Världen är så bekvämt inrättad! Ja, jag tänker då inte i första hand på den där ute, utan snarare på den här inne – den vi skapar åt oss själva för att orka med den där ute.
Den går liksom att ställa och fixa med lite som vi själva vill, eftersom den inte bär på samma fysiska begränsningar som världen där ute.
Till skillnad från den yttre verkligheten stryker den inre oss inte mothårs på samma sätt. Det gör att skavet mellan de två minskar – förutsatt att vi inte lider av någon slags diagnos, vill säga.
Vi inrättar våra världar på ett sätt som ser till att vi själva nästan aldrig hamnar utanför. Vi är av naturen följsamma.Titta bara på hur vi klär oss eller inreder våra hem – samma nyanser går igen hos de allra flesta, trots att den naturliga färgskalan är mycket bredare. Våra språkliga variationer följer samma mönster. Vi utvecklar ett språk som håller oss samman och väljer andra ord för att beteckna dem som står utanför.
Det gäller förstås även för begreppet ”medlöpare”. Vi kan aldrig själva vara medlöpare, eftersom ordet alltid betecknar någon annan – någon som rör sig bort från oss i en riktning vi inte gillar.
En medlöpare är någon som tar avstånd från det vi tror på, någon vi betraktar som en avfälling. Men för den som själv tar avstånd från en värdegemenskap och istället rör sig i en annan riktning, är ”medlöpare” inget annat än ett försök från dem som sitter kvar i det gamla att kasta skulden på den som är öppen, fri och modig nog att ta sig an ett nytt äventyr.
Det är så som språkets gestaltar oss.
Med andra ord använder vi ett språk som ser till att vi aldrig själva hämmas av det vi eftersträvar och gör. Språket stryker oss på så vis medhårs, så att vi kan leva med oss själva och se oss i spegeln varje morgon – oavsett vad vi hittat på dagen innan.
Dessutom får vi alltid en liten puff i rätt riktning av dem som styr våra nyheter och mediekanaler. Genom dem får vi tillgång till meningar som långsamt börjar glida, som ett lätt glissando, där gamla formuleringar nästan omärkligt vinklas i en ny riktning.
När propaganda effektivt smyger sig in genom mainstreammedia och politik, börjar folk omedvetet anamma ett nytt språk och normalisera idéer de tidigare skulle ha avfärdat. Orden tvättas från sina gamla betydelser och målas om i bjärta färger.
Ta bara ett färskt exempel från landet i väst, där vi nu kan se användningen av ord som election integrity istället för valförnekelse. Eller parental rights istället för censur och skolförbud. Eller states’ rights istället för att neka minoriteter rättigheter.
När vi börjar använda nya begrepp okritiskt, hjälper vi till att bli språkliga medlöpare – även om vi kanske bara trodde att vi oskyldigt följde ett sätt att tala.
Den tyske författaren Sebastian Haffner lyckas i En tysk mans historia fånga den stegvisa anpassningen – hur människor som från början inte alls var övertygade nazister ändå blev medlöpare genom en kombination av rädsla, grupptryck och en vilja att fortsätta sina liv utan konflikt. Och Viktor Klemperer beskrev i LTI – Det tredje rikets språk hur språket förändrades för att rättfärdiga det nya, hur ord som fanatisk gick från att vara nedsättande till att bli en positiv dygd i nazisternas retorik.
Det är en glidning som brukar beskrivas i tre faser. Först går vi in i förnekelse och efterrationalisering – ”Det som sker är nog bara tillfälligt, inget att oroa sig för.”
Därefter kommer stadiet av passiv acceptans – ”Jag stödjer egentligen inte det här, men jag måste ändå tänka på min egen säkerhet, min karriär och min familj.”
Det sista och avgörande steget blir till slut ett aktivt deltagande – men utan att erkänna det. ”Det är bättre att jag gör det än någon annan.” Eller ”Alla andra gör det också.” ”Den som opponerar sig nu kommer ändå bara att bli deporterad.”*
Ingen ser sig själv som medlöpare, feg eller omoralisk. När vi gör små eftergifter – tystnad, anpassning, bortförklaringar – vill vi ändå tro att vi har vår integritet i behåll.
Detta sker genom en gradvis normalisering. De små förändringarna känns aldrig radikala i stunden. Det är först när vi, om vi har anledning att se efter, upptäcker den fullständiga glidningen.
Man börjar använda de officiella modeorden, skämtar om det förbjudna och distansen gör anpassningen lättare. Till slut överlåts det moraliska ansvaret till auktoriteter och makthavare som ”nog vet bättre.” Eller så tänker man bara: ”Lilla jag kan ändå inte göra någon skillnad.”
Men du och jag, vi skulle aldrig hamna där. Eller hur?
- Mekanismen bakom medlöperi har beskrivits av flera forskare och historiker. Hannah Arendt (Den banala ondskan, 1963) visade hur vanliga byråkrater som Adolf Eichmann rättfärdigade sitt deltagande genom en gradvis anpassning. Stanley Milgrams lydnadsexperiment (1961) bekräftade att människor följer order stegvis, från passivitet till aktivt deltagande. Christopher Browning (Helt vanliga män, 1992) analyserade hur en tysk polisbataljon gick från att vara skeptiska till att begå massmord. Viktor Klemperer (LTI – Det tredje rikets språk, 1947) visade hur språkliga förskjutningar normaliserade nazismen, och Albert Speer (Inside the Third Reich, 1970) beskrev sin egen omärkbara glidning in i ett totalitärt system.
Den mätande människan 