Kategoriarkiv: Populismen

december 28, 2024 · 3:09 pm

En perfekt storm – del 10

… och elitens dubbla svek

Vad är det med ‘eliten’ som väcker så starka känslor? Är det deras privilegier, deras språk, eller känslan av att de lever i en annan värld? I orostider riktas våra blickar ofta uppåt, mot dem som vi håller ansvariga. Men vad handlar denna misstro egentligen om, och varför har den vuxit sig så stark? Svaret ligger kanske inte bara i vad eliten gör – eller inte gör – utan också i våra egna förväntningar och brustna illusioner.

Allt fler har yrvaket börjat nysta i vad det stora missnöjet med samhället, systemet och ‘eliten’ egentligen handlar om. Vad är det som ligger bakom detta missnöje, och vilka pekas ut när man uttrycker denna misstro? Otaliga trådar har redan hunnit spinnas, och det krävs mycket för att hitta en ny tåt som inte redan vävts in i de otaliga försök att nysta i vår tids tema.[i]

Inledningsvis kan jag bara konstatera att grunden för själva begreppet ‘elit’ är något flytande. Ordet kan appliceras på vissa individer inom en rad olika områden, vilket innebär att begreppet oftast behöver preciseras för att ange vilken grupp som åsyftas: den kulturella eliten, den politiska eliten, den litterära eliten … och liknande. 

Ordet ‘elit’ syftar ursprungligen på de främsta eller mest framstående inom en viss grupp. Men i dag används det ofta pejorativt för att beskriva grupper som upplevs ha blivit för dominerande inom sina områden. När vi talar om misstro mot ‘eliten’ avses därför sällan de bästa i ursprunglig mening. I stället behöver vi ställa frågan: Vilken elit syftar missnöjet på, och vilka är det som misstror?

Förenklat handlar det om att den fattige misstror den rike, den rike misstror den som begränsar hans rikedom, den obildade misstror den bildade, och den okultiverade misstror den kultiverade. Så långt är mönstret enkelt.

På så vis ser det också ut som om misstron riktas snett uppåt, mot en nivå där man identifierar en grupp som orsaken till sina egna tillkortakommanden eller maktlöshet – vare sig det nu handlar om behovet av sjukvård, rätten att följa Guds bud eller önskan att slippa bidra till den första gruppens krav. Och med dessa olika, ofta motstridiga, känslomässiga riktningar skapas med tiden en perfekt storm som till slut kan förflytta en nations riktning.

För dem som befinner sig på samhällets mindre inflytelserika nivåer framstår det som att de på högre positioner – vare sig det gäller politik, ekonomi, media eller kultur – lever i en främmande värld, där vanliga människors slit och vardag inte existerar.

Missnöjet riktas då mot den politiska elitens makt, kulturelitens konstlade ideal, storstadsbornas arrogans eller akademikernas fikonspråk. Därmed har vi täckt en liten del av vad ‘elit’ innebär för många som använder sig av detta ord som då mer blivit till ett negativt epitet. Man kan med andra ord säga att det utbredda missnöjet med de styrande klasserna är ett ogillande av en maktsfär som man antingen upplever som alltför närvarande och klåfingrig – eller som alltför fjär och likgiltig.

Användningen av begreppet fungerar då främst som ett flytande attribut för en dold men påtaglig maktsfär som ritar upp de kartor vi andra förväntas rätta oss efter. Kartor som ofta upplevs motarbeta våra intressen eller stå i konflikt med den verklighet många lever i. Detta har fått allt fler att känna sig vilseledda och i vissa fall helt enkelt borttappade.

Missnöjet riktas då mot något mer konkret, som får representera orsaken till frustrationen, och drabbar i förlängningen det övergripande samhällssystemet – och i denna stund är det den liberala demokratin som främst drabbas eftersom denna får bära hundhuvudet.

Men allt detta vet vi redan, och kunskapen leder oss inte vidare. Så frågan får istället bli: Finns det några andra pusselbitar i allt detta som vi tidigare inte plockat fram?

Kan det eventuellt vara så att förväntningarna på livet och vad den liberala demokratin kunnat erbjuda har varit för högt ställda? Är det synen på den ouppnådda jämlikheten och den upplevda ofriheten som fått allt fler att helt enkelt resignera och tappa tron till systemet? 

Är det ett resultat av en djup besvikelse över alla de icke realiserade idéer som i grunden bär upp själva frihetstanken? Har den liberala demokratin i själva verket ingivit människan falska förhoppningar med allt sitt tal om jämlikhet, rättvisa och frihet, så att det nu är de brustna förhoppningarna som tynger den?

Visst, demokratin har levererat, men den har också haft som övermäktig målsättning att skapa goda förutsättningar för alla – för ensamstående mödrar, för invandrare, för färgade, för dem med särskilda behov. För både fattiga och rika, och det är just dessa stora löften och förväntningar som nu börjar slå tillbaka, när allt fler hamnar mellan de stora ambitionerna och de som tidigare stod högre i de sociala hierarkierna också tvingas se sina positioner dalande, samtidigt som många av de sämst lottade fått det bättre. Vår upplevelse av ekonomisk tillfredsställelse är inte bundet till exakta kronor och ören utan relativ, beroende på vår närmaste ekonomiska sfär – de vi har nära oss och kan jämföra oss med.

Man skulle också kunna se det som att den liberala demokratin därmed rubbat vad många uppfattar som de naturliga hierarkierna genom att åstadkomma så mycket nytta för de sämst lottade att de tidigare så stabila positionerna skakats om. Vilket då främst drabbat medelklassen och de vilsna männen, som tvingats se sin tidigare status degraderas i takt med att de lägre klasserna och kvinnorna fått förbättrade förutsättningar och positioner. 

I sådana fall var det ett svek mot en övergripande del av befolkningen, som inte upplever sig ha fått det bättre förspänt och som nu bestraffar systemet genom olydnad och uppror. Men det är förstås bara en liten del av historien. 

Ett mer avgörande svek inträffade också när den liberala eliten[ii] tappade markkontakt och därmed komprometterade förutsättningarna för sina egna ansträngningar och ambitioner. 

De bjöd in alla till dans, men var oförberedda på att många av gästerna inte visste hur man skulle följa utan snarare började engagera sig i konflikter och aggression. Den stora men förblindade ideologin blev så småningom ett svek mot den liberala demokratin själv. Dess ideologiska ramverk undergrävde gradvis de grundläggande förutsättningarna för sin egen överlevnad.

Efter allt detta nystande med trådar som korsar våra samhällen och kontinenter i försöken att sammanfoga en bild av orsakerna bakom vår kulturs utveckling, måste jag nu vända blicken mot något mer grundläggande: Vad är det i vår existentiella tillvaro som får oss att gång efter gång trampa på samma minor? Dessa försök för oss sakta vidare, steg för steg.

[i] José Ortega y Gasset skrev Vår tids tema (på spanska El tema de nuestro tiempo) 1923, och boken behandlar de stora förändringarna i samhället och kultur i början av 1900-talet. 

[ii] Med den ”liberala eliten” avses de som främst kommit att upprätthålla systemet i all dess komplexitet; såsom politiker, media, offentliga tjänstemän, byråkrater inom olika myndigheter och organisationer (nongov) och utbildningsinstitutioner.

1 kommentar

Under Demokrati, Fascism, Filosofi, Liberalism, Populismen

Taggat som ,

december 8, 2024 · 10:28 am

En perfekt storm – del 5

A match made in heaven

Du vet nog på ett ungefär vad en demokrati innebär och har säkert stött på en aristokrati. Andra frekventa kratier som stärkt sina positioner på senare tid är också de man kallar oligarkier, kleptokratier och plutokratier – alla vanligt förekommande och med sina egna speciella särdrag. Men har du någonsin hört talas om en kakistokrati eller om en ochlokrati? Inte? Och det trots att dessa oskick blivit alltmer förekommande.*

•••

Under de senaste seklet har västvärlden upplevt en växande skepsis mot sin egen idé. I synnerhet då riktad mot upplysningens ideal från 1700-talet och särskilt mot demokratin som den enda rimliga lösningen. Den så kallade postmodernismen bidrog till att ifrågasätta civilisationens kärnvärden, vilket sedan både vänster- och högerkrafter utnyttjat för egna syften.

Denna dekonstruktion från både vänster och höger sammanfaller nu med folklig frustration över frågor som miljön, inkomstklyftor och immigration. Och när dessa folkliga motgångar når en samlande kritisk punkt, skapar det förstås förutsättningarna för något nytt. Men nytt innebär inte alltid något bra. 

Ur det kulturella vacuum som bildas, det vill säga det tillstånd där allt för många varken vet ut eller in, stiger i stället de starkare fram och det uppstår en ohelig allians mellan dessa och folket som trots sina olikheter ändå blir en ”A match made in heaven”.

I samma veva finns det aktörer i detta gränsland som i skymundan arbetar för att skapa än mer kaos i samhället genom att förstärka den oro och splittring som redan finns. Man piskar på så vis upp konflikter och motsättningar för att göra världen än mer instabil och osäker. Och mitt i detta kaos träder man sedan fram som frälsare, redo att erbjuda stabilitet – och en lösning på de problem man själv varit med och skapat. Man vänder med andra ord upp och ned på himmel och jord för att sedan kunna sträcka ut en faderlig hand.

Så, genom att först bana väg för ochlokratin – det vill säga, ett pöbelvälde – där folkets splittrade viljor ställs mot varandra, skapas ett tillstånd av kaos. Detta o-styre lämnar sedan de svagaste i samhället skyddslösa och underminerar ordning och rättvisa. Samtidigt öppnas dörren för de handlingens män (oftast män) som är redo att stiga in och dra nytta av den allvarliga situationen. Pöbelväldet eller ochlokratin blir därför sällan långvarigt. 

För när kaoset växt i styrka och de svaga lämnats vind för våg, vädrar oligarkerna, klepokraterna och plutokraterna morgonluft. De lockar med löften om förändring, men deras verkliga agenda är mest att undergräva demokratins fundament för att kunna befästa sina egna positioner. I detta skifte inträder så även den så kallade kakistokratin – vilket är ett system där de mest lojala men också minst lämpade når maktens toppskikt. 

Kakistokratin är alltså ett styrelseskick där bristen på rationalitet och konsekvenstänkande inte bara tolereras utan även hyllas. Ett annat ord för detta tillstånd är förstås idiokratin, ett tillstånd som beskriver ett samhälle där okunnighet och kortsiktigt tänkande blivit till norm. Och mer behöver man väl knappast antyda.

Med detta sagt. Hur hamnade vi då här? Varför tappade demokratin sitt grepp om människors hjärtan och sinnen? Vad kunde ha gjorts för att förhindra denna förlust av respekt och tillit? 

Förutom svårigheterna med att definiera ett generellt ”vi” i detta sammanhang, måste vi – läsarna av just denna text – alltid komma ihåg att detta endast är en teori, om än en plausibel sådan, i linje med den rationalitet som ligger till grund för försöken att analysera vår tids samhällsdynamik.

Ett tänkbart svar är att vi inte längre ägde förmågan att se verkligheten, eftersom vi snarare hade blicken ställd mot en än mer perfekt värld; en värld utan orättvisor, en värld utan krig, en värld utan vapen! Vi fastnade med andra ord i en romantisk dröm som såg rättvisa och jämlikhet som universellt giltiga, utan att förstå  att förutsättningarna för denna grandiosa vision inte längre fanns. Att den dog i samma stund som idén om den gudomliga försynen  nedmonterades. Som var dess fundament. Vi byggde och förvaltade den stora drömmen på fel premisser, skulle man kunna säga. 

Ett annat svar är att demokratin, i sin ideologiska iver över att stadfästa alla människors lika värde och rättigheter, med tiden även gav de minst lämpade både plattformar och möjligheter att göra sina röster hörda. Och dessa röster var inte alltid så välformulerade, välgrundade eller välljudande.

Man gav i enlighet med sina rättviseprinciper, folket instrument och styrka att höja sina röster – och uppfattade detta som rätt och riktigt – men utan att inse farorna med att dessa röster skulle komma att vändas mot dem. Man lät folket tala sitt eget språk i god demokratisk anda, men utan att säkerställa att de också samtidigt erhållit grundläggande språkkunskaper och insikter i vad som krävdes av en medborgare i ett öppet samhälle. 

Att lyssna på massornas upprörda känslor och brustna förhoppningar är inte detsamma som att alltid tillmötesgå dessa. Mobbvälden söker ofta kortsiktiga lösningar på sina mest egoistiska krav – drivkrafter som även speglar de hos kleptokrater och plutokrater. Det är kanske just därför som dessa grupper dras till varandra i tider av kaos. De förstår varandra och talar samma språk.

Detta är bara en del av den större bilden, men en brännande sådan. Att kunna förhindra att dessa ständiga cykler av instabilitet återupprepas är nog inget vi kan hoppas på. Men förhoppningsvis lär vi oss något nytt varje gång det inträffar och bygger in framtida säkerhetssystem som varseblir farorna i tid för handling.

I en värld där röster och visioner blir alltmer splittrade blir det allt svårare att hålla ihop en gemenskap, vilket är en truism som enbart de mest godtrogna ideologer kan ifrågasätta. Dock är det samtidigt avgörande att återigen hitta en gemensam grund för att föra det öppna samhället vidare. Men vad skulle då en sådan kunna bestå av i ett alltmer pluralistiskt och globalt sammanhang. Det är den riktigt stora frågan.

*

Demokrati: Styrelseskick där makten utgår från folket, ofta genom fria val.

Aristokrati: Ett styrelseskick där makten ligger hos en privilegierad överklass.

Oligarki: Styrelseskick där makten är koncentrerad till en liten grupp, ofta de rikaste eller mest inflytelserika.

Kleptokrati: Ett styrelseskick där de som innehar makten använder den för att berika sig själva, ofta genom korruption.

Plutokrati: Ett samhällssystem där de rikaste styr eller har oproportionerligt stor makt.

Kakistokrati: Ett styrelseskick där de minst kvalificerade och mest inkompetenta människor styr.

Ochlokrati: Ett ”pöbelvälde”, där folkmassor styr genom ren majoritet utan respekt för ordning eller rationalitet. Begreppet härstammar från antikens Grekland.

Postmodernism: En filosofisk riktning som ifrågasätter objektiv sanning och framställer samhällets värderingar som kulturellt betingade snarare än universella.

Dekonstruktion: Ett filosofiskt angreppssätt som analyserar och ifrågasätter underliggande antaganden i idéer och texter.

Idiokrati: Ett informellt begrepp för ett system där inkompetenta personer har makten.

Den gudomliga försynen: En teologisk idé om att världen styrs av en högre makt eller gudomlighet.

Pluralistiskt samhälle: Ett samhälle där olika kulturer, idéer och livsstilar samexisterar och värdesätts.

2 kommentarer

Under Demokrati, Donald Trump, Elon Musk, Fascism, idiokratin, Jämlikhet, Liberalism, Populismen

Taggat som

november 20, 2024 · 3:57 pm

En perfekt storm – del 1

Han har gått vilse i kulturen

Många i dagens värld har förlorat fotfästet i takt med att traditionella hierarkier rubbats. Tidigare stadiga mansroller, som familjeöverhuvud,  försörjare och försvarare, har ersatts av nya krav på personlig rörlighet och jämlikhet. Demokratins framväxt, kvinnors frigörelse och teknologins utveckling har rubbat den gamla maktordningen och därmed också stört grundvalarna för hur män ser sig själva och sina livsroller. En truism väl värd att begrunda.

• • •

Att vatten är vått kan väl ändå tyckas vara en självklarhet – men försök förklara det för en fisk. 

Att lyfta något som är en grundförutsättning för dem som befinner sig mitt i det – är kanske bland det svåraste som finns. Det som ligger oss närmast är ofta det som också är minst påtagligt. Sådant vi inte märker förrän det är borta. Först då kommer uppvaknandet och därefter sprattlandet. 

När vi förlorar något värdefullt är det till slut också det enda man ser: avsaknaden av det som var. Mistandet av en käresta. Fallet från en hög höjd. Förlusten av ett arbete. Men det svåraste av allt är ändå att förlora sin livs mening. Alla nederlag lämnar efter sig ett slags ärr som man ständigt återkommer till, som sådana där sårskorpor man bara måste pilla på. 

I sådana lägen blir vi också alla mottagliga för förkunnelser som speglar denna vår smärta. Som säger sig kunna råda bot på den. Budskap där många kan känna igen sig och därefter dras till. För det finns alltid någon plåga gömd någonstans, någon sårbarhet som behöver pysslas om, en och annan meningslöshet som måste hitta svar. Så, även om budskapen från dagens mer autoritära ledare kanske inte berör alla lika mycket, når dessa ändå tillräckligt många, för att effekterna ska bli kännbara för oss alla.

Det finns förstås många frågetecken kring vad som händer i denna stund och många är i febril färd med att leta efter svar. Och det ges förstås många förklaringar. Ett givet svar är att det handlar om mannens längtan efter att allt ska återgå till vad han upplever som det normala – vare sig han själv upplevt det eller ej. Men det finns en inre drift inom honom som gärna ser att så vore fallet.

“This is a man’s world
But it wouldn’t be nothing, nothing, not one little thing, 
without a woman or a girl
He’s lost in the wilderness
He’s lost in bitterness, he’s lost lost”  – James Brown 1966

”It’s a Man’s, Man’s, Man’s World” är en klassiker av soulartisten James Brown. Sångtexten återspeglar en central del i den mer djuriska aspekten av just manligheten: behovet av att ha någon vid sin sida som gör en till den man är. Som gör en till man.

Men detta innebär inte nödvändigtvis att han väljer någon som är honom jämlik. Den genomsnittlige mannen väljer snarare en partner som på något sätt stärker hans position i förhållandet, det vill säga, väljer någon som är honom underlägsen i mycket. Detta medan kvinnor i allmänhet inte har något emot att underordna sig.

Konsekvensen av denna ömsesidighet innebär förstås att mäns relationer med kvinnor också förstärker hans föreställningar om kvinnan som svag och i behov av hans beskydd och manliga kraft. Vilket förstås mest beror på att män sällan möter kvinnor som överträffar dem i styrka och pondus. Vad många män inte insett är att kvinnor som är dem överlägsna vanligtvis undviker dem. Ger sig helst inte i lag med dem. Ser helt enkelt ned på dem. Vilket givetvis befäster hans föreställningar om sin egen storhet. 

Om mannens och kvinnans beteenden beror på biologiskt arv eller kulturell påverkan är förstås en öppen fråga men det mest sannolika är att det är en kombination av de bägge aspekterna, natur och kultur.

En maktordning fördelas på många nivåer och därför svår att greppa. De är sällan svart-vita där en av oss är överordnad i alla lägen. Snarare är det så att makten och dess över- underordning löper hela vägen ned. Den som är förtryckt eller omhändertagen ovanifrån, omhändertar eller förtrycker i sin tur någon under sig. Det är så att säga den starkes rätt som gäller hela vägen ned till den siste mannen och kvinnan, där den siste vanligtvis är en kvinna. Det är också just upprättandet av denna naturliga och gamla maktordning som nu trollbinder många frustrerade världen över. Och vad som erbjuds dem är en nygammal ordning i bjärt kontrast till vad de liberala demokratierna med sina överstatliga och byråkratiska strukturer har haft att erbjuda.

En maktordning som sträcker sig hela vägen ned till siste man eller kvinna

Ett svar på vad det stora missnöjet beror på, är att en stor grupp med män samlats och nu söker bekräftelse för något de upplever har gått förlorat. Några av dem riktar sin hemlöshet och ilska mot samhället, kvinnan och mot vad de uppfattar som eliten. Andra kanske riktar sin inre vilsenhet genom mer handfasta intressen så som matlagning, fysisk träning, naturupplevelser och äventyrlighet. Vad de dock alla har gemensamt är ett febrilt sökande efter den manliga identiteten och dess mening. 

Män har förstås i alla tider knorrat över en massa oförätter, men de nävar som tidigare låg knutna i fickorna kan nu sträckas uppåt i offentligheten, samtidigt som deras missräkningar urskillningslöst riktas mot måltavlor i det liberala samhället. Man kallar sin kamp för ett kulturkrig men frågan är om det inte i grunden är ett naturkrig de beger sig in i.

Vad som sker är dock en rörelse som många män upplever som rafflande. Någonting nytt! En plats där man kan få utlopp för sina känslor och kanske till och med få tillfällen att söka en fight, döda och kanske även få erövra. Vad som blottläggs inför våra ögon är den avgrund dit Sisyfos sten obönhörligen rullar när vi inte längre har ork att rulla den vidare uppåt.

Majoriteten av män dras därför i dag till starka ledargestalter och förebilder – män som uppfattas driva en uttalad manlig agenda. Att dessa ledare även införskaffat ett betydande stöd från kvinnor motsäger dock inte resonemanget, eftersom kvinnor som väljer att underordna sig mannen även följer honom ideologiskt och politiskt. Det hör till den underordnades naturliga ordning.

Det är förstås många små omständigheter som måste sammanfalla för att skapa en perfekt storm av det slag som sker i dag. Den här texten är ett försök att skildra en liten del av denna komplexitet. Perspektivet kanske inte har bäring hos alla, och några av er kanske upplever resonemanget som överdrivet och lite ansträngt. Personligen skulle jag dock hävda motsatsen – skeendena är både mycket mer djuplodande, komplexa och allvarliga än vad jag någonsin kan klara av att formulera här. Och men inte minst: fortsättning följer!

___________________________________________

* Är nu tillbaka här på Antropos Metron efter att de senaste åren ha lagt tid på att skriva på manuset ”Platons Förbannelse”, som till slut blev en omfattande text om hur vissa föreställningar och idéer kan överleva sig själva och skapa förvirring i tusentals år efter att de först uttalades. I vilket fall, med denna blogg, Anthropos Metron – vars titel kort och gott kan översättas till ”Den mätande människan”, en slogan som en gång myntades av den antike filosofen Protagoras – är jag nu tillbaka. Texterna kommer att fortsätta cirkla kring de teman som bloggen började utforska redan från start för femton år sedan, nu kanske i ett något mindre rumphugget och mer uttalat format. Den röda tråd som löper genom samtliga texter är den paradoxala frågan varför vi människor, för att orka med våra liv, omfamnar de mest bisarra berättelser som vi sedan är villiga att gå i döden för. Vad är det för lockelse som ständigt tvingar oss bort från livet och i stället driver oss in i drömvärldar som mest bara visat sig orsaka osämja, stridigheter och ond bråd död? Detta fenomen kan man alltid fundera en hel del kring.

Max Kern

5 kommentarer

Under Fascism, Feminism, Jämlikhet, Kulturdebatt, Liberalism, Makt och Rädsla, Populismen

Taggat som , , , , , ,

mars 29, 2023 · 8:45 am

Det finns ingen annan tanke

Platons Förbannelse!

Det finns ingen annan tanke som orsakat så mycket rabalder och bryderi. All världens tänkare har vänt och vridit på den i tusentals år utan att komma fram till en lösning. Vad det handlar om är självfallet den där förbannande relativismen; om det vi tror oss veta enbart gäller för oss själva eller om det är så att det finns en auktoritet eller något som är verkligen objektivt sant. 

Alla vill vi ju förstås att det vi själva tycker och tänker också ska vara rätt och riktigt. Därför kommer också de flesta av oss också fram till att det nog ändå måste finnas en sanning någonstans – för hur skulle vi annars själva kunna få rätt? Detta samtidigt som vi möter en hel värld där ute som håller med om själva principen – men inte alltid tycker som vi i sakfrågor.

Filosofer har i alla tider hävdat att det är tänkandet, det vill säga, det goda tänkandet, som ska vägleda oss. Men om vi följer resonemanget och verkligen anstränger oss, märker vi ändå snart att inte ens våra främsta tänkare kunnat komma fram till något som tillnärmelsevis kan liknas vid en gemensam teori om hur det förhåller sig.

På det kulturella och ideologiska planet har relativismen förstås tagit i synnerhet Västvärlden med storm. Den går knappt att ifrågasätta – hur mycket filosoferna än försökt försäkra oss om att det inte funkar, att relativismen i själva verket är självmotsägande.

En stor del av Västvärldens mer utbildade elit (sic) utgår också från att allt bara består av en serie narrativ, trosföreställningar som människan (makten) upphöjt till sanningar. Men också nere i folkdjupen talas det om att smaken är som baken eller att allt är relativt så fort något behöver ifrågasättas. Dock används det aldrig när någon vill uttrycka sin egen mening.

Bland flertalet av världens mer auktoritära ledare utmålas i denna stund också just relativismen som den västerländska demokratins och det liberala systemets avgrund. Det som har kraft att bryta ned dess välstånd, motstånd och framskjutna positioner. För övrigt en föreställning som också nationalsocialister och fascister alltid gjort gällande, i synnerhet under 1930-talets Tyskland.

Men det har också alltid funnits två sidor av saken. Från den ena sidan hävdas det att; hur skulle vi kunna bygga ett stabilt samhälle och en framgångsrik vetenskap utan tilltro till en fast övertygelse och objektiv bas? Detta medan den andra sidan menar att valet av denna bas alltid utgått från ett narrativ skapat utifrån en maktposition och därför bör ifrågasättas. Men bägge synsätten har en poäng. Det gäller bara att bena upp dem. Inte sätta dem i motsatsställning.

Den förra, att människan behöver en bas, något att fästa sig vid när världen för övrigt är i upplösning, är ett argument som genomsyrat historien fram till denna dag som i dag är. Dessvärre en sanning som lätt kan komma att utnyttjas av alltför kreativa och samtidigt skrupellösa berättare. Vilket är ett problem.

Det senare mer relativa argumentet har i sin tur öppnat fördämningarna, likt en Pandoras ask, för en lång rad av självständighetsförklaringar; från kulturella och etniska minoriteter; från nationella särintressen som Sannfinnländare, Pilkorsare, Brödraskapare, Sverigedemokrater och … som ju förstås alla hävdar sin rätt att få finnas till. Så är det nu!

Och det är för övrigt vad mina nya texter bland annat handlar om. Texter som i dagsläget utgör ett manus om ca 350 sidor som tar ett grepp om relativismen som fenomen och politisk kraft från antiken fram till idag. Med en mängd av anekdotiska utvikningar. Och titeln är: Platons förbannelse – en filosofisk saltomortal.*

*Saltomortal, av italienskans salto – hopp, volt och mortale – dödlig

1 kommentar

Under Demokrati, Etik, Fascism, Filosofi, Humaniora, Kulturdebatt, Kunskap vs. Okunskap, Liberalism, Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Moral, Natur & Kultur, Politik, Populismen, Pragmatik, Pragmatism, Relativism, Sanning & Inkonsekvens, Uncategorized, Upplysning, Verklighetens Folk

oktober 3, 2018 · 3:31 pm

318. Vem vet längre vad som är vad?

När en MasterMind …

Nej, missförstå mig rätt! Det är inte i första hand figurer som Trump, Orban och Erdogan som hotar demokratin och det öppna samhället. De har bara lyckats komma fram på rätt plats, vid rätt tidpunkt och förstått att gripa det här gyllene tillfället.

De riktigt stora hoten kommer inifrån. Det är snarare vi själva som utgör grogrunden till den utveckling vi nu ser. Det är helt enkelt vi (vilket nu är en omskrivning av ”alltför många av oss”) som blivit intellektuellt bekväma.

Orkar som regel inte längre lägga i den där högre växeln.* Det är vi som börjat yra om tomtar och troll och tror på spöken i stugor och slott. Det är vi som inte kan skilja mellan sant och falskt – och liksom förlorat förmågan att göra rimliga sannolikhetskalkyler. Det är först då det kan hända!

Det är när den kritiska massan inte längre finner tilltro till förnuftet som det förnuftiga samhället bryter samman. Så klart!

Och det är kanske inte längre så komplicerat att vända upp-o-ned på saker o ting.

Man kan exempelvis börja med att desavouera eliten genom att göra åtlöje av deras institutioner, självhävdelser och uppfattningar av snille och smak. Alltså rasera tilltron på att något kan vara bättre än det som är sämre. Man kan också göra narr av de intellektuella, av rationalitet, av vetenskap – utmåla dem alla som tråkiga, fyrkantiga eller köpta. Det går hem.

Så skapas grogrunden. Så fångas vi in i en annan tankemodell.

… möter en annan – kan nästan vad som helst hända.

Det är alltså hur vi tror och tänker som styr hur det sen blir.

Denna tanke kunde inte ha uttryckts bättre än som när Christopher Wylei, the whistleblower från Cambridge Analytica, förklarar hur han och Steve Bannon lade upp strategin för att påverka det amerikanska presidentvalet 2016: Kulturen styr politiken. För att ändra politiken måste man rikta in sig på kulturen. Det är på de kulturella plattformarna som det verkliga kriget sedan utspelas.**

Alltså, gör människor korkade genom att mata dem med tokigheter så blir de med tiden förvirrade och därmed lättare att styra eftersom de inte längre vet vad som är vad.

———–

* Daniel Kahneman, Thinking Fast & Slow” https://en.wikipedia.org/wiki/Thinking,_Fast_and_Slow

**DN 180928: Chris Wylie hjälpte Donald Trump att få makten i USA.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Populismen

Taggat som , ,

augusti 24, 2018 · 12:10 pm

316. Sett o hört förut

I all svärta …

När vi är tillräckligt många som vid en given tidpunkt upplever blandade känslor av rädsla, orättvisa, avund, bristande framtidstro, avsaknad av mening i livet eller något annat sådant där riktigt hemskt – uppstår förstås i kölvattnet en virvel som inte sällan stiger upp till ytan i form av en frälsare. Någon som tar tillfället i akt att tala direkt till vår smärta och ge löften om befrielse.

Historien har sett och hört det förut.

Och det kan inte vara vilken röst som helst – utan måste vara någon som kan förenkla och förpacka vår skiftande svartsyn. Någon som på djupet förstår och kan gestalta dessa känslor.

Jag talar om den där känslan av utsatthet som ledsagar upplevelsen av oförrätt. När vi känner oss kränkta, orättvist behandlade, utnyttjade, missförstådda och maktlösa. Då, precis där, när vi är tillräckligt många som går och bär på dessa känslor. Det är då vi är som mest mottagliga.

Det är då vi måste vara på vår vakt.

... är det ljuspunkterna vi måste fästa blicken mot

För det är då vi blir enkla byten för krafter som erbjuder oss bekräftelse och frälsning – som matar oss med mer av allt för att göra oss än mer beroende av vad de sedan har att erbjuda.

Sebastian Hoffner beskriver i boken ”Germany: Jekyll & Hyde” (1940)*, hur man i Nazi-Tyskland systematiskt satte i system att underbygga offerkänslan hos det tyska folket. Som att exempelvis offentligt proklamera betydelsen av landsbygd och hembygd samtidigt som man arbetade för att just försvåra för människor att leva i sin hembygd.

Med resultatet att ju mer man underminerade hembygden desto lättare gick det att sälja på medborgarna budskapet om att vi måste värna den. Så klart!

Alltså, strategin var att se till att något brister – samtidigt som man då går ut och högtidligen lovar att åtgärda just detta. Skapa en känsla av utsatthet och osäkerhet och samtidigt gå ut och försäkra att man ämnar göra något åt det. Så split – sedan gå ut och tala om behovet av social sammanhållning!

Känns det igen? Om några veckor är det val i Sverige! Vi gör alla våra val! Vad väljer du?

 

* https://en.wikipedia.org/wiki/Sebastian_Haffner

1 kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Populismen

Taggat som

mars 20, 2018 · 12:38 pm

314. ”When they go low – We go high!”

instylemagazine-3

Vi vet alla mycket väl vad som skiljer högt från lågt. Men ändå ska vi låtsas som att det inte är så – vilket gör det hela lite komplicerat.

Det lät så himla fint och stort när Michelle Obama uttalade de där orden som sköt rätt in i våra hjärtan.

Alltså alla vi, vi som gillar den här typen av storsinthet. Och det är det kanske inte alla som gör – i varje fall inte på samma sätt som vi gör.

Försökar jag då raljera och ifrågasätta Michelles ord om storhet? Nej inte alls! Absolut inte! Försöker snarare bara lirka fram vad som sker, dels inom oss men också, hos dessa som här blir adresserade som låga. Hur upplever egentligen dom vår storstilade överlägsenhet?

För nu verkar det som om vi inte riktigt förstår vad som håller på att hända. Speciellt nu när dom flyttar fram sina positioner och även lyckats invadera Vita Huset. De låga.

Vad jag är ute efter är – att om vi inte kan förstå hur dom andra ser på oss – vi som gärna fördömer dem – förmår vi nog heller aldrig möta eller förstå det vi uppfattar som lågt. Och kommer därför inte heller att kunna stoppa eller hantera den typen av låghet – vilket vi kanske en gång kunde.

För det låga som vi talar om här och som Michelle adresserade, är givetvis inte bara någon abstraktion utan faktiska egenskaper som förkroppsligas hos dem som vi just betraktar som låga. Alltså dom där andra! De som inte tycker eller gör som vi. Det är dom som är låga.

En kultur värdesätter förstås alltid skillnader – det är vad som utgör själva kulturen. Den bygger på någon form av utveckling eller tillväxt. Och denna utveckling eller tillväxt mäts ju då givetvis i termer av vad som har förändrats. Förr var det si – nu är det så.

Och det som uppfattas som bättre står givetvis i relation till vad kulturen eftersträvar; förr var vi alla analfabeter – i dag kan flertalet av oss både läsa och skriva. Alltså är läs- och skrivkunnighet något vi uppfattar som bättre. På så vis markerar alltid kulturen gränsdragningar mellan vad som ska anses som högt respektive lågt.

Fortsättning följer – var så säker.

Vi och dom skrivs här genomgående i kursiv av den anledningen att de är relativa till och beroende av läsarens egen tillhörighet.

Lämna en kommentar

Under Etik, Kunskap vs. Okunskap, Populismen

Taggat som , ,

april 27, 2017 · 10:38 am

304. Två sidor av samma mynt

En Debatt-Triptyk om integration & social sammanhållning som under våren publicerats på SN Debatt

Det behöver väl knappast påpekas att en av de större utmaningar samhället står inför är hur man ska lyckas lösa integrationsfrågan och samtidigt stärka den sociala sammanhållningen – som ju är två sidor av samma mynt.

Samhällets existerar i kraft av lagar, regler och ett fungerande politiskt system som är beroende av att medborgarna förmår samlas kring en gemensam idé – i vårt fall, idén ”Sverige”.

Krackelerad denna idé – äventyras också sammanhållningen och därmed välfärdssamhället och den moderna demokratin så som vi lärt känna dessa.

Det är klart att det alltid kommer att uppstå något nytt – men vi vet ännu inte vad detta kommer att bli och det är inte heller så säkert att det är vad vi önskar oss.

Tilltron till samhället och den politiska eliten utmanas nu överlag i hela västvärlden. Den liberala demokratin har fått klä skott för allt det missnöje som uppstått på grund av globalisering, ökad invandring, splittring och upplevelsen av att samhället är oförmögen att skydda oss från terror. Det vill säga, själva grundvalarna för sammanhållningen inom en nation.

Det finns dock inte så mycket att vifta med längre – antingen löser det öppna och mångkulturella samhället de problem som uppstått i dess principiella kölvatten – eller så slår dörrarna igen till en stor del av befolkningen – som istället söker sig nya vägar.

Det finns flera aspiranter som sitter inne med nygamla svar på viktiga frågeställningar

Kan eliten inte hitta lösningar på problemen kring integration och social sammanhållning kommer man inte heller att få förnyat förtroende att leda samhällets utveckling.

Jag har under våren 2017 skrivit tre debattinlägg på SN Debatt där jag pekat på tre låsningar som politiken hamnat i gällande integrationsfrågorna.

  1. Vi kan inte arbete framgångsrikt med integration med verktyg vi hämtat från sjuttiotalet! Publicerad på SN Debatt den 10 februari 2017.
  2. De bägge begreppen integration & assimilering är inte varandras motsatser och utesluter därför inte heller varandra – så varför denna ständiga politiska polarisering? Publicerad på SN Debatt den 21 februari 2017
  3. ”It takes two to tango” – det går inte att lägga den stora bördan för integrationen på majoritetssamhället – för då sparkar det sunda förnuftet bakut. Publicerad på SN Debatt den 27 april 2017  

Det var väl i princip det jag ville ha sagt i denna fråga!

 

Lämna en kommentar

Under Assimilering, Demokrati, Integration, Politik, Populismen

Taggat som

april 5, 2017 · 10:22 am

300. Hatet ger den svage styrka

Resentment

Hat är den svages styrka

Den som är svag är svag för att den inte är stark! Eller hur? Så måste det väl ändå vara! Jag är alltså alltid svagare än den som är starkare. Mäter vi kroppslig styrka så är jag förmodligen svagare än den som orkar lyfta mer, springa fortare och längre än vad jag orkar. Okey – inga konstigheter?

Vidare så är väl också den kortare än den som är längre och den lättare än den som är tyngre – eller hur?

Det är så språket fungerar och vi är alla olika på olika sätt men hamnar därför också alltid i vissa relationer visavi varandra. Den som är mindre är alltid mindre än den som är större – det är knappast något vi kan ändra på.

Men vi kan förstås alla vara svaga i ett avseende och starka i ett annat. Jag är exempelvis dålig på att simma men jäkligt bra på att springa, dålig på matte men nu för tiden ganska bra på att hugga ved.

Vilket ändå med språklig nödvändighet innebär att jag alltid kommer att vara ”sämre” än de som är ”bättre” – oavsett vad vi refererar till. Förvisso surt – men samtidigt ändå ganska ofrånkomligt.

Och det som är bra är förstås alltid bättre än det som är sämre, skulle man kanske våga påstå.

Men var kommer då alla dessa hatare ifrån? Enligt Albert Camus uppstår de genom självförgiftning – som är den onda utsöndringen av långvarig maktlöshet! Bild på Infowars Alex Jones som appellerar till de svaga och personifierar hatet.

Relationstermer är viktiga därför vi använder dem så gott som dagligen – skulle säkert inte klara oss utan. Förmågan att kunna skilja ut vad som är det bättre alternativet är förmodligen också en av våra viktigare livsuppehållande principer.

Att vi sedan mäter oss med varandra – kan vi knappast undvika – det är så vi gör och det är också på så vis vi mejslar ut vår position och därmed också vår identitet.

Vi blir någon först i förhållande till någon annan – och av detta följer förstås att vi därför helst inte och för ofta bör hamna i en underpositionerad roll – det vill säga uppleva oss som sämre än andra.

För den som alltid känner sig underlägsen, rädd och maktlös – för den blir till slut hatet den främsta tillgången. Vi känner detta hat som ”ressentiment”[1] och som beskrivs som ”en självförgiftning – som är den onda utsöndringen av långvarig maktlöshet”[2].

—-

[1] Wikipedia: Ressentiment är ett begrepp, som först infördes av filosofen Søren Kierkegaard, för att senare hos Nietzsche beskriva ett känsloläge hos individer, som anser sig förorättade eller underlägsna. 

[2]. Pankaj Mishra, DN 170215 ”Det är knappast överraskande att det skett en exponentiell tillväxt av antalet människor som funnit syndabockar bland kvinnor eller minoriteter eller bara någon att håna på Twitter. Uppenbarligen har dessa till synes rasistiska och misogyna personer länge och i tysthet lidit vad Albert Camus på tal om Schelers definition av ressentiment kallade ”en självförgiftning – den onda utsöndringen av långvarig maktlöshet i ett slutet kärl”.

Lämna en kommentar

Under Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Populismen

mars 29, 2017 · 10:42 am

299. Populism på öppen marknad

bigthink-populism1

Att vara ohederlig, slug och dessutom komma undan med det uppfattas ibland som att man bara är smart.

Populismen föds inte ur ett vakuum. Den uppstår snarare i tomrummen och lyssnar där efter våra hemligheter! Och där det finns skav finns också grogrund. För det är våra känslor av utsatthet, orättfärdighet och besvikelser som ger den näring.

Populismen arbetar på så vis med att sprida osäkerhet och missnöje som sedan spelar den i händerna. Talar till känslor som ligger latenta hos oss alla och som därför lätt kan väckas till liv.

Populismen blir på så vis en självgenererande kraft och kan därför med tiden bli allt svårare att få grepp om. Därav dess ständiga återkomst.

Populismen har oftast ingen ideologi utan äger snarare förmågan att lägga örat mot rälsen för att se vad som komma skall – och viftar först därefter med sina politiska fanor och slagord.

Populismen kränger idéer på samma sätt som andra kränger varor. Och därför säljer man heller aldrig något som ingen vill köpa utan letar hellre i skrymslen efter sådant som den etablerade politiken inte velat saluföra. För där finns just de guldkorn som går att kapitalisera.

Populismen är på så vis krass och arbetar med politik som en börsmäklare på de finansiella marknaderna, där drivkraften framförallt är vinstmaximering. Och i detta race spelar det ingen som helst roll om man agerar ideologiskt och rättskaffens – för populismen gäller det bara att samla på sig röster. Att vara ohederlig, slug och dessutom komma undan med det uppfattas samtidigt av flera som ett kvitto på att man är smart.

960x0

Populismen arbetar just med att sprida osäkerhet och rädsla som är dess främsta grogrund.

Populismen kan därför även agera på sätt som den etablerade politiken aldrig ens kunnat drömma om. Den kan ljuga, vara oförskämd, visa okunnighet, vara omåttlig, skryta om att inte betala skatt eller att den kan ta kvinnor mellan benen – det spelar ingen roll. Därför den riktar sig i huvudsak till just dem som är oförskämda, okunniga, omåttliga, som inte vill betala skatt och som inte har något emot att man tar kvinnor mellan benen.

Populismen uppskattas just för att den förmår ifrågasätta elitens gängse normer och kan därför spela brallorna av den etablerade politiken som inte förmår spela i samma liga.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Populismen

Taggat som