Kategoriarkiv: Elon Musk

april 9, 2025 · 12:03 pm

3.8. Vi börjar närma oss slutet! Men ser ingen fortsättning!

Det som binder dem samman – kommer också att splittra dem

I Vita huset har en rad oväntade intressen sammanstrålat. Kapital, oljeintressen, kristna fundamentalister, frustrerade vita män och renrasiga nationalister har börjat väva ihop sina trådar till en gemensam väv – en gobeläng som är tänkt att gestalta deras drömmar om framtiden.

Det är fortfarande oklart vad som egentligen förenar dem. Vissa drivs av pengar, andra av makt, åter andra av frälsning. Några talar om frihet, andra om ordning. Och ändå håller de ihop – än så länge. Men deras tid är räknad.

Det har uppstått sprickor i fundamentet

Snarare än en gemensam idé verkar det som att denna brokiga samling hålls samman av en gemensam idé om vad som måste ske: nedmonteringen av den liberala staten och upprättandet av något annat i dess ställe.

Men det är just detta ”andra” som blivit lite av kruxet här. Ingen vet egentligen hur det ska formuleras, än mindre hur det ska byggas. Kanske är det just denna dimhöljda osäkerhet som gör att de, åtminstone tills vidare, kan dra jämnt.

Varje väv har sin egen spänning och sina svagheter. Och just den här alliansen – den mellan kristna nationalister, teknokratiska libertarianer, fossil-kapitalister och rasideologer – har sina uppenbara svagheter.

“This is the end
Beautiful friend
This is the end
My only friend, the end … “ (The Doors 1967)

Det är ändå något som binder dem samman. Trots alla motsägelser finns där några gemensamma nämnare – starka nog att hålla ihop projektet. Åtminstone för stunden. 

Det mest grundläggande är motståndet mot staten som idé – inte bara mot dess kostnader, tröghet och ineffektivitet, utan mot dess själva existens som gränssättande och balanserande kraft.

I Peter Thiels värld talar man om en ”exit”. I den evangelikala sfären handlar det snarare om Guds vilja – att återupprätta en kristen nation. Och i MAGA-rörelsen heter det att man ska rensa ut eliten och dränera träsket i ”the deep state”.

Till allt detta kommer det öppna föraktet för den samtida liberala kulturen – oftast reducerat till ett enda laddat ord: woke!

I woke-kulturen ser man inte bara ett moraliskt förfall, utan ett hot mot den egna maktpositionen. Kraven på jämlikhet, erkännande och representation uppfattas som angrepp – mot företagsamhet, mot den vita nationalismen, mot de kristna, mot de frustrerade männen. Att motarbeta woke har därför blivit en av få frågor som effektivt har lyckats samla denna annars spretiga skara.

I stället förespråkar man en återgång till nationell samling, kontroll, ekonomiskt oberoende och protektionism. Trumps nya tariffer är ett uttryck för just detta: en nygammal merkantilism som vill stärka nationen genom att begränsa det globala inflödet av varor, tjänster och kapital. Och just här vid denna skärningspunkt börjar nu en första spricka uppstå i den gemensamma väven. En strid har uppstått mellan Peter Navarro som är Trumps främste rådgivare (domptör) vad gäller utrikeshandeln och hans främsta investerare Elon Musk som kallat Navarro för ”idiot”.

På ytan ser förstås dessa utspel ut att gå emot den ekonomiska elitens intressen. Men i praktiken kan dessa också ge upphov till nya investeringsmöjligheter. Vi ska inte glömma att det nästan alltid är de rikaste och mäktigaste som alltid drar det längsta strået oavsett om ekonomin går upp eller ned. 

En andra gemensam kraft hos denna disparata grupp är viljan till omvandling snarare än reform. Det handlar om en revolution – genomförd under demokratisk täckmantel. Återigen något som påminner om det som utspelade sig i Tyskland 1933.

Det handlar inte om att påverka staten inifrån, utan om att tömma den på innehåll och ersätta dess funktioner med privata eller ideologiskt drivna organ.

Ytterligare en gemensam nämnare är synen på demokratin som ett hinder. Den uppfattas som ett förlegat och förljuget system som gynnar de svaga på bekostnad av de starka, det långsamma på bekostnad av det effektiva. Ett system som främjar pluralism och mångkultur i stället för att skydda den Enda Sanna Tron.

Allt detta binds samman av ett gemensamt narrativ (många av dessa grupper ogillar detta begrepp eftersom det uppfattas som ett vänster relativistiskt perspektiv). Men narrativet säger att samhället kan återgå till ett mer naturligt tillstånd, med tydliga hierarkier där var och en vet sin plats – och förväntas vara nöjda där.

Det är framför allt detta narrativ – om dekadens, förfall och återfödelse – som gör det möjligt för de olika aktörerna att röra sig i samma riktning. Åtminstone för stunden.

Det som nu håller på att slita sönder allt. Den första och mest uppenbara sprickan (vid sidan av Musk-Navarro shismen) går mellan den religiösa sfären och techbrödernas sekulära världsbild.

För den ena sidan är Gud lagen och livet – världen styrs av en allsmäktig vilja och nationen bör sättas under dess jurisdiktion.

För den andra sidan är religionen ett användbart verktyg: ett sätt att organisera massan, forma berättelsen och legitimera makten.

Skillnaden kan verka liten – men när det kommer till beslut om abort, stamcellsforskning eller klimatpolitik blir den snabbt sprängstoff.

En annan möjlig spricka går mellan den ekonomiska nationalismen och det globala kapitalets behov av stabilitet, tillgång och expansion.

Trumps tullar, gränskontroller och protektionistiska retorik kan skapa kriser som vissa investerare tjänar på – men hotar samtidigt strukturer som många av dem är beroende av. Den öppna marknaden går illa ihop med stängda gränser. 

Den tredje spänningen handlar om själva idén om auktoritet. Vem ska leda projektet? Är det presidenten? En vd? En idé? En algoritm? En messiansk rörelse? Ett företag? Här kolliderar allas drömmar.

Elon Musk vill bygga framtiden in i nuet – eller nuet in i framtiden, sak samma. Peter Thiel vill gå rakt in i maktens centrum och omforma den. De evangelikala drömmer om att återvända till ett förlorat förflutet. Nationalisterna vill ha ett homogent, vitt territorium.

Men jag tror det är högtid för mig att stanna vid detta. Jag har nu berört så många av de trådar som skär genom det amerikanska samhället – genom dess historia, dess framtidsdrömmar och dess sönderfall. 

Det är en väv som fascinerar, men också är förödande. Och någonstans måste man dra ett streck.

Det finns så mycket annat att ägna sin tanke åt. Andra stora frågor som bara väntar på trevande och prövande svar.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Elon Musk, Filosofi, USA

Taggat som ,

april 7, 2025 · 12:38 pm

3.7. Följ pengarna! Vilka har investerat i Vita Huset?

De nya ägarna bakom USA Inc.

Just nu är det inte bara Donald Trump som styr och ställer i världen. Vid hans sida står också ett nätverk av miljardärer, företagsledare och strateger som pumpat in hundratals miljoner dollar i hans presidentskap.

Trump må vara president. Men den verkliga makten ligger sannolikt hos dem som betalat notan. Och det är svårt att föreställa sig att de skulle se mellan fingrarna med det som nu händer – om de inte också stödde utvecklingen till fullo.

Och dessa män – för det är framför allt män – förväntar sig givetvis också att få utdelning. I form av stora avregleringar, beslut som gynnar deras affärsintressen, och åtgärder som successivt underminerar den federala staten. Det är just den nedmonteringen som öppnar dörren till nya, lukrativa marknader.

Det gäller att följa ledtrådarna – vem håller i kopplet?

Det är främst två namn som står i centrum här: Elon Musk och Peter Thiel. Båda är teknokrater, miljardärer, ideologer. Och båda har positionerat sig för att inte bara påverka politiken – utan att ersätta den med något nytt. 

Elon Musk har inte bara investerat i Trump – han är än så länge en del av själva maskineriet. Han styr över DOGE, det nyinrättade ”Department of Government Efficiency”, vars uppdrag är att effektivisera den federala förvaltningen.

I praktiken betyder det att regler avskaffas, tjänstemän sparkas och myndighetsfunktioner privatiseras. 

Men Elon Musk nöjer sig inte med att bara rensa ut i den byråkratiska apparaten. Han kontrollerar också gärna kommunikation och infrastruktur: där X blivit en central kanal för spridning av administrationens budskap och för att styra det offentliga samtalet. 

Han sitter därmed i högsätet – med kontroll över plattformarna, tekniken och framför allt berättelserna.

Han är inte bara en finansiär – han är en aktiv aktör som arbetar för att säkerställa en vision och har en stark övertygelse om att det finns ett annat och bättre samhälle någonstans där på andra sidan av allt som nu sker . 

Peter Thiel är investeraren som rör sig mer i bakgrunden än estradören Elon Musk, men med kanske större tyngd. Han var en av Trumps första verkligt inflytelserika stödjare. 

Thiel finansierar tänkare, senatorer, valkampanjer. Han är entreprenören som inte tror på processer, utan på beslut. På suveränitet.

Företag som Palantir och Anduril, som Thiel ligger bakom, är inte bara lönsamma. De är dessutom designade för att kunna ersätta delar av staten: övervakning, gränsbevakning, krisberedskap. 

När staten försvagas – vilket då bland annat Project 2025 syftar till – står Thiels strukturer redo att ta över. Det är inte en konspiration. Det är en affärsstrategi.

Men de står förstås inte ensamma bakom Trump. Där står också en rad andra intressen med stora förmögenheter.

En av dem är Miriam Adelson, änka till kasinomagnaten Sheldon Adelson, vars pengar länge styrt Vita husets utrikespolitik, särskilt i frågor som rör Israel och Mellanöstern. När Trump talar om Mellanöstern, är det ofta hennes agenda som hörs i bakgrunden.

Andra opererar mer i skuggorna. Timothy Mellon, arvtagare till en järnvägsförmögenhet, har donerat mer än någon annan – över 150 miljoner dollar – till MAGA:s infrastruktur. Han är en ideolog snarare än lobbyist, med en vision om ett Amerika där staten knappt existerar, och där de starka inte hålls tillbaka.

Mer instrumentella är figurer som Harold Hamm, energimagnaten, som samlat fossilindustrins stöd bakom Trump i utbyte mot löften om avreglering och fortsatt exploatering. 

Längre bak i kulisserna agerar Mercer-familjen – de som låg bakom Cambridge Analytica – nu tillbaka med diskret men avgörande finansiering av Trumps rättsliga frontorganisationer, medieplattformar och dataanalysnätverk.

Och så har vi Richard Uihlein, grundare av Uline och storsponsor av högern i över ett decennium. Hans pengar flödar till Project 2025, till kampanjer mot fackföreningar och till kulturkrigsorganisationer som Moms for Liberty och Turning Point USA.

Det här handlar inte bara om en vanlig valpåverkan. Det är en omvälvning – där demokratins grundvalar successivt löses upp av den kapitalägande minoritet som nu bokstavligen köpt sig rätten att styra nationen.

När staten nu kollapsar, köper man den. Vad dessa investerare har gemensamt är inte bara pengar. De har länge förberett sig för en framtid där staten faller samman – inte som en olycka, utan som ett tillfälle att utnyttja. De kommer att ha stor likviditet samtidigt som börsen faller och andra förlorar gigantiska summor. 

De står också redo att ta över flera av den federala statens funktioner. De har redan företag och människor på plats.

Vi har sett detta scenario förut.  Detta är precis vad som hände när oligarkerna tog makten i Ryssland på 90-talet. Staten kollapsade, och de som hade rätt pengar på fickan kunde därefter köpa upp det som hade värde: företag, naturresurser, myndighetsbyggnader.

Den amerikanska versionen vi ser just nu är lite mer förfinad – men logiken är densamma. När EPA, Utrikesdepartementet eller FBI försvagas, finns det en rad privata strukturer redo att fylla vakuumet. 

Parallellt med sin roll som investerare har Thiel metodiskt byggt upp ett slags ideologiskt civilsamhälle vid sidan av det officiella. Genom Thiel Foundation samlas unga entreprenörer, radikala tänkare och vetenskapliga visionärer – inte för att bevara samhället, utan för att tänka bortom det.

Ett av flaggskeppen är Thiel Fellowship, där ungdomar får 100 000 dollar för att lämna akademin och i stället driva egna projekt. Det är mer än ett stipendium – det är ett angrepp på universitetens roll som normbärare. 

Breakout Labs fungerar som en inkubator för högriskidéer som traditionella institutioner ratar, men som blir logiska i ett framtida samhälle där det offentliga retirerat.

Och genom Imitatio återintroduceras René Girards idéer om hur människors begär uppstår genom imitation – vilket oundvikligen leder till konflikt. Hos Girard är samhället inte en gemenskap, utan en scen för rivalitet och våld.

Det är också värt att notera att Thiel, till skillnad från många andra, har positionerat sig ekonomiskt inför potentiella kriser. I mars 2022 sålde hans Founders Fund nästan hela sitt Bitcoin-innehav – strax innan kryptomarknaden föll – med en vinst på cirka 1,8 miljarder dollar. 

Han har också avyttrat aktier i Palantir för hundratals miljoner dollar. Dessa strategiska försäljningar tyder i varje fall på att Thiel aktivt hanterar sina investeringar för att minska exponeringen mot marknadsnedgångar och säkra vinster innan värdefall inträffar.

Den nya maktens röster. Nu när börsen har fallit med nära 20 procent och pensionsfonder börjat blöda, har olika ansikten inom administrationen klivit fram i medierna – med budskap som låter alltmer verklighetsfrånvända mitt i vardagens kris.

Finansminister Scott Bessent, miljardär och tidigare hedgefondchef, försäkrade i Meet the Press att amerikaner ”inte borde stirra sig blinda på dagliga fluktuationer” därför att ett nytt, tryggare och mer ekonomiskt system nu håller på att byggas.

Det är en värld där kollaps inte är misslyckande – utan en plan. Där börsfall inte är ett tecken på undergång – utan en övergång. Och i denna övergång är det de som samlat på sig trumfkorten.

Pengarna berättar bara en del av historien. Runt omkring dem är andra krafter redan i rörelse: den populistiska strategin bakom MAGA, maktens religiösa legitimering, det maskulina idealets återkomst, den mörka upplysningens ideologiska uppror och konstruktionen av en vit republik.

Alla dessa trådar löper nu in i och runt Vita huset. Men till vilket syfte? Hur ska alla dessa krafter – så olika till form och innehåll – kunna samsas i ett gemensamt projekt? Hur länge dröjer det innan motsättningarna dem emellan exploderar?

Referenser / Källor

  1. OpenSecrets.org – https://www.opensecrets.org
    Dokumentation över politiska donationer, Super PACs, och individuella bidrag till Trump och MAGA-nätverket.
  2. ProPublica – https://www.propublica.org
    Grävande reportage om Project 2025, konservativa juristnätverk och Thiels roll i amerikansk politik.
  3. The Lever – https://www.levernews.com
    Artiklar om Palantir, avregleringar och kapitalflöden till den nya högern.
  4. The New York Times – https://www.nytimes.com
    Löpande bevakning av Trump-administrationen, dess donatorer och ideologiska nätverk.
  5. The Washington Post – https://www.washingtonpost.com
    Inblick i Trumps återkomst, nya laginitiativ och personerna bakom makten.
  6. CNBC – https://www.cnbc.com
    Finansiell rapportering kring marknadsrörelser, hedgefonder och investeringsstrategier från aktörer som Scott Bessent.
  7. Bloomberg – https://www.bloomberg.com
    Intervjuer med finansministrar och analys av tariffer och marknadseffekter under Trump.
  8. Thiel Foundation – https://thielfoundation.org
    Officiella projekt som Thiel Fellowship, Breakout Labs och Imitatio.
  9. Heritage Foundation / Project 2025 – https://www.project2025.org
    Policydokument och handlingsplaner för hur den federala staten ska rekonstrueras.
  10. Federal Election Commission (FEC) – https://www.fec.gov
    Officiella uppgifter om donationer och kampanjfinansiering.
  11. The Intercept – https://theintercept.com
    Artiklar om kristen nationalism, medborgarsamhälle och maktallianser inom den nya högern.
  12. Politico – https://www.politico.com
    Rapporter om företagsintressen, Trumpkampanjens strategi och rollfördelningen i Vita huset.

1 kommentar

Under Donald Trump, Elon Musk, Politik, USA

Taggat som

april 4, 2025 · 1:30 pm

3.6. Den Vita Republiken

Vad blir kvar när nu historien skrivs om

Att prata om rasismen i USA är förstås som att sparka in vidöppna dörrar – vad mer finns att säga som vi inte redan vet? 

Det vi ser nu är därför heller ingen större överraskning. Förr eller senare skulle den där putsade fasaden ha krackelerat. Och därför har idéerna om vit överhöghet nu utan större svårigheter kunnat flytta in i Vita huset – oförblommerat, utan skam och utan hämningar.

Och det är därför vi måste undersöka vad som sker – här och nu. För rasismen i vår samtid är inte bara ett eko från förr. Den tar nya former varje dag, får ny lagstiftning, nytt språk – och förändrar våra institutioner inifrån.

Nu i början av 2025, samtidigt som tusentals federala tjänstemän sparkades under DOGE-projektets flagg, antogs ett lagförslag i Florida som förbjöd skolor att undervisa om ”systemisk rasism” eller ”kollektiv skuld”. Parallellt rensades flera läromedel ut från delstatens bibliotek – barnböcker om Rosa Parks och Martin Luther King Jr., men också moderna verk om urfolkens historia, kvinnors kamp och samkönad kärlek.

Samma vecka twittrade Floridas guvernör Ron DeSantis: “We will never surrender our schools to the woke mob. We are restoring truth and American values.”

Men vems sanning – och vilka värden? För det här handlar inte längre bara om ideologi. Det handlar om vem som äger rätten att vara historiens berättare. Om hur vi ska minnas – och vad vi ska glömma. Och det är förstås inget nytt. Så har det alltid varit. Det är därför man måste hålla extra koll på vad som sker – hela tiden.

Poängen med det hela är att när de suddar ut de förtrycktas erfarenheter ur historieskrivningen, så förnekar man också deras krav på rättvisa i nuet. Genom att åter placera den vita mannen i centrum – som historiens skapare och kulturbärare – reducerar man alla andra till något tillfälligt, perifert. Det här är en ny sorts vit nationalism, förklädd till patriotism. En nationalism där sloganen ”Make America Great Again” ytterst handlar om att ge den vite mannen tillbaka sina gamla privilegier.

Just nu håller denna idé på att institutionaliseras – genom lagstiftning, utbildning, kultur och förvaltning.

Den tar sig in i maktens korridorer. Det började förstås inte med Trump – men han öppnade dörren. Den backlash mot mångkultur, feminism och jämlikhet som länge bubblat i nätforum, kyrkor och konservativa tankesmedjor fick plötsligt politiskt fotfäste genom MAGA-rörelsen.

En av nyckelpersonerna i detta arbete har varit Christopher Rufo – strategen som satte likhetstecken mellan critical race theory och allt som luktade vänsterliberal identitetspolitik. 

Rufo rekryterades till DeSantis administration och var med och designade “Stop WOKE Act” i Florida – en lag som förbjuder skolor att undervisa elever om att rasism är strukturell. Samtidigt rensades termer som equity (jämlikhet) ut ur statliga dokument, och universitet och företag pressades – eller ålades – att lägga ned sina satsningar på diversity.

I Texas och andra konservativa delstater följde liknande åtgärder: förbjudna böcker, censurerade kursplaner, och riktade nedskärningar mot afroamerikanska studier och queerforskning.

Bakom kulisserna verkade återigen tankesmedjor som Hillsdale College, Heritage Foundation och Claremont Institute – alla med målet att ersätta vad de kallar “vänsterliberala” idéer med en “kristen, västerländsk tradition”.

Och det är just här, i dessa kretsar, som den magnifika idén om The White Republic formas – sällan uttalad men ständigt närvarande i formuleringar som: “vi måste återupprätta vår civilisatoriska identitet.” Och underförstått betyder det att det är vitheten som ska styra – och definiera – vad som räknas som sanning, kultur och samhällsnytta.

Från marginalen till Vita Huset: Den vita nationalistiska rörelsen i USA har förstås aldrig varit direkt overksamma – den har bara muterat, bytt namn och skepnad. Från Klanen till David Duke, till alt-right-forum har den organiserade rasismen haft en påtaglig närvaro i amerikansk politik – men sällan tidigare med sådant direkt inflytande som nu.

Steve Bannon, Trumps dåvarande chefsstrateg, tog med sig idéer från vit identitetspolitik rätt in i Vita huset under Trumps första presidentperiod. Samtidigt bjöds profiler som Jared Taylor, Richard Spencer och Nick Fuentes in till konservativa konferenser och podcastar, där de fick allt bredare plattformar.

Donald Trump själv fördömde aldrig tydligt demonstranterna i Charlottesville 2017 – där vit makt-grupper marscherade med facklor och ropade “Jews will not replace us”. Istället talade han om “very fine people on both sides”. Det blev en signal: Rasisterna skulle inte längre vara förvisade till skuggorna.

En av de mest inflytelserika – men ofta mindre synliga – tänkarna bakom denna världsbild är Michael Anton. Han var tidigare rådgivare i Trumps nationella säkerhetsråd och har beskrivits som den intellektuella länken mellan den nyreaktionära idétraditionen (The Dark Enlightenment) och MAGA-rörelsen.

I sitt manifest The Flight 93 Election från 2016 liknade han presidentvalet vid att storma cockpit på ett kapat plan – ett existentiellt val mellan total kollaps eller radikalt maktövertagande. Det är också ungefär så högern tenderar att se på det liberala projektet: som en abstrakt idé som kapat spakarna och nu är fullt beredd att flyga rätt in i vad man uppfattar som en bergvägg.

Stephen Miller, en av arkitekterna bakom Trumps invandringspolitik, tog sina idéer direkt från vit makt-rörelsens katalog. Idag är han tillbaka i Vita huset som biträdande stabschef för policy och rådgivare för inrikessäkerhet i Trumps andra administration – med ännu större inflytande över inriktningen på migrationspolitiken, utbildningsfrågor och kulturkrigslagstiftning. 

Pete Hegseth & The Jerusalem Cross

Tucker Carlson fungerade, med sin plattform på Fox News, som ideologisk megafon för The Great Replacement-teorin – idén att vita amerikaner håller på att ersättas av icke-vita genom invandring och demografiska förändringar. Det är en tanke med rötter i vit överhöghet, och en idé han delar med bland andra försvarsministern Pete Hegseth. (Detta var också en bärande idé för massmördaren Anders Breivik – som för övrigt, liksom Hegseth, hyser en stort intresse för korsriddarnas symbolvärld.)

The Jerusalem Cross

Historieskrivning som vapen. Den som kontrollerar berättelsen om det förflutna, formar också framtidens medborgare. Det vet varje regim. Och i dagens USA sker det inte längre i det fördolda – utan öppet, målmedvetet och med politisk precision. Det handlar inte bara om vad som ska läras ut, utan om vem som har rätten att definiera nationens minne – och därmed också vem som räknas in i dess framtid. The White Republic är inte bara en idé – den är ett långt gånget redigeringsarbete.

Det är en ny berättelse som bearbetas där marginalerna klipps bort, nyanserna tonas ned och historien recenseras i efterhand. En slags ideologisk efterredigering – där syftet inte är förståelse, utan kontroll.

En vit historia för en vit framtid. Det som sker nu är inte bara revisionism – det är en förberedelse för ett nytt samhällskontrakt, där demokratins löfte om jämlikhet villkoras av kultur, tradition – och hudfärg. 

Genom att skapa en historisk berättelse där det enbart är den vita mannen som bygger nationen, legitimeras också framtida beslut där bara vissa tillåts tala i dess namn.

Under de juridiska nyspråket och de patriotiska slagorden återupplivas något mer ursprungligt – fantasin om att en nation inte byggs av lagar eller värderingar, utan av blodsband med rötter i helig jord. Logiken i Blut und Boden – har helt enkelt bara bytt utseende och plats.

Den Vita Republiken är inte bara en idé om hur Amerika en gång var – den är en aktiv kraft i hur en del av det republikanska etablissemanget vill att det ska bli igen.

Men ingen bygger makt enbart på ideologi. Var finns pengarna? Vem finansierar den nya kretsen kring Vita huset – tankesmedjorna, kampanjerna, propagandan, advokaterna, PR-strategerna? Vilka intressen står bakom? Svaret på det säger inte bara något om vart USA är på väg, utan om vilken sorts värld vi kommer att möta. 

Det är det som nästa text i denna serie måste handla om – för utan pengar finns det ingen makt, ingen rörelse, ingen framtid.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Elon Musk, Fascism, Filosofi

Taggat som

mars 31, 2025 · 10:12 am

3.4. Muskler, Dopamin & Kvinnor

“Your body, my choice. Forever”

Medan den religiösa högern yrar om Gud, frälsning och kärnfamiljen finner vi i dess skugga ett annat brödraskap: män som inte längre ber till någon högre makt, utan snarare dyrkar dominans och den starkes rätt. Män som vägrar be om ursäkt för sin styrka. En av förgrundsgestalterna är Andrew Tate – före detta kickboxare och numera ökänd internetprofil – som med sitt provokativa uttalande ovan, ”Your body, my choice. Forever”, på ett nästan övertydligt sätt förkroppsligar dessa hypermaskulina ideal om makt och kontroll. 

Manosfären är dock en vittförgrenad rörelse av män där vissa känner sig förbisedda i en värld de uppfattar som alltför feminiserad – och som med den nya politiska vinden ser en möjlighet att återerövra sina så kallade naturliga rättigheter. Andra inom rörelsen tycks snarare glädja sig åt att de äntligen fått carte blanche att vara både rika och mäktiga, utan att längre behöva ursäkta sin plats i vad de anser vara en given hierarki.

Istället för att gå till kyrkan och knäböja vid altaret gör man sit-ups på gymmet. Istället för prästens predikan om det kristna evangeliet insuper man halvkvädna sanningar i lagom mikrodoser från manosfärens många budbärare. Man skulle nästan kunna tala om en sekulär kult av mannen och hans maskulinitet – ett slags modernt svar på sagan om Järn-Hans. Figuren Jack Donovan, med sina tankar om tribalism och primitiv maskulinitet, illustrerar tydligt denna kult. 

Den så kallade manosfären är ett löst nätverk av influencers, forum, YouTube-kanaler, självhjälpsgurus, träningsrörelser och poddar som tillsammans har utvecklats från en marginell subkultur till en mer utbredd kulturyttring. Här samsas en rad riktningar med kluriga etiketter som red pill, black pill, MGTOW, incels, pickup-artister och sigma males. Rollo Tomassi, författare till The Rational Male, är en av de tongivande arkitekterna bakom red pill-filosofin. Även Roosh V, tidigare pickup-artist som senare glidit mot antifeminism och traditionella värderingar, illustrerar rörelsens utveckling över tid. 

Det som förenar många av dem är känslan av ett svek – främst från kvinnor, men även från samhället och en kultur som inte längre belönar de män som traditionellt utgjort patriarkatet. De ser sig själva som upprätthållare av den traditionella moralen och familjen – och därmed, i förlängningen, av hela civilisationen.

Inom dessa rörelser finns grupperingar som utvecklat en närmast apokalyptisk världsbild. De upplever att något essentiellt gått förlorat: kvinnlighet, lojalitet, manlig heder och tydliga könsroller. Här märks även influenser från personer som Jordan Peterson, vars budskap om ordning, ansvar och traditionell maskulinitet lockar många inom rörelsen. Istället ser man ett kulturellt kaos – en värld präglad av inversion och förnedring, där det sanna besudlats och det sjuka normaliserats. En värld som måste bekämpas, med våld om så krävs.

Det moderna samhället ses inte bara som vilset, utan som genomkorrumperat – sexuellt, andligt och civilisatoriskt. Antingen återtar män vad som rätteligen är deras, eller så går allt under. Så lyder premissen.

I detta narrativ spelar kvinnan en paradoxal roll: hon är den förlorade skatten, förrädaren, trofén och den förklädda fienden på en och samma gång. Hon är frånvarande och oåtkomlig men ändå ständigt närvarande. Hans tvångstankar kretsar kring henne – kring vad hon en gång var, vad hon nu blivit och framför allt vad hon borde vara. 

Det här är männens värld, där jämställdheten anses ha gått för långt, och där misogyni och hämndfantasier odlas med njutning.

Inom manosfären beskrivs kvinnan ofta som underordnad mannen: mindre intelligent, svagare, irrationell, emotionellt styrd, manipulativ, ytlig, impulsiv, opålitlig – och mer styrd av instinkter än av logik eller moral.

Värt att notera är att dessa betraktelser präglas av en typisk manlig rationalitet, något jag tidigare behandlat i texten: Han har gått vilse i kulturen

Trumpismens maskulina motor
Manosfären är visserligen inte uttalat politisk, men den delar flera fiender med den nya högern: feminister, transpersoner, liberaler och svaga män – och allra tydligast manifesteras detta i det gemensamma kriget mot ”woke”, ett begrepp som enkelt sammanfattar allt det man betraktar som förljuget och onaturligt.

Dessa idéer – man kan knappast tala om en gemensam ideologi – banade också väg för Trump. I honom såg många den man de själva längtade efter att vara: ostädad, aggressiv och immun mot skam. En man som inte bad om ursäkt, inte vek undan och inte lät sig begränsas av konventioner.

Trump förstod sig kanske inte på dessa grupper, men han visste exakt hur han skulle tala till dem. Genom memes, provokationer, trollande och en nästan instinktiv känsla för svaghet och styrka blev han deras ofrivillige avatar – ett manligt ideal i förfall, men just därför desto mer eftersträvansvärt.

Från signal till strategi
Det verkligt intressanta är vad som händer när dessa signaler – från Rogan, Tate och Musk – fångats upp. De studsar inte bara runt i nätets ekokammare; de kodas om, omvandlas till en strategi.

Ta Project 2025: på ytan ett konservativt policyförslag, men i praktiken en ideologisk revolution. Målet är inte att justera systemet utan att ersätta det helt. Tankesmedjor som Heritage Foundation och Claremont Institute driver en agenda där kön, makt och ordning står i centrum. Där mannen ska återta sitt rättmätiga herravälde – manosfärens dröm i klartext. På så vis möts dessa aktörer i en gemensam fiendeskap mot moderniteten.

Och under allt detta vilar en längtan efter något rent, något ursprungligt och autentiskt. En känsla av att ha gått vilse i en kultur som blivit alltför abstrakt, urban och obegriplig. 

Detta främlingskap i den moderna liberala civilisationen flätas sedan samman med föreställningen om att man tillhör en utvald människotyp, ras – och att marken man trampar är ens egen, och ingen annans.

Detta är en gammal idé, en återkommande skugga i historien, som vi behöver rikta blicken mot framöver – och därför kommer att återvända till i ett kommande inlägg.

Från X och TikTok till total mobilisering
Den nya högern har lärt sig att skapa idévågor som triggar både väljare och medier. I detta spelar manosfären sin roll perfekt – de står för den där extra energin och flyttar gränserna för det anständiga.

Det som viskas i maktens korridorer sägs rakt ut på TikTok – och förflyttas sedan ut i den analoga verkligheten genom grupper som Proud Boys, Oath Keepers, Three Percenters och Boogaloo Bois, som vet hur man omsätter idéer i handling. De förkroppsligar därmed också manosfärens fantasi om dominans, våld och patriotisk handlingskraft.

Dessa grupper behöver ingen formell makt – de har redan synlighet, mytologi och känslan av historisk betydelse. I Joe Rogans studio får deras konspirationsteorier luft även om de inte själva förekommer där. Men Rogan är duktig på att sudda ut gränserna mellan yttrandefrihet, hat och misogyni. Det sägs aldrig rakt ut – bara antyds. 

Men det är så normalisering fungerar: genom närvaro, genom ständiga upprepningar.

När hat blir mystik, blir till konspiration och till sist till frälsningslära – då har man inte längre en marginaliserad grupp. Då har man en armé av män, redo att försvara sin rätt. ”Proud Boys, stå tillbaka och var beredda.” (Trumps tydliga uppmaning.) De står nu alla redo.

Och där, någonstans mellan allt detta testosteron, algoritmer och apokalyptiska drömmar, vävs ännu en tråd in i den ideologiska vävnad som Vita huset just nu håller på att färdigställa.

I nästa inlägg tar vi steget in i vad som kan kallas ideologins maskinrum – in i det som går under namnet The Dark Enlightenment. I detta mörker möter vi bland andra Curtis Yarvin, teknokratins profet, med sin idé om att västvärldens demokratiska institutioner bör ersättas av en ny monarkisk ordning. Vi följer också spåren till deras fiendebild The Cathedral, och vidare till The Butterfly Revolution – drömmen om en framtid där sammanbrottet blir vägen till frälsning.

En idé om att något nytt – likt Fågel Fenix – kan resa sig ur rasmassorna man nu är beredd att skapa genom att medvetet accelerera sönderfallet.

1 kommentar

Under Elon Musk

mars 24, 2025 · 3:09 pm

3.1. Introduktion – Hur allt är tänkt att falla isär

Idéer som nu arbetar med att nedmontera demokratin i USA

I serien En Perfekt Storm 1-10 försökte jag närma mig samtidens oro genom de spänningar som löper mellan ekonomi, kultur och samhällsliv. Jag ville här förstå hur vissa strukturer vittrar sönder, hur förtroenden luckras upp, hur något som en gång verkade stabilt började förlora sin rationella förankring. Men det som sker i dag är inte bara något materiellt och socialt betingat. Det går inte att enbart förklara i termer av mått och vikt.

Det finns också under ytan andra och mer svårfångade strömmar – tankar, idémässiga rörelser som inte alltid syns eller hörs men som sätter sina spår i språk, beslut och i politisk handling.

Det här är nu ett försök att följa ett par olika kulturella rörelser som inte har mycket mer gemensamt än en misstro mot Systemet och en romantisk syn på apokalypsen, men som av en händelse har lyckats stråla samman för att störta den rådande ordningen och etablissemanget. 

Det handlar nu om att kunna ställa rätt frågor kring de ideologiska och filosofiska föreställningar som vi i dag ser successivt omformar bilden av vad ett samhälle ska vara, vad demokratin är till för och hur framtiden ska se ut. Och vi som inte nödvändigtvis upplever denna stora misstro eller eftersträvar apokalypsen, kan inte längre huka oss bakom denna okunnighetens slöja i tron att våra ädlaste motiv per automatik kommer att övertyga andra. Vi måste bereda oss på mötet med den nya sköna verkligheten.

För alltför många har den liberala demokratin snarare framstått som en abstrakt konstruktion, utan verklig förankring i det liv de själva lever. Och alltfler har börjat misstänka att de fagra löftena mest fungerat som en prålig fernissa – en skönmålning lagd över maktens mer själviska motiv. Något som, om man bara kratsar lite på den, kommer att uppvisa ett helt annat ansikte.

Det här är inte ett försök att blottlägga dolda motiv, utan snarare att kartlägga öppet formulerade idéer – idéer som under lång tid har cirkulerat i akademiska texter, bloggar och politiska visioner.

Det handlar mest bara om att vaska fram informationen. Vad jag vill försöka förstå är hur ett nytt sätt att tänka om makt, byråkrati, rationalitet och frihet gradvis har vuxit fram – och hur det till slut lyckats ta plats i dagens politiska system. 

Jag vet i dagsläget inte riktigt vart detta kommer att leda – vare sig vad gäller min egen ansats, eller vart de rörelser jag försöker följa kommer att gå. Men för att inte än en gång bli överrumplade och stå handfallna tror jag att det är nödvändigt att försöka förstå de många trådar som nu tycks löpa samman i det Ovala rummet i Vita huset. 

En ritning över hur statsapparaten är tänkt att monteras ned

Det som i dag utspelar sig i USA – attackerna på institutionerna, demoniseringen av tjänstemannakåren och försöken att koncentrera makten till en exekutiv kärna – är ingen plötslig historisk olycka. Det är kulmen på ett idéarv. En lång, ofta förbisedda utveckling där staten gradvis har gjorts till fiende, folkviljan betraktats som ett problem, och de demokratiska strukturerna omtolkats som hinder för effektivitet och ordning.

Mitt försök här eftersträvar nu att fånga en glimt av denna rörelse, från 1900-talets kritiska teoretiker som James M. Buchanan och Robert Nozick – till vår tids mer radikala figurer som Curtis Yarvin och den rörelse som kallar sig The Dark Enlightenment. Men spåren löper ännu längre bakåt – till 1900-talets idékritiker som Oswald Spengler och nationalsocialisten Alfred Rosenberg och i vissa fall även till Friedrich Nietzsche och dennes syn på ”den goda moralens” depraverade ursprung. 

Det handlar här inte om några sammansvärjningar, utan om krass konsekvens: idéer som en gång formulerades i akademins marginaler har, steg för steg, letat sig in i strategier hos techmiljardärer – inte minst Peter Thiel – och i politiska rum – och därmed in i exekutiva order från högsta ort.

Vi befinner oss i ett historiskt ögonblick där nedmonteringen av staten och det offentliga har blivit politiskt möjlig. Den sker inte genom uppror, utan genom strategisk kod, genom policy, genom tyst maktförflyttning som man i Vita Huset kallar för Myndigheten för Effektivisering. 

Vissa beskriver det som en efterlängtad revolution, medan andra mer ser det som ett kuppförsök och en väg mot fascistisk diktatur och autokrati. Men oavsett uppfattning gäller det nu att följa rörelsernas riktning. Det är mönstret – denna manual för nedmonteringen av den liberala demokratin – som jag i det följande ska försöka avkoda.

Det kommer inte bli någon enkel match, och resultaten kommer sannolikt inte att vara särskilt lättsmälta. Men om ansträngningarna lyckas, kanske det ändå kan bidra till en djupare förståelse av den tid vi lever i. Och det är stort nog för mig.

Max Kern – den 24 mars 2025

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Elon Musk

Taggat som

mars 20, 2025 · 2:12 pm

2.12. Men vi skulle aldrig kunna bli medlöpare – du och jag

Världen är så bekvämt inrättad! Ja, jag tänker då inte i första hand på den där ute, utan snarare på den här inne – den vi skapar åt oss själva för att orka med den där ute.

Den går liksom att ställa och fixa med lite som vi själva vill, eftersom den inte bär på samma fysiska begränsningar som världen där ute.

Till skillnad från den yttre verkligheten stryker den inre oss inte mothårs på samma sätt. Det gör att skavet mellan de två minskar – förutsatt att vi inte lider av någon slags diagnos, vill säga.

Ivanka trump: ”If being complicit is … wanting to be a force for good and to make a positive impact, then I’m complicit.”

Vi inrättar våra världar på ett sätt som ser till att vi själva nästan aldrig hamnar utanför. Vi är av naturen följsamma.Titta bara på hur vi klär oss eller inreder våra hem – samma nyanser går igen hos de allra flesta, trots att den naturliga färgskalan är mycket bredare. Våra språkliga variationer följer samma mönster. Vi utvecklar ett språk som håller oss samman och väljer andra ord för att beteckna dem som står utanför.

Det gäller förstås även för begreppet ”medlöpare”. Vi kan aldrig själva vara medlöpare, eftersom ordet alltid betecknar någon annan – någon som rör sig bort från oss i en riktning vi inte gillar.

En medlöpare är någon som tar avstånd från det vi tror på, någon vi betraktar som en avfälling. Men för den som själv tar avstånd från en värdegemenskap och istället rör sig i en annan riktning, är ”medlöpare” inget annat än ett försök från dem som sitter kvar i det gamla att kasta skulden på den som är öppen, fri och modig nog att ta sig an ett nytt äventyr.

Det är så som språkets gestaltar oss.

Med andra ord använder vi ett språk som ser till att vi aldrig själva hämmas av det vi eftersträvar och gör. Språket stryker oss på så vis medhårs, så att vi kan leva med oss själva och se oss i spegeln varje morgon – oavsett vad vi hittat på dagen innan.

Dessutom får vi alltid en liten puff i rätt riktning av dem som styr våra nyheter och mediekanaler. Genom dem får vi tillgång till meningar som långsamt börjar glida, som ett lätt glissando, där gamla formuleringar nästan omärkligt vinklas i en ny riktning.

När propaganda effektivt smyger sig in genom mainstreammedia och politik, börjar folk omedvetet anamma ett nytt språk och normalisera idéer de tidigare skulle ha avfärdat. Orden tvättas från sina gamla betydelser och målas om i bjärta färger.

Ta bara ett färskt exempel från landet i väst, där vi nu kan se användningen av ord som election integrity istället för valförnekelse. Eller parental rights istället för censur och skolförbud. Eller states’ rights istället för att neka minoriteter rättigheter.

När vi börjar använda nya begrepp okritiskt, hjälper vi till att bli språkliga medlöpare – även om vi kanske bara trodde att vi oskyldigt följde ett sätt att tala.

Den tyske författaren Sebastian Haffner lyckas i En tysk mans historia fånga den stegvisa anpassningen – hur människor som från början inte alls var övertygade nazister ändå blev medlöpare genom en kombination av rädsla, grupptryck och en vilja att fortsätta sina liv utan konflikt. Och Viktor Klemperer beskrev i LTI – Det tredje rikets språk hur språket förändrades för att rättfärdiga det nya, hur ord som fanatisk gick från att vara nedsättande till att bli en positiv dygd i nazisternas retorik.

Det är en glidning som brukar beskrivas i tre faser. Först går vi in i förnekelse och efterrationalisering – ”Det som sker är nog bara tillfälligt, inget att oroa sig för.”

Därefter kommer stadiet av passiv acceptans – ”Jag stödjer egentligen inte det här, men jag måste ändå tänka på min egen säkerhet, min karriär och min familj.”

Det sista och avgörande steget blir till slut ett aktivt deltagande – men utan att erkänna det. ”Det är bättre att jag gör det än någon annan.” Eller ”Alla andra gör det också.” ”Den som opponerar sig nu kommer ändå bara att bli deporterad.”*

Ingen ser sig själv som medlöpare, feg eller omoralisk. När vi gör små eftergifter – tystnad, anpassning, bortförklaringar – vill vi ändå tro att vi har vår integritet i behåll.

Detta sker genom en gradvis normalisering. De små förändringarna känns aldrig radikala i stunden. Det är först när vi, om vi har anledning att se efter, upptäcker den fullständiga glidningen.

Man börjar använda de officiella modeorden, skämtar om det förbjudna och distansen gör anpassningen lättare. Till slut överlåts det moraliska ansvaret till auktoriteter och makthavare som ”nog vet bättre.” Eller så tänker man bara: ”Lilla jag kan ändå inte göra någon skillnad.”

Men du och jag, vi skulle aldrig hamna där. Eller hur?

  • Mekanismen bakom medlöperi har beskrivits av flera forskare och historiker. Hannah Arendt (Den banala ondskan, 1963) visade hur vanliga byråkrater som Adolf Eichmann rättfärdigade sitt deltagande genom en gradvis anpassning. Stanley Milgrams lydnadsexperiment (1961) bekräftade att människor följer order stegvis, från passivitet till aktivt deltagande. Christopher Browning (Helt vanliga män, 1992) analyserade hur en tysk polisbataljon gick från att vara skeptiska till att begå massmord. Viktor Klemperer (LTI – Det tredje rikets språk, 1947) visade hur språkliga förskjutningar normaliserade nazismen, och Albert Speer (Inside the Third Reich, 1970) beskrev sin egen omärkbara glidning in i ett totalitärt system.

2 kommentarer

Under Donald Trump, Elon Musk, Fascism, Humor, Logos – Ord – Språk, USA

Taggat som

mars 3, 2025 · 10:34 am

2.8. Om något ser ut som en anka 

Om vi träffar på något som ser ut som en anka, simmar som en anka och kvackar som en anka, så är det förmodligen också en anka. Allt annat vore ju, om inte omöjligt, så ändå löjligt. Eller hur? Och samma princip gäller förstås även för annat vi stöter på.

Vilket gör att vi ändå kan utgå från att om vi ser någon som resonerar som en nazist, aktivt stödjer nazister och dessutom gör gester som påminner om nazistiska, så är ändå sannolikheten rätt stor att vederbörande åtminstone är en möjliggörare av nazism.

Och om vi nu låter denna metafor simma vidare så skulle man kunna säga att om man ser någon tala som den ryske ledaren Vladimir Putin, resonera som Putin och dessutom agera som Putin, så är det nog också Putin vi ser. Eller hur?

Men ack kvack! Så tokigt det blev nu. Hur ska jag nu ta mig vidare utan att kvadda hela introt?

Men om vi tar den där med ankan en gång till fast kör den baklänges så blir det hela förstås lite bakvänt men förhoppningsvis hamnar ändå poängen där den ska.

Om någon är amerikan så bör den rimligtvis också tala och uppföra sig som en amerikan. Annars är det nog ingen amerikan. Det är väl logiskt? Eller kanske ändå inte.

Det skulle ju mycket väl kunna vara så att det är vi här hemma i Europa som fått allt om bakfoten gällande amerikaner, det är rentav så här de i grunden tänker, talar och agerar nu när det europeiska arvet, som ändå hängt kvar i några generationer, plötsligt fallit bort.

Texten tar sig härmed friheten att generalisera både kring våra vänner i öst och väst som på detta vis blir förringade genom att de likställs med sina ledare.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Elon Musk, Etik, Fascism, Filosofi, Politik

Taggat som , , ,

februari 6, 2025 · 3:26 pm

2.1. När dumhet och okunskap tar över

Dumhet och okunskap är kanske inte riktigt samma sak, även om de ofta går hand i hand. Jag kan exempelvis vara okunnig om mycket utan att för den skull vara dum, men den som är dum är vanligtvis även okunnig. Men när dumheten och okunskapen förenas i en enda riktad vilja står dock all världens klokskap maktlös.

Vad förenar oss människor? Vad skiljer oss från andra varelser?

Det klassiska svaret är förstås vår förmåga att tänka och klokt resonera – en självbild vi burit med oss sedan urminnes tider. Vi ser oss själva som skapelsens krona, begåvade med en själ, en gnista av det gudomliga. En gåva som, enligt en av myterna, Prometeus stal från gudarna och skänkte till människorna.

Det var denna gåva som gav oss vår unika förmågor – att minnas det förgångna, skapa föreställningar om framtiden och kommunicera med andra genom tal och skrift. Med insikten om dessa förmågor gav vi oss också själva namnet Homo sapiens – den tänkande, den kloka människan. Men är det verkligen klokskapen som förenar oss?

Nej! Knappast! Snarare är det vår bottenlösa dumhet.[i] Dumheten och okunnigheten är under vissa tider mer utbredda än all världens klokskap. De återfinns i alla läger, i alla samhällsklasser – och blir som mest förödande när de förenas i en motiverad folklig rörelse – i en ochlokrati. [ii]

Som den grekiske historikern Polybius framhöll: I demokratier leds folket av de mest dygdiga medborgarna, men i ochlokratier blir massorna – de lättmanipulerade – lätt byten för populistiska ledare och demagoger. Det är dumhetens predikament. Den ser aldrig vartåt det lutar, eftersom den saknar konsekvenstänkande. Den är inskränkt eftersom den saknar utblickar. Och den uppstår och återkommer i cykler. 

Dessutom! Inte att förglömma, det som Dunning-Kruger-effekten visar: intelligenta människor antar att de är mindre intelligenta än de faktiskt är, medan de mindre begåvade tror sig vara långt mer intelligenta än de är, eftersom dessa inte har en susning om vad intelligens ens innebär.

Det som förenar människan är därför snarare vår benägenhet till dumhet, vår egoism och vår känslostyrda impulsivitet. Djur är också känslostyrda och egennyttiga – men de saknar den mänskliga dumhetens destruktiva potential. Vi skulle därför hellre ha betecknats som homo stupidus men begreppet är redan taget.[iii]

Dumheten finns nämligen bara hos varelser som  också äger förmågan att vara kloka men som av bekvämlighet avstår. Därför eftertänksamhet och tankekraft kräver att man stannar upp och tillför lite extra energi till hjärnan, till tänkandet, som Daniel Kahneman beskriver i sin bok ”Thinking Fast and Slow”.[iv]

Vad vi kan se genom historien är att människan i grunden är lat och därför hellre väljer en stor genomskinlig lögn framför en liten dunkel sanning. Vi väljer hat och missunnsamhet framför medmänsklighet, följer hellre en dåraktig massrörelse än ställer oss på tvären. Den dumme tar sin dumhet för klokskap och är därmed också dömd att med tiden snubbla.

Men klokskap existerar förstås också. När klokskapen dominerar, frodas rättvisan; när dumheten råder, urholkas den. Som Konfucius sa: När kulturen får överhanden riskerar ett samhälle att förfalla till pedanteri och stelbent byråkrati. Men när naturen och det okontrollerade får övertaget, sjunker det ned i barbari. Verklig klokskap är konsten att hålla balansen mellan dessa två avgrunder.

Vi måste kunna bygga och skydda byråkratiska institutioner som bevarar gemenskap, fred och hälsa – utan att för den skull tillåta att den byråkratiska eliten, som alltid växer fram och klamrar sig fast vid sina positioner, blir autonom. Våra demokratiska institutioner måste vara självreglerande – ett absolut krav som Yuval Noah Harari bland annat betonar i sin senaste bok, ”Nexus: A Brief History of Information Networks from the Stone Age to AI”.

I dag ser vi snarare en dramatisk motsats: först en klåfingrig överstatlig styrning av vardagslivet, sedan dumhetens uppror mot densamma. Därefter träder den auktoritäre demagogen fram och påstår sig vilja återställa ordningen.

Efter en enastående civilisatorisk utveckling följer nu ett sammanbrott där den organiserade dumheten och okunskapen höjer rösten och kritiserar dem som betraktas som kulturens redskap: eliten – offentliga tjänstemän, de som bär glasögon, bor i storstäder, arbetar inom media eller innehar akademiska titlar. I dumhetens och okunnighetens ögon blir allt det de inte förstår suspekt, något som illvilligt skapats av en elit som endast ser till sina egna intressen. Och som VP J.D. Vance nyligen sade och citerade Richard Nixon: The professors are the enemy.

Vi måste därför förstå att dumheten och klokskapen inte bara är några abstrakta substantiv att ta lätt på, utan något djupt förankrat i människan. Dumheten manifesteras i människor av kött och blod. Vissa är dumma, andra onda, några kloka – och ibland vandrar vi förvisso genom livet och pendlar mellan både klokskaper och dumheter. Inget är statiskt och inget är för evigt – inte ens våra gränslöst upplysta själar. Men varje dag är det alltid upp till oss själva att välja i vilken riktning vi ska gå.

[i] Dumhet kännetecknas av brist på förmåga att fatta kloka beslut, resonera effektivt eller förstå komplexa situationer. Dumhet innebär ofta en oförmåga att anpassa sitt tänkande till nya eller förändrade omständigheter, och kan yttra sig genom handlingar eller tankesätt som är irrationella, kortsiktiga eller oförnuftiga. Det kan också beskrivas som en brist på kognitiv förmåga eller intellektuell kapacitet, i den meningen att en person inte förstår eller tolkar information på ett korrekt sätt, vilket leder till felaktiga slutsatser eller beslut. Dumhet kan också referera till en ovilja eller oförmåga att tillägna sig kunskap eller lärdom, trots att sådana möjligheter finns till hands.

[ii] Ochlokrati, från grekiskans ochlos, folkmassa, och kratos, makt. 

[iii] Biologen och zoologen Ernst Haeckel använde termen Homo stupidos för att beteckna neandertalmänniskan.

[iv] Daniel Kahnemans Thinking, Fast and Slow beskriver två sätt att tänka:

  • System 1 – Snabbt, intuitivt och automatiskt. Det bygger på känslor och erfarenhet men är benäget för fel och kognitiva biaser.
  • System 2 – Långsamt, analytiskt och ansträngande. Det används för logiska resonemang och komplexa beslut men kräver mer energi och aktiveras sällan spontant.

Vi litar oftast på System 1, även när vi borde använda System 2, vilket leder till systematiska misstag i vårt tänkande. Något som vi kan benämna som dumhet.

2 kommentarer

Under Demokrati, Donald Trump, Elon Musk, Fascism, Idiokrati, Politik, USA

Taggat som

december 8, 2024 · 10:28 am

En perfekt storm – del 5

A match made in heaven

Du vet nog på ett ungefär vad en demokrati innebär och har säkert stött på en aristokrati. Andra frekventa kratier som stärkt sina positioner på senare tid är också de man kallar oligarkier, kleptokratier och plutokratier – alla vanligt förekommande och med sina egna speciella särdrag. Men har du någonsin hört talas om en kakistokrati eller om en ochlokrati? Inte? Och det trots att dessa oskick blivit alltmer förekommande.*

•••

Under de senaste seklet har västvärlden upplevt en växande skepsis mot sin egen idé. I synnerhet då riktad mot upplysningens ideal från 1700-talet och särskilt mot demokratin som den enda rimliga lösningen. Den så kallade postmodernismen bidrog till att ifrågasätta civilisationens kärnvärden, vilket sedan både vänster- och högerkrafter utnyttjat för egna syften.

Denna dekonstruktion från både vänster och höger sammanfaller nu med folklig frustration över frågor som miljön, inkomstklyftor och immigration. Och när dessa folkliga motgångar når en samlande kritisk punkt, skapar det förstås förutsättningarna för något nytt. Men nytt innebär inte alltid något bra. 

Ur det kulturella vacuum som bildas, det vill säga det tillstånd där allt för många varken vet ut eller in, stiger i stället de starkare fram och det uppstår en ohelig allians mellan dessa och folket som trots sina olikheter ändå blir en ”A match made in heaven”.

I samma veva finns det aktörer i detta gränsland som i skymundan arbetar för att skapa än mer kaos i samhället genom att förstärka den oro och splittring som redan finns. Man piskar på så vis upp konflikter och motsättningar för att göra världen än mer instabil och osäker. Och mitt i detta kaos träder man sedan fram som frälsare, redo att erbjuda stabilitet – och en lösning på de problem man själv varit med och skapat. Man vänder med andra ord upp och ned på himmel och jord för att sedan kunna sträcka ut en faderlig hand.

Så, genom att först bana väg för ochlokratin – det vill säga, ett pöbelvälde – där folkets splittrade viljor ställs mot varandra, skapas ett tillstånd av kaos. Detta o-styre lämnar sedan de svagaste i samhället skyddslösa och underminerar ordning och rättvisa. Samtidigt öppnas dörren för de handlingens män (oftast män) som är redo att stiga in och dra nytta av den allvarliga situationen. Pöbelväldet eller ochlokratin blir därför sällan långvarigt. 

För när kaoset växt i styrka och de svaga lämnats vind för våg, vädrar oligarkerna, klepokraterna och plutokraterna morgonluft. De lockar med löften om förändring, men deras verkliga agenda är mest att undergräva demokratins fundament för att kunna befästa sina egna positioner. I detta skifte inträder så även den så kallade kakistokratin – vilket är ett system där de mest lojala men också minst lämpade når maktens toppskikt. 

Kakistokratin är alltså ett styrelseskick där bristen på rationalitet och konsekvenstänkande inte bara tolereras utan även hyllas. Ett annat ord för detta tillstånd är förstås idiokratin, ett tillstånd som beskriver ett samhälle där okunnighet och kortsiktigt tänkande blivit till norm. Och mer behöver man väl knappast antyda.

Med detta sagt. Hur hamnade vi då här? Varför tappade demokratin sitt grepp om människors hjärtan och sinnen? Vad kunde ha gjorts för att förhindra denna förlust av respekt och tillit? 

Förutom svårigheterna med att definiera ett generellt ”vi” i detta sammanhang, måste vi – läsarna av just denna text – alltid komma ihåg att detta endast är en teori, om än en plausibel sådan, i linje med den rationalitet som ligger till grund för försöken att analysera vår tids samhällsdynamik.

Ett tänkbart svar är att vi inte längre ägde förmågan att se verkligheten, eftersom vi snarare hade blicken ställd mot en än mer perfekt värld; en värld utan orättvisor, en värld utan krig, en värld utan vapen! Vi fastnade med andra ord i en romantisk dröm som såg rättvisa och jämlikhet som universellt giltiga, utan att förstå  att förutsättningarna för denna grandiosa vision inte längre fanns. Att den dog i samma stund som idén om den gudomliga försynen  nedmonterades. Som var dess fundament. Vi byggde och förvaltade den stora drömmen på fel premisser, skulle man kunna säga. 

Ett annat svar är att demokratin, i sin ideologiska iver över att stadfästa alla människors lika värde och rättigheter, med tiden även gav de minst lämpade både plattformar och möjligheter att göra sina röster hörda. Och dessa röster var inte alltid så välformulerade, välgrundade eller välljudande.

Man gav i enlighet med sina rättviseprinciper, folket instrument och styrka att höja sina röster – och uppfattade detta som rätt och riktigt – men utan att inse farorna med att dessa röster skulle komma att vändas mot dem. Man lät folket tala sitt eget språk i god demokratisk anda, men utan att säkerställa att de också samtidigt erhållit grundläggande språkkunskaper och insikter i vad som krävdes av en medborgare i ett öppet samhälle. 

Att lyssna på massornas upprörda känslor och brustna förhoppningar är inte detsamma som att alltid tillmötesgå dessa. Mobbvälden söker ofta kortsiktiga lösningar på sina mest egoistiska krav – drivkrafter som även speglar de hos kleptokrater och plutokrater. Det är kanske just därför som dessa grupper dras till varandra i tider av kaos. De förstår varandra och talar samma språk.

Detta är bara en del av den större bilden, men en brännande sådan. Att kunna förhindra att dessa ständiga cykler av instabilitet återupprepas är nog inget vi kan hoppas på. Men förhoppningsvis lär vi oss något nytt varje gång det inträffar och bygger in framtida säkerhetssystem som varseblir farorna i tid för handling.

I en värld där röster och visioner blir alltmer splittrade blir det allt svårare att hålla ihop en gemenskap, vilket är en truism som enbart de mest godtrogna ideologer kan ifrågasätta. Dock är det samtidigt avgörande att återigen hitta en gemensam grund för att föra det öppna samhället vidare. Men vad skulle då en sådan kunna bestå av i ett alltmer pluralistiskt och globalt sammanhang. Det är den riktigt stora frågan.

*

Demokrati: Styrelseskick där makten utgår från folket, ofta genom fria val.

Aristokrati: Ett styrelseskick där makten ligger hos en privilegierad överklass.

Oligarki: Styrelseskick där makten är koncentrerad till en liten grupp, ofta de rikaste eller mest inflytelserika.

Kleptokrati: Ett styrelseskick där de som innehar makten använder den för att berika sig själva, ofta genom korruption.

Plutokrati: Ett samhällssystem där de rikaste styr eller har oproportionerligt stor makt.

Kakistokrati: Ett styrelseskick där de minst kvalificerade och mest inkompetenta människor styr.

Ochlokrati: Ett ”pöbelvälde”, där folkmassor styr genom ren majoritet utan respekt för ordning eller rationalitet. Begreppet härstammar från antikens Grekland.

Postmodernism: En filosofisk riktning som ifrågasätter objektiv sanning och framställer samhällets värderingar som kulturellt betingade snarare än universella.

Dekonstruktion: Ett filosofiskt angreppssätt som analyserar och ifrågasätter underliggande antaganden i idéer och texter.

Idiokrati: Ett informellt begrepp för ett system där inkompetenta personer har makten.

Den gudomliga försynen: En teologisk idé om att världen styrs av en högre makt eller gudomlighet.

Pluralistiskt samhälle: Ett samhälle där olika kulturer, idéer och livsstilar samexisterar och värdesätts.

2 kommentarer

Under Demokrati, Donald Trump, Elon Musk, Fascism, idiokratin, Jämlikhet, Liberalism, Populismen

Taggat som

november 24, 2024 · 1:17 pm

En perfekt storm – del 2

Missnöjets vinter. 

En perfekt storm uppstår aldrig av en enskild händelse – det krävs att flera omständigheter sammanfaller. I det föregående inlägget låg fokus på mannens längtan efter att allt ska återgå till det normala. Denna gång handlar det om det missnöje som spirar ur känslan av orättvisor – en gnagande känsla som, om den ignoreras, har potential att störta även de mäktigaste imperier. 

––––––––––––––––

Känslan av missaktning och orättvisa är kanske främmande för många, men när den väl slår rot kan den kännas som en fråga om liv och död.

Denna känsla, den som kallas ressentiment, präglas av en bitterhet som bottnar i upplevda misslyckanden. Frustrationen riktas inåt, samtidigt som individen söker tröst genom att lägga skulden på yttre faktorer – ett sätt att rättfärdiga sig själv genom att peka på omständigheter utanför den egna kontrollen. Samtidigt ska det inte förnekas att yttre skeenden spelar en avgörande roll i att skapa och förstärka denna känsla av inåtvänd bitterhet.

Det finns flera konkreta orsaker bakom dagens utbredda missnöje och känslan av orättvisa, särskilt i USA. En stor del av befolkningen där har exempelvis inte upplevt någon reell löneökning sedan mitten av 1970-talet, samtidigt som andra blivit avsevärt rikare. Inkomstklyftorna har vuxit sig så stora att de blivit allt svårare att hantera känslomässigt för dem som är ställda utanför. Försöken att övertyga denna grupp om att ekonomin i stort går bra möts därför sällan av någon förståelse.

En tredjedel av USA’s befolkning upplever ekonomin som ”Poor” och bland dessa röstade 87% på Trump i valet 2024. Rött. (NBC NEWS Exit Pools)

Den vånda som därför drabbat de mest utsatta i USA bottnar i känslan av att under lång tid ha fått det sämre än tidigare generationer, särskilt jämfört med föräldrarna. Detta beror till stor del på begränsad tillgång till högre utbildning, samtidigt som arbetsmarknaden ställer allt högre krav på kunskap och kompetens. Sammantaget har detta resulterat i en bristande tillit till systemet och en växande hopplöshet inför framtiden.

Att just den här gruppen inget har att förlora på att en clown tar över det högsta ämbetet och säger sig kunna rensa upp i det politiska träsket, är inget uppseendeväckande. För dem spelar det inte längre någon roll hur extrema de politiska budskapen är eller hur vettlösa utnämningarna nu blir; de vill bara se förändring och samtidigt återfå hoppet om en framtid för sig själva och sina barn.

Parallellt med detta har även ett missnöje uppstått hos den grupp som, trots lång utbildning och stora ambitioner, inte hittar en väg fram till toppen. Det är personer som trodde på en ljus framtid men som upptäcker att det inte finns plats för fler på toppen, eftersom antalet positioner där är begränsat. Ett fenomen som just kännetecknas av vad som kallas ”en överproduktion av aspirerande eliter”. 

När dessa två grupperna möts i sina upplevelser av att ha blivit förminskade, menar vissa forskare att möjligheterna för en perfekt storm är i antågande. **

Kort sagt, stora inkomstskillnader, förlorad framtidstro, upplevd missaktning och en överproduktion av högutbildade har skapat förutsättningar som driver dagens missnöje. Detta gäller nu främst USA men även i andra västländer kan man förutspå en liknande utveckling. 

Detta är dock bara några av de mer grundläggande krafterna som driver dagens samhällsutveckling. I kommande inlägg kommer jag att utforska ytterligare faktorer som bidrar till den alltmer komplexa situationen. Det gäller att försöka hitta sambanden utan att för den skull tro sig kunna rädda världen. 

Syftet med dessa inledande inlägg är att skapa en grund för ett resonemang som, förhoppningsvis, längre fram kan leda till något som går bortom det enkla och alltför självklara.

** Peter Turchin, End Times. Elites, Counter-Elites and the Path of Political Disintegration. En forskargrupp under ledning av Turchin förutspådde skeendena I USA för över 10 år sedan.

3 kommentarer

Under Donald Trump, Elon Musk, Fascism, Jämlikhet, Makt och Rädsla, Politik, USA

Taggat som