevisa allt mellan himmel och jord och till och med guds existens.

Så lätt är det alltså att nå fram till säker kunskap och nya sanningar efter det att man har fastslagit en.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Sanning & Inkonsekvens, Vetenskapsteori

Taggat som

februari 8, 2010 · 2:58 pm

2. Andlighet = Andningsförmåga!?

Jag hör ofta människor som använder sig av orden ”andlig” och ”andlighet” och jag försöker förtvivlat lägga örat närmare och lyssna till vad de verkligen menar. Begreppet har nämligen ingen direkt relation till min personliga erfarenhet och jag kan inte riktigt förstå vad som sägs. Och det ger ju en viss skrämmande känsla av utanförskap.

Jag har absolut ingen svårighet att förstå andra ord såsom exempelvis ”äggplanta”, ”Ipod” eller ”handled”. Jag har heller inga problem med ord som ”uppskruvad”, ”interaktiv” eller ”dysfunktionell” trots att dessa mer abstrakta uttryck har en något mer luddig begreppskontur. Det är något speciellt med just den här ”andligheten”. Dels är det ett ord som är väldigt ofta förekommande, dels används det just på en mängd olika sätt som inte verkar ha något gemensamt.

Man kan exempelvis höra människor säga: ”Jag tror absolut att det finns en andlig dimension” eller att ”människans sanna natur är andlig” . Man talar om ”andliga krafter” och om ”andlig rekreation”. Och kring detta oklara begrepp har en hel värld av samhörigheter (eller krig och konflikter) också utvecklats. Men jag förstår fortfarande inte riktigt vad det handlar om.

Det här med att försöka förstå sig på själva innehållet i ordet ”andlighet” är nog inget man fixar i en handvändning. Ordets denotation är helt enkelt för oklar. Jag tar därför istället och nystar i en annan tåt.

”Andlighet”, ”ande”… ja någonstans låter det nästan rent ljud-mässigt som om ordet hade med ”andning” att göra. Och går vi över till engelskans motsvarighet till ”andlighet”, alltså ordet ”spiritual” så är det givetvis kommet ur latinets ”spiritus” som också just betyder ”andning” eller ”luft”. Så kopplingen verkar vara solklar. Andligheten har alltså, rent etymologiskt, något med ”luft” och ”andning” att göra. Men varför då? Hur har det gått till? Eftersom latinet med sitt kunskapsinnehåll till stora delar övertogs från grekiskan måste vi närmast gå dit för att söka en möjlig förklaring.

Och till klassisk grekiska översätts latinets ”spiritus” med ”psuche” – alltså samma ord som ligger till grund för vårt moderna begrepp ”psykologi”. Och det grekiska ordet ”psuche” hade ursprungligen betydelsen ”liv” som i sin tur finner sina rötter i morfemet ”bhes” som härrör från gammal sanskrit och betyder just ”liv” och ”andning”. Lite slarvigt skulle man alltså helt enkelt kunna uppfatta grundbetydelsen som ”Livsluft”!

Det är alltså när vi lever och andas som vi ursprungligen hade del av denna ”livsluft” eller ”andlighet”– alltså förmågan att andas.

4 kommentarer

Under Etymologi, Humaniora, Mysterier

Taggat som