Lagen är mer rättvis än moralen – eftersom den omfattar alla!
För länge sedan skrev jag en uppsats i praktisk filosofi vid Stockholms universitet. Den handlade om det då nyvaknade intresset för näringsliv och etik och var ett försök att analysera vad det hela handlade om. Min slutsats var väl då att vi vanligtvis menar olika saker med moral och etik och att det egentligen aldrig kan vara näringslivets sak att hålla koll på vad det är.
Men eftersom frågan ständigt aktualiseras (senast i morse i P1) ska jag kortfattat försöka förklara vad jag i dag tror att jag menade då.
***
Företagandets främsta syfte är inte att agera ”etiskt” – utan snarare att förmera insatser. Sätter vi en potatisknöl i jorden (vilket är ett grundläggande företag) så förväntar vi oss åtminstone tiofalt tillbaka – annars skulle vi överhuvudtaget aldrig sätta ned den.
Jag är medveten om att många ställer sig kritiska till ett sådant liberalistiskt resonemang. Men vad gör det i sak? Inget! Därför ingen av oss styr över företagandets rent psykologiska förutsättningar. Det är bara vad det är! Och det är det vi måste utgå från.
Vi kan givetvis önska att företag ska agera s.k. etiskt – och är vi då tillräckligt många – kommer kanske dessa – om de är intresserade av den marknad vi utgör – att agera därefter.
Om det finns en marknad för s.k. etiskt producerade varor och tjänster – ja då kommer dessa självfallet också att uppstå. Men gör det verkligen företagen mer etiska?
Och om vi kräver av våra företag att de ska agera etiskt – men samtidigt inte köper deras varor – ja då kommer ju dessa snart att gå under. Därför att de företag som inte alls behöver bry sig om sin s.k. etik – ju alltid har en marknadsmässig fördel – eftersom de då vanligtvis kan producera billigare – och hålla lägre priser.
Vi odlar inte potatis för nöjes skull – eller så är det just det vi faktiskt gör!
Visst! Bakom varje företag ryms en rad individer och personliga beslut. Och det är i slutänden alltid en människa som väljer att anställa eller inte anställa ett barn eller skövla en skog. Men de personliga valen är alltid komplext sammanflätade med hänsyn till företagets (och därmed också till den egna personliga) överlevnaden. Och när det verkligen gäller – blir de svåra valen inte så svåra.
Vad jag menar är att den som svälter knappast funderar över konsekvenserna av att stjäla!
Därför bör vi heller inte förvänta oss av våra företag att de ska agera s.k. etiskt. Vi kan alla som individer däremot agera etiskt, handla därefter och därmed skapa en marknad!
Visst! men mer verksamt vore ändå att lagstifta mot vad vi i dag uppfattar som olämpliga affärsmässiga handlingar och beteenden.
För då faller frågan från den frivilliga etiska sfären till den juridiska. Vilket också är mer rättvist – eftersom vi då ersätter det godtyckliga etiska valet med mer gemensamma fasta regler och straffrättsliga påföljder.
Den mätande människan 
Bra! Men den fråga jag ställer mig liksom kanske andra läsare är varför du väljer att föra upp detta resonemang på nytt! Vad var den utlösande faktorn?
Hälsningar, Palaemona
Jag klickade på ”svara” här under palaemona, eftersom jag med följande förslag till svar på Palaemonas (tvetydiga) fråga, i och med samma ”andedräkts” andemening, avser göra en in-ledande retorisk-etisk-politisk undervisning, som kommentar till Antrôpos handling; att i akt och mening företaga sig något meningsfullt, sagt och gjort.
”Vad var den utlösande faktorn?” … till… ”att föra upp detta resonemang på nytt !” (Hur jag problematiserande kan resonera om begreppets begrepp, här, vad hen möjligen och/eller rimligen kan läsa in för be-tyda-nde inne-börd med hjälp av termen ”faktor”, lämnar jag därhän. Jag nöjer mig med att tolka den utlösande ”faktorn” som den verkan; ett P1-program i radio, vad jag vet, identifierar mig som, hittills, en av tre omedvetet medvetna ”orsaker” till vidare retoriskt beskriven av-handlings med verkan, tills vidare…)… Emellertid…
Anthrôpos inleder detta företags yttre språkliga kompass, retoriskt beskrivet, genom orden ”Företagandets inre kompass”, och beskriver vidare minnet, som i och med före-kommen andledning, minns tiden då han (be)grep sin verksamhet omedvetet medvetet på en plats där livet för tillfället ägde rum i ett handlingssammanhang genom Anthrôpos kropp, språkligt sammanfattat och retoriskt uppfattat, som en uppsättning tecken uppsatta på papper, i meningars tecken på en text för något av menandets tecken på en etisk mening i företagsamhetens inre mening om etiken i det egna företaget för vars skull, eller vems – tja, kanske för något förnufts förstånd eller förstånds förnuft – ”Gud vet vem” … Men uppenbart, i någon menings meningsfullhet, för Anthropos’ självändamålade avhandlings tillfälle, då liksom senares ”nu”, i en omedvetet medveten praktiskt retoriskt-etisk-politisk handlings anspråksfullt förgivettaget kunskapande företags objektivering av handlingen, av-handlat och bokförd t.v. i ett dokument som Anthropos minns och nu uppfattar som en ”uppsats” i ”praktisk filosofi”.
En praktisk praktik, kalla den vad ni vill, filosofisk teori eller teoretisk filosofi, är en retorisk fråga, men aldrig utan den kunskapande handlingens retoriskt-etiskt-politiskt kontextuellt danande ansvar…
Anthropos slutsats, då som nu, är en krematistisk bytesvärde logisk etik i tiden, där även de omoraliska, meningslöst substantivsjuka och totalt värdelösa handlingarnas retoriska företag får meningens bruksvärde bekräftat och förverkligat genom dem som köper köpandets praktiska filosofi. Många gör det, men inte jag. Det är inte ”rättvist”, bara den tillfälliga rättens omdömes-gilla gilles korporativt omedvetet medvetna tillrätta visnings för-sig-komna efter blivenhet… ”eftersom filosofi är (retorik) utforskandet av det rationella, är den därför begripandet av det närvarande och aktuella, inte uppresandet av något hinsides, föregivet existerande – Gud vet var, eller snarare vilket existerar och vi vet mycket väl var, nämligen som ett fel i ett ensidigt, tomt förståndsresonerande.”