Många av oss har en naturlig förmåga att vara lättsamma och tillmötesgående, vilket är en enorm social tillgång. Den som är öppen anpassar sig lätt och glider smidigt in i nya gemenskaper, medan den som står bredbent med armarna i kors ofta hamnar utanför. Vilket förstås är självklart.
Den som är följsam får fler vänner än den som är avvaktande. Den som inte sätter sig till doms över andra är mer älskvärd än den som ständigt markerar sina åsikter. Så är det ju bara. Vi vet vilka karaktärsdrag vi själva uppskattar hos andra.
Det här är en så pass trivial inledning att man kan undra vart det hela ska leda. Men de av er som är lite på er vakt kan nog ändå gissa er till det.
För det finns också en mörkare sida av denna trevliga följsamhet. Ju mer obekymrat vi rör oss i olika sammanhang, desto lättare riskerar vi också att hamna i situationer vi aldrig riktigt hade räknat med. Det är, som någon sa, det är väldigt enkelt att dansa och skratta sig hela vägen ner i helvetet. Eller som Alexander Hamilton uttryckte det: ”Om du inte står för något, riskerar du att falla för allt.”
Samtidigt har vi svårt att se att skratt och glädje skulle kunna leda oss fel. Men det är just i de ljusaste stunderna vi tar beslut som kan få ödesdigra konsekvenser. Det är då vi tappar garden, då vi inte överlägger med oss själva om vad som egentligen sker. Det är då vi kan börja röra oss i en riktning vi aldrig avsåg.
Våra glidningar från en åsikt till en annan sker sällan över en helg. Det är en långsam process: en ny infallsvinkel, ett förändrat ordval, ett skifte i fokus. Steg för steg anpassar vi oss, ofta utan att märka det.
Det kan börja med att vi läser om hur en utländsk talesperson anklagar Europa för att inte vara tillräckligt demokratiskt, eftersom man valt att utestänga demokratifientliga rörelser från viktiga samtal. Plötsligt vänds demokratins försvar mot den själv, och de som med entusiasm suger åt sig dessa ord jublar, skålar i glasen och skrattar i extatisk glädje. Och de andra, de som inte står för något i grunden faller lätt pladask för denna folkliga yra.
Vi förändras genom de röster vi omger oss med, genom det vi läser och de vi spenderar dagarna med – de som formar våra perspektiv. Det handlar i slutänden om de ord vi själva börjar använda. Språket mejslar ut en riktning som det senare blir svårt att värja sig från. Och fångas vi väl av språkets inre logik, blir det svårt att stiga ur dess tankebanor.
En faktor i detta är vår förmåga att normalisera det som en gång var oacceptabelt. Det vi från början tog avstånd ifrån blir genom små förskjutningar mindre stötande. På så vis är medlöparen inte bara ett offer för yttre tryck, utan också för sina egna psykologiska mekanismer.
Det som driver denna rörelse inom oss är vår tendens att efterrationalisera och våra kognitiva bias – de omedvetna tankemönster som får oss att rättfärdiga våra förändringar. Vi övertygar oss själva om att varje steg är logiskt och försvarbart. Små justeringar i språk och resonemang leder gradvis till förskjutningar av våra tidigare ställningstaganden. Hemligheten bakom denna osynliga förändring ligger i att vårt kognitiva system omformas vid varje steg. Våra själar är följsamma och anpassningsbara – de omstrukturerar sig för att hantera nya horisonter. Vad jag skriver om här är ju egentligen medlöperiet.
Men vad tänker vi egentligen på när vi hör ordet ”medlöperi”? Begreppet säger lika mycket om den som använder det som om den som utpekas. Det är också det som gör det så svårt att sätta fingret på.
Den som själv anpassar sig till något nytt vill sällan erkänna att en förändring sker. Ingen betraktar sig själv som ”medlöpare” – medlöparen är alltid någon annan, den som följer motståndarsidans rörelser. Och i slutänden är det alltid den som står som segrare som får definiera vem som var vad.
Men för oss i dag råder inget tvivel om vad det handlar om: den gradvisa rörelse där tidigare sansade och övertygade demokrater börjar lyssna till extremhögerns argument mot det demokratiska systemet i sin helhet.
Historiskt har totalitära regimer vuxit fram genom just denna successiva anpassning hos individer som från början kanske inte sympatiserade med utvecklingen. Det är det som är det mest oroväckande.
Och dessa små steg tas alltid i vardagen. De sker i realtid när vi sitter framför våra skärmar, när vi lyssnar till våra vänner och justerar våra åsikter för att bättre passa in i gemenskapen. För vem vill vara den som ensam ställer sig upp och säger: ”Stop och belägg!” Vi följer hellre med halvvägs för att inte hamna på kant. Vi lyfter sedan alla artigt våra vinglas och säger ”Skål och välkomna.”
Det är just därför vi just i vår vardag ska vara extra noggranna med hur vi rör oss.
En skymning sker gradvis, så att den som vistas i den knappt märker det. Ingen specifik gräns passeras, inget ögonblick markerar övergången. Det är bara en långsam tillvänjning, en anpassning till dunklet.
Vad betyder ordet ”manomani”? Ja, än så länge ingenting. Men om vi ska mejsla fram ett nytt ord för att fånga något av det som pågår i världen just nu, vore det en träffande kandidat. Dels för att det påminner om monomani, en sjuklig fixering vid en enda sak, dels om megalomani, en sjuklig överskattning av den egna betydelsen.
Vad skulle då detta nyord innebära? Jo, det skulle kunna omfatta en överdriven manlig upptagenhet vid sin egen virilitet och maktposition – en fixering vid styrka, dominans och kontroll, där manlighet inte bara ses som en identitet utan som ett projekt att ständigt befästa och förstärka.
I grunden handlar det om en ”naturlig” återgång till en tid då mannen ännu satt tryggt i högsätet – vilket i praktiken betyder före 1970-talet. Men det är inte så att han efter detta årtionde någonsin riskerat att förlora sin position. Våndan ligger snarare i rädslan för att den en dag ska glida honom ur händerna.
Det räcker att se på dagens politiska landskap eller sociala medier för att förstå hur detta ”manomania” tar sig uttryck. Från världsledare som bygger sin makt på en image av obeveklig styrka till nätforum där maskulinitet reduceras till en tävling i dominans. Men vad ligger bakom denna besatthet, och varför har den blivit så framträdande just nu?
Det som ligger till grund för denna nya manlighet, ibland gränsar till en sekulär andlighet, är den vilsenhet många män upplever i en värld som rör sig i motsatt riktning. Den moderna liberala demokratin – ja, den civilisationstrend som pågått sedan renässansen och upplysningen – har gradvis underminerat den traditionella, auktoritära maskuliniteten.
Nu har vi nått en kritisk punkt där mannen – eller snarare den biologiska hanen – nästan spelat ut sin roll. I en värld där samhällets regler alltmer syftar till att begränsa den toxiska maskuliniteten och dess drifter, känner han sig utmanövrerad. Detta är en oundviklig konsekvens av att en civilisation blir alltmer fredlig, trygg och jämlik.
Inför första världskriget (1914–1918) såg vi en liknande utveckling, då man talade om fredströttheten – en känsla av leda och rastlöshet som tycktes drabba männen särskilt hårt. Många kastade sig jublande in i kriget, som om det erbjöd en väg ut ur en tillvaro där deras traditionella roll höll på att urholkas. Det fanns en rädsla för att freden i sig skulle utarma den manliga identiteten – en rädsla som idag återkommer i en annan form.
Nu tycks detta krigiska spår återigen dominera männens föreställningar om framtiden. Det är inte bara fyra män i världens mäktigaste och folkrikaste länder som börjar slå på dessa trummor – känslorna genomsyrar hela spektrumet, från de allra rikaste till de mest prekära.
Prekariatet och kapitalet möts och tar tillsammans sina första steg mot att rasera det som tidigare byggts upp. De gör det genom att utmana det som en gång ansågs vara självklart. Därmed föds en revolutionär rörelse som slår mot det gamla, även om den klär sig i nykonservativa termer.
I dag har den så kallade ”manosfären” blivit ett digitalt skyddsrum för en manlighet i kris. Men det vore en förenkling att se den som enbart en extrem rörelse befolkad av incels och högernationalister. Tvärtom har dess idéer sipprat in i mainstream genom inflytelserika profiler som Joe Rogan, Elon Musk och Mark Zuckerberg – män som på ytan representerar olika sidor av modern maskulinitet men som alla, på sitt sätt, odlar en vision av mannen som en motståndskraftig, fri och självständig figur i en värld som påstås försöka kuva honom.
Vi ser hur teknokratin, med sina fixstjärnor i Silicon Valley, rullar ut en framtid där den manliga rationaliteten ska rädda oss undan kaoset. Samtidigt ekar en annan manlig röst från den politiska arenan: kraven på en återgång till ordning, disciplin och en tid då mannen fortfarande visste sin plats i världen. Dessa rörelser kan tyckas stå i konflikt, men de förenas av en gemensam övertygelse: att framtiden måste byggas på ett manligt fundament.
Och kanske är det just där i faran ligger. Historien visar att när manligheten känner sig hotad, svarar den inte med anpassning utan med motstånd. När världen blir för trygg, för jämlik, för förhandlingsbar, då kommer alltid en ny generation av män som vill slita upp den med rötterna. Inte för att de nödvändigtvis längtar efter förstörelsen, utan för att de tror att det är där, i rasmassorna, som de kan återfinna sig själva.
Dumhet och okunskap är kanske inte riktigt samma sak, även om de ofta går hand i hand. Jag kan exempelvis vara okunnig om mycket utan att för den skull vara dum, men den som är dum är vanligtvis även okunnig. Men när dumheten och okunskapen förenas i en enda riktad vilja står dock all världens klokskap maktlös.
Vad förenar oss människor? Vad skiljer oss från andra varelser?
Det klassiska svaret är förstås vår förmåga att tänka och klokt resonera – en självbild vi burit med oss sedan urminnes tider. Vi ser oss själva som skapelsens krona, begåvade med en själ, en gnista av det gudomliga. En gåva som, enligt en av myterna, Prometeus stal från gudarna och skänkte till människorna.
Det var denna gåva som gav oss vår unika förmågor – att minnas det förgångna, skapa föreställningar om framtiden och kommunicera med andra genom tal och skrift. Med insikten om dessa förmågor gav vi oss också själva namnet Homo sapiens – den tänkande, den kloka människan. Men är det verkligen klokskapen som förenar oss?
Nej! Knappast! Snarare är det vår bottenlösa dumhet.[i] Dumheten och okunnigheten är under vissa tider mer utbredda än all världens klokskap. De återfinns i alla läger, i alla samhällsklasser – och blir som mest förödande när de förenas i en motiverad folklig rörelse – i en ochlokrati. [ii]
Som den grekiske historikern Polybius framhöll: I demokratier leds folket av de mest dygdiga medborgarna, men i ochlokratier blir massorna – de lättmanipulerade – lätt byten för populistiska ledare och demagoger. Det är dumhetens predikament. Den ser aldrig vartåt det lutar, eftersom den saknar konsekvenstänkande. Den är inskränkt eftersom den saknar utblickar. Och den uppstår och återkommer i cykler.
Dessutom! Inte att förglömma, det som Dunning-Kruger-effekten visar: intelligenta människor antar att de är mindre intelligenta än de faktiskt är, medan de mindre begåvade tror sig vara långt mer intelligenta än de är, eftersom dessa inte har en susning om vad intelligens ens innebär.
Det som förenar människan är därför snarare vår benägenhet till dumhet, vår egoism och vår känslostyrda impulsivitet. Djur är också känslostyrda och egennyttiga – men de saknar den mänskliga dumhetens destruktiva potential. Vi skulle därför hellre ha betecknats som homo stupidus men begreppet är redan taget.[iii]
Dumheten finns nämligen bara hos varelser som också äger förmågan att vara kloka men som av bekvämlighet avstår. Därför eftertänksamhet och tankekraft kräver att man stannar upp och tillför lite extra energi till hjärnan, till tänkandet, som Daniel Kahneman beskriver i sin bok ”Thinking Fast and Slow”.[iv]
Vad vi kan se genom historien är att människan i grunden är lat och därför hellre väljer en stor genomskinlig lögn framför en liten dunkel sanning. Vi väljer hat och missunnsamhet framför medmänsklighet, följer hellre en dåraktig massrörelse än ställer oss på tvären. Den dumme tar sin dumhet för klokskap och är därmed också dömd att med tiden snubbla.
Men klokskap existerar förstås också. När klokskapen dominerar, frodas rättvisan; när dumheten råder, urholkas den. Som Konfucius sa: När kulturen får överhanden riskerar ett samhälle att förfalla till pedanteri och stelbent byråkrati. Men när naturen och det okontrollerade får övertaget, sjunker det ned i barbari. Verklig klokskap är konsten att hålla balansen mellan dessa två avgrunder.
Vi måste kunna bygga och skydda byråkratiska institutioner som bevarar gemenskap, fred och hälsa – utan att för den skull tillåta att den byråkratiska eliten, som alltid växer fram och klamrar sig fast vid sina positioner, blir autonom. Våra demokratiska institutioner måste vara självreglerande – ett absolut krav som Yuval Noah Harari bland annat betonar i sin senaste bok, ”Nexus: A Brief History of Information Networks from the Stone Age to AI”.
I dag ser vi snarare en dramatisk motsats: först en klåfingrig överstatlig styrning av vardagslivet, sedan dumhetens uppror mot densamma. Därefter träder den auktoritäre demagogen fram och påstår sig vilja återställa ordningen.
Efter en enastående civilisatorisk utveckling följer nu ett sammanbrott där den organiserade dumheten och okunskapen höjer rösten och kritiserar dem som betraktas som kulturens redskap: eliten – offentliga tjänstemän, de som bär glasögon, bor i storstäder, arbetar inom media eller innehar akademiska titlar. I dumhetens och okunnighetens ögon blir allt det de inte förstår suspekt, något som illvilligt skapats av en elit som endast ser till sina egna intressen. Och som VP J.D. Vance nyligen sade och citerade Richard Nixon: The professors are the enemy.
Vi måste därför förstå att dumheten och klokskapen inte bara är några abstrakta substantiv att ta lätt på, utan något djupt förankrat i människan. Dumheten manifesteras i människor av kött och blod. Vissa är dumma, andra onda, några kloka – och ibland vandrar vi förvisso genom livet och pendlar mellan både klokskaper och dumheter. Inget är statiskt och inget är för evigt – inte ens våra gränslöst upplysta själar. Men varje dag är det alltid upp till oss själva att välja i vilken riktning vi ska gå.
[i] Dumhet kännetecknas av brist på förmåga att fatta kloka beslut, resonera effektivt eller förstå komplexa situationer. Dumhet innebär ofta en oförmåga att anpassa sitt tänkande till nya eller förändrade omständigheter, och kan yttra sig genom handlingar eller tankesätt som är irrationella, kortsiktiga eller oförnuftiga. Det kan också beskrivas som en brist på kognitiv förmåga eller intellektuell kapacitet, i den meningen att en person inte förstår eller tolkar information på ett korrekt sätt, vilket leder till felaktiga slutsatser eller beslut. Dumhet kan också referera till en ovilja eller oförmåga att tillägna sig kunskap eller lärdom, trots att sådana möjligheter finns till hands.
[ii] Ochlokrati, från grekiskans ochlos, folkmassa, och kratos, makt.
[iii] Biologen och zoologen Ernst Haeckel använde termen Homo stupidos för att beteckna neandertalmänniskan.
[iv] Daniel Kahnemans Thinking, Fast and Slow beskriver två sätt att tänka:
System 1 – Snabbt, intuitivt och automatiskt. Det bygger på känslor och erfarenhet men är benäget för fel och kognitiva biaser.
System 2 – Långsamt, analytiskt och ansträngande. Det används för logiska resonemang och komplexa beslut men kräver mer energi och aktiveras sällan spontant.
Vi litar oftast på System 1, även när vi borde använda System 2, vilket leder till systematiska misstag i vårt tänkande. Något som vi kan benämna som dumhet.
Vad är det med ‘eliten’ som väcker så starka känslor? Är det deras privilegier, deras språk, eller känslan av att de lever i en annan värld? I orostider riktas våra blickar ofta uppåt, mot dem som vi håller ansvariga. Men vad handlar denna misstro egentligen om, och varför har den vuxit sig så stark? Svaret ligger kanske inte bara i vad eliten gör – eller inte gör – utan också i våra egna förväntningar och brustna illusioner.
Allt fler har yrvaket börjat nysta i vad det stora missnöjet med samhället, systemet och ‘eliten’ egentligen handlar om. Vad är det som ligger bakom detta missnöje, och vilka pekas ut när man uttrycker denna misstro? Otaliga trådar har redan hunnit spinnas, och det krävs mycket för att hitta en ny tåt som inte redan vävts in i de otaliga försök att nysta i vår tids tema.[i]
Inledningsvis kan jag bara konstatera att grunden för själva begreppet ‘elit’ är något flytande. Ordet kan appliceras på vissa individer inom en rad olika områden, vilket innebär att begreppet oftast behöver preciseras för att ange vilken grupp som åsyftas: den kulturella eliten, den politiska eliten, den litterära eliten … och liknande.
Ordet ‘elit’ syftar ursprungligen på de främsta eller mest framstående inom en viss grupp. Men i dag används det ofta pejorativt för att beskriva grupper som upplevs ha blivit för dominerande inom sina områden. När vi talar om misstro mot ‘eliten’ avses därför sällan de bästa i ursprunglig mening. I stället behöver vi ställa frågan: Vilken elit syftar missnöjet på, och vilka är det som misstror?
Förenklat handlar det om att den fattige misstror den rike, den rike misstror den som begränsar hans rikedom, den obildade misstror den bildade, och den okultiverade misstror den kultiverade. Så långt är mönstret enkelt.
På så vis ser det också ut som om misstron riktas snett uppåt, mot en nivå där man identifierar en grupp som orsaken till sina egna tillkortakommanden eller maktlöshet – vare sig det nu handlar om behovet av sjukvård, rätten att följa Guds bud eller önskan att slippa bidra till den första gruppens krav. Och med dessa olika, ofta motstridiga, känslomässiga riktningar skapas med tiden en perfekt storm som till slut kan förflytta en nations riktning.
För dem som befinner sig på samhällets mindre inflytelserika nivåer framstår det som att de på högre positioner – vare sig det gäller politik, ekonomi, media eller kultur – lever i en främmande värld, där vanliga människors slit och vardag inte existerar.
Missnöjet riktas då mot den politiska elitens makt, kulturelitens konstlade ideal, storstadsbornas arrogans eller akademikernas fikonspråk. Därmed har vi täckt en liten del av vad ‘elit’ innebär för många som använder sig av detta ord som då mer blivit till ett negativt epitet. Man kan med andra ord säga att det utbredda missnöjet med de styrande klasserna är ett ogillande av en maktsfär som man antingen upplever som alltför närvarande och klåfingrig – eller som alltför fjär och likgiltig.
Användningen av begreppet fungerar då främst som ett flytande attribut för en dold men påtaglig maktsfär som ritar upp de kartor vi andra förväntas rätta oss efter. Kartor som ofta upplevs motarbeta våra intressen eller stå i konflikt med den verklighet många lever i. Detta har fått allt fler att känna sig vilseledda och i vissa fall helt enkelt borttappade.
Missnöjet riktas då mot något mer konkret, som får representera orsaken till frustrationen, och drabbar i förlängningen det övergripande samhällssystemet – och i denna stund är det den liberala demokratin som främst drabbas eftersom denna får bära hundhuvudet.
Men allt detta vet vi redan, och kunskapen leder oss inte vidare. Så frågan får istället bli: Finns det några andra pusselbitar i allt detta som vi tidigare inte plockat fram?
Kan det eventuellt vara så att förväntningarna på livet och vad den liberala demokratin kunnat erbjuda har varit för högt ställda? Är det synen på den ouppnådda jämlikheten och den upplevda ofriheten som fått allt fler att helt enkelt resignera och tappa tron till systemet?
Är det ett resultat av en djup besvikelse över alla de icke realiserade idéer som i grunden bär upp själva frihetstanken? Har den liberala demokratin i själva verket ingivit människan falska förhoppningar med allt sitt tal om jämlikhet, rättvisa och frihet, så att det nu är de brustna förhoppningarna som tynger den?
Visst, demokratin har levererat, men den har också haft som övermäktig målsättning att skapa goda förutsättningar för alla – för ensamstående mödrar, för invandrare, för färgade, för dem med särskilda behov. För både fattiga och rika, och det är just dessa stora löften och förväntningar som nu börjar slå tillbaka, när allt fler hamnar mellan de stora ambitionerna och de som tidigare stod högre i de sociala hierarkierna också tvingas se sina positioner dalande, samtidigt som många av de sämst lottade fått det bättre. Vår upplevelse av ekonomisk tillfredsställelse är inte bundet till exakta kronor och ören utan relativ, beroende på vår närmaste ekonomiska sfär – de vi har nära oss och kan jämföra oss med.
Man skulle också kunna se det som att den liberala demokratin därmed rubbat vad många uppfattar som de naturliga hierarkierna genom att åstadkomma så mycket nytta för de sämst lottade att de tidigare så stabila positionerna skakats om. Vilket då främst drabbat medelklassen och de vilsna männen, som tvingats se sin tidigare status degraderas i takt med att de lägre klasserna och kvinnorna fått förbättrade förutsättningar och positioner.
I sådana fall var det ett svek mot en övergripande del av befolkningen, som inte upplever sig ha fått det bättre förspänt och som nu bestraffar systemet genom olydnad och uppror. Men det är förstås bara en liten del av historien.
Ett mer avgörande svek inträffade också när den liberala eliten[ii] tappade markkontakt och därmed komprometterade förutsättningarna för sina egna ansträngningar och ambitioner.
De bjöd in alla till dans, men var oförberedda på att många av gästerna inte visste hur man skulle följa utan snarare började engagera sig i konflikter och aggression. Den stora men förblindade ideologin blev så småningom ett svek mot den liberala demokratin själv. Dess ideologiska ramverk undergrävde gradvis de grundläggande förutsättningarna för sin egen överlevnad.
Efter allt detta nystande med trådar som korsar våra samhällen och kontinenter i försöken att sammanfoga en bild av orsakerna bakom vår kulturs utveckling, måste jag nu vända blicken mot något mer grundläggande: Vad är det i vår existentiella tillvaro som får oss att gång efter gång trampa på samma minor? Dessa försök för oss sakta vidare, steg för steg.
[i] José Ortega y Gasset skrev Vår tids tema (på spanska El tema de nuestro tiempo) 1923, och boken behandlar de stora förändringarna i samhället och kultur i början av 1900-talet.
[ii] Med den ”liberala eliten” avses de som främst kommit att upprätthålla systemet i all dess komplexitet; såsom politiker, media, offentliga tjänstemän, byråkrater inom olika myndigheter och organisationer (nongov) och utbildningsinstitutioner.
Hur börjar man egentligen en text om dumhet? För några år sedan gjorde jag ett försök med ett inlägg med just titeln ‘Dumbommarnas sammansvärjning’, men då kändes ärendet inte riktigt moget. Det fanns en rädsla för att framstå som en del av en kulturell elit som klagar över hur den dåliga smaken tagit över politik, konst och kultur. Idag känns det däremot både naturligare och mer befogat att lyfta detta igen. Tiderna förändras.
Den västerländska människan och civilisationen har länge förknippats med vetenskap och kunskap, ideal som kulminerade i upplysningens rationalitet på 1700-talet … men stopp och belägg, för det där stämmer ju inte.[i]
När vi talar om människan och civilisationen i svepande termer riskerar vi att missa den komplexa verkligheten. Faktum är att den västerländska människan inte alls kännetecknas av en hög beundran för vetenskap och kunskap – snarare motsatsen. Under långa perioder har andra ideal, som religion och tradition, dominerat. Påståendet att västerländsk civilisation har prioriterat rationalitet och kunskap är därför en anakronism.[ii]
I västerlandet har det snarare alltid funnits människor som nöjt sig med de mest basala kunskaperna och inte strävat efter något mer. Samtidigt har det också funnits grupper som aktivt försökt rasera det sunda förnuftet och kunskaper som inte passat in i deras världsbild, ofta med omfattande konsekvenser för hela samhället. Historien erbjuder flera exempel på detta, från religiösa och ideologiska konflikter till kulturella revolutioner. Kanske är det rentav detta som mer än något annat kännetecknar den så kallade ”västerländska andan” – en ständig kamp mellan att bevara och omstörta.
Historien har alltid präglats av en kamp mellan natur och kultur, mellan vidskepelser och vetenskap, samt mellan myt och fakta – ofta sammanflätade på intrikata sätt. Man kan till och med hävda att människan och civilisationen alltid har varit en del av en cyklisk process mellan dessa två krafter: de som bygger upp kultur och samhälle, och de som nedbryter och förgör.
Här stöter en text som denna på ett ytterligare hinder: när vi använder värdeladdade ord som ‘bygger upp’ eller ‘förgör’ är de alltid knutna till ett specifikt perspektiv. Vi måste vara försiktiga med att använda sådana ord, men samtidigt är de oundvikligen närvarande i alla våra utsagor, vare sig vi vill det eller inte. De är en del av vårt predikament. Vi mäter världen utifrån vår egen förmåga att uppfatta den.
Det är därför också lite extra knivigt att skriva den här typen av reflekterande texter. För att lyckas med det måste man både inta ett brett meta perspektiv[iii], men samtidigt också tydliggöra sitt eget mer personliga perspektiv. I synnerhet då man behandlar ämnen som rör sådant som gott och ont, eller som här, intelligens och dumhet. Med detta sagt …
När en civilisation som vår, byggd på upplysning och vetskap, slutligen når en viss nivå av förfining, uppstår lätt en diskrepans mellan högt och lågt – mellan det som skapats av människan och det som är mer naturligt. Bland försokratikerna[iv] betonades denna särskiljning som avgörande för att förstå och diskutera komplexa samband. Man benämnde motsatsparet nomos och phusis.[v]
Nomos syftade på det som skapats av människan, så som lagar och traditioner, medan phusis representerade den orörda naturen. Att hålla dessa begrepp aktuella är viktigt, för utan dem leder samhällsdiskussioner ofta ingen vart.
Jag kan odla tomater i mitt växthus, laga goda middagar och ta hand om hönsen, men jag har inte den blekaste aning om hur bitcoin-mining fungerar. Jag har inte heller mycket koll på hur allt annat runt omkring mig snurrar och går – routern, datorn, internet, WoordPress… Det finns alltså ett växande avstånd mellan det jag förstår och de tekniska landvinningar som omger mig.
Med naturens inneboende kraft tenderar därför basen, där jag då råkar befinna mig, över tid att bli allt bredare och mer omfattande än den alltmer spirande toppen. Och när skillnaderna blir för stora ökar risken för ett dramatiskt skifte.
Civilisationen så som vi känner den kan då börja röra sig från en elitistisk meritokrati, via oligarki, till en kakafoni eller rättare sagt, till en kakistokrati.[vi] Det leder med andra ord till att de mindre kunniga, eller – för att uttrycka det i klartext – dumskallarna, tar revansch mot all form av högburen ideologi och vetenskap.
Det är också i denna rörelse vi nu befinner oss. Men detta sker också av naturnödvändighet, eftersom en civilisations höjd alltid är beroende av dess bas. Ju högre civilisationen strävar, desto starkare konstruktion krävs. Därför måste basen växa sig större för att kunna bära tyngden av de alltmer utvecklade tornspirorna. Detta kan rent visuellt gestalta processen. För övrigt har denna bild inget med verkligheten att göra. Det är bara en analogi.
Det tragikomiska i detta resonemang är att de minst begåvade aldrig själva kan nå en position där de kan omkullkasta civilisationen. Det är först när systemet har givit dem styrka och nödvändiga verktyg som de får makt och kan vända det ryggen.
För att konkretisera detta: Den liberala demokratin har hittills gett de minst kunniga upprättelse, styrka och tillräcklig bildning för att kunna samlas och göra sina röster hörda, vilket i sin tur lett till uppror mot systemet och krav på revansch.
De som befinner sig längst ned i samhällets sociala struktur har möjligen förmågan att riva ned ett komplext samhällssystem, men inte kunskapen att bygga upp något motsvarande – detta uppdrag överlämnas därför till andra. På flera platser i världen idag överlämnas just dessa förhoppningar om ett bättre liv till påpassliga demagoger som, med starka röster och tvivelaktig moral, erbjuder sig att leda de frustrerade.
Efter att ha slängt ur sig en sådan här harang till klokskapens lov och dumhetens varnagel, bör jag förstås, för att inte tappa greppet, också börja bena upp vad vi egentligen menar med ord som ‘klokskap’ och ‘dumhet’.
Till att börja med måste vi klargöra att begreppet ‘dumma’ ofta används som ett nedsättande epitet för personer som tänker annorlunda än vi själva. Det är dock inte den typen av dumhet jag främst syftar på här.
Jag har också använt två parallella bilder av dem som inte hänger med i det civilisatoriska bygget: dels ‘dumheten’, dels vad jag kallar den kulturella ‘basen’. Dessa två aspekter bör dock inte likställas eller sammanblandas, även om de ibland sammanfaller i sitt gemensamma utanförskap och oförstående inför kulturens utveckling.
Här i detta försök handlar det företrädesvis om den klassiska definitionen av dumhet, som historiskt har betraktats som en kognitiv brist. Man anses vara ”dum” om man inte kan tänka efter före, om man ignorerar fakta eller om man upprepar misstag utan att lära sig av dem. Dess motsats, ”klokskap”, kännetecknas av förmågan att stanna upp, reflektera och använda både erfarenhet och sunt förnuft för att fatta välgrundade beslut.
Det som kanske allra tydligast kännetecknar de dummaste är också avsaknaden av insikt om sin egen dumhet.[vii] De agerar och resonerar som om de hade fullständig koll på sin verklighet. Detta är sannolikt en följd av dumhetens grundläggande brist på självinsikt och kunskap – två brister som ofta går hand i hand.
För att undvika en alltför nedlåtande ton gentemot denna dumhet, låt oss i stället granska vad dessa ord faktiskt innebär. Därefter kan vi ställa oss en samvetsfråga: I vilken kolumn skulle vi själva helst vilja befinna oss? Och var vill vi se våra vänner, arbetskamrater och ledare?
Dumhet
Klokskap
Brist på förståelse eller rationellt tänkande.
Förmåga att tänka kritiskt och balanserat.
Impulsivitet och oförmåga att lära av misstag.
Lär av erfarenheter och ser långsiktiga konsekvenser.
Ignorerar fakta och konsekvenser.
Tar hänsyn till fakta och gör välgrundade val.
Påverkas starkt av fördomar eller antaganden.
Kan ifrågasätta egna och andras antaganden.
Kunskap används fel eller inte alls.
Kunskap appliceras för att skapa nytta.
Resonerar situationsspecifikt och kontextberoende.
Resonerar mer övergripande och tidlöst
Fortsätter göra samma misstag utan reflektion.
Reflekterar över misstag och förbättrar framtida val.
Utfallet är givet – ingen vill vara eller bli betraktad som dum. Lika lite vill vi umgås med eller styras av personer som, enligt denna definition, kan klassas som dumma. Samtidigt måste vi inse att de faktiskt existerar, dumskallarna. För vi stöter dessutom på dem eller hör talas om dem vareviga dag.
Med detta sagt kan vi nu därför återgå till huvudspåret här, som handlar om hur språk och memer används som de främsta verktygen inom propaganda och påverkansoperationer för att styra människors tänkande och därmed också deras uppfattningar i en viss riktning.
Hur väl sådana operationer lyckas beror på hur mottagliga individerna är för budskapen. Mottagligheten beror i sin tur på den kognitiva standard som återfinns hos den aktuella målgruppen. Enligt definitionerna i kolumnerna ovan kan man konstatera att individer som kännetecknas av de bristande funktionerna i vänsterkolumnen är lättare att påverka än de som befinner sig i högerkolumnen. Det kan vi utgå från, eller hur?
Det är därför följdriktigt, och något vi idag ser, att olika samhällsomstörtande påverkansoperationer främst riktas mot denna svagare grupp, eftersom det i huvudsak är där man får störst gehör för sina budskap.
Frågan är nu om ämnet blivit så uppenbarat att vi nu äntligen kan börja genomlysa det, eller om det fortsättningsvis ska stuvas undan i godtrogen liberal medkänsla för dessa personers ogynnsamma position i världen. Samtidigt som då ser vi hur denna grupp nu riktar sin frustration – som härstammar från ett missnöje med att inte ha fått det bättre eller att inte befinna sig högre upp i den sociala hierarkin – mot just den liberala demokratin. Det är detta som är kontentan av ”dumskallarnas sammansvärjning” och det kanske ändå inte är så fasligt dumt när allt kommer omkring.
Som ni kanske märker har jag här inspirerats av en populär retorisk stil som kallas att ‘väva’ samman en text – en metod som, enligt Donald Trump, är det mest briljanta sättet att få något vettigt sagt.
“You know what the weave is? I’ll talk about like nine different things, and they all come back brilliantly together, and it’s like, friends of mine that are, like, English professors, they say, ‘It’s the most brilliant thing I’ve ever seen.’”
[i] Upplysningstiden, som sträckte sig från slutet av 1600-talet till början av 1800-talet, var en intellektuell rörelse som betonade förnuft, vetenskap och individuell frihet.
[ii] En anakronism är något som felaktigt tillskrivs en annan tidsperiod än den det egentligen tillhör, ofta som en historisk missuppfattning.
[iii] Metaperspektiv innebär att betrakta eller analysera något från ett övergripande eller reflexivt synsätt, ofta för att förstå de underliggande antagandena eller strukturerna.
[iv] Försokratikerna var de tidigaste grekiska filosoferna, verksamma före Sokrates, som ofta behandlade frågor om naturens fundament och hur världen är uppbyggd.
[v] Begreppen nomos och phusis, som användes av försokratiker och återspeglar två grundläggande perspektiv på världen: nomos refererar till människans skapelser och regler (lagar, kultur), medan phusis refererar till naturens oföränderliga och naturliga ordning.
[vi] Termen ”kakistokrati” kommer från det grekiska ordet kakistos ( det sämsta) och kratos (makt), och det började användas för att beskriva ett styrelsesätt där de mest inkompetenta eller mest korrumperade styr.
[vii] Dunning-Kruger-effekten, som beskrivs av psykologerna David Dunning och Justin Kruger (1999), handlar om en kognitiv bias där personer med låg kompetens inom ett ämnesområde överskattar sin egen förmåga, ofta på grund av bristande självinsikt.
I avsaknaden av referenspunkter, vilka är vi och vart är vi på väg?
Det förra inlägget avslutades lite abrupt med Richard Dawkins idé om memer – idéer, bilder och berättelser som sprids, muterar och får fäste i kulturen, likt en epidemisk farsot. Dessa memer sipprar in i våra föreställningar utan att vi märker det.
Texterna här under huvudtiteln ”En perfekt storm” har hittills främst kretsat kring vad som driver utvecklingen av vissa skeenden i vår tid – främst då de politiska rörelserna som gått från relativ stabilitet till relativt kaos.
Min förundran har bland annat handlat om att förvandlingarna ser ut att ha skett mitt under näsan på oss – och att vi just därför haft svårt att upptäcka dem.
I det förra avsnittet togs bland annat upp vår förändrade syn på demokratin – en tankens utveckling som tidigare knappast varit möjlig. I vår liberala eufori har många av oss kapat förtöjningarna till historien och de krav som följer med kunskaper och auktoriteter. Vi har blivit så öppna och fria att vi nu kan välja att bortse från det mesta och till och med ifrågasätta den politiska friheten i sig.
Det är som om dessa skiften i synsätt sker i det tysta. Vi glider obemärkt in och ut ur våra föreställningar utan att ens lägga märke till det själva. Hur kan det komma sig?
Kan det vara så att vi står så nära våra egna minnen och uppfattningar att de bildar själva kärnan i vår identitet – att vi ingenting annat är än just dessa minnen och mätande omdömen. Och just därför märker vi inte heller av våra ändrade vyer eller mentala förflyttningar. Vilket skulle kunna bero på att det, vid sidan av dessa rörelser, saknas några fasta referenspunkter. Det kan också förklara varför våra tankar och minnen är så anpassningsbara: de omskapas och flyter smidigt med i våra medvetandeströmmar. Vi är dessa strömmar; vi både är och inte är, för att tala med den gamle grekiske filosofen Herakleitos, vilket jag gärna gör då och då.[i]
Jag misstänker att en av orsakerna till våra glidande ställningstaganden främst är på grund av att det inte finns någon oföränderlig grund i oss. Detta är förstås inte bara min tanke, utan också en skrämmande möjlighet som lyfts fram inom den moderna neurovetenskapen.[ii] En forskning som bland annat otacksamt letar efter att hitta det vi genom årtusenden kallat ”själ”.
Och det är här Dawkins gamla memer åter kommer in i bilden. Dessa färdas ju inte ensamma eller isolerade, utan i formationer – som tunga regnmoln på himlen.[iii]
Vi kan ta vilket ord som helst i vårt begränsade ordförråd, till exempel ordet ”träd”. För att förstå dess mening och betydelse behöver det ackompanjeras av en rad närbesläktade begrepp och stödord, som vi också förutsätts känna till, såsom ”gren”, ”rötter”, ”blad”, ”bark”, ”skog”, ”fotosyntes”, ”buskage” och så vidare. Och varje sådant ord har i sin tur också sina nära släktingar. På så sätt får vi med ordet ”träd” flera andra ord på köpet. våra begrepp är sammantvinnade med sina nära släktingar, skulle man kunna säga. Jag tror dessutom att detta var vad Wittgenstein antydde med sin rep-analogi, vilket förstås kräver en egen liten fotnot här.[iv]
Vad jag vill komma fram till är att när vi tar till oss ett begrepp, skapar det i förlängningen nya horisonter – på gott och ont. Vi kanske lyssnar på en podcast eller följer en influencer, och utan att veta om det fångar vi upp nya skiftningar och nyanser i vårt förhållande till världen. Orsaken till att vi inte märker av dessa värdeförskjutningar är att de till en början inte är uttalade; de ligger inbäddade i diffusa ord-cluster som vi tar till oss. Därefter kan vi inte heller härleda var ifrån de kommer eller vart de kommer att leda. Det ligger, så att säga, inbakade i språket, i vårt logos.
Om någon finner resonemanget lite abstrakt och filosofiskt, så ska ni definitivt inte börja arbeta i en underrättelsetjänst eller med driven propaganda.För detjag skissar fram här är nämligen grunderna för de insikter och den logik som inspirerade de mest framgångsrika påverkansoperationerna i historien: den kommunistiska under 1920-talet, den nazistiska under 1930-talet och, mer nyligen, det ryska initierade kulturkriget som nu drabbar oss på alla fronter.
För att kunna påverka oss i en riktning behövs först och främst kanaler för kommunikation och sådana finns det gott om i dag. Därefter krävs också en insikt i vår djuriska natur, vad vi känner för olika saker. Därför det är i huvudsak våra känslor som ska aktiveras. Sedan behövs kunskap om hur man via språket skapar dessa möjligheter att locka, lura och övertyga människor om än det ena än det andra.[v]
Som tidigare påpekats märker vi ofta inte vad som påverkar oss, eftersom det saknas naturliga referenspunkter i våra medvetandeströmmar. För att motverka detta flytande tillstånd har vissa valt att införa vad man kallar principer – robusta ställningstaganden att hålla fast vid när allt annat förändras.
Frågan är vart dessa resonemang kommer att leda men det kan man förstås aldrig riktigt veta på förhand. Men personligen har jag en föraning om att de kommer att ta steget vidare över till en fördjupning av något som texten tidigare bara snuddade vid, det vill säga, om kakistokratins framryckningar eller för att tala klarspråk: om dumbommarnas sammansvärjning och hämnd.
[i]Herakleitos och strömmar: Herakleitos ansåg att förändring är den enda konstanten och använde metaforer som flodens ström för att beskriva verklighetens ständiga rörelse och dynamik.
[ii]Neurovetenskap och identitet: Forskning har bl.a. visat att hjärnan är plastisk, vilket innebär att våra tankar och minnen kan förändras beroende på nya erfarenheter, vilket förklarar varför vår identitet och föreställningar är så anpassningsbara.
[iii]Richard Dawkins och memer: Dawkins introducerade ”mem” i The Selfish Gene (1976) för att beskriva idéer och kulturella uttryck som sprids och förändras likt virus. Memer förklarar kulturell evolution på samma sätt som gener förklarar biologisk evolution.
[iv]Wittgenstein och rep-analogin: Wittgenstein beskrev språkets funktion genom att likna förståelsen av begrepp vid ett rep, där varje del är kopplad till andra. Begrepp får mening genom sina relationer med andra begrepp, vilket belyser språkets dynamik.
[v]Historiska påverkansoperationer: Under 1900-talet använde totalitära regimer som de kommunistiska och nazistiska rörelserna påverkansstrategier för att forma offentliga åsikter genom media och utbildning. Detta fenomen är fortsatt aktuellt i dagens geopolitik, exempelvis genom ryska informationskrigföringsstrategier.
Den knepiga frågan som avslutade förra inlägget var om vi ägde ett språk eller om språket ägde oss. Det mest troliga svaret är nog ett både och. Å ena sidan får vi tillgång till ett språk och kan inom vissa gränser formulera oss och tänka fritt, men å andra sidan är vi fångade i ett språkbruk som sätter ramarna för vad vi kan tänka och uttrycka.
Det som exempelvis sätter gränser för vad jag kan skriva är mitt personliga ordförråd och de språkliga variationer jag kan utvinna ur detta. ”Förråd” är dessutom ett bra beskrivande ord. Men som vi vet varierar storleken på dessa förråd från människa till människa. Detta blir ett problem när vi försöker resonera kring hur människan gör eller inte gör, eller hur hon är eller inte är. Det är svårt att hitta någon typisk ”urmänniska”. Eller, uttryckt på ett annat sätt: människans minsta gemensamma nämnare är att vi går på två ben och att våra huvuden sitter högst upp. För övrigt är vi ganska olika, särskilt när vi närmar oss våra mentala kapaciteter, där den språkliga förmågan ingår.
Ska inte sticka under stol med att det jag skriver här kan utläsas som att jag menar att det finns en liten spillra av en intelligentia (där jag själv gärna placerar mig) och därutöver en alldeles för stor skara fåordiga men nyttiga idioter.[i]
Det är en fullt rimlig läsning som jag förstår att man kan göra, men jag ber er att hålla tillbaka era ryggmärgsreflektioner ett ögonblick. Att undersöka ett fenomen kräver nämligen ibland att man tar ett steg tillbaka, kanske till och med ett steg upp, för att få en bättre överblick. En sådan blick kan då lätt framstå som distanserad, kanske till upplevas som lite von oben. Jag kommer att återvända till detta längre fram, eftersom perspektivet i sig inte lämnar mig något annat val.
För att kort sammanfatta vad samtliga dessa försök nu handlar om: De sonderar de mekanismer som gör att vi så lätt och okritiskt tar emot och förvaltar budskap – budskap som ibland saknar grund, och i andra fall enbart syftar till att manipulera oss. Ett tydligt exempel på detta ser vi i USA:s valresultat 2024, där en uppenbar charlatan och bedragare fick ett förvånansvärt stort genomslag.[ii]Många har sedan dess undrat: hur kunde detta hända? Vad låg egentligen bakom? Det är denna fråga våra tankar måste arbeta vidare med.
Jag har bland annat noterat att det på senare tid blivit allt vanligare att ifrågasätta om demokratin verkligen är det bästa styresskicket i vår problemtyngda värld. Dessa funderingar hörs nu från många håll – både från filosofer och från vanligt folk. Det ska dock förtydligas att filosofer, förstås, också någonstans måste räknas till gruppen vanligt folk.
Det har blivit allt vanligare att uttrycka frustration över och påpeka de inbyggda bristerna i det demokratiska systemet – svagheter som gör demokratin oförmögen att fatta stora och avgörande beslut, som exempelvis om miljön eller invandring. Detta må vara sant, men denna växande osäkerhet har samtidigt skapat en spricka i de tidigare otänkbara självklarheterna, vilket har gjort det möjligt för uttalade antidemokrater att inte bara komma till tals, utan även nå makten.[iii]
Jag ser vår utveckling idag som en slags kollektiv tankeprocess som sveper över världen. Vad händer när föreställningar förändras på detta sätt? Vilka krafter får dem att ändra riktning?
De yttre skeendena är i stora drag uppenbara. Vi ser att allt fler, av olika orsaker, blivit missnöjda med vad man uppfattar som den rådande situationen. Denna iakttagelse ligger också till grund för många av de förklarande resonemang man kan höra av kunniga uttolkare idag.
När det gäller vår kollektiva förmåga till uttryck. Vi har ett ständigt bakgrundsflimmer från olika mediekanaler och röster som försöker tränga in i oss och göra oss till språkrör för olika idéer, eller få oss att konsumera vissa trender, varor och tjänster.
Vi har i bakgrunden under lång tid också en erfarenhet av en ökad globalisering, pluralism och individualisering, samt en minskning av vad som tidigare ansågs vara viktiga medborgarengagemang. Vilket påminner om den trend för narcissism och social isolering som beskrevs redan av Robert Putnam i Den ensamma bowlaren (2000)[iv] och Christopher Lasch i Den narcissistiska kulturen (1979). [v]
Vad jag därmed bara vill poängtera är att de tidstrender vi försöker förstå oss på i dag kan ha uppstått för bra så mycket länge sedan. Det är dessa tidsperspektiv vi måste ta hänsyn till, även om tankar och kulturyttringar idag sprids och får fäste allt snabbare.
Om vi ser på allt detta flimmer som ett gigantiskt moln av budskap som påverkar vårt samhällsklimat och kultur, kan vi konstatera att dessa budskap till största del består av litterära verk, filmer, språkliga attityder, jargonger, ord och bilder – sådant vi tar in och låter oss påverkas av. Det är det här vi har att arbeta med, eller snarare röra oss inom, för att återknyta till ingressen till denna text.
Redan 1976 introducerade Richard Dawkins begreppet ‘memer’, som då var tänkt som något skarpare och mer specifikt än de mer utslätade internet memes vi numer känner igen från sociala medier.[vi]
En meme, i Dawkins bemärkelse, var en idé, ett beteende eller en stil som sprids genom imitation från person till person inom en kultur. Den fungerar som en bärare av kulturella idéer och symboler som kan överföras från ett sinne till ett annat genom skrift, tal, gester och ritualer. Dessa memer kan betraktas som kulturella motsvarigheter till våra biologiska gener, eftersom de självreplikerar, muterar och reagerar på intryck.
För vissa av er börjar nu dessa texter få skarpare konturer, vilket gör att du som läsare också kommer att få en allt klarare bild av vart vi är på väg. Steg för steg.
[i]Begreppet ‘intelligentia’: ‘Intelligentsia’ syftar traditionellt på en klass av intellektuella eller utbildade eliter som formar kultur och politik.
[ii]USA:s val 2024: Detta syftar på den oväntade framgången för Donald Trump i USA:s val 2024, vilket väckte debatter om vissa mediers manipulativa roll, desinformation och urholkningen av demokratiska normer som formar den allmänna opinionen.
[iii]Frustration med demokratin: På senare år har debatten om demokratins begränsningar ökat, där vissa pekar på dess oförmåga att hantera brådskande globala utmaningar som klimatförändringar och migration. Denna trend diskuteras bland annat i How Democracies Die av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt, som undersöker demokratins sårbarhet. Även boken ”End times” av Peter Turchin undersöker dessa sårbarheter.
[iv]Robert Putnams Den ensamma bowlaren: Robert Putnam analyserar i Den ensamma bowlaren nedgången i medborgerligt engagemang i USA, med fokus på upplösningen av traditionella gemenskapsstrukturer.
[v]Christopher Laschs Den narcissistiska kulturen: Christopher Lasch kritiserar i Den narcissistiska kulturen framväxten av en självcentrerad individualism och dess kulturella konsekvenser under senare delen av 1900-talet.
[vi]Richard Dawkins begrepp ‘memer’: Dawkins introducerade termen ‘meme’ i sin bok Den själviska genen från 1976. Han beskrev memer som enheter för kulturell överföring, liknande biologiska gener, som sprids genom imitation. Detta ursprungliga koncept skiljer sig från dagens utvattnade användning av termen inom sociala medier.
Det finns så många hinder – och ofta är vi själva det största. Våra egna skuggor skymmer sikten för sådant som annars hade varit mer uppenbart.
Om det här låter lite kryptiskt kan det vara läge att uttrycka samma tanke på ett lite enklare sätt:
Man står oftast själv i vägen för sin förståelse av världen och det är något man måste väga in när man betraktar den.
•••
Om textens inriktning nu känns lite oklar är det inte så konstigt – jag vet det knappt själv. Men i skrivande stund, likt en skeppare vid rodret, börjar jag ana hur den här resan ska fortlöpa. Sedan måste jag också medge att jag, ju längre texten fortskrider, får en allt klarare känsla för hur den även kommer att utvecklas. Det hela sker så att säga, steg för steg, mening för mening. Och jag antar att detta även kommer att bli en av huvudspåren i denna text, själva utvecklingen av en tankegång.
Just nu fick jag ett infall att skriva om en ekorre. Men inte vilken ekorre som helst, utan den som William James ”drog fram ur rockärmen” under en diskussion med vänner på en bergsvandring. Självklart menar jag det här med ”rockärmen” inte bokstavligen – James var ingen trollkarl – det är bara ett talesätt för att han plötsligt kom på en lysande historia. *
I berättelsen beskriver han en situation där en person försöker gå runt ett träd för att få syn på en ekorre, som ständigt håller sig på trädets motsatta sida. Efter flera varv har personen fortfarande inte fått syn på ekorren. De rör sig samtidigt, bröst mot bröst, som ett dansande par. Frågan blir då: Har personen verkligen ”gått runt” ekorren, eller inte?
Vi lämnar nu William James och hans ekorre, men det han gör oss uppmärksamma på är centralt även för det fortsatta temat här.
I tidigare inlägg här under temat ”En perfekt storm” har jag diskuterat olika faktorer som kan tänkas ligga bakom dagens uppgivenhet inför det politiska systemet. Först handlade det om manlighetens vilsenhet. Därefter om frustrationen över upplevda orättvisor. Det tredje inlägget berörde det nya uppvaknandet, woke, och den starka kritik detta väckt, särskilt från högern. I det fjärde inlägget tog jag så upp myten om Babels torn och dess relevans i vår tid. Slutligen diskuterades i det femte inlägget de samverkande krafter som driver på en kaotisk samhällsutveckling.
På liknande sätt skulle man kunna fortsätta att lista otaliga små och stora faktorer som bidrar till dagens situation. Men det skulle bli lite som i Tusen och en natt, där Scheherazade varje kväll berättar en ny saga för Sultan Shahriyar för att hålla sig vid liv. Precis som i sagan ges det inte någon gräns för de faktorer som kan skapa en perfekt berättelse.
Vi bör förstås alltid lyfta fram de mest framträdande aspekterna, de vi behöver förstå. Men någonstans måste vi vända perspektivet och ställa en större fråga: Hur kommer det sig att alla dessa faktorer får fäste och driver en utveckling som få egentligen vill ha? Varför får vissa berättelser under vissa tidsepoker en sådan framträdande roll?
James’ ekorrhistoria handlar om perspektiv: Vad innebär det egentligen att ”gå runt”? Är det att röra sig relativt ett objekt, eller att betrakta alla dess sidor? Svaret beror på definitionen – precis som våra konflikter ofta gör i större frågor. Världen i dag bjuder på många konflikthärdar som uppstått av mindre oenigheter än detta enkla exempel. Och kanske är det här som texten måste fortsätta: i riktningen av våra skiftande perspektiv.
För att återgå till serien En perfekt storm där texterna handlar om människans utsatthet och situationer där hon börjar formulera sina upplevelser och agerar enligt ett språkligt flöde av specifika ord. För tydlighetens skull kan man ta och exemplifiera genom att lyfta fram uttrycket ”Make America Great Again” och hänvisa till den språkliga kultur ur vilket det uppstått.
I Filosofiska Undersökningar skriver Wittgenstein att ordens mening beror på var vi befinner oss i den språkliga labyrinten – de får sin fulla betydelse först när de placeras i ett specifikt sammanhang. Det är först när enskilda ord flätas samman med andra som de bildar en mening, både språkligt och innehållsmässigt. Ordet ”mening” i sig är ett exempel: dess betydelse blir tydlig först genom den kontext det används i, precis som här. **
Vi skulle här kunna säga att vi troligen resonerar och agerar efter det ordkonglomerat vi råkar befinna oss i. Man kan se det som om vi har tillgång till ett begränsat antal ord, klossar med specifika former och färger, och kan därför inte bygga något vid sidan av vad dessa kan åstadkomma. Vår förståelse av världen begränsas av våra språkliga uttryck. Det vi inte kan uttrycka kan vi heller aldrig förstå. Och därmed följdriktigt: det vi inte förstår kan vi inte heller uttrycka.
Om nu någon tycker att texten börjar luta för mycket åt det filosofiska hållet, vill jag bara förtydliga: för att förstå en mekanism räcker det inte att bara se dess effekter – man måste också titta på vad som får den att fungera i grunden.
Med andra ord: håll ut! Den här texten kommer bara att ta dig en nivå under ytan och filosofiska reflektioner behöver inte alltid vara outhärdliga. Ibland leder de också till klarhet, men de kan förstås lika gärna hamna i totalt mörker. Och här kommer du in, kära läsare: det är du som måste väga det som sagts och bedöma dess relevans. För det är du som ansvarar för vilka ord och tankar du tar till dig och sedan förmedlar vidare.
Men är det verkligen så? Är det vi som äger språket, eller är det språket som äger oss och styr vårt tänkande? Denna centrala fråga måste vi dock bära med oss vidare till nästa avsnitt i den här serien om En perfekt storm för just nu kan jag ana en viss hjärntrötthet.
*William James (1842–1910), en framstående amerikansk filosof och psykolog, använde berättelsen om ekorren för att illustrera filosofiska frågor kring perception och språk.
**Ludwig Wittgenstein diskuterar i Filosofiska Undersökningar (1953) hur ordens betydelse formas av sammanhanget där de används. Hans begrepp ”språkliga spel” är centrala i förståelsen av hur språket påverkar vårt tänkande.
Du vet nog på ett ungefär vad en demokrati innebär och har säkert stött på en aristokrati. Andra frekventa kratier som stärkt sina positioner på senare tid är också de man kallar oligarkier, kleptokratier och plutokratier – alla vanligt förekommande och med sina egna speciella särdrag. Men har du någonsin hört talas om en kakistokrati eller om en ochlokrati? Inte? Och det trots att dessa oskick blivit alltmer förekommande.*
•••
Under de senaste seklet har västvärlden upplevt en växande skepsis mot sin egen idé. I synnerhet då riktad mot upplysningens ideal från 1700-talet och särskilt mot demokratin som den enda rimliga lösningen. Den så kallade postmodernismen bidrog till att ifrågasätta civilisationens kärnvärden, vilket sedan både vänster- och högerkrafter utnyttjat för egna syften.
Denna dekonstruktion från både vänster och höger sammanfaller nu med folklig frustration över frågor som miljön, inkomstklyftor och immigration. Och när dessa folkliga motgångar når en samlande kritisk punkt, skapar det förstås förutsättningarna för något nytt. Men nytt innebär inte alltid något bra.
Ur det kulturella vacuum som bildas, det vill säga det tillstånd där allt för många varken vet ut eller in, stiger i stället de starkare fram och det uppstår en ohelig allians mellan dessa och folket som trots sina olikheter ändå blir en ”A match made in heaven”.
I samma veva finns det aktörer i detta gränsland som i skymundan arbetar för att skapa än mer kaos i samhället genom att förstärka den oro och splittring som redan finns. Man piskar på så vis upp konflikter och motsättningar för att göra världen än mer instabil och osäker. Och mitt i detta kaos träder man sedan fram som frälsare, redo att erbjuda stabilitet – och en lösning på de problem man själv varit med och skapat. Man vänder med andra ord upp och ned på himmel och jord för att sedan kunna sträcka ut en faderlig hand.
Så, genom att först bana väg för ochlokratin – det vill säga, ett pöbelvälde – där folkets splittrade viljor ställs mot varandra, skapas ett tillstånd av kaos. Detta o-styre lämnar sedan de svagaste i samhället skyddslösa och underminerar ordning och rättvisa. Samtidigt öppnas dörren för de handlingens män (oftast män) som är redo att stiga in och dra nytta av den allvarliga situationen. Pöbelväldet eller ochlokratin blir därför sällan långvarigt.
För när kaoset växt i styrka och de svaga lämnats vind för våg, vädrar oligarkerna, klepokraterna och plutokraterna morgonluft. De lockar med löften om förändring, men deras verkliga agenda är mest att undergräva demokratins fundament för att kunna befästa sina egna positioner. I detta skifte inträder så även den så kallade kakistokratin – vilket är ett system där de mest lojala men också minst lämpade når maktens toppskikt.
Kakistokratin är alltså ett styrelseskick där bristen på rationalitet och konsekvenstänkande inte bara tolereras utan även hyllas. Ett annat ord för detta tillstånd är förstås idiokratin, ett tillstånd som beskriver ett samhälle där okunnighet och kortsiktigt tänkande blivit till norm. Och mer behöver man väl knappast antyda.
Med detta sagt. Hur hamnade vi då här? Varför tappade demokratin sitt grepp om människors hjärtan och sinnen? Vad kunde ha gjorts för att förhindra denna förlust av respekt och tillit?
Förutom svårigheterna med att definiera ett generellt ”vi” i detta sammanhang, måste vi – läsarna av just denna text – alltid komma ihåg att detta endast är en teori, om än en plausibel sådan, i linje med den rationalitet som ligger till grund för försöken att analysera vår tids samhällsdynamik.
Ett tänkbart svar är att vi inte längre ägde förmågan att se verkligheten, eftersom vi snarare hade blicken ställd mot en än mer perfekt värld; en värld utan orättvisor, en värld utan krig, en värld utan vapen! Vi fastnade med andra ord i en romantisk dröm som såg rättvisa och jämlikhet som universellt giltiga, utan att förstå att förutsättningarna för denna grandiosa vision inte längre fanns. Att den dog i samma stund som idén om den gudomliga försynen nedmonterades. Som var dess fundament. Vi byggde och förvaltade den stora drömmen på fel premisser, skulle man kunna säga.
Ett annat svar är att demokratin, i sin ideologiska iver över att stadfästa alla människors lika värde och rättigheter, med tiden även gav de minst lämpade både plattformar och möjligheter att göra sina röster hörda. Och dessa röster var inte alltid så välformulerade, välgrundade eller välljudande.
Man gav i enlighet med sina rättviseprinciper, folket instrument och styrka att höja sina röster – och uppfattade detta som rätt och riktigt – men utan att inse farorna med att dessa röster skulle komma att vändas mot dem. Man lät folket tala sitt eget språk i god demokratisk anda, men utan att säkerställa att de också samtidigt erhållit grundläggande språkkunskaper och insikter i vad som krävdes av en medborgare i ett öppet samhälle.
Att lyssna på massornas upprörda känslor och brustna förhoppningar är inte detsamma som att alltid tillmötesgå dessa. Mobbvälden söker ofta kortsiktiga lösningar på sina mest egoistiska krav – drivkrafter som även speglar de hos kleptokrater och plutokrater. Det är kanske just därför som dessa grupper dras till varandra i tider av kaos. De förstår varandra och talar samma språk.
Detta är bara en del av den större bilden, men en brännande sådan. Att kunna förhindra att dessa ständiga cykler av instabilitet återupprepas är nog inget vi kan hoppas på. Men förhoppningsvis lär vi oss något nytt varje gång det inträffar och bygger in framtida säkerhetssystem som varseblir farorna i tid för handling.
I en värld där röster och visioner blir alltmer splittrade blir det allt svårare att hålla ihop en gemenskap, vilket är en truism som enbart de mest godtrogna ideologer kan ifrågasätta. Dock är det samtidigt avgörande att återigen hitta en gemensam grund för att föra det öppna samhället vidare. Men vad skulle då en sådan kunna bestå av i ett alltmer pluralistiskt och globalt sammanhang. Det är den riktigt stora frågan.
Demokrati: Styrelseskick där makten utgår från folket, ofta genom fria val.
Aristokrati: Ett styrelseskick där makten ligger hos en privilegierad överklass.
Oligarki: Styrelseskick där makten är koncentrerad till en liten grupp, ofta de rikaste eller mest inflytelserika.
Kleptokrati: Ett styrelseskick där de som innehar makten använder den för att berika sig själva, ofta genom korruption.
Plutokrati: Ett samhällssystem där de rikaste styr eller har oproportionerligt stor makt.
Kakistokrati: Ett styrelseskick där de minst kvalificerade och mest inkompetenta människor styr.
Ochlokrati: Ett ”pöbelvälde”, där folkmassor styr genom ren majoritet utan respekt för ordning eller rationalitet. Begreppet härstammar från antikens Grekland.
Postmodernism: En filosofisk riktning som ifrågasätter objektiv sanning och framställer samhällets värderingar som kulturellt betingade snarare än universella.
Dekonstruktion: Ett filosofiskt angreppssätt som analyserar och ifrågasätter underliggande antaganden i idéer och texter.
Idiokrati: Ett informellt begrepp för ett system där inkompetenta personer har makten.
Den gudomliga försynen: En teologisk idé om att världen styrs av en högre makt eller gudomlighet.
Pluralistiskt samhälle: Ett samhälle där olika kulturer, idéer och livsstilar samexisterar och värdesätts.
Det här är ytterligare ett försök att lägga till en bit i våra förståelser av vad som händer runt omkring oss i dag. Men precis som i ett kalejdoskop, skapar varje vridning nya bilder och mönster, där allt till slut faller på plats och hittar sin egen logik. Den gamla grekiske filosofen Herakleitos påminde oss redan för över tvåtusen år sedan om en viktig iakttagelse: vår förståelse av verkligheten, och våra försök att fånga skeenden med ord, är alltid begränsade – eftersom allt förändrades, i ett ständigt flöde.
•••
Ungefär samtidigt som Herakleitos gjorde sin upptäckt nedtecknades en helt annan historia som berättade att ”Hela jorden hade samma språk och samma slags ord.” Och människorna sade till varandra: ”Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn ska bli känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.”*
Det var en tid då språket enade människan, men redan här anas en rörelse mot en annalkande splittring – en berättelse som känns förvånansvärt aktuell. Vårt gemensamma språk, våra värderingar och den enhet som en gång förenade oss börjar nu återigen brytas – språkligt, kulturellt och till slut även ontologiskt.**
Som en framtida profetia speglar den gamla bibliska berättelsen våra egna farhågor: att det som förenar oss – språk, teknologi, kultur – också kan bli det som driver oss isär. Berättelsen är inte bara ett minne av det förgångna, utan också en påminnelse om att historien kan upprepa sig.
Enligt berättelsen steg Herren slutligen ner till jorden för att se vad människorna hade åstadkommit. När han såg deras verk, sade han: ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara en början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.” Resultatet var uppenbart inte vad han hade väntat sig – att människan skulle utvecklas till den grad att hon tycktes klara sig utan sin skapare.
Det här är alltså berättelsen om Babels torn – ett symboliskt bygge där människorna, I den vanliga tolkningen, reste ett monument över sitt eget högmod. De ville nå ända upp i himlen, men deras ambitionen väckte Herrens vrede. Han valde därför att skapa splittring och förvirring genom att slå sönder deras gemensamma språk, och med det föll även deras torn samman. På så sätt blev Babels torn också en symbol för både människans drivkraft och hennes hybris – en påminnelse om hur lätt strävan efter storhet kan vändas till fall.
Det här är en berättelse som rymmer många lager av tolkning. I dag kanske man inte i första hand ser det som att det är Herren som skingrar vår gemenskap och förståelse, utan snarare vi själva.
Men i denna gamla bibliska berättelse vilar också en annan, ofta förbisedd, tolkning. Det är berättelsen om en civilisation som nått en sådan höjd av mänsklig uppfinningsrikedom och kulturell finess att den ställts över naturen. Den rymmer också en hyllning till människans förmåga att bygga, forma och förändra världen omkring sig.
Babels torn kan därför också tolkas som en symbol för humanismens födelse – en tid då människan vaknade till insikten om sitt eget ansvar för hur hon väljer att leva tillsammans. Befriade från de gamla gudarna stod hon inför utmaningen att skapa sina egna normer och värderingar, att bygga strukturer och organisationer som kunde stödja ett samhälle präglat av rättvisa och jämlikhet. Det är också vad tornet kan berätta för oss.
Men också att övergripande idéer alltid kräver också en struktur för att förverkligas. I berättelsen om Babel blir tornet en symbol för den hierarkiska ordningen – där eliten i toppen av byggnaden, med utsikt över samhällets bas, fattade beslut för det stora flertalet. Här börjar sprickorna nu visa sig.
För de där nere upplevs de där uppe som avskärmade, utan förståelse för verkligheten på marknivå. Samtidigt ser de där uppe ner på folket som oförmögna att förstå helheten. Språket mellan dem bryts ner, och en allt djupare klyfta uppstår. Till slut talar de olika språk eller samma språk men med skilda innebörder.
När avståndet mellan makten och folket blir för stort, ökar risken för att en civilisation som strävat för högt ska kollapsa under sin egen tyngd. Det är inte bara folket som känner frustration – eliten, med sina rikedomar och privilegier, blir också likgiltig inför vad som sker längre ner. Det är denna dubbla dynamik som till slut får tornet att rasa.
Babels torn påminner oss om att människans strävan efter förfining, om den förlorar sin förankring, riskerar att leda till splittring. Det är en berättelse om ambitioner och förfall, en varning och en hyllning till mänsklighetens oändliga potential – och dess begränsningar. Och det är förstås en berättelse som talar direkt till oss i dag.
*Första Mosebok 11:1-9** Vad vi uppfattar som verkligt.
Den mätande människan 