Om språk, medvetande och myten om det egna jaget
Jag tror att vi måste dröja en stund vid våra förlorade själar, de som genom vår utandning förvandlades till luft och vind. Och ställa frågan: vad återstår då av oss?
Vad blev det kvar av allt det vi tidigare uppfattat som ”vi”? Våra utmejslade ”jag” – våra identiteter, det vi så länge uppfattat som vårt allra innersta – när denna plötsligt bara gick upp i, ja… luft. Vilket den gjorde i det tidigare inlägget: Hjääälp! Jag tror att jag förlorat min själ.
Ja, något kanske finns kvar – men vad, är oklart. Vad gäller frågan om ”själens” natur finns det så många svar, men dessvärre inte så mycket substantiellt att luta sig mot. Så fort vi sträcker oss efter detta ”jag” rinner det mellan fingrarna – som vatten – eftersom det inte finns något fast att riktigt gripa tag i. Många har försökt – de flesta dock gått bet.
Allt vi kan göra i detta läge är att väga olika idéer mot varandra – och försöka vaska fram vad som kan framstå som mest sannolikt.
Det ska dock sägas, jag sitter inte själv och ruvar på några svar – långt ifrån. Det jag försöker göra är att närma mig denna fråga från flera håll – fyra, närmare bestämt – där varje väg erbjuder ett perspektiv på vad vi eventuellt kan mena när vi talar om själen, jaget och medvetandet.
Låt oss därför börja med att bena upp det utifrån det språk vi förfogar över.
Var och en av oss behärskar – rent hypotetiskt – ett visst antal ord. Du och jag har förstås inte tillgång till exakt samma ordförråd, men vi befinner oss troligen i ett språkligt ”släktskap” som till viss del överlappar. Med det menar jag inte bara att vi talar samma språk – svenska, engelska eller hindi – utan också att vi delar ett liknande kunskapsmässigt och kulturellt landskap.
Om vi utgår från att ett helt sådant språkområde rymmer – säg – omkring 120 000 olika ord, så förväntas en ung vuxen i dag ha ett språkomfång på mellan 50 och 75 tusen ord. Det vill säga: en passiv förståelse för vad orden betyder och har en förmåga att avkoda dem – kort sagt: veta vad de betyder.
Till detta ska tilläggas att vi i dagligt tal vanligtvis bara använder omkring 10 000 ord – mer eller mindre. Talspråket är därmed inte bara smalare, utan också mer repetitivt och beroende av gemensamma referensramar och anknytning. Man kan till exempel inte tala till någon i verkliga livet så som jag skriver här – åtminstone inte utan att det är rätt person i rätt sammanhang.
Om vi nu tar vi steget vidare – och åter ansluter till den gamle tänkaren Herakleitos, för att där se vad han hade att säga om själen i relation till just det språk vi talar och tänker.
I flera av hans fragmentariska strofer uppträder ordet ”psuchē” – det vi i efterhand kommit att översätta med ”själ” – tillsammans med begreppet ”logos”. Logos som här betyder något mer än bara språk: det är det mönster, den ordning, de sammanhang, det djup genom vilket själens gränser kan upptäckas. Något som mer utförligt klargjorde i inlägget: Ordet som upphöjdes till Gud.
Det Herakleitos föreslog var att själens djup bäst mäts genom dess delaktighet i detta logos – logos är inte bara det talade ordet, utan också den struktur som håller den inre världen samman, som möjliggör mening, relation och förståelse. Och som med tiden upphöjdes till något gudomligt, som vi såg i det tidigare inlägget.
Själens djup blir här då inte ett mått på något djup som vi bär inom oss – utan på hur pass väl vi lyckas tillgodogöra oss ett deltagande i ett större språkligt mönster – i logos – i ett ord-moln.
Och det är troligen detta han också ville ha sagt i den där kända strofen som ofta återges som: ‘Allt flyter.’ För i en ström eller vågrörelse finns ingen beståndsdel som utgör själva vågen – den uppstår bara som en följd av olika samverkande krafter. Våra ”själar” skulle på så vis kunna betraktas som del av ett flöde, ett ordflöde, en språket-våg.
Detta är alltså vad vi kan utläsa hos denne ”dunkle från Efesos” – som han brukade kallas vid. Han talar inte om själens substans – utan om dess struktur, dess dynamiska rörelse.
En liknande idé möter vi också både i buddhismen och inom modern neurovetenskap.
Och det är i denna fråga som den buddhistiska traditionen möter Herakleitos nästan punkt för punkt: även där beskrivs jaget inte heller som en substans, utan som något som uppstår ur samspel – resultatet av en genererad effekt snarare än en given kärna.
I buddhismens tidiga lära formuleras detta som anatta – icke-själ – alltså tanken att det inte finns någon fast, odelbar kärna i människan. Det vi uppfattar som ett ”jag” är i själva verket en sammansättning av fem aggregat, skandhas: kropp, känsla, perception, mentala formationer och medvetande.
Självet – alltså vår jag-känsla – har inom buddhismen ingen essens, utan uppstår genom ett samspel av orsaker, tillstånd och flöden. Det är inte något vi har – utan något som händer oss.
Hur hanterar då den moderna neurovetenskapen dessa tankar i sitt sökande efter självet – och våra, så kallade, själsliga funktioner?
De främsta inom detta forskningsfält lutar åt en liknande förklaring: att det vi uppfattar som ett ”jag” inte har någon plats eller kärna i hjärnan – utan snarare uppstår som ett resultat av olika funktioner som möts och samverkar.*
Med andra ord: det så kallade ”jaget” är här snarare liknat vid ett flöde – en process där perception, minne, känslor, inre modellering och yttre respons samverkar. Det är ett direkt eko av buddhismens idé om de fem skandhas.
När alla dessa funktioner samverkar i oss uppstår en känsla av kontinuitet – och därmed också av självmedvetande. Men när man försöker hitta dess källa finner man förstås ingenting. Då försvinner det, precis som ringarna på vattnet efter att man slängt i en sten.
Det är här vi kan börja ana en oväntad konvergens. Tre tankespår – som aldrig riktigt rört vid varandra – pekar plötsligt åt samma håll och möter en fjärde. Och kanske ger just denna fyrfaldiga samstämmighet en riktlinje för hur vi bör närma oss AI.
För när AI talar till oss, verkar det finnas en röst – ett subjekt, ett svarande jag – men där finns inget. Bara ett kluster av språkmodeller, tränade sannolikheter och viktade samband.
Och kanske var det detta Herakleitos anade med sitt logos: att vi inte har ett jag som tänker – utan snarare deltar i ett meningsflöde som ger upphov till en jag-bild.
Kanske tänker vi inte alls på det sätt vi tidigare trott. Vårt tänkande kanske mer kan liknas vid hur AI ”tänker”. När vi formulerar en intention eller söker ett svar, kanske vi helt enkelt ställer vår egen språkkropp en fråga – en prompt – som i sin tur aktiverar en process som vi vant oss för att kalla ”tänkande”.
Och därför, om vi nu byggt AI till vår egen avbild – är det kanske inte så underligt att vi därefter läser in våra egna missuppfattningar om oss själva när vi sedan relaterar till AI. Med andra ord: vi kanske projicerar våra egna missuppfattningar om oss själva på det vi möter i AI:n.
Sista ordet är dock inte sagt. Tvärtom – vi har bara nuddat vid ytan. I nästa inlägg ska vi därför utföra ett experiment: inte för att visa hur vi tänker – utan för att se hur vi faktiskt gör när vårt tänkande – vår själ – möter en reva i vad vi kan kalla ”förnuftets väv”.
* * Forskare inom neurovetenskapen som laborerar med denna idé:
Antonio Damasio, som i The Feeling of What Happens (1999) menar att medvetandet uppstår genom kroppens känslor och hjärnans representation av dessa.
Anil Seth, som i Being You (2021) beskriver självet som en kontrollerad hallucination skapad av hjärnans prediktioner.
Thomas Metzinger, som i The Ego Tunnel (2009) hävdar att det medvetna jaget är en modell utan substans – ett resultat av neurala processer.
Christof Koch, som förespråkar en integrerad informationsmodell av medvetande i flera verk, bland annat Consciousness: Confessions of a Romantic Reductionist (2012).
Den mätande människan 