Han har gått vilse i kulturen
Många i dagens värld har förlorat fotfästet i takt med att traditionella hierarkier rubbats. Tidigare stadiga mansroller, som familjeöverhuvud, försörjare och försvarare, har ersatts av nya krav på personlig rörlighet och jämlikhet. Demokratins framväxt, kvinnors frigörelse och teknologins utveckling har rubbat den gamla maktordningen och därmed också stört grundvalarna för hur män ser sig själva och sina livsroller. En truism väl värd att begrunda.
• • •
Att vatten är vått kan väl ändå tyckas vara en självklarhet – men försök förklara det för en fisk.
Att lyfta något som är en grundförutsättning för dem som befinner sig mitt i det – är kanske bland det svåraste som finns. Det som ligger oss närmast är ofta det som också är minst påtagligt. Sådant vi inte märker förrän det är borta. Först då kommer uppvaknandet och därefter sprattlandet.
När vi förlorar något värdefullt är det till slut också det enda man ser: avsaknaden av det som var. Mistandet av en käresta. Fallet från en hög höjd. Förlusten av ett arbete. Men det svåraste av allt är ändå att förlora sin livs mening. Alla nederlag lämnar efter sig ett slags ärr som man ständigt återkommer till, som sådana där sårskorpor man bara måste pilla på.
I sådana lägen blir vi också alla mottagliga för förkunnelser som speglar denna vår smärta. Som säger sig kunna råda bot på den. Budskap där många kan känna igen sig och därefter dras till. För det finns alltid någon plåga gömd någonstans, någon sårbarhet som behöver pysslas om, en och annan meningslöshet som måste hitta svar. Så, även om budskapen från dagens mer autoritära ledare kanske inte berör alla lika mycket, når dessa ändå tillräckligt många, för att effekterna ska bli kännbara för oss alla.
Det finns förstås många frågetecken kring vad som händer i denna stund och många är i febril färd med att leta efter svar. Och det ges förstås många förklaringar. Ett givet svar är att det handlar om mannens längtan efter att allt ska återgå till vad han upplever som det normala – vare sig han själv upplevt det eller ej. Men det finns en inre drift inom honom som gärna ser att så vore fallet.
“This is a man’s world
But it wouldn’t be nothing, nothing, not one little thing,
without a woman or a girl
He’s lost in the wilderness
He’s lost in bitterness, he’s lost lost” – James Brown 1966
”It’s a Man’s, Man’s, Man’s World” är en klassiker av soulartisten James Brown. Sångtexten återspeglar en central del i den mer djuriska aspekten av just manligheten: behovet av att ha någon vid sin sida som gör en till den man är. Som gör en till man.
Men detta innebär inte nödvändigtvis att han väljer någon som är honom jämlik. Den genomsnittlige mannen väljer snarare en partner som på något sätt stärker hans position i förhållandet, det vill säga, väljer någon som är honom underlägsen i mycket. Detta medan kvinnor i allmänhet inte har något emot att underordna sig.
Konsekvensen av denna ömsesidighet innebär förstås att mäns relationer med kvinnor också förstärker hans föreställningar om kvinnan som svag och i behov av hans beskydd och manliga kraft. Vilket förstås mest beror på att män sällan möter kvinnor som överträffar dem i styrka och pondus. Vad många män inte insett är att kvinnor som är dem överlägsna vanligtvis undviker dem. Ger sig helst inte i lag med dem. Ser helt enkelt ned på dem. Vilket givetvis befäster hans föreställningar om sin egen storhet.
Om mannens och kvinnans beteenden beror på biologiskt arv eller kulturell påverkan är förstås en öppen fråga men det mest sannolika är att det är en kombination av de bägge aspekterna, natur och kultur.
En maktordning fördelas på många nivåer och därför svår att greppa. De är sällan svart-vita där en av oss är överordnad i alla lägen. Snarare är det så att makten och dess över- underordning löper hela vägen ned. Den som är förtryckt eller omhändertagen ovanifrån, omhändertar eller förtrycker i sin tur någon under sig. Det är så att säga den starkes rätt som gäller hela vägen ned till den siste mannen och kvinnan, där den siste vanligtvis är en kvinna. Det är också just upprättandet av denna naturliga och gamla maktordning som nu trollbinder många frustrerade världen över. Och vad som erbjuds dem är en nygammal ordning i bjärt kontrast till vad de liberala demokratierna med sina överstatliga och byråkratiska strukturer har haft att erbjuda.
Ett svar på vad det stora missnöjet beror på, är att en stor grupp med män samlats och nu söker bekräftelse för något de upplever har gått förlorat. Några av dem riktar sin hemlöshet och ilska mot samhället, kvinnan och mot vad de uppfattar som eliten. Andra kanske riktar sin inre vilsenhet genom mer handfasta intressen så som matlagning, fysisk träning, naturupplevelser och äventyrlighet. Vad de dock alla har gemensamt är ett febrilt sökande efter den manliga identiteten och dess mening.
Män har förstås i alla tider knorrat över en massa oförätter, men de nävar som tidigare låg knutna i fickorna kan nu sträckas uppåt i offentligheten, samtidigt som deras missräkningar urskillningslöst riktas mot måltavlor i det liberala samhället. Man kallar sin kamp för ett kulturkrig men frågan är om det inte i grunden är ett naturkrig de beger sig in i.
Vad som sker är dock en rörelse som många män upplever som rafflande. Någonting nytt! En plats där man kan få utlopp för sina känslor och kanske till och med få tillfällen att söka en fight, döda och kanske även få erövra. Vad som blottläggs inför våra ögon är den avgrund dit Sisyfos sten obönhörligen rullar när vi inte längre har ork att rulla den vidare uppåt.
Majoriteten av män dras därför i dag till starka ledargestalter och förebilder – män som uppfattas driva en uttalad manlig agenda. Att dessa ledare även införskaffat ett betydande stöd från kvinnor motsäger dock inte resonemanget, eftersom kvinnor som väljer att underordna sig mannen även följer honom ideologiskt och politiskt. Det hör till den underordnades naturliga ordning.
Det är förstås många små omständigheter som måste sammanfalla för att skapa en perfekt storm av det slag som sker i dag. Den här texten är ett försök att skildra en liten del av denna komplexitet. Perspektivet kanske inte har bäring hos alla, och några av er kanske upplever resonemanget som överdrivet och lite ansträngt. Personligen skulle jag dock hävda motsatsen – skeendena är både mycket mer djuplodande, komplexa och allvarliga än vad jag någonsin kan klara av att formulera här. Och men inte minst: fortsättning följer!
___________________________________________
* Är nu tillbaka här på Antropos Metron efter att de senaste åren ha lagt tid på att skriva på manuset ”Platons Förbannelse”, som till slut blev en omfattande text om hur vissa föreställningar och idéer kan överleva sig själva och skapa förvirring i tusentals år efter att de först uttalades. I vilket fall, med denna blogg, Anthropos Metron – vars titel kort och gott kan översättas till ”Den mätande människan”, en slogan som en gång myntades av den antike filosofen Protagoras – är jag nu tillbaka. Texterna kommer att fortsätta cirkla kring de teman som bloggen började utforska redan från start för femton år sedan, nu kanske i ett något mindre rumphugget och mer uttalat format. Den röda tråd som löper genom samtliga texter är den paradoxala frågan varför vi människor, för att orka med våra liv, omfamnar de mest bisarra berättelser som vi sedan är villiga att gå i döden för. Vad är det för lockelse som ständigt tvingar oss bort från livet och i stället driver oss in i drömvärldar som mest bara visat sig orsaka osämja, stridigheter och ond bråd död? Detta fenomen kan man alltid fundera en hel del kring.
Max Kern
Den mätande människan 