6.2. The Big Question välkomnar dig

Platon, Muhammed och Buddha kliver in på en bar

Hej, vi befinner oss nu i en av världens stora städer. Det är högljutt, stökigt, fullt av folk – och vi behöver bara komma bort från allt en stund.

Så här går vi nu, på jakt efter ett lugn. Kanske en kopp kaffe. Eller om vi har tur – en kall öl skulle sitta fint. Vi har ju faktiskt en del att prata om, du och jag. Och det kan ta en stund.

Vi svänger in på en bakgata, och där längre bort lyser en blinkande neonskylt mellan två sopcontainrar: The Big Questions.

Det ser lovande ut. Vi bestämmer oss för att gå in och kolla läget.

Men vi stannar plötsligt upp i dörren för där inne vid ett bord i hörnet ser vi några som ser ut att kunna vara Platon, Buddha och Muhammed – och ja, där kommer även Jesus X tillbaka från var han nu kan ha varit.

De är alla mitt uppe i en livlig diskussion om livet, döden, sanningen – och Gud, förstås. De lyfter blickarna mot oss nykomlingar på ett sätt som om de önskade bli lämnade ifred.

Och vi hör Jesus X säga när han satt sig:

– Ni letar efter sanningen i ord, men den finns inte där. Svaret är kärlek – kärlek till Gud och till din nästa.

Buddha ler:

– Låter fint. Men du måste inse att även kärleken är intrasslad i begär och lidande. Frihet är att släppa taget om allt. För övrigt tror jag inte att det där med det ni kallar gud …

Han blir avbruten av Platon som lutar sig bakåt och skrattar lite:

– Lidande? Kärlek? Ni famlar alla i mörker. Titta upp – ljuset finns där vid grottans öppning. Sanningen är evig, oföränderlig och bortom alla våra vardagsillusioner.

Muhammed lutar sig fram med allvar i blicken:

– Nog snackat. Vägen är redan utstakad. Den står skriven i Guds ord. Frälsningen kommer genom underkastelse, inte spekulation.

Jesus X suckar och ler trött:

– Jaha, men jag var faktiskt här först. Och jag råkar känna Han du pratar om lite bättre än ni andra. Så… kanske, kan ni lyssna på mig för en gångs skull?

Buddha avbryter:

– Hör er själva. Ord, ord, ord. Bara den som släpper taget om alla ord kan bli riktigt fri.

Platon höjer ett finger:

– Ursäkta, men jag var här långt före er alla. (Han nickar mot Jesus X.) – Och jag säger: Sanningen är inget man känner eller tror. Den är något man vet inom sig.

Muhammed slår näven mot bröstet:

– Sanningen är redan given. Den är inte till salu, den ska levas.

I denna stund kommer en annan gammal filosof gåendes i gränden – Protagoras från Abdera. Han stannar bredvid oss på tröskeln och kikar nyfiket in i baren.

Platon fortsätter, nästan för sig själv, knutna nävar mot bordet:

– Det värsta är att ni verkar nöjda med era halvsanningar. Ingen av er söker det som är sant för alla, i alla tider. Det eviga.

Jesus X lutar sig fram och lägger en hand på Platons:

– Sanningen är ingen idé, min vän. Sanningen är en person. Och det är jag som är vägen, sanningen och livet.

Platon rycker undan handen som om han blivit stucken av ett bi. Buddha ler och skakar långsamt på huvudet:

– Fortfarande fast i era system, era små jag, era heliga ord. Men det finns inget sådant. Allt är en illusion.

Muhammed slår näven i bordet:

– Må Allah straffa er för era hädelser! Det finns bara en väg – och den är redan uppenbarad.

Då harklar sig Protagoras och tar ett steg in i rummet:

– God afton, mina herrar! Jag har stått här och tjuvlyssnat en stund, och måste bara säga – härifrån där jag står ser det ut att finnas fler sanningar än det finns stolar vid ert bord.

Rummet tystnar. Fyra par ögon borrar sig in i oss. Ingen av oss vågar andas. Till slut höjer Platon på huvudet och säger med sitt vanliga överlägsna tonfall:

– Jaså? Det är du. Protagoras. Och menar du att det du just sa är mer sant än det vi andra säger? Trodde jag hade klargjort det för länge, länge sedan.

Vi står som fastfrusna i dörren. Är det här ett skämt eller blodigt allvar? Oavsett vilket känns det som att stämningen tätnar. Någon ropar:

– Kättare! Ni tror inte på sanningen!

Det ser nästan ut att ryka ur öronen på denne – ingen nämnd, ingen glömd. Det här är ingen fredlig plats.

Jag viskar till mina dörrkamrater att vi nog borde dra härifrån innan det smäller. Jag rycker Protagoras i manteln och ber honom följa med. Han rycker uppgivet på axlarna och nickar. Vi vet ju båda hur illa det kan sluta när de här fyra börjar slänga hårda ord omkring sig.

Vi backar försiktigt ut från The Big Question och går nerför gränden.

Protagoras suckar:

– Japp… det här har jag sett förut.

Vi hittar en park i närheten, sätter oss i gräset. Jag går i väg och köper varsin glass. Vi sitter där och tittar på barnen som leker, springer, skrattar. Solen skiner och himlen är blå.

Och vi är helt överens om vad vi ser och hör. Det är så befriande, så avslappnande.

Protagoras tittar på mig, tar en tugga och säger:

– Alltså! Den här kokosglassen är faktiskt jäkligt god.

Slut!