Kategoriarkiv: Etymologi

81. Ugglor i den svenska mossen, del 1

Vi har alla lika värde...

 

Värdelöst är väl ändå sådant som inte getts något värde och värdefullt sådant som fått ett värde genom att någon värdesatt det.

Är det inte så? Är det inte så vi i det verkliga livet använder orden?

Utifrån detta common sense resonemang torde den mer abstrakta idén om att vi alla har ett lika värde egentligen vara ren gallimatias. Därför vi vet ju mycket väl att vi inte värdesätter alla likadant och på samma sätt i olika situationer.

Så skulle man kunna se det – vilket också många gör.

Å andra sidan har vi ju gemensamt utvecklat en idé om att vi alla ska behandlas lika inför lagen och äga samma rättigheter oavsett bakgrund. Vilket givetvis är bra.

Men samtidigt står, mot all denna ideologiska försäkran, våra erfarenheter som är av ett helt annat slag.

Och de flesta av oss märker ganska tidigt i livet att vi faktiskt inte är lika mycket värda – några är alltid värda lite mer. Därför att de kanske är bättre, snyggare, mer framgångsrika eller till och med känner någon som är bättre, snyggare eller mer framgångsrik.

Det är så märkligt alltsammans att jag ibland undrar om det inte ligger några gamla hundar begravda här.

Det är givetvis bra för de allra flesta av oss att få växa upp i ett samhälle där vi är hyfsat jämlika. Det ger oss, om inte annat, ändå en slags första personlig grundplåt. Inget snack om saken!

Men för att vi ska kunna nå upp till att leva ett liv som är mer än bara drägligt, måste vi också tillägna oss lite mer värde än så. Vi måste nog utveckla en rad förmågor, tillägna oss kunskaper, skapa nödvändiga sociala nätverk och på så vis tillkämpa oss positioner som faktiskt skänker mer än bara ett hypotetiskt grundvärde. Vi behöver alla något väsentligt mer för att verkligen också känna oss värdefulla.

...men värderas så olika

Detta vet vi alla! Nja, inte alla men de flesta.

Så, vad talar vi egentligen om här? Var kommer all denna oenighet ifrån?

I och med dessa sammandrabbningar, som har sin upprinnelse i hur vi uppfattar detta lilla ord ”värde”, verkar vi ha hamnat i en tvångsmässig begreppsförvirring som antagit proportioner som påverkar, inte bara den offentliga debatten, utan även hur centrala funktioner i vårt samhälle organiseras och hanteras.

( Fortsättningen, om hur vi blivit språkligt vilseledda av en kanske alldeles för välmenande och ideologisk politisk retorik, följer i morgon i del 2.)

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Etymologi, Logos – Ord – Språk

62. Idioter!

De flesta av oss klarar ju av att knyta an och kommunicera utan att vara särskilt medvetna om hur vi egentligen bär oss åt. Vi förmår som regel att lyssna  – och vissa av oss hör dessutom vad andra säger. Stor sak!

En del av oss klarar till och med av konststycket att både lyssna och samtidigt förstå – och därefter även anpassa vad vi säger beroende på vem vi talar med – så att den andre förstår att vi har förstått. Ännu större sak!

Och om vi är någorlunda med så börjar vi exempelvis inte diskutera miljövård eller filosofi  med någon som sitter fastklistrad framför fotbolls-VM. Det vore liksom inte riktigt smart.

Och det är väl det som förmågan att kommunicera delvis handlar om här – anpassning – om man nu vill knyta an till någon annan.

”Don efter person”, sa man väl förr, och vad man menade var att man behövde närma sig olika personer på olika sätt.

Ett annat gammalt uttryck är att ”tala till bönder på bönders vis”, förvisso ett flagrant von-oben-perspektiv, men ger ändå uttryck för betydelsen av att kunna relativisera sitt tilltal. Helt enkelt för att kunna göra sig förstådd! Helt enkelt för att kunna föra ett samtal!

Men detta är det ju nu inte alla som gör eller ens vill göra. Alltså anpassa sig på detta sätt! Det finns många som bara önskar att få vara sig själva – göra sin grej. Inte längre förställa sig! Vara autentisk – okonstlad.

Idioter, mentalt efterblivna eller förståndshandikappade…

De som förr ställde sig utanför det gemensamma eller inte hade förmåga att förstå att ge sig in i gemenskap – kallades ursprungligen idioter!

Begreppet kommer ursprungligen från det grekiska ordet ”idiotes” som innebär att  vara en “egen” eller ”privat person”.

”Idioter” var alltså individer som inte hade förmåga eller lust att inordna sig några sociala sammanhang och som därför inte heller var delaktiga.

Alltså personer som bara hade ögon för det egna och inte ägde förmåga eller vilja att stämma av och relatera till andra.

Och utifrån denna tolkning lär det väl i dag finnas rätt så många ”idiotes”.

Och då talar vi alltså inte om några ”mentalt efterblivna” personer. Långt därifrån!

Idiotes” var  ursprungligen en mer lindrig beteckning för just detta utanförskap eller oförmåga. Men ordet ligger givetvis till grund för ordet ”idiot” som tidigare användes för att beteckna någon som var ”förståndshandikappad”. Tillstånden är ju besläktade.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Etymologi, Relativism

2. Andlighet = Andningsförmåga!?

Jag hör ofta människor som använder sig av orden ”andlig” och ”andlighet” och jag försöker förtvivlat lägga örat närmare och lyssna till vad de verkligen menar. Begreppet har nämligen ingen direkt relation till min personliga erfarenhet och jag kan inte riktigt förstå vad som sägs. Och det ger ju en viss skrämmande känsla av utanförskap.

Jag har absolut ingen svårighet att förstå andra ord såsom exempelvis ”äggplanta”, ”Ipod” eller ”handled”. Jag har heller inga problem med ord som ”uppskruvad”, ”interaktiv” eller ”dysfunktionell” trots att dessa mer abstrakta uttryck har en något mer luddig begreppskontur. Det är något speciellt med just den här ”andligheten”. Dels är det ett ord som är väldigt ofta förekommande, dels används det just på en mängd olika sätt som inte verkar ha något gemensamt.

Man kan exempelvis höra människor säga: ”Jag tror absolut att det finns en andlig dimension” eller att ”människans sanna natur är andlig” . Man talar om ”andliga krafter” och om ”andlig rekreation”. Och kring detta oklara begrepp har en hel värld av samhörigheter (eller krig och konflikter) också utvecklats. Men jag förstår fortfarande inte riktigt vad det handlar om.

Det här med att försöka förstå sig på själva innehållet i ordet ”andlighet” är nog inget man fixar i en handvändning. Ordets denotation är helt enkelt för oklar. Jag tar därför istället och nystar i en annan tåt.

”Andlighet”, ”ande”… ja någonstans låter det nästan rent ljud-mässigt som om ordet hade med ”andning” att göra. Och går vi över till engelskans motsvarighet till ”andlighet”, alltså ordet ”spiritual” så är det givetvis kommet ur latinets ”spiritus” som också just betyder ”andning” eller ”luft”. Så kopplingen verkar vara solklar. Andligheten har alltså, rent etymologiskt, något med ”luft” och ”andning” att göra. Men varför då? Hur har det gått till? Eftersom latinet med sitt kunskapsinnehåll till stora delar övertogs från grekiskan måste vi närmast gå dit för att söka en möjlig förklaring.

Och till klassisk grekiska översätts latinets ”spiritus” med ”psuche” – alltså samma ord som ligger till grund för vårt moderna begrepp ”psykologi”. Och det grekiska ordet ”psuche” hade ursprungligen betydelsen ”liv” som i sin tur finner sina rötter i morfemet ”bhes” som härrör från gammal sanskrit och betyder just ”liv” och ”andning”. Lite slarvigt skulle man alltså helt enkelt kunna uppfatta grundbetydelsen som ”Livsluft”!

Det är alltså när vi lever och andas som vi ursprungligen hade del av denna ”livsluft” eller ”andlighet”– alltså förmågan att andas.

4 kommentarer

Under Etymologi, Humaniora, Mysterier