En perfekt storm – del 5

A match made in heaven

Du vet nog på ett ungefär vad en demokrati innebär och har säkert stött på en aristokrati. Andra frekventa kratier som stärkt sina positioner på senare tid är också de man kallar oligarkier, kleptokratier och plutokratier – alla vanligt förekommande och med sina egna speciella särdrag. Men har du någonsin hört talas om en kakistokrati eller om en ochlokrati? Inte? Och det trots att dessa oskick blivit alltmer förekommande.^*

•••

Under de senaste seklet har västvärlden upplevt en växande skepsis mot sin egen idé. I synnerhet då riktad mot upplysningens ideal från 1700-talet och särskilt mot demokratin som den enda rimliga lösningen. Den så kallade postmodernismen bidrog till att ifrågasätta civilisationens kärnvärden, vilket sedan både vänster- och högerkrafter utnyttjat för egna syften.

Denna dekonstruktion från både vänster och höger sammanfaller nu med folklig frustration över frågor som miljön, inkomstklyftor och immigration. Och när dessa folkliga motgångar når en samlande kritisk punkt, skapar det förstås förutsättningarna för något nytt. Men nytt innebär inte alltid något bra. 

Ur det kulturella vacuum som bildas, det vill säga det tillstånd där allt för många varken vet ut eller in, stiger i stället de starkare fram och det uppstår en ohelig allians mellan dessa och folket som trots sina olikheter ändå blir en ”A match made in heaven”.

I samma veva finns det aktörer i detta gränsland som i skymundan arbetar för att skapa än mer kaos i samhället genom att förstärka den oro och splittring som redan finns. Man piskar på så vis upp konflikter och motsättningar för att göra världen än mer instabil och osäker. Och mitt i detta kaos träder man sedan fram som frälsare, redo att erbjuda stabilitet – och en lösning på de problem man själv varit med och skapat. Man vänder med andra ord upp och ned på himmel och jord för att sedan kunna sträcka ut en faderlig hand.

Så, genom att först bana väg för ochlokratin – det vill säga, ett pöbelvälde – där folkets splittrade viljor ställs mot varandra, skapas ett tillstånd av kaos. Detta o-styre lämnar sedan de svagaste i samhället skyddslösa och underminerar ordning och rättvisa. Samtidigt öppnas dörren för de handlingens män (oftast män) som är redo att stiga in och dra nytta av den allvarliga situationen. Pöbelväldet eller ochlokratin blir därför sällan långvarigt. 

För när kaoset växt i styrka och de svaga lämnats vind för våg, vädrar oligarkerna, klepokraterna och plutokraterna morgonluft. De lockar med löften om förändring, men deras verkliga agenda är mest att undergräva demokratins fundament för att kunna befästa sina egna positioner. I detta skifte inträder så även den så kallade kakistokratin – vilket är ett system där de mest lojala men också minst lämpade når maktens toppskikt. 

Kakistokratin är alltså ett styrelseskick där bristen på rationalitet och konsekvenstänkande inte bara tolereras utan även hyllas. Ett annat ord för detta tillstånd är förstås idiokratin, ett tillstånd som beskriver ett samhälle där okunnighet och kortsiktigt tänkande blivit till norm. Och mer behöver man väl knappast antyda.

Med detta sagt. Hur hamnade vi då här? Varför tappade demokratin sitt grepp om människors hjärtan och sinnen? Vad kunde ha gjorts för att förhindra denna förlust av respekt och tillit? 

Förutom svårigheterna med att definiera ett generellt ”vi” i detta sammanhang, måste vi – läsarna av just denna text – alltid komma ihåg att detta endast är en teori, om än en plausibel sådan, i linje med den rationalitet som ligger till grund för försöken att analysera vår tids samhällsdynamik.

Ett tänkbart svar är att vi inte längre ägde förmågan att se verkligheten, eftersom vi snarare hade blicken ställd mot en än mer perfekt värld; en värld utan orättvisor, en värld utan krig, en värld utan vapen! Vi fastnade med andra ord i en romantisk dröm som såg rättvisa och jämlikhet som universellt giltiga, utan att förstå  att förutsättningarna för denna grandiosa vision inte längre fanns. Att den dog i samma stund som idén om den gudomliga försynen  nedmonterades. Som var dess fundament. Vi byggde och förvaltade den stora drömmen på fel premisser, skulle man kunna säga. 

Ett annat svar är att demokratin, i sin ideologiska iver över att stadfästa alla människors lika värde och rättigheter, med tiden även gav de minst lämpade både plattformar och möjligheter att göra sina röster hörda. Och dessa röster var inte alltid så välformulerade, välgrundade eller välljudande.

Man gav i enlighet med sina rättviseprinciper, folket instrument och styrka att höja sina röster – och uppfattade detta som rätt och riktigt – men utan att inse farorna med att dessa röster skulle komma att vändas mot dem. Man lät folket tala sitt eget språk i god demokratisk anda, men utan att säkerställa att de också samtidigt erhållit grundläggande språkkunskaper och insikter i vad som krävdes av en medborgare i ett öppet samhälle. 

Att lyssna på massornas upprörda känslor och brustna förhoppningar är inte detsamma som att alltid tillmötesgå dessa. Mobbvälden söker ofta kortsiktiga lösningar på sina mest egoistiska krav – drivkrafter som även speglar de hos kleptokrater och plutokrater. Det är kanske just därför som dessa grupper dras till varandra i tider av kaos. De förstår varandra och talar samma språk.

Detta är bara en del av den större bilden, men en brännande sådan. Att kunna förhindra att dessa ständiga cykler av instabilitet återupprepas är nog inget vi kan hoppas på. Men förhoppningsvis lär vi oss något nytt varje gång det inträffar och bygger in framtida säkerhetssystem som varseblir farorna i tid för handling.

I en värld där röster och visioner blir alltmer splittrade blir det allt svårare att hålla ihop en gemenskap, vilket är en truism som enbart de mest godtrogna ideologer kan ifrågasätta. Dock är det samtidigt avgörande att återigen hitta en gemensam grund för att föra det öppna samhället vidare. Men vad skulle då en sådan kunna bestå av i ett alltmer pluralistiskt och globalt sammanhang. Det är den riktigt stora frågan.

---

^*

Demokrati: Styrelseskick där makten utgår från folket, ofta genom fria val.

Aristokrati: Ett styrelseskick där makten ligger hos en privilegierad överklass.

Oligarki: Styrelseskick där makten är koncentrerad till en liten grupp, ofta de rikaste eller mest inflytelserika.

Kleptokrati: Ett styrelseskick där de som innehar makten använder den för att berika sig själva, ofta genom korruption.

Plutokrati: Ett samhällssystem där de rikaste styr eller har oproportionerligt stor makt.

Kakistokrati: Ett styrelseskick där de minst kvalificerade och mest inkompetenta människor styr.

Ochlokrati: Ett ”pöbelvälde”, där folkmassor styr genom ren majoritet utan respekt för ordning eller rationalitet. Begreppet härstammar från antikens Grekland.

Postmodernism: En filosofisk riktning som ifrågasätter objektiv sanning och framställer samhällets värderingar som kulturellt betingade snarare än universella.

Dekonstruktion: Ett filosofiskt angreppssätt som analyserar och ifrågasätter underliggande antaganden i idéer och texter.

Idiokrati: Ett informellt begrepp för ett system där inkompetenta personer har makten.

Den gudomliga försynen: En teologisk idé om att världen styrs av en högre makt eller gudomlighet.

Pluralistiskt samhälle: Ett samhälle där olika kulturer, idéer och livsstilar samexisterar och värdesätts.