Vad en apas raseriutbrott kan lära oss om våra önskningar och tidens politiska uttryck
Hört talas om det berömda experimentet med kapucinaporna?
Det var två kapucinapor som regelbundet fick små bitar av gurka som belöning för något de gjort. Men en dag fick den ena apan plötsligt en druva i stället – något som kapucinaporna gillar mycket mer. Då reagerade den andra direkt med att kasta i väg sin enda gurkbit och började visa irritation.
Experimentet som utfördes 2003 har tolkats som att apor, likt människan, har en grundläggande känsla för rättvisa. De reagerar negativt när de får mindre än någon annan för samma insats. Fenomenet döptes till inequity aversion och har sedan dess, sägs det, även noterats hos hundar, korpar och råttor.
Forskare menar att reaktionen sannolikt har en evolutionär funktion – att den främjar samarbete och stärker sociala band, det var så man tolkade det. Aporna saknar kanske ett språk för moral, tänker inte enligt Kants kategoriska imperativ, men visar ändå en intuitiv känslighet för vad som är en orättvis behandling. Man har uppfattat det som en form av inneboende grundläggande moral hos biologiska varelser.[i]
Och alla vi som har sett barn leka – känner nog igen det här. En leksak, som samlat damm i veckor, blir plötsligt allt eller inget så fort någon annan sträcker sig efter den. Den första handen väcker den andra. Den enes begär smittar den andres. Ju mer intensivt den ene vill ha det som den andre har, desto starkare blir den andres begär att krampaktigt hålla kvar – tills allting brakar samman i gråt och tandagnisslan. Leksaken glöms. Bara konflikten återstår och lever därefter sitt eget liv.
Att tolka både apornas och barnens reaktioner som uttryck för en känsla av rättvisa framstår snarare som en alltför antropocentrisk läsning. Det är kanske så vi gärna vill se det – att människan i grunden drivs av mer ädla motiv. Men kanske handlar det inte alls om rättvisa här, utan snarare om en spegling – och uppkomsten av ett mimetiskt begär.
Vi begär det den andre begär. Vi vill ha det den andre har – inte för objektets skull, utan för att det just eftertraktas av den andre.
Och då alla samtidigt ser alla andra, förstärks ett handlingsmönster utan att någon riktigt styr eller tar ansvar för det. Det sker som med en fågelflock i flykt – ständigt växlande formationer som ändå rör sig som ett enda väsen.
Det skulle innebära att människan i så fall tillhör primatsläktets undergrupp av just härmapor. Vi rör oss hellre i flock än bryter oss ur den. Vi följer hellre strömmen än simmar mot den. Vilket är ett flockbeteende som inte är helt utan konsekvenser.
För just nu verkar den här urdriften, vare sig vi kan förklara den på det ena eller andra sättet, leda oss mot ett scenario som inte är särdeles hållbart. För det är givetvis denna följa John-lek som gör att vi samlas i megastäder. Att vi flyger kors och tvärs över klotet, konsumerar varor som inte är livsnödvändiga – vi gör det i första hand därför att alla andra gör det.
Det är detta beteende som skapar det vi kallar mode. Det är detta flockbeteende som, i praktiken, formar marknadskrafterna och varför vissa bostadsområden lockar och andra avfolkas, som driver migrationsdrömmar och motstånd.
Och eftersom vi på detta vis traktar efter samma saker, leder det i längden också till ständiga konflikter. Inte bara mellan oss och den ekologiska balansen – utan också mellan människor, när resurserna tryter och vi gemensamt sträcker oss efter samma varor som finns på marknaden.
Det går alltså att förstå experimentet med aporna ovan utifrån en lite annan logik – inte som en protest mot orättvisa, utan som en spegling av begär: de vill ha det den andre har eller vill ha.
Det är inte sakens eget värde som styr, utan den andres begär – ett begär som smittar och skapar konflikt.
Med detta synsätt är apans reaktion inte ett ”moraliskt” ställningstagande, utan en naturlig respons på hotad status och konkurrens. Det handlar inte om rättvisa i någon abstrakt mening, utan snarare om en kamp om begränsade resurser. Just denna typ av dynamik har en tänkare formulerat med ovanlig precision.
Det är här René Girard kommer in i bilden.
Girard var en fransk filosof, antropolog och litteraturvetare som formulerade en teori om det han kallade mimetiskt begär– nämligen att vi inte begär objekt direkt, utan via andra. Vi ser vad någon annan begär, och det väcker vårt eget begär efter samma sak. Begäret är inte spontant eller autonomt, utan triangulärt: det rör sig mellan ett subjekt, ett objekt – och den andre, som vi imiterar.
När två individer riktar sitt begär mot samma objekt uppstår det som Girard då kallade för en mimetisk rivalitet. Ju mer jag vill ha det du har, desto mer vill du ha det jag har – tills konflikten blir central och objektet nästan sekundärt. Just detta ser vi tydligt i barns konflikter. Det är inte längre saken som är viktig, utan kampen om saken.
För Girard är detta inte ett undantag i mänskligt beteende, utan en av de mest centrala drivkrafterna bakom kultur, religion, våld och samhällsstruktur. När rivaliteten blir ohanterlig måste den kanaliseras – ofta genom att människan då skapar en syndabock – som får bli den som ”tar allting från oss”, våra jobb, vår land, vår framtid. Orsaken till att vi inte får det vi själva strävar efter.
Och här når vi så själva kärnan i kråksången.
Om det är på detta vis vi fungerar – samtidigt som vi helst vill tro att vi styrs av ädla, rationella motiv – så kommer vi sannolikt att bli ytterst sårbara. Om det finns en för stor diskrepans mellan det som vi önskar se, mellan hur vi vill uppfatta verkligheten och den verklighet som faktiskt föreligger, riskerar denna diskrepans att bryta magin kring det vi samlats.
Och de som förstår mekanismerna kring hur vi fungerar – kan då också använda dessa till nytta för sig själva. Det kommer alltid att finnas ledare som genomskådar våra stora ambitioner och drömbilder och som därför kan utnyttja vår sårbarhet.
Det är också detta som just nu påverkar storpolitiken. Vissa av vår tids ideologer och strateger har förstått att människan i grunden inte är en rationell, självständig varelse, utan en social varelse som styrs av just dessa mimetiska mönster.
Peter Thiel, den inflytelserika miljardären och tech-investeraren (Facebook, PayPal, Palantir), har länge hänvisat till Girards tänkande och låtit det forma sina investeringar, sin världsbild – och sina politiska allianser.
Thiel har också aktivt stöttat personer som J.D. Vance, som numera är USA:s vicepresident. Vance har i sin tur börjat formulera en politik som också den är inspirerad av Girard där man i första hand inte längre utgår från rationella väljarintressen, utan från kulturell konflikt, spegling och rivalitet.
När politiken i ökande grad bygger på denna mimetiska logik, förändras också förutsättningarna för demokratin och dess framtid. Vilket gör frågan om härmandets psykologi än mer aktuell.
[i] Dock, en storskalig metastudie 2024 som syntetiserade över 60 000 observationer över 18 arter fann inga konsekventa bevis för ojämlikhetsaversion hos icke-mänskliga djur, inklusive capuchinapor och schimpanser. Detta utmanar då dessa tidigare tolkningar av experimentet och stödjer därför alternativa förklaringar, såsom frustration eller – som hävdas här – mimetisk önskan. Se: https://doi.org/10.1098/rspb.2024.1452
Den mätande människan 