Månadsarkiv: juli 2025

juli 24, 2025 · 12:30 pm

Den mätande Människan & Den objektiva relativismens natur

Detta är en introduktion, ett förord till en verklighet vi kanske inte alla delar

Världen är fylld av människor som tycker olika. Det är knappast någon djärv insikt – men en svårsmält realitet. Varje motsägelse väcker en besvärlig fråga: Vem av oss har rätt? Och kanske ännu mer brännande – vad betyder det att ha rätt, om vi alla ser på världen genom våra egna, alltför mänskliga perspektiv?

Ja, jag har skrivit om detta förut. Och jag kommer inte att släppa det. Anledningen är enkel: jag ser den här frågan som en av de mest förbisedda i mänsklighetens historia. Och problematiken som följer i dess kölvatten går att spegla i tusen olika skepnader – för den rör vid nästan varje aspekt av våra liv.

Frågan har därmed blivit både alltför komplex – och samtidigt nästan för enkel, för självklar. Och just därför insnärjd i våra vardagliga bestyr, men sällan synliggjord.

Det handlar om synen på föräldraskap. På barn. På kön. På sanning, traditioner, auktoriteter. På politik, rätt och fel, på vad som är bra eller dåligt, vackert eller fult, på livets mening – och ja, på verkligheten själv. Vilka har egentligen rätt att bestämma vad som är vad?

Vi lever i en tid där våra idéer och sanningar krockar som kontinentalplattor – gnider mot varandra, skapar skav och utbrott, och hotar att riva sönder den tillit vår gemenskap vilar på.

I det ena hörnet höjs röster som ropar efter en återupprättad fast grund – en auktoritet som med utsträckt hand kan avgöra vad som är rätt, vad som är sant, vad som är verkligt. Ord starka nog att förändra både våra liv – och den sanning vi bär inom oss.

De hälsar oss med utsträckta händer och med löften om en fastare och mer trygg verklighet

I det andra hörnet står den liberala människan – misstänksam mot just en sådan auktoritet, och i stället försvarande öppenhet, mångfald och ovisshet. Just därför avfärdas den också av sina motståndare som vankelmodig, relativistisk eller dekadent ”woke”.

Det har resulterat i en yttre kritik så stark att den till slut slagit undan fötterna på det liberala projektet självt – och därmed paradoxalt nog också tycks bekräfta just den kritik den utsatts för.

Det handlar om en kollision mellan två samhällsvisioner: en som längtar efter obevekliga sanningar och hierarkisk ordning – och en annan som försvarar rätten att ifrågasätta, att vara olika och att samexistera.

I grunden handlar striden om den där kinkiga kärnfrågan: Finns det något som faktiskt ligger bortom våra egna utblickar och tolkningar? Och finns det någon väg ut ur den där yttersta relativismen – där allt till slut kokar ner till tycke, smak och känsla?

Relativismen – idén att allt är relativt – har länge betraktats som något närmast otänkbart, särskilt i väst. Ändå har just denna otänkbara tanke spelat en avgörande roll i formandet av den västerländska kulturen och civilisationen. Kanske framför allt som motpol – ett icke-område, förbjudet att beträda, men som ändå lockat de nyfiket orädda.

Det har varit ett ingenmansland, avspärrat med taggtråd, som löpt kors och tvärs genom det västerländska tänkandet – från antiken till vår tid. Men just därför också ett gränsland många känt sig tvungna att korsa, trots risken för skador och förlust av tillhörighet. Flera av dessa fria andar har också fått plikta med sina liv.

Motståndet mot den relativa ståndpunkten har varit benhårt, och vilat på en uppsättning väl inövade motargument: Utan en tydlig uppfattning om vad som är sant och falskt, gott och ont, kan inget stabilt och blomstrande samhälle växa fram. Saknas dessa arkimediska punkter riskerar vår syn på kunskap och vetenskap att reduceras till blotta åsikter – eller innerlig tro.

Och mycket riktigt – motståndet har delvis fått rätt. I takt med att auktoritetstro och tillit luckrats upp, ser vi hur allt fler, ofta okunniga, griper efter allahanda lögner och ystra påhitt – i full förvissning om att de är sanna. I en desperat tro på att den verkligen finns. Sanningen, med stort S.

Samtidigt som de försöker frigöra sig från en övermakt, är de fångna i ett språkbruk som bevarar just den ordning de vill frigöra sig från.

Våra begrepp, våra ord – som tidigare haft mer eller mindre fastlagda betydelser, som vi kunnat slå upp i ordböcker och tolka gemensamt – börjar nu slingra omkring likt elektrifierade maskar. Man lägger ut krokiga linjaler och hävdar att de är raka.

Men det alla febrilt försöker gripa efter är just det mest grundläggande: en känsla av verklighet.

Det finns ändå otaliga tolkningar av det som tycks vara världens enklaste och mest självklara sak – den påtagliga verklighet vi alla befinner oss i. Vi omges av den, rör oss i den, och tar den för given.

Men det är först när vi skrapar lite på ytan och börjar jämföra som det framgår: våra självklarheter stämmer inte alltid överens.

Alla dessa våra självklarheter!

Verkligheten fortsätter därför att gäcka oss – och frågan har varit den västerländska filosofins stötesten ända sedan den reflektiva tanken väcktes, för omkring 2500 år sedan.

Platon (428–347 f.Kr.) hade sina idéer om vad verkligheten var – hans föregångare, de antika sofisterna, hade andra. Men frågan om verklighetens natur har aldrig förlorat i kraft. Det sunda förnuftet och varseblivningen har inga problem med den – verkligheten tycks omge oss från alla håll och kanter. Det är främst tanken som inte riktigt får grepp om den.

Vetenskapen riktar sina mätinstrument och kalkyler mot en förmodad verklighet. Filosoferna försöker tänka sig densamma, medan människor i allmänhet tror sig leva mitt i den. Vi misstar våra föreställningar för den värld vi försöker greppa.

Det är samma sak med våra ord – allt sådant som träd och fjärilar. Som vi alla vet – vilket förstås är en lätt överdrift – så finns dessa ord inte i naturen. De är inte verkliga på så sätt. Det står nämligen inga träd i skogen och ingen av oss har någonsin sett en fjäril fladdra förbi. Orden är våra beteckningar på det vi ser och uppfattar – vilket är något helt annat. Men med hjälp av dessa våra ord kan vi börja forma en uppfattad verklighet, som dock aldrig får förväxlas med verkligheten i sig.

Med andra ord, vi misstar gärna våra uppfattningar om världen med världen själv – och våra ord om världen för själva verkligheten. 

Men vad menas egentligen med det där ordet verklighet? Finns det ens något det faktiskt korresponderar med?

Jo då – något verkligt finns det säkert, något som ordet syftar på. Men denna verklighet låter sig knappast fångas i ord eller matematiska formler. Kanske är den därför inte heller så mycket att orda om.

Frågan är helt enkelt för komplex – och livet för kort – för att vi någonsin ska kunna komma i närheten av ett fullgott svar.

Därmed inte sagt att vi borde ge upp försöken att förstå verkligheten. För även om svaren aldrig kan bli absoluta, har det visat sig att de kan bli användbara – vilket är en slutledning som också de tidiga pragmatikerna skulle ha instämt i.

Slutord:
Det här är en inledande text som ligger till grund för mitt perspektiv och de resonemang jag alltid för. Dessa kommer att fördjupas ytterligare i en serie texter med just denna titel Den mätande Människan & Den objektiva relativismens natur.

Dessa texter kommer att vara komprimerade – lättlästa och som mest bara omfatta ett tiotal sidor, uppdelade i korta kapitel vilka löpande kommer att läggas upp här.

Tack för att du tog dig tid att läsa och jag hoppas att du kommer att kunna följa de resonemang som följer.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

juli 15, 2025 · 3:19 pm

Om det oändliga djupet i oss

Eller: Hur jag promptade mig själv till filosofisk förvirring

Jag har drabbats av ett slags djupsinne. Ett infall, visst — men ett sådant som inte vill släppa taget. För vad betyder det egentligen att vara djup? Eller djupsinnig? Och i förlängningen: vad är det att vara ytlig? Vilka av oss är det som är djupa, och vilka är ytliga?

Det går förstås inte att svara på innan vi vet vad orden betyder. Men just dessa ord verkar ha rätt diffusa konturer – det är sällan helt klart vad vi syftar på när vi kallar någon djup och någon annan ytlig. Det ser närmast ut som om själva orden gjorts lite luddiga med flit, just för att de ska kunna böjas och användas ur olika perspektiv. Jag ska försöka förklara hur jag menar.

Men för att kunna göra det måste själva uppgiften nog först sjunka in. Jag måste tänka på saken. Eller snarare: ge mig själv en prompt, för att se vilka djupsinnigheter jag kan fiska upp ur … ja, det som nu finns där inne – om det nu finns något där nere i djupet.

Att jag använder ordet ”prompt” är ingen slump. Jag har nämligen blivit alltmer uppmärksammad på hur vi – i vissa avseenden – faktiskt liknar en AI-modell, som till exempel ChatGPT eller GROK.

När vi ger dem en uppgift – en fråga, en prompt – så söker de fram det mest relevanta som finns i just deras djup. Och det är därför ChatGPT och GROK kan ge olika svar: de har olika innehåll och olika syften.

De svar vi får från sådana tjänster står alltid i relation till det djup och de preferenser som just det systemet rymmer – man skulle kunna tala om dess språkliga omfång. Och ja, där dök det upp igen: ordet ”djup”. Jag använde det utan att tänka mig för – bara så som jag brukar, vilket kanske i sig var lite… ytligt?

Men för att nu ta reda på vad ett ord betyder måste vi nog framför allt titta på hur det faktiskt används i verkliga livet. Vid sidan av bruket har orden nämligen knappt någon betydelse alls. De existerar inte i sig – de får mening först genom de sätt vi använder och tolkar dem i olika sammanhang.

Jag skrev ju just att det där ”djupet” hade något med ”omfång” att göra. Med det menar jag att ett djup, åtminstone för mig, handlar om hur mycket som ryms inom ett system.

Jag använder här det lite kantiga ordet ”system” både för AI och för vår egen kognitiva förmåga att hämta upp kunskap. Men när det gäller människor kanske vi hellre borde tala om medvetanden, erfarenhetslager – eller något ännu bättre, om vi hittar något sådant.

Med det sagt återgår jag till där allt började. 

Vad kan jag egentligen vaska fram ur mitt eget systems omfång – ur mitt inre djup, om du så vill – om just detta: vad vi menar när vi säger att vissa människor är djupa, och andra ytliga? Det var ju ändå där vi var, innan jag sköt upp svaret och i stället svävade ut i AI-jämförelserna.

Och … min första reflektion var att vi nog menar olika saker. 

Vad som uppfattas som djupt eller ytligt av oss beror både på vem som gör tolkningen och i vilket sammanhang orden används. Vi ser det olika, och vi använder orden på olika sätt.

Vissa av oss uppfattar kanske en människa som djup om denne är insatt i något intellektuellt komplext, kunnig inom ett specifikt område. Däremot talar vi sällan om djup i förhållande till någons hantverkskunskaper – trots att även sådana kan vara djupt förankrade och fördjupade.

Jag har också hört påstås att män oftare än kvinnor tenderar att försjunka djupt i vissa intressen. Då syftar man nog på att män i högre grad kan nörda ner sig – lära sig allt om en viss musikstil, en artist, eller kanske de specifika ackord denne använder – medan kvinnor, sägs det, snarare gillar att ge sig hän och dansa till själva musiken. Jag tar dock inget ansvar för hur sant det där är.

Samtidigt bör det påpekas att jag också hört ”djup” beskrivas på ett annat sätt – som förmågan att ta sig under ytan på sådant som kvantitet, mått och vikt, och i stället sjunka ner i våra inre världar. Här sägs det ofta vara kvinnor som rör sig i det vi brukar kalla djupa samtal: samtal om passioner, sorg och längtan. Det är en annan syn på vad djup kan vara – och kanske något som vissa av oss bär inom oss. Inte heller här tar jag ansvar för generaliseringarna. Jag redovisar bara.

För att förstå lite mer om vad vi egentligen menar, kan vi också färdas i sidled genom tid och rum – och se hur djup har uppfattats i andra tider och på andra platser.

Friedrich Nietzsche har en tanke om detta i Så talade Zarathustra, där han låter Zarathustra säga något i stil med: ”De grumlar sina vatten för att det ska verka djupt.” Det han menar är att vissa använder ett kryptiskt fikonspråk för att ge intryck av att veta vad de talar om – men i själva verket bara döljer sin tomhet, i hopp om att uppfattas som djupa.

Den gamle Herakleitos var nog ute efter något liknande när han sa: ”Att veta mycket är inte samma sak som att förstå något.” Med andra ord: att ha tillgång till en mängd information – att kunna rabbla ”telefonboken”, som man sa förr – har inte nödvändigtvis något med verklig kunskap eller visdom att göra.

För Herakleitos handlade kunskap snarare om förmågan att dra paralleller, koppla ihop insikter och syntetisera kunskaper. Samtidigt kallades han ”den dunkle” eller ”den obskyre”, och Sokrates lär ha sagt att det krävdes en dykare från Delos för att hämta upp något av värde ur hans djup.

Denne Sokrates ja, han ansåg ju att hans eget djup låg i insikten att han ingenting visste. En minimalistisk idé som också återkommer i österländskt tänkande – i Tao te Ching, och kanske allra tydligast inom zenbuddhismen, där djupet snarare ligger i det som inte sägs och inte kan sägas. En liknande uppfattning om djup återfinner vi också i den populära bilden av Ludwig Wittgenstein.

Jag märker nu att min undersökning kanske börjar bli lite väl långdragen – eller djuplodande, om man så vill – utan att egentligen leda någonstans. Men trots det har vissa ledtrådar ändå kommit upp till ytan.

En av ledtrådarna är att vi ofta tycks föreställa oss djup som något som kräver inlärning eller förståelse – för att överhuvudtaget kunna uppfattas som djupt.

Men också att det vi kallar djupt ibland handlar om något som berör oss känslomässigt – alltså något som griper tag i oss, på djupet.

Sedan finns det också de som hyser en förhoppning om att hitta sitt sanna jag djupt därinne – att det i det själsliga djupet ska finnas en kärna av absolut och robust verklighet. Något oföränderligt, evigt. Nästan gudalikt.

Men om vi nu börjar dekonstruera det där djupet, är det mest troliga kanske att det ytterst handlar om makt – om vem som skapat sig tolkningsföreträde och, så att säga, äger orden. Och då är det kanske inte djupet som säger något om oss – utan snarare vi som säger något om djupet.

Nu tror jag helt enkelt inte att jag kan komma djupare än så i det här ämnet. Så jag överlåter åt dig att avgöra om mitt system — min själ — var tillräckligt djupt för att få upp något av värde. Ta hand om dig och tveka aldrig att undersöka även dina mest djupsinniga tankar.

Lämna en kommentar

Under AI, Filosofi, Humor

juli 11, 2025 · 9:47 am

Det här är min sanning

Men det är dessvärre också din.
Vare sig du vill det eller ej


Vad det handlar om här är förstås den där förbannade relativismen – i ordets mest bokstavliga bemärkelse. Frågan är om det vi tror på, och tror oss veta, bara gäller för oss själva och vår grupp – eller om det faktiskt finns något som är objektivt sant för oss alla. 

Det är just det! Det är kruxet!
Och det är också det som nu står på spel.
Vem ska få rätt?

Alla vill vi förstås att det vi själva uppfattar som sant också ska vara rätt, riktigt och giltigt. Därför drar de flesta av oss slutsatsen att det nog ändå måste finnas någon grundläggande sanning, någon objektiv mätpunkt där ute – för hur skulle vi annars kunna ha rätt i det vi tänker och tror?

Samtidigt möter vi förstås en hel värld som instämmer i just denna grundidé – att sanningen måste finnas – men som aldrig kan enas om vilken sanning det är.

Det går inte att bortse från att det relativa ligger i vår natur – vårt gemensamma predikament, eller kanske till och med det som gjort det möjligt för oss att lära av varandra och utvecklas. Just därför finns det relativa också inbyggt i humanismens och den liberala demokratins själva väsen. Respekten för den andre, och för dennes röst, är djupt inskriven i det demokratiska fundamentet – ett system byggt för att det olika ska kunna samexistera.


Men just detta har också gjort att demokratin som idé nu kritiseras för att vara vag och obeslutsam – särskilt i tider som sägs kräva krafttag. Den anklagas för att visa alltför stor hänsyn till den mångkultur som präglar världen – en bitande kritik som nu drar fram som ett åskväder: Demokrati har, likt woke som den ofta förknippas med, blivit ett skällsord. Demokrater anklagas av sina kritiker för att just förringa objektivitet och hylla relativism.

Det märkliga är just att det framför allt är de samhällen som hållit demokratin högt, som också mest konsekvent har värnat tron på öppenhet, objektivitet och sanning. Medan det snarare är dess motståndare som aktivt ägnat sig åt motsatsen. 

Världen – och våra värden – har därmed vänts upp och ner. Och just därför är det avgörande att vi lär oss navigera i en tid av allt fler språkliga dimridåer och nattliga räder – Nacht und Nebel.

Och det enda sättet att ta sig framåt är att använda våra egna förmågor, vårt medvetande, vårt kritiska tänkande – vår bräckliga överlevnadsförmåga – och inte lägga ut uppdraget på några externa AI-tjänster vars påstådda kunskap och rationalitet vi aldrig fullt ut kan veta vem som faktiskt står bakom.

”Nacht und Nebel”

Den kritiska frågan – som också bekymrade Karl Popper – måste därför ställas om och om igen: Måste verkligen demokratin, med sin pluralistiska grundidé, vara öppen för alla perspektiv – även de som vill undanröja den? Ligger det i dess väsen att den till slut blir så försvagad att den inte längre förmår försvara sig själv?

Är detta verkligen det demokratiska projektets öde? Måste det drabbas av Platons anathema – den förbannelse han lämnade efter sig till eftervärlden: Peritropen. Den där logiska snubbeltråden som ingen riktigt lyckats klippa av. Som en snara, lagd över både politik, vetenskap och filosofi.

På så vis drar jag en tydlig parallell mellan Platons försök att tillintetgöra relativismen och de krafter som i dag, med samma iver, angriper demokratins grundvärden.

Du kanske inte riktigt kan tro det, men det här är en av de mest grundläggande mänskliga och existentiella frågorna – en fråga som berör oss alla, varje dag, men som i vardagen knappast bekommer någon. Det är som med luften vi andas: den angår oss ständigt, men få reflekterar över vad det faktiskt innebär – det här med andning, syresättning och vårt livs totala beroende av just luften.

Frågan om vem som har rätt att ha rätt har skapat splittring, förvirring – och krig – mellan bröder och systrar, mellan världsbilder och mellan olika trosformer. Och ingenting tyder på att denna oreda är på väg att lösas på fredlig väg.

Frågan är alltså om det finns någon väg ut ur denna mentala fälla – ett problem som har hemsökt både mig och filosofin i många år. Det är ett tema jag tidigare tagit upp, inte minst i min tidigare text Brandfacklan.

Min kamp med just denna fråga, och mina försök att hitta vägar genom de språkliga labyrinterna, kommer att fortsätta på min Substack Platons Förbannelse, där jag också tillåter mig att vara något mer filosofiskt flyhänt.

Men då och då kan en pusselbit från detta arbete mycket väl dyka upp även här – här på Den Mätande Människan.

Max Kern

Lämna en kommentar

Under AI, Demokrati

Taggat som

juli 5, 2025 · 12:12 pm

Om den fria marknadens moraliska kompass

Rubriken ovan är ett exempel på vad man skulle kunna kalla en oxymoron – ett uttryck som bär på en inre motsägelse. Föreställningen att det fria näringslivet eller marknaden skulle ha en moralisk kompass är i själva verket ett av vår tids stora självbedrägerier. Jämförbart, i sin kulturella verkan, med uppkomsten av tron på en allsmäktig Gud. Nästan.

Men detta skulle förstås inte alla hålla med om. I synnerhet inte de som talar i termer av affärsetik, corporate social responsibility (CSR) och hållbarhet. I ljuset av det som faktiskt sker framstår dessa språkrör snarare som väktare av en önskad och utspridd missuppfattning. Det är de som tillhandahåller attiraljerna i det rollspel där näringslivet betalar för att framstå som moraliskt motiverat.

Men i stället för att hamna i en ren konfrontation här, låt oss försöka bena upp frågan om den fria marknadens eventuella moraliska kompass – vad den skulle kunna vara, vad den inte är, och varför jag kallar begreppet en oxymoron.

Att marknaden har en riktning och följer en serie rationella beslut är oomtvistat. Den lyder under vissa principer som krävs för att lyckas med det den är satt att utföra. Några kanske skulle kalla dessa vägledande principer för en sorts ”moral” – men frågan är om det ordet verkligen är relevant i just detta sammanhang, eller om det snarare fördunklar mer än det förklarar.

Marknaden följer visserligen vissa principer, och man skulle kanske till och med kunna kalla dem ”värderingar”. Men frågan är om dessa värderingar har något med moral att göra. För att något ska kunna kallas moral krävs sannolikt mer än att bara följa sin egen inre logik. Det är här diskussionen om näringslivets etik börjar skeva. Och det är just tron på att denna självreglerande princip bär på en inneboende moral som nu har försatt världen i ett tillstånd av paralys.

Och då syftar jag på ett tillstånd där enskilda aktörers intressen har getts fritt spelrum – och därmed en gränslös möjlighet att samla på sig makt och andra fördelar. Så till den grad att vissa företag och individer i dag blivit så mäktiga att de kan styra över hela nationers politiska beslut. 

Visserligen har det starka kapitalet alltid haft möjligheter att påverka politiken, men aldrig i den omfattning vi ser nu. Det hänger samman med de enorma kapitalreserver som vissa aktörer lyckats ackumulera – tillgångar som i sin tur kan växlas in i politiskt inflytande och faktisk makt. Företag som Meta, TikTok, Google, Amazon, X och inte minst Palantir har därmed avancerat från att leverera tjänster till att leverera världsordningar – inte sällan med större effektivitet än många regeringar, och utan att behöva bry sig om vare sig opposition eller mellanval.

Men för att återvända till frågan om den fria marknadens moral: nej, någon sådan finns inte. Det innebär förstås inte att enskilda näringsidkare inte kan låta sina verksamheter vägledas av moraliska principer. Men varje sådan princip blir då snarare en belastning – något som försvårar företagets möjligheter att växa, ackumulera kapital och stå emot konkurrens. De skrupelfria ekonomiska aktörerna har alltid ett naturligt övertag gentemot dem som låter sig begränsas av moraliska hänsyn. Det är närmast en självklarhet.

Vissa invänder då kanske att företag visst kan ha anledning att föregå med gott exempel och anlägga en etisk kompass. Och visst – det kan vara gångbart för det företag som, i just det ögonblicket, lyckas kapitalisera på denna så kallade moral. Det vill säga: hitta en marknad där sådana principer efterfrågas. Men det förutsätter just detta – efterfrågan. Att följa en sådan strömning har därmed ingenting med moral att göra. Det är helt enkelt en anpassning till marknadens krav.

Men vad är då moral? Om vägledande principer och värderingar i sig inte räcker – om de inte nödvändigtvis har med moral att göra – vad innebär då begreppet? Vad skiljer en genuint moralisk handling från en strategisk anpassning till rådande opinion?

Moral kan sägas vara en uppsättning vägledande värderingar, normer och föreställningar om vad som är rätt och fel, gott och ont. Dessa kan vara rotade i religion, filosofi, kultur eller sociala överenskommelser. Men vad som vanligtvis krävs av ett moraliskt handlande är att det utgår från samvete, ansvar och empati. Det handlar alltså inte om att enbart gynna det egna intresset – vilket snarare är moralens motsats.

Man kan inte påstå sig ha en etisk princip som vägleder en till att – utan att känna dåligt samvete – stjäla från fattiga eller slita brödet ur händerna på hungriga barn. En sådan princip, hur konsekvent eller genomtänkt den än må vara, kan inte inordnas under begreppet moral.

Ett moraliskt övervägande handlar alltid om att göra något på bekostnad av det egna intresset. Det är där, i just den motrörelsen mot egen vinning, som moralens kärna finns.

Visst kan begreppet ”moral” uppfattas på andra sätt – men om det ska kunna appliceras på vad som helst, töms det samtidigt på sitt meningsbärande innehåll. Då återstår bara en etikett utan substans.

Så – om det nu förhåller sig på det här viset med näringslivets så kallade moral (vilket det med stor sannolikhet också gör) – hur bör vi då, vi i betydelsen samhället och den lagstiftande makten i en demokrati, förhålla oss till detta? Hur hanterar man ett näringsliv vars existens bygger på idén om fria och öppna marknader, i linje med libertariansk ideologi, men som saknar ett genuint moraliskt ankare?

De tre som gav marknaderna fria tyglar

Inte för att jag tror att jag har fel i min slutledning här – jag är fullt beredd att ändra åsikt den dag någon anför ett bättre och starkare resonemang.

När ett system saknar moralisk kompass krävs en yttre styrmekanism. Det är här staten, genom lagstiftning och demokratisk kontroll, måste återta det initiativ som under decennier har överlämnats till marknaden. Den fria marknaden behöver inte förbjudas – men den måste tygla sig, och det klarar den inte på egen hand.

Det krävs regler. Det krävs gränser. Det krävs en politisk vilja att säga: hit men inte längre.

Det är en slutsats som inte är ny för mig. Snarare har tidens gång bekräftat och fördjupat denna övertygelse.

Epilog

Redan som student i praktisk filosofi skrev jag en kandidatuppsats vid Stockholms universitet, under handledning av professor Torbjörn Tännsjö, om näringslivets förhållande till etik. Jag undersökte hur företag talar om moral, vilka begrepp som används, och vad dessa uttryck egentligen betyder i praktiken. Slutsatsen då var i stort densamma som den jag här har försökt formulera: att marknaden som system inte bär någon moralisk kompass – och att varje försök att framställa det så, i bästa fall är en språklig förväxling, i sämsta fall en ideologisk dimridå.

Denna syn på näringslivets etik och moral var dock inte särskilt efterfrågad från näringslivshåll. Så mitt anslag resulterade aldrig i några lukrativa uppdrag. 🙂

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Etik, Moral