Om vi träffar på något som ser ut som en anka, simmar som en anka och kvackar som en anka, så är det förmodligen också en anka. Allt annat vore ju, om inte omöjligt, så ändå löjligt. Eller hur? Och samma princip gäller förstås även för annat vi stöter på.
Vilket gör att vi ändå kan utgå från att om vi ser någon som resonerar som en nazist, aktivt stödjer nazister och dessutom gör gester som påminner om nazistiska, så är ändå sannolikheten rätt stor att vederbörande åtminstone är en möjliggörare av nazism.
Och om vi nu låter denna metafor simma vidare så skulle man kunna säga att om man ser någon tala som den ryske ledaren Vladimir Putin, resonera som Putin och dessutom agera som Putin, så är det nog också Putin vi ser. Eller hur?
Men ack kvack! Så tokigt det blev nu. Hur ska jag nu ta mig vidare utan att kvadda hela introt?
Men om vi tar den där med ankan en gång till fast kör den baklänges så blir det hela förstås lite bakvänt men förhoppningsvis hamnar ändå poängen där den ska.
Om någon är amerikan så bör den rimligtvis också tala och uppföra sig som en amerikan. Annars är det nog ingen amerikan. Det är väl logiskt? Eller kanske ändå inte.
Det skulle ju mycket väl kunna vara så att det är vi här hemma i Europa som fått allt om bakfoten gällande amerikaner, det är rentav så här de i grunden tänker, talar och agerar nu när det europeiska arvet, som ändå hängt kvar i några generationer, plötsligt fallit bort.
Texten tar sig härmed friheten att generalisera både kring våra vänner i öst och väst som på detta vis blir förringade genom att de likställs med sina ledare.
Vilka är spelreglerna i Monopol? Jo, det börjar väl med att varje deltagare får en fast summa pengar; sedan flyttar man runt en liten figur på brädet genom att slå med ett par tärningar. Den som hamnar på en plats som ingen har mutat in kan då köpa denna, men om man råkar hamna på en tomt som ägs av någon annan får man betala hyra. Och på så vis kör man på till dess att en av spelarna vunnit allt eller medspelarna förlorat allt. Fair enough! Den som ger sig in i leken får leken tåla.
Men om vi skulle spela, du och jag, så funkar det ju inte om någon av oss börjar tweaka reglerna under spelets gång. Om jag plötsligt bestämmer mig för att jag själv får slå med tre tärningar medan du bara får ha en. Eller om du helt sonika ger dig själv rätt att parkera gratis på mina fastigheter, samtidigt som jag ska betala trefaldigt när jag hamnar på dina. Det går ju bara inte. Det fattar ju varenda kotte. Ingen skulle någonsin ge sig in i ett spel där någon kan ändra på reglerna.
Samma sak måste gälla för demokratin. Det är också ett regelstyrt system där vi medborgare med jämna mellanrum har rätten att rösta fram vilka som ska representera oss. Det är själva grundtanken i det demokratiska spelet, därav namnet ”demos” och ”kratos”. Det vill säga ett styrelseskick som utgår från den folkliga gemenskapen. Men för att detta ska kunna fungera måste förstås vissa förutsättningar finnas. Det utvalda folket[i] måste ha samma möjlighet att rösta. De måste också ha frihet att skaffa information och även kunna tala fritt med varandra för att pröva sina åsikter. Det är själva spelplanen – utan den går det inte att komma fram till själva valurnan.
Processen måste med andra ord kunna vara öppen och transparant. Vi ska heller inte känna oss tvingade att lägga våra röster åt något särskilt håll, det måste finnas en frihet i valsituationen. Dessutom handlar demokrati inte bara om själva röstningen, utan om att vi mellan valen också kan organisera oss, uttrycka vår mening och påverka samtalet.
Demokratin behöver därtill även fungerande institutioner som ser till att reglerna inte manipuleras. Domstolar, fria medier och en oberoende valprocess är en del av det som ser till att spelet kan upprätthållas. Det är alltså själva spelplanen som måste finnas för att vi överhuvudtaget ska kunna delta i ett val.
Om civilsamhället inte fungerar och fri opinionsbildning begränsas, då urholkas själva grunden för den demokratiska processen. En stor del av ansvaret för denna övervakning har lagts på våra medier och de som arbetar med undersökande journalistik – de utgör en basfunktion i det demokratiska projektet. Utan någon oberoende granskning – ingen demokrati.
Demokrati handlar dock inte bara om vad majoriteten tycker eller om folkets vilja. Om en majoritet beslutar sig för att inskränka rättigheterna för en minoritet, då har man klivit utanför det demokratiska spelet. Man kan inte rösta bort rättsstatens principer inom själva systemet!
Det är med andra ord en villfarelse att tro att folkviljan skulle komma först. Det är snarare upprätthållandet och försvaret av demokratins spelregler som kommer i första hand. Vi kan alltså inte, genom en demokratisk process, ge mandat åt någon som vill montera ner de grundläggande demokratiska principerna. Och denne någon kan inte själv legitimera handlingar som går på tvärs med grundreglerna. Den som vill omkullkasta systemet får leta efter andra arenor och medspelare.
The Rules are No Game!
Om folket väljer en representant som, när den väl är på plats, struntar i reglerna, har denne ingen legitimitet. Det är som om någon först går med på reglerna i Monopol, men så fort brädet är uppställt hävdar att spelet redan är avgjort – då denne grabbat åt sig allt som fanns i banken.
Men om detta trots allt ändå inträffar, vad gör vi då?
Jo, vi säger åt snorungen att lägga tillbaka pengarna och bege sig upp på sitt rum och inte komma tillbaka förrän den läst på om spelets regler.
[i] ”Det utvalda folket”: Med det ”utvalda folket” avses då bland annat de som äger medborgarskap i det aktuella landet eller de som är 18 år och äldre, osv.
Vad är det med ‘eliten’ som väcker så starka känslor? Är det deras privilegier, deras språk, eller känslan av att de lever i en annan värld? I orostider riktas våra blickar ofta uppåt, mot dem som vi håller ansvariga. Men vad handlar denna misstro egentligen om, och varför har den vuxit sig så stark? Svaret ligger kanske inte bara i vad eliten gör – eller inte gör – utan också i våra egna förväntningar och brustna illusioner.
Allt fler har yrvaket börjat nysta i vad det stora missnöjet med samhället, systemet och ‘eliten’ egentligen handlar om. Vad är det som ligger bakom detta missnöje, och vilka pekas ut när man uttrycker denna misstro? Otaliga trådar har redan hunnit spinnas, och det krävs mycket för att hitta en ny tåt som inte redan vävts in i de otaliga försök att nysta i vår tids tema.[i]
Inledningsvis kan jag bara konstatera att grunden för själva begreppet ‘elit’ är något flytande. Ordet kan appliceras på vissa individer inom en rad olika områden, vilket innebär att begreppet oftast behöver preciseras för att ange vilken grupp som åsyftas: den kulturella eliten, den politiska eliten, den litterära eliten … och liknande.
Ordet ‘elit’ syftar ursprungligen på de främsta eller mest framstående inom en viss grupp. Men i dag används det ofta pejorativt för att beskriva grupper som upplevs ha blivit för dominerande inom sina områden. När vi talar om misstro mot ‘eliten’ avses därför sällan de bästa i ursprunglig mening. I stället behöver vi ställa frågan: Vilken elit syftar missnöjet på, och vilka är det som misstror?
Förenklat handlar det om att den fattige misstror den rike, den rike misstror den som begränsar hans rikedom, den obildade misstror den bildade, och den okultiverade misstror den kultiverade. Så långt är mönstret enkelt.
På så vis ser det också ut som om misstron riktas snett uppåt, mot en nivå där man identifierar en grupp som orsaken till sina egna tillkortakommanden eller maktlöshet – vare sig det nu handlar om behovet av sjukvård, rätten att följa Guds bud eller önskan att slippa bidra till den första gruppens krav. Och med dessa olika, ofta motstridiga, känslomässiga riktningar skapas med tiden en perfekt storm som till slut kan förflytta en nations riktning.
För dem som befinner sig på samhällets mindre inflytelserika nivåer framstår det som att de på högre positioner – vare sig det gäller politik, ekonomi, media eller kultur – lever i en främmande värld, där vanliga människors slit och vardag inte existerar.
Missnöjet riktas då mot den politiska elitens makt, kulturelitens konstlade ideal, storstadsbornas arrogans eller akademikernas fikonspråk. Därmed har vi täckt en liten del av vad ‘elit’ innebär för många som använder sig av detta ord som då mer blivit till ett negativt epitet. Man kan med andra ord säga att det utbredda missnöjet med de styrande klasserna är ett ogillande av en maktsfär som man antingen upplever som alltför närvarande och klåfingrig – eller som alltför fjär och likgiltig.
Användningen av begreppet fungerar då främst som ett flytande attribut för en dold men påtaglig maktsfär som ritar upp de kartor vi andra förväntas rätta oss efter. Kartor som ofta upplevs motarbeta våra intressen eller stå i konflikt med den verklighet många lever i. Detta har fått allt fler att känna sig vilseledda och i vissa fall helt enkelt borttappade.
Missnöjet riktas då mot något mer konkret, som får representera orsaken till frustrationen, och drabbar i förlängningen det övergripande samhällssystemet – och i denna stund är det den liberala demokratin som främst drabbas eftersom denna får bära hundhuvudet.
Men allt detta vet vi redan, och kunskapen leder oss inte vidare. Så frågan får istället bli: Finns det några andra pusselbitar i allt detta som vi tidigare inte plockat fram?
Kan det eventuellt vara så att förväntningarna på livet och vad den liberala demokratin kunnat erbjuda har varit för högt ställda? Är det synen på den ouppnådda jämlikheten och den upplevda ofriheten som fått allt fler att helt enkelt resignera och tappa tron till systemet?
Är det ett resultat av en djup besvikelse över alla de icke realiserade idéer som i grunden bär upp själva frihetstanken? Har den liberala demokratin i själva verket ingivit människan falska förhoppningar med allt sitt tal om jämlikhet, rättvisa och frihet, så att det nu är de brustna förhoppningarna som tynger den?
Visst, demokratin har levererat, men den har också haft som övermäktig målsättning att skapa goda förutsättningar för alla – för ensamstående mödrar, för invandrare, för färgade, för dem med särskilda behov. För både fattiga och rika, och det är just dessa stora löften och förväntningar som nu börjar slå tillbaka, när allt fler hamnar mellan de stora ambitionerna och de som tidigare stod högre i de sociala hierarkierna också tvingas se sina positioner dalande, samtidigt som många av de sämst lottade fått det bättre. Vår upplevelse av ekonomisk tillfredsställelse är inte bundet till exakta kronor och ören utan relativ, beroende på vår närmaste ekonomiska sfär – de vi har nära oss och kan jämföra oss med.
Man skulle också kunna se det som att den liberala demokratin därmed rubbat vad många uppfattar som de naturliga hierarkierna genom att åstadkomma så mycket nytta för de sämst lottade att de tidigare så stabila positionerna skakats om. Vilket då främst drabbat medelklassen och de vilsna männen, som tvingats se sin tidigare status degraderas i takt med att de lägre klasserna och kvinnorna fått förbättrade förutsättningar och positioner.
I sådana fall var det ett svek mot en övergripande del av befolkningen, som inte upplever sig ha fått det bättre förspänt och som nu bestraffar systemet genom olydnad och uppror. Men det är förstås bara en liten del av historien.
Ett mer avgörande svek inträffade också när den liberala eliten[ii] tappade markkontakt och därmed komprometterade förutsättningarna för sina egna ansträngningar och ambitioner.
De bjöd in alla till dans, men var oförberedda på att många av gästerna inte visste hur man skulle följa utan snarare började engagera sig i konflikter och aggression. Den stora men förblindade ideologin blev så småningom ett svek mot den liberala demokratin själv. Dess ideologiska ramverk undergrävde gradvis de grundläggande förutsättningarna för sin egen överlevnad.
Efter allt detta nystande med trådar som korsar våra samhällen och kontinenter i försöken att sammanfoga en bild av orsakerna bakom vår kulturs utveckling, måste jag nu vända blicken mot något mer grundläggande: Vad är det i vår existentiella tillvaro som får oss att gång efter gång trampa på samma minor? Dessa försök för oss sakta vidare, steg för steg.
[i] José Ortega y Gasset skrev Vår tids tema (på spanska El tema de nuestro tiempo) 1923, och boken behandlar de stora förändringarna i samhället och kultur i början av 1900-talet.
[ii] Med den ”liberala eliten” avses de som främst kommit att upprätthålla systemet i all dess komplexitet; såsom politiker, media, offentliga tjänstemän, byråkrater inom olika myndigheter och organisationer (nongov) och utbildningsinstitutioner.
Hur börjar man egentligen en text om dumhet? För några år sedan gjorde jag ett försök med ett inlägg med just titeln ‘Dumbommarnas sammansvärjning’, men då kändes ärendet inte riktigt moget. Det fanns en rädsla för att framstå som en del av en kulturell elit som klagar över hur den dåliga smaken tagit över politik, konst och kultur. Idag känns det däremot både naturligare och mer befogat att lyfta detta igen. Tiderna förändras.
Den västerländska människan och civilisationen har länge förknippats med vetenskap och kunskap, ideal som kulminerade i upplysningens rationalitet på 1700-talet … men stopp och belägg, för det där stämmer ju inte.[i]
När vi talar om människan och civilisationen i svepande termer riskerar vi att missa den komplexa verkligheten. Faktum är att den västerländska människan inte alls kännetecknas av en hög beundran för vetenskap och kunskap – snarare motsatsen. Under långa perioder har andra ideal, som religion och tradition, dominerat. Påståendet att västerländsk civilisation har prioriterat rationalitet och kunskap är därför en anakronism.[ii]
I västerlandet har det snarare alltid funnits människor som nöjt sig med de mest basala kunskaperna och inte strävat efter något mer. Samtidigt har det också funnits grupper som aktivt försökt rasera det sunda förnuftet och kunskaper som inte passat in i deras världsbild, ofta med omfattande konsekvenser för hela samhället. Historien erbjuder flera exempel på detta, från religiösa och ideologiska konflikter till kulturella revolutioner. Kanske är det rentav detta som mer än något annat kännetecknar den så kallade ”västerländska andan” – en ständig kamp mellan att bevara och omstörta.
Historien har alltid präglats av en kamp mellan natur och kultur, mellan vidskepelser och vetenskap, samt mellan myt och fakta – ofta sammanflätade på intrikata sätt. Man kan till och med hävda att människan och civilisationen alltid har varit en del av en cyklisk process mellan dessa två krafter: de som bygger upp kultur och samhälle, och de som nedbryter och förgör.
Här stöter en text som denna på ett ytterligare hinder: när vi använder värdeladdade ord som ‘bygger upp’ eller ‘förgör’ är de alltid knutna till ett specifikt perspektiv. Vi måste vara försiktiga med att använda sådana ord, men samtidigt är de oundvikligen närvarande i alla våra utsagor, vare sig vi vill det eller inte. De är en del av vårt predikament. Vi mäter världen utifrån vår egen förmåga att uppfatta den.
Det är därför också lite extra knivigt att skriva den här typen av reflekterande texter. För att lyckas med det måste man både inta ett brett meta perspektiv[iii], men samtidigt också tydliggöra sitt eget mer personliga perspektiv. I synnerhet då man behandlar ämnen som rör sådant som gott och ont, eller som här, intelligens och dumhet. Med detta sagt …
När en civilisation som vår, byggd på upplysning och vetskap, slutligen når en viss nivå av förfining, uppstår lätt en diskrepans mellan högt och lågt – mellan det som skapats av människan och det som är mer naturligt. Bland försokratikerna[iv] betonades denna särskiljning som avgörande för att förstå och diskutera komplexa samband. Man benämnde motsatsparet nomos och phusis.[v]
Nomos syftade på det som skapats av människan, så som lagar och traditioner, medan phusis representerade den orörda naturen. Att hålla dessa begrepp aktuella är viktigt, för utan dem leder samhällsdiskussioner ofta ingen vart.
Jag kan odla tomater i mitt växthus, laga goda middagar och ta hand om hönsen, men jag har inte den blekaste aning om hur bitcoin-mining fungerar. Jag har inte heller mycket koll på hur allt annat runt omkring mig snurrar och går – routern, datorn, internet, WoordPress… Det finns alltså ett växande avstånd mellan det jag förstår och de tekniska landvinningar som omger mig.
Med naturens inneboende kraft tenderar därför basen, där jag då råkar befinna mig, över tid att bli allt bredare och mer omfattande än den alltmer spirande toppen. Och när skillnaderna blir för stora ökar risken för ett dramatiskt skifte.
Civilisationen så som vi känner den kan då börja röra sig från en elitistisk meritokrati, via oligarki, till en kakafoni eller rättare sagt, till en kakistokrati.[vi] Det leder med andra ord till att de mindre kunniga, eller – för att uttrycka det i klartext – dumskallarna, tar revansch mot all form av högburen ideologi och vetenskap.
Det är också i denna rörelse vi nu befinner oss. Men detta sker också av naturnödvändighet, eftersom en civilisations höjd alltid är beroende av dess bas. Ju högre civilisationen strävar, desto starkare konstruktion krävs. Därför måste basen växa sig större för att kunna bära tyngden av de alltmer utvecklade tornspirorna. Detta kan rent visuellt gestalta processen. För övrigt har denna bild inget med verkligheten att göra. Det är bara en analogi.
Det tragikomiska i detta resonemang är att de minst begåvade aldrig själva kan nå en position där de kan omkullkasta civilisationen. Det är först när systemet har givit dem styrka och nödvändiga verktyg som de får makt och kan vända det ryggen.
För att konkretisera detta: Den liberala demokratin har hittills gett de minst kunniga upprättelse, styrka och tillräcklig bildning för att kunna samlas och göra sina röster hörda, vilket i sin tur lett till uppror mot systemet och krav på revansch.
De som befinner sig längst ned i samhällets sociala struktur har möjligen förmågan att riva ned ett komplext samhällssystem, men inte kunskapen att bygga upp något motsvarande – detta uppdrag överlämnas därför till andra. På flera platser i världen idag överlämnas just dessa förhoppningar om ett bättre liv till påpassliga demagoger som, med starka röster och tvivelaktig moral, erbjuder sig att leda de frustrerade.
Efter att ha slängt ur sig en sådan här harang till klokskapens lov och dumhetens varnagel, bör jag förstås, för att inte tappa greppet, också börja bena upp vad vi egentligen menar med ord som ‘klokskap’ och ‘dumhet’.
Till att börja med måste vi klargöra att begreppet ‘dumma’ ofta används som ett nedsättande epitet för personer som tänker annorlunda än vi själva. Det är dock inte den typen av dumhet jag främst syftar på här.
Jag har också använt två parallella bilder av dem som inte hänger med i det civilisatoriska bygget: dels ‘dumheten’, dels vad jag kallar den kulturella ‘basen’. Dessa två aspekter bör dock inte likställas eller sammanblandas, även om de ibland sammanfaller i sitt gemensamma utanförskap och oförstående inför kulturens utveckling.
Här i detta försök handlar det företrädesvis om den klassiska definitionen av dumhet, som historiskt har betraktats som en kognitiv brist. Man anses vara ”dum” om man inte kan tänka efter före, om man ignorerar fakta eller om man upprepar misstag utan att lära sig av dem. Dess motsats, ”klokskap”, kännetecknas av förmågan att stanna upp, reflektera och använda både erfarenhet och sunt förnuft för att fatta välgrundade beslut.
Det som kanske allra tydligast kännetecknar de dummaste är också avsaknaden av insikt om sin egen dumhet.[vii] De agerar och resonerar som om de hade fullständig koll på sin verklighet. Detta är sannolikt en följd av dumhetens grundläggande brist på självinsikt och kunskap – två brister som ofta går hand i hand.
För att undvika en alltför nedlåtande ton gentemot denna dumhet, låt oss i stället granska vad dessa ord faktiskt innebär. Därefter kan vi ställa oss en samvetsfråga: I vilken kolumn skulle vi själva helst vilja befinna oss? Och var vill vi se våra vänner, arbetskamrater och ledare?
Dumhet
Klokskap
Brist på förståelse eller rationellt tänkande.
Förmåga att tänka kritiskt och balanserat.
Impulsivitet och oförmåga att lära av misstag.
Lär av erfarenheter och ser långsiktiga konsekvenser.
Ignorerar fakta och konsekvenser.
Tar hänsyn till fakta och gör välgrundade val.
Påverkas starkt av fördomar eller antaganden.
Kan ifrågasätta egna och andras antaganden.
Kunskap används fel eller inte alls.
Kunskap appliceras för att skapa nytta.
Resonerar situationsspecifikt och kontextberoende.
Resonerar mer övergripande och tidlöst
Fortsätter göra samma misstag utan reflektion.
Reflekterar över misstag och förbättrar framtida val.
Utfallet är givet – ingen vill vara eller bli betraktad som dum. Lika lite vill vi umgås med eller styras av personer som, enligt denna definition, kan klassas som dumma. Samtidigt måste vi inse att de faktiskt existerar, dumskallarna. För vi stöter dessutom på dem eller hör talas om dem vareviga dag.
Med detta sagt kan vi nu därför återgå till huvudspåret här, som handlar om hur språk och memer används som de främsta verktygen inom propaganda och påverkansoperationer för att styra människors tänkande och därmed också deras uppfattningar i en viss riktning.
Hur väl sådana operationer lyckas beror på hur mottagliga individerna är för budskapen. Mottagligheten beror i sin tur på den kognitiva standard som återfinns hos den aktuella målgruppen. Enligt definitionerna i kolumnerna ovan kan man konstatera att individer som kännetecknas av de bristande funktionerna i vänsterkolumnen är lättare att påverka än de som befinner sig i högerkolumnen. Det kan vi utgå från, eller hur?
Det är därför följdriktigt, och något vi idag ser, att olika samhällsomstörtande påverkansoperationer främst riktas mot denna svagare grupp, eftersom det i huvudsak är där man får störst gehör för sina budskap.
Frågan är nu om ämnet blivit så uppenbarat att vi nu äntligen kan börja genomlysa det, eller om det fortsättningsvis ska stuvas undan i godtrogen liberal medkänsla för dessa personers ogynnsamma position i världen. Samtidigt som då ser vi hur denna grupp nu riktar sin frustration – som härstammar från ett missnöje med att inte ha fått det bättre eller att inte befinna sig högre upp i den sociala hierarkin – mot just den liberala demokratin. Det är detta som är kontentan av ”dumskallarnas sammansvärjning” och det kanske ändå inte är så fasligt dumt när allt kommer omkring.
Som ni kanske märker har jag här inspirerats av en populär retorisk stil som kallas att ‘väva’ samman en text – en metod som, enligt Donald Trump, är det mest briljanta sättet att få något vettigt sagt.
“You know what the weave is? I’ll talk about like nine different things, and they all come back brilliantly together, and it’s like, friends of mine that are, like, English professors, they say, ‘It’s the most brilliant thing I’ve ever seen.’”
[i] Upplysningstiden, som sträckte sig från slutet av 1600-talet till början av 1800-talet, var en intellektuell rörelse som betonade förnuft, vetenskap och individuell frihet.
[ii] En anakronism är något som felaktigt tillskrivs en annan tidsperiod än den det egentligen tillhör, ofta som en historisk missuppfattning.
[iii] Metaperspektiv innebär att betrakta eller analysera något från ett övergripande eller reflexivt synsätt, ofta för att förstå de underliggande antagandena eller strukturerna.
[iv] Försokratikerna var de tidigaste grekiska filosoferna, verksamma före Sokrates, som ofta behandlade frågor om naturens fundament och hur världen är uppbyggd.
[v] Begreppen nomos och phusis, som användes av försokratiker och återspeglar två grundläggande perspektiv på världen: nomos refererar till människans skapelser och regler (lagar, kultur), medan phusis refererar till naturens oföränderliga och naturliga ordning.
[vi] Termen ”kakistokrati” kommer från det grekiska ordet kakistos ( det sämsta) och kratos (makt), och det började användas för att beskriva ett styrelsesätt där de mest inkompetenta eller mest korrumperade styr.
[vii] Dunning-Kruger-effekten, som beskrivs av psykologerna David Dunning och Justin Kruger (1999), handlar om en kognitiv bias där personer med låg kompetens inom ett ämnesområde överskattar sin egen förmåga, ofta på grund av bristande självinsikt.
I avsaknaden av referenspunkter, vilka är vi och vart är vi på väg?
Det förra inlägget avslutades lite abrupt med Richard Dawkins idé om memer – idéer, bilder och berättelser som sprids, muterar och får fäste i kulturen, likt en epidemisk farsot. Dessa memer sipprar in i våra föreställningar utan att vi märker det.
Texterna här under huvudtiteln ”En perfekt storm” har hittills främst kretsat kring vad som driver utvecklingen av vissa skeenden i vår tid – främst då de politiska rörelserna som gått från relativ stabilitet till relativt kaos.
Min förundran har bland annat handlat om att förvandlingarna ser ut att ha skett mitt under näsan på oss – och att vi just därför haft svårt att upptäcka dem.
I det förra avsnittet togs bland annat upp vår förändrade syn på demokratin – en tankens utveckling som tidigare knappast varit möjlig. I vår liberala eufori har många av oss kapat förtöjningarna till historien och de krav som följer med kunskaper och auktoriteter. Vi har blivit så öppna och fria att vi nu kan välja att bortse från det mesta och till och med ifrågasätta den politiska friheten i sig.
Det är som om dessa skiften i synsätt sker i det tysta. Vi glider obemärkt in och ut ur våra föreställningar utan att ens lägga märke till det själva. Hur kan det komma sig?
Kan det vara så att vi står så nära våra egna minnen och uppfattningar att de bildar själva kärnan i vår identitet – att vi ingenting annat är än just dessa minnen och mätande omdömen. Och just därför märker vi inte heller av våra ändrade vyer eller mentala förflyttningar. Vilket skulle kunna bero på att det, vid sidan av dessa rörelser, saknas några fasta referenspunkter. Det kan också förklara varför våra tankar och minnen är så anpassningsbara: de omskapas och flyter smidigt med i våra medvetandeströmmar. Vi är dessa strömmar; vi både är och inte är, för att tala med den gamle grekiske filosofen Herakleitos, vilket jag gärna gör då och då.[i]
Jag misstänker att en av orsakerna till våra glidande ställningstaganden främst är på grund av att det inte finns någon oföränderlig grund i oss. Detta är förstås inte bara min tanke, utan också en skrämmande möjlighet som lyfts fram inom den moderna neurovetenskapen.[ii] En forskning som bland annat otacksamt letar efter att hitta det vi genom årtusenden kallat ”själ”.
Och det är här Dawkins gamla memer åter kommer in i bilden. Dessa färdas ju inte ensamma eller isolerade, utan i formationer – som tunga regnmoln på himlen.[iii]
Vi kan ta vilket ord som helst i vårt begränsade ordförråd, till exempel ordet ”träd”. För att förstå dess mening och betydelse behöver det ackompanjeras av en rad närbesläktade begrepp och stödord, som vi också förutsätts känna till, såsom ”gren”, ”rötter”, ”blad”, ”bark”, ”skog”, ”fotosyntes”, ”buskage” och så vidare. Och varje sådant ord har i sin tur också sina nära släktingar. På så sätt får vi med ordet ”träd” flera andra ord på köpet. våra begrepp är sammantvinnade med sina nära släktingar, skulle man kunna säga. Jag tror dessutom att detta var vad Wittgenstein antydde med sin rep-analogi, vilket förstås kräver en egen liten fotnot här.[iv]
Vad jag vill komma fram till är att när vi tar till oss ett begrepp, skapar det i förlängningen nya horisonter – på gott och ont. Vi kanske lyssnar på en podcast eller följer en influencer, och utan att veta om det fångar vi upp nya skiftningar och nyanser i vårt förhållande till världen. Orsaken till att vi inte märker av dessa värdeförskjutningar är att de till en början inte är uttalade; de ligger inbäddade i diffusa ord-cluster som vi tar till oss. Därefter kan vi inte heller härleda var ifrån de kommer eller vart de kommer att leda. Det ligger, så att säga, inbakade i språket, i vårt logos.
Om någon finner resonemanget lite abstrakt och filosofiskt, så ska ni definitivt inte börja arbeta i en underrättelsetjänst eller med driven propaganda.För detjag skissar fram här är nämligen grunderna för de insikter och den logik som inspirerade de mest framgångsrika påverkansoperationerna i historien: den kommunistiska under 1920-talet, den nazistiska under 1930-talet och, mer nyligen, det ryska initierade kulturkriget som nu drabbar oss på alla fronter.
För att kunna påverka oss i en riktning behövs först och främst kanaler för kommunikation och sådana finns det gott om i dag. Därefter krävs också en insikt i vår djuriska natur, vad vi känner för olika saker. Därför det är i huvudsak våra känslor som ska aktiveras. Sedan behövs kunskap om hur man via språket skapar dessa möjligheter att locka, lura och övertyga människor om än det ena än det andra.[v]
Som tidigare påpekats märker vi ofta inte vad som påverkar oss, eftersom det saknas naturliga referenspunkter i våra medvetandeströmmar. För att motverka detta flytande tillstånd har vissa valt att införa vad man kallar principer – robusta ställningstaganden att hålla fast vid när allt annat förändras.
Frågan är vart dessa resonemang kommer att leda men det kan man förstås aldrig riktigt veta på förhand. Men personligen har jag en föraning om att de kommer att ta steget vidare över till en fördjupning av något som texten tidigare bara snuddade vid, det vill säga, om kakistokratins framryckningar eller för att tala klarspråk: om dumbommarnas sammansvärjning och hämnd.
[i]Herakleitos och strömmar: Herakleitos ansåg att förändring är den enda konstanten och använde metaforer som flodens ström för att beskriva verklighetens ständiga rörelse och dynamik.
[ii]Neurovetenskap och identitet: Forskning har bl.a. visat att hjärnan är plastisk, vilket innebär att våra tankar och minnen kan förändras beroende på nya erfarenheter, vilket förklarar varför vår identitet och föreställningar är så anpassningsbara.
[iii]Richard Dawkins och memer: Dawkins introducerade ”mem” i The Selfish Gene (1976) för att beskriva idéer och kulturella uttryck som sprids och förändras likt virus. Memer förklarar kulturell evolution på samma sätt som gener förklarar biologisk evolution.
[iv]Wittgenstein och rep-analogin: Wittgenstein beskrev språkets funktion genom att likna förståelsen av begrepp vid ett rep, där varje del är kopplad till andra. Begrepp får mening genom sina relationer med andra begrepp, vilket belyser språkets dynamik.
[v]Historiska påverkansoperationer: Under 1900-talet använde totalitära regimer som de kommunistiska och nazistiska rörelserna påverkansstrategier för att forma offentliga åsikter genom media och utbildning. Detta fenomen är fortsatt aktuellt i dagens geopolitik, exempelvis genom ryska informationskrigföringsstrategier.
Den knepiga frågan som avslutade förra inlägget var om vi ägde ett språk eller om språket ägde oss. Det mest troliga svaret är nog ett både och. Å ena sidan får vi tillgång till ett språk och kan inom vissa gränser formulera oss och tänka fritt, men å andra sidan är vi fångade i ett språkbruk som sätter ramarna för vad vi kan tänka och uttrycka.
Det som exempelvis sätter gränser för vad jag kan skriva är mitt personliga ordförråd och de språkliga variationer jag kan utvinna ur detta. ”Förråd” är dessutom ett bra beskrivande ord. Men som vi vet varierar storleken på dessa förråd från människa till människa. Detta blir ett problem när vi försöker resonera kring hur människan gör eller inte gör, eller hur hon är eller inte är. Det är svårt att hitta någon typisk ”urmänniska”. Eller, uttryckt på ett annat sätt: människans minsta gemensamma nämnare är att vi går på två ben och att våra huvuden sitter högst upp. För övrigt är vi ganska olika, särskilt när vi närmar oss våra mentala kapaciteter, där den språkliga förmågan ingår.
Ska inte sticka under stol med att det jag skriver här kan utläsas som att jag menar att det finns en liten spillra av en intelligentia (där jag själv gärna placerar mig) och därutöver en alldeles för stor skara fåordiga men nyttiga idioter.[i]
Det är en fullt rimlig läsning som jag förstår att man kan göra, men jag ber er att hålla tillbaka era ryggmärgsreflektioner ett ögonblick. Att undersöka ett fenomen kräver nämligen ibland att man tar ett steg tillbaka, kanske till och med ett steg upp, för att få en bättre överblick. En sådan blick kan då lätt framstå som distanserad, kanske till upplevas som lite von oben. Jag kommer att återvända till detta längre fram, eftersom perspektivet i sig inte lämnar mig något annat val.
För att kort sammanfatta vad samtliga dessa försök nu handlar om: De sonderar de mekanismer som gör att vi så lätt och okritiskt tar emot och förvaltar budskap – budskap som ibland saknar grund, och i andra fall enbart syftar till att manipulera oss. Ett tydligt exempel på detta ser vi i USA:s valresultat 2024, där en uppenbar charlatan och bedragare fick ett förvånansvärt stort genomslag.[ii]Många har sedan dess undrat: hur kunde detta hända? Vad låg egentligen bakom? Det är denna fråga våra tankar måste arbeta vidare med.
Jag har bland annat noterat att det på senare tid blivit allt vanligare att ifrågasätta om demokratin verkligen är det bästa styresskicket i vår problemtyngda värld. Dessa funderingar hörs nu från många håll – både från filosofer och från vanligt folk. Det ska dock förtydligas att filosofer, förstås, också någonstans måste räknas till gruppen vanligt folk.
Det har blivit allt vanligare att uttrycka frustration över och påpeka de inbyggda bristerna i det demokratiska systemet – svagheter som gör demokratin oförmögen att fatta stora och avgörande beslut, som exempelvis om miljön eller invandring. Detta må vara sant, men denna växande osäkerhet har samtidigt skapat en spricka i de tidigare otänkbara självklarheterna, vilket har gjort det möjligt för uttalade antidemokrater att inte bara komma till tals, utan även nå makten.[iii]
Jag ser vår utveckling idag som en slags kollektiv tankeprocess som sveper över världen. Vad händer när föreställningar förändras på detta sätt? Vilka krafter får dem att ändra riktning?
De yttre skeendena är i stora drag uppenbara. Vi ser att allt fler, av olika orsaker, blivit missnöjda med vad man uppfattar som den rådande situationen. Denna iakttagelse ligger också till grund för många av de förklarande resonemang man kan höra av kunniga uttolkare idag.
När det gäller vår kollektiva förmåga till uttryck. Vi har ett ständigt bakgrundsflimmer från olika mediekanaler och röster som försöker tränga in i oss och göra oss till språkrör för olika idéer, eller få oss att konsumera vissa trender, varor och tjänster.
Vi har i bakgrunden under lång tid också en erfarenhet av en ökad globalisering, pluralism och individualisering, samt en minskning av vad som tidigare ansågs vara viktiga medborgarengagemang. Vilket påminner om den trend för narcissism och social isolering som beskrevs redan av Robert Putnam i Den ensamma bowlaren (2000)[iv] och Christopher Lasch i Den narcissistiska kulturen (1979). [v]
Vad jag därmed bara vill poängtera är att de tidstrender vi försöker förstå oss på i dag kan ha uppstått för bra så mycket länge sedan. Det är dessa tidsperspektiv vi måste ta hänsyn till, även om tankar och kulturyttringar idag sprids och får fäste allt snabbare.
Om vi ser på allt detta flimmer som ett gigantiskt moln av budskap som påverkar vårt samhällsklimat och kultur, kan vi konstatera att dessa budskap till största del består av litterära verk, filmer, språkliga attityder, jargonger, ord och bilder – sådant vi tar in och låter oss påverkas av. Det är det här vi har att arbeta med, eller snarare röra oss inom, för att återknyta till ingressen till denna text.
Redan 1976 introducerade Richard Dawkins begreppet ‘memer’, som då var tänkt som något skarpare och mer specifikt än de mer utslätade internet memes vi numer känner igen från sociala medier.[vi]
En meme, i Dawkins bemärkelse, var en idé, ett beteende eller en stil som sprids genom imitation från person till person inom en kultur. Den fungerar som en bärare av kulturella idéer och symboler som kan överföras från ett sinne till ett annat genom skrift, tal, gester och ritualer. Dessa memer kan betraktas som kulturella motsvarigheter till våra biologiska gener, eftersom de självreplikerar, muterar och reagerar på intryck.
För vissa av er börjar nu dessa texter få skarpare konturer, vilket gör att du som läsare också kommer att få en allt klarare bild av vart vi är på väg. Steg för steg.
[i]Begreppet ‘intelligentia’: ‘Intelligentsia’ syftar traditionellt på en klass av intellektuella eller utbildade eliter som formar kultur och politik.
[ii]USA:s val 2024: Detta syftar på den oväntade framgången för Donald Trump i USA:s val 2024, vilket väckte debatter om vissa mediers manipulativa roll, desinformation och urholkningen av demokratiska normer som formar den allmänna opinionen.
[iii]Frustration med demokratin: På senare år har debatten om demokratins begränsningar ökat, där vissa pekar på dess oförmåga att hantera brådskande globala utmaningar som klimatförändringar och migration. Denna trend diskuteras bland annat i How Democracies Die av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt, som undersöker demokratins sårbarhet. Även boken ”End times” av Peter Turchin undersöker dessa sårbarheter.
[iv]Robert Putnams Den ensamma bowlaren: Robert Putnam analyserar i Den ensamma bowlaren nedgången i medborgerligt engagemang i USA, med fokus på upplösningen av traditionella gemenskapsstrukturer.
[v]Christopher Laschs Den narcissistiska kulturen: Christopher Lasch kritiserar i Den narcissistiska kulturen framväxten av en självcentrerad individualism och dess kulturella konsekvenser under senare delen av 1900-talet.
[vi]Richard Dawkins begrepp ‘memer’: Dawkins introducerade termen ‘meme’ i sin bok Den själviska genen från 1976. Han beskrev memer som enheter för kulturell överföring, liknande biologiska gener, som sprids genom imitation. Detta ursprungliga koncept skiljer sig från dagens utvattnade användning av termen inom sociala medier.
Det finns så många hinder – och ofta är vi själva det största. Våra egna skuggor skymmer sikten för sådant som annars hade varit mer uppenbart.
Om det här låter lite kryptiskt kan det vara läge att uttrycka samma tanke på ett lite enklare sätt:
Man står oftast själv i vägen för sin förståelse av världen och det är något man måste väga in när man betraktar den.
•••
Om textens inriktning nu känns lite oklar är det inte så konstigt – jag vet det knappt själv. Men i skrivande stund, likt en skeppare vid rodret, börjar jag ana hur den här resan ska fortlöpa. Sedan måste jag också medge att jag, ju längre texten fortskrider, får en allt klarare känsla för hur den även kommer att utvecklas. Det hela sker så att säga, steg för steg, mening för mening. Och jag antar att detta även kommer att bli en av huvudspåren i denna text, själva utvecklingen av en tankegång.
Just nu fick jag ett infall att skriva om en ekorre. Men inte vilken ekorre som helst, utan den som William James ”drog fram ur rockärmen” under en diskussion med vänner på en bergsvandring. Självklart menar jag det här med ”rockärmen” inte bokstavligen – James var ingen trollkarl – det är bara ett talesätt för att han plötsligt kom på en lysande historia. *
I berättelsen beskriver han en situation där en person försöker gå runt ett träd för att få syn på en ekorre, som ständigt håller sig på trädets motsatta sida. Efter flera varv har personen fortfarande inte fått syn på ekorren. De rör sig samtidigt, bröst mot bröst, som ett dansande par. Frågan blir då: Har personen verkligen ”gått runt” ekorren, eller inte?
Vi lämnar nu William James och hans ekorre, men det han gör oss uppmärksamma på är centralt även för det fortsatta temat här.
I tidigare inlägg här under temat ”En perfekt storm” har jag diskuterat olika faktorer som kan tänkas ligga bakom dagens uppgivenhet inför det politiska systemet. Först handlade det om manlighetens vilsenhet. Därefter om frustrationen över upplevda orättvisor. Det tredje inlägget berörde det nya uppvaknandet, woke, och den starka kritik detta väckt, särskilt från högern. I det fjärde inlägget tog jag så upp myten om Babels torn och dess relevans i vår tid. Slutligen diskuterades i det femte inlägget de samverkande krafter som driver på en kaotisk samhällsutveckling.
På liknande sätt skulle man kunna fortsätta att lista otaliga små och stora faktorer som bidrar till dagens situation. Men det skulle bli lite som i Tusen och en natt, där Scheherazade varje kväll berättar en ny saga för Sultan Shahriyar för att hålla sig vid liv. Precis som i sagan ges det inte någon gräns för de faktorer som kan skapa en perfekt berättelse.
Vi bör förstås alltid lyfta fram de mest framträdande aspekterna, de vi behöver förstå. Men någonstans måste vi vända perspektivet och ställa en större fråga: Hur kommer det sig att alla dessa faktorer får fäste och driver en utveckling som få egentligen vill ha? Varför får vissa berättelser under vissa tidsepoker en sådan framträdande roll?
James’ ekorrhistoria handlar om perspektiv: Vad innebär det egentligen att ”gå runt”? Är det att röra sig relativt ett objekt, eller att betrakta alla dess sidor? Svaret beror på definitionen – precis som våra konflikter ofta gör i större frågor. Världen i dag bjuder på många konflikthärdar som uppstått av mindre oenigheter än detta enkla exempel. Och kanske är det här som texten måste fortsätta: i riktningen av våra skiftande perspektiv.
För att återgå till serien En perfekt storm där texterna handlar om människans utsatthet och situationer där hon börjar formulera sina upplevelser och agerar enligt ett språkligt flöde av specifika ord. För tydlighetens skull kan man ta och exemplifiera genom att lyfta fram uttrycket ”Make America Great Again” och hänvisa till den språkliga kultur ur vilket det uppstått.
I Filosofiska Undersökningar skriver Wittgenstein att ordens mening beror på var vi befinner oss i den språkliga labyrinten – de får sin fulla betydelse först när de placeras i ett specifikt sammanhang. Det är först när enskilda ord flätas samman med andra som de bildar en mening, både språkligt och innehållsmässigt. Ordet ”mening” i sig är ett exempel: dess betydelse blir tydlig först genom den kontext det används i, precis som här. **
Vi skulle här kunna säga att vi troligen resonerar och agerar efter det ordkonglomerat vi råkar befinna oss i. Man kan se det som om vi har tillgång till ett begränsat antal ord, klossar med specifika former och färger, och kan därför inte bygga något vid sidan av vad dessa kan åstadkomma. Vår förståelse av världen begränsas av våra språkliga uttryck. Det vi inte kan uttrycka kan vi heller aldrig förstå. Och därmed följdriktigt: det vi inte förstår kan vi inte heller uttrycka.
Om nu någon tycker att texten börjar luta för mycket åt det filosofiska hållet, vill jag bara förtydliga: för att förstå en mekanism räcker det inte att bara se dess effekter – man måste också titta på vad som får den att fungera i grunden.
Med andra ord: håll ut! Den här texten kommer bara att ta dig en nivå under ytan och filosofiska reflektioner behöver inte alltid vara outhärdliga. Ibland leder de också till klarhet, men de kan förstås lika gärna hamna i totalt mörker. Och här kommer du in, kära läsare: det är du som måste väga det som sagts och bedöma dess relevans. För det är du som ansvarar för vilka ord och tankar du tar till dig och sedan förmedlar vidare.
Men är det verkligen så? Är det vi som äger språket, eller är det språket som äger oss och styr vårt tänkande? Denna centrala fråga måste vi dock bära med oss vidare till nästa avsnitt i den här serien om En perfekt storm för just nu kan jag ana en viss hjärntrötthet.
*William James (1842–1910), en framstående amerikansk filosof och psykolog, använde berättelsen om ekorren för att illustrera filosofiska frågor kring perception och språk.
**Ludwig Wittgenstein diskuterar i Filosofiska Undersökningar (1953) hur ordens betydelse formas av sammanhanget där de används. Hans begrepp ”språkliga spel” är centrala i förståelsen av hur språket påverkar vårt tänkande.
Det finns ingen annan tanke som orsakat så mycket rabalder och bryderi. All världens tänkare har vänt och vridit på den i tusentals år utan att komma fram till en lösning. Vad det handlar om är självfallet den där förbannande relativismen; om det vi tror oss veta enbart gäller för oss själva eller om det är så att det finns en auktoritet eller något som är verkligen objektivt sant.
Alla vill vi ju förstås att det vi själva tycker och tänker också ska vara rätt och riktigt. Därför kommer också de flesta av oss också fram till att det nog ändå måste finnas en sanning någonstans – för hur skulle vi annars själva kunna få rätt? Detta samtidigt som vi möter en hel värld där ute som håller med om själva principen – men inte alltid tycker som vi i sakfrågor.
Filosofer har i alla tider hävdat att det är tänkandet, det vill säga, det goda tänkandet, som ska vägleda oss. Men om vi följer resonemanget och verkligen anstränger oss, märker vi ändå snart att inte ens våra främsta tänkare kunnat komma fram till något som tillnärmelsevis kan liknas vid en gemensam teori om hur det förhåller sig.
På det kulturella och ideologiska planet har relativismen förstås tagit i synnerhet Västvärlden med storm. Den går knappt att ifrågasätta – hur mycket filosoferna än försökt försäkra oss om att det inte funkar, att relativismen i själva verket är självmotsägande.
En stor del av Västvärldens mer utbildade elit (sic) utgår också från att allt bara består av en serie narrativ, trosföreställningar som människan (makten) upphöjt till sanningar. Men också nere i folkdjupen talas det om att smaken är som baken eller att allt är relativt så fort något behöver ifrågasättas. Dock används det aldrig när någon vill uttrycka sin egen mening.
Bland flertalet av världens mer auktoritära ledare utmålas i denna stund också just relativismen som den västerländska demokratins och det liberala systemets avgrund. Det som har kraft att bryta ned dess välstånd, motstånd och framskjutna positioner. För övrigt en föreställning som också nationalsocialister och fascister alltid gjort gällande, i synnerhet under 1930-talets Tyskland.
Men det har också alltid funnits två sidor av saken. Från den ena sidan hävdas det att; hur skulle vi kunna bygga ett stabilt samhälle och en framgångsrik vetenskap utan tilltro till en fast övertygelse och objektiv bas? Detta medan den andra sidan menar att valet av denna bas alltid utgått från ett narrativ skapat utifrån en maktposition och därför bör ifrågasättas. Men bägge synsätten har en poäng. Det gäller bara att bena upp dem. Inte sätta dem i motsatsställning.
Den förra, att människan behöver en bas, något att fästa sig vid när världen för övrigt är i upplösning, är ett argument som genomsyrat historien fram till denna dag som i dag är. Dessvärre en sanning som lätt kan komma att utnyttjas av alltför kreativa och samtidigt skrupellösa berättare. Vilket är ett problem.
Det senare mer relativa argumentet har i sin tur öppnat fördämningarna, likt en Pandoras ask, för en lång rad av självständighetsförklaringar; från kulturella och etniska minoriteter; från nationella särintressen som Sannfinnländare, Pilkorsare, Brödraskapare, Sverigedemokrater och … som ju förstås alla hävdar sin rätt att få finnas till. Så är det nu!
Och det är för övrigt vad mina nya texter bland annat handlar om. Texter som i dagsläget utgör ett manus om ca 350 sidor som tar ett grepp om relativismen som fenomen och politisk kraft från antiken fram till idag. Med en mängd av anekdotiska utvikningar. Och titeln är: Platons förbannelse – en filosofisk saltomortal.*
*Saltomortal, av italienskans salto – hopp, volt och mortale – dödlig
Vad vi alla har gemensamt är förstås bara konturerna av saker och ting.
Vad vi har gemensamt är förstås bara konturerna av saker och ting. Sedan sitter vi där var och en på sin kammare och ritar in de små fina detaljerna och färglägger.
Vilket kanske är en av de främsta orsakerna till att vi så lätt blir oense om hur det verkligen förhåller sig.
Det är förstås också denna osäkerhet, detta mänskliga predikament, som är själva upprinnelsen till det filosofiska tänkandet. Hade det rått fullständighet enighet om världens beskaffenhet hade filosofin säkerligen aldrig uppstått.
Den som söker kunskap måste utgå från premissen att viktiga frågor aldrig kan vara enkla. Låter något för enkelt är det som regel inte riktigt sant.
Detta är filosofins eviga nötande, vilket ju ibland förstås kan upplevas lite enerverande, speciellt när man bara vill att allt ska vara precis som det ter sig. Enkelt och normalt – som när vi var barn.
Då, när vi levde i en värld som var precis som vi såg den. Där solen var gul, gräset grönt och jordgubbarna röda oavsett om vi blundade eller inte. En härlig värld – en förklarad värld.
Denna djupa tilltro till världen kallas från filosofiskt håll för naiv realism. Och denna syn inspirerar i dag den nya populistiska och socialkonservativa högern. Det är som om att man i dessa tider av osäkerhet försöker sälja på oss en trygg och enkel barnatro.
Sedan sitter vi där var och en på sin kammare och ritar in de små fina detaljerna och färglägger.
Motsatsen till denna naiva realism är förstås de uppfattningar som utgår från att världen i huvudsak finns i våra medvetanden. Vår verklighet ses då mer som en social konstruktion. Denna syn kallas för ”idealism” eller ”antirealism”. Och det är ur detta idéstoff som vänstern, allt sedan Hegel, hämtat sin syn på världen. Och det ger ju också en fingervisning om hur dess förespråkare ibland kan lyckas tråckla ihop väldigt abstrakta och orealistiska lösningar.
Sedan har vi ju förstås den s.k. ”kritiska realismen” som är en del av den mer pragmatiska och liberala upplysningstraditionen. Den utgår från att det finns såväl primära kvaliteter som tillhör objektet som sekundära kvaliteter som vi sedan tillför. Och genom en mix av erfarenhet och kunskap kan vi på så vis komma några steg närmare verkligheten.
Världen så som vi uppfattar den är knappast entydig – trots att den egentligen bara är vad den är. Det är ändå ganska otvetydigt.
Varje dag märker vi hur olika vi är. Hur annorlunda vi ser på saker o ting. Trots att vi i det stora hela är ganska lika och lever på samma planet. Våra världar sammanfaller ändå inte. Bara ibland – och då känns det ju riktigt bra.
Filosofiskt?
Njaä! Inte längre. Snarare rätt så alldagligt! Speciellt i en tid då många letar tillhörigheter och sammanblandar föreställningar med fakta. Det som en gång var filosofiska spetsfyndigheter har med tiden blivit vardagsmat.
Vilket inte är så konstigt! Vi avläser förstås alltid verkligheten genom dess konturer och tar in den efter bästa förmåga. Så uppstår våra uppfattningar.
Skapar på så vis våra världar. Vissa mer påhittiga än andra. Andra mer godtroget följsamma än vissa. Men det är först när vi får svårt att skilja det ena från det andra som det hela blir lite mer komplicerat. Alltså när vi får svårt att skilja verklighet från vad som är rena påhitt.
Och det blir förstås allt svårare ju mer införlivade våra föreställningar är. Och det blir de genom enträgna vanor, ålder och grupptryck. Just införlivade!
… är kanske inte i första hand att sticka hål på varandras världar – utan snarare ta fasta på vad de har gemensamt
Ett trist exempel innehar, i varje fall för stunden, presidentämbetet i USA och tror på en mängd saker som ligger i linje med hur han själv vill att det ska vara.
Att sedan hans värld inte allltid sammanfaller med verkligheten bekymrar honom inte nämnvärt eftersom han tror sig kunna bestämma över vad som är sant och falskt. Men det kan han ju inte! Och det är han dessvärre inte ensam om att tro.
För detta drabbar nu inte bara trosvissa republikaner i USA. Många bland oss tror oss kunna bestämma verkligheten utifrån våra idéer och önskningar. Men det kan vi förstås inte – inte vi heller – hur goda våra ambitioner än är.
Trots att vi alla står med bägge fötterna på jorden så fullständigt vimlar världen av vimsiga påhitt om var vi befinner oss. Vår tids största utmaning är därför att hitta en gemensam och stadig grund.
Den mätande människan 