En slags kreativ koma.
Det vill säga: jag upplever inte längre att jag har något att skriva om.
Ingenting att säga. Inget att tillägga.
Min inre värld har liksom kollapsat och blivit platt – innehållslös, betydelselös, meningslös.
Kanske i takt med att världen också håller på att lösas upp.
Kanske hänger det ihop.
När världen, så som jag under en livstid lärt känna den, plötsligt faller samman, blir det mesta vid sidan av rätt ovidkommande.
Nästan banalt, faktiskt, att försöka tränga in i människans små kognitiva skrymslen – trots att det ju ändå är där allting börjar.
Nästan allt som händer i världen har ändå en intention. En önskan, en vilja.
Eller åtminstone: en följdverkning av en sådan. Som krig och svältande barn.
Hur kan någon vilja något sådant? För det finns alltid en vilja bakom det som sker.
Åtminstone det mesta. Hur vansinnigt det än kan låta.
Förutom allt det där andra som också sker.
Som väder och vind. Jordskred. Vulkanutbrott. Översvämningar.
Saker som bara händer. Utan några intentioner.
Och just nu i denna stund: en svinkall sommar och ett regn som aldrig verkar ta slut …
Men i vilket fall – när man (och med ”man” menar jag här förstås ”jag”) drabbas av en sådan här kreativ koma och allt stannar upp –
viljan, intresset, behovet av att synas, höras –
då känns det även som om hela livet stannar.
Det är som att träda in i ett slags medvetslöshet.
En fysisk känsla.
Som att man inte riktigt kan vakna, trots att något skakar en.
Medvetandet förblir instängt och kämpar för att få luft.
Då var det plötsligt någon som viskade:
Att nu är det kanske i stället tid att odla något. För att sedan skörda. Baka. Syra. Och bara låta stå.
Låta saker mogna.
För det finns en tid för allt.
Och ett evigt tillstånd av kreativitet och nycker kan inte fortgå,
om det inte samtidigt ges utrymme för vila. Och inhämtning.
Så var det i alla fall sagt.
Och jag lyssnar till de orden, i hopp om att det ligger något i dem.
Den som lever får se.
Den mätande människan 