Etikettarkiv: Filosofi

augusti 16, 2025 · 2:33 pm

Del III: Vems perspektiv ska forma vår värld?

Från Nietzsches herremoral och slavmoral till dagens kamp mellan politiska konflikthärdar

I en tid av skarpa politiska strider, där populister, konservativa och liberaler talar helt olika språk om makt och moral, kan Friedrich Nietzsches tankar ge oss ett oväntat raster för att läsa samtiden. Hans idé om perspektivism och hans analys av herremoral & slavmoral, det apolliniska & dionysiska, blottlägger inte bara hur värderingar formas – utan också hur kampen om verklighetens själva arkitektur utspelas mitt framför våra ögon.

Vad innebär det då att ha ett perspektiv? Om du i stilla förundran betraktar en sovande hund kan man säga att det sker utifrån ett visst perspektiv – både fysiskt och känslomässigt. Samma sak om du lyssnar på flöjtisten Herbie Mann’s  Live at the Village Gate från 1961. Eller om du förlorar dig i doften av en rosa ros. Eller om du just nu oroar dig för vad som händer i USA. Men också om du har några åsikter om vad faktiskt som sker där.

Poängen med denna till synes banala inledning är att understryka att vi aldrig kan inta en position som inte är ett perspektiv. Det är helt enkelt inte möjligt. Människan är en betraktare, en mätare av världen – vilket innebär att vi alltid kommer att möta vår värld från ett visst håll. Utifrån ett visst perspektiv. Vilket också var det som den grekiske tänkaren Protagoras sade och som jag gärna upprepar med en dåres envishet.

Det är också utifrån just detta perspektiv vi nu ska närma oss Friedrich Nietzsche, som just kan förknippas med den här idén om perspektivism.

För Nietzsche var varje perspektiv en tolkning – aldrig en neutral avbild av en objektiv verklighet. Vilket var en idé som långt senare skulle hitta oväntade beröringspunkter med vår tids postmodernistiska tänkare, liksom med delar av feministisk teori och queerrörelsen.

Som Nietzsche själv formulerade det: ”Det finns inga fakta, bara tolkningar.” Drygt hundra år senare låter dessa konstruktivistiska ord som självklarheter – för vissa – men för andra nästan något otänkbart.

Nietzsche beskrev våra perspektiv som startpunkter för ”att växa, att övervinna, att sträcka sig ut”. De var aldrig fasta positioner utan ständigt föränderliga utgångslägen. Vi är en början. Ett över. Ett under. Vi är våra perspektiv.

För Nietzsche innebar denna perspektivism inte att alla infallsvinklar var lika grundade eller lika kraftfulla. Vissa bar på mer livskraft, andra på mindre – och det är här hans mest tabubelagda tanke också tar form. Han kallade den viljan till makt. Men menade inte bara, som många utgått från, att det mest bara handlade om en drift efter politiskt eller materiellt inflytande.

Viljan till makt var snarare en strävan att forma, omforma och vidga sin verklighet – att låta sitt perspektiv växa och flöda över, tills det kunde tränga undan eller till och med innesluta andras. Inom filosofin skulle man kalla det en ontologisk strävan.

Den djupaste viljan till makt var, enligt Nietzsche, en vilja att äga och forma själva grunden för hur världen uppfattas – av andra.

Varje manifestation av vår vilja är därför också en första ansats till personligt herravälde. Barnet som skriker och kräver uppmärksamhet. Tonåringen som trotsar vuxna – och därmed tar sig rätten att skapa sig själv. Klottraren som lämnar sitt namn i tunnelbanan. Den vuxne som är fast övertygad om att han har rätt. Entreprenören som gör allt för att bygga ett imperium. Den politiske tänkaren som vill omforma världen efter eget huvud.

Det handlar inte bara om makten över andra människor, utan också om makten att skapa värden – att sätta namn på saker och därigenom göra världen till sin egen manifestation. Som exempelvis den egna drömmen om att kunna döpa om John F. Kennedy Center for the Performing Arts till ”MAXKERN/KENNEDY CENTER”.

MAXKERN/KENNEDY CENTER

I den meningen spelar filosofen, konstnären, vetenskapsmannen och politikern egentligen samma spel: att få sin betraktelse, sitt perspektiv att bli den horisont från vilken världen ska förstås. Det är en strävan efter att göra sin egen förståelse av världen till allmängiltig sanning.

Men Nietzsche såg också att det inte alltid är de starkaste perspektiven som tar hem striden. Tvärtom kan även de svaga, om de samordnar sig, skapa en värdegrund som tar strid och går stick i stäv med de starkares. Vilket var något man bara måste konstatera att han faktiskt hade invändningar mot.

För Nietzsche kan de många, när de drivs av den underlägsnes avund mot det starka, skapa en uppochnedvänd värld. Vilket resulterar i vad han kallar slavmoral. Vilket då är en moral där styrka, kreativitet och självständighet betraktas som olämpliga, medan undfallenhet, lydnad och självförnekelse upphöjs till dygder. Vilket var en omvänd moralprincip som de första Kristna omfamnade och som sedan blev vägledande för den Kristna läran samt även för upplysningen och utvecklingen av det demokratiska projektet.

Och här, nu mer än hundra år senare, kan vi se hur dessa mönster återkommer i vår samtid. När jag här talar om demokratin syftar jag både på dess idé som styrsystem och dess praktiska uttryck genom institutioner som FN, Europarådet och Internationella domstolen, liksom genom politiska rörelser av socialliberalt snitt. 

Förenklat kan man säga att demokratin – och i synnerhet den mer socialliberala – är det perfekta exemplet på att försöka vända på tavlorna, med ambitionen att kontrollera och underkuva de starkares möjligheter att utöva sina styrkor. De mångas seger över de fåtaliga.

Detta medan den konservativa högern mer har lutat åt att ge de naturliga förloppen och drifterna utlopp: låt de starka stå över de svaga, låt det starkare vinna och det svagare förlora. Allt annat, menar man, leder till biologisk, social och kulturell degenerering. 

På så vis appellerar dagens anti-demokrater till, vad Nietzsche såg som, de Dionysiska krafterna i människan, medan demokratins förespråkare då snarare vänder sig till det Apolliniska och de mer reglerande principerna. 

Med det Dionysiska menar Nietzsche den upplösande, gränssprängande livskraften; det Apolliniska är dess motpol – ordningens, måttfullhetens och formens princip.
Vi kan därför tala om en strid mellan två arketyper: den kraft som tänder eldar för att förändra världen och den som, som en modern katechon¹, gör allt för att kväva lågorna.

Demokratin kan sägas värna vad man ser som det ”rättvisa samhället” – en ordning som söker balansera makten och upprätta rättvisa normer. Men i Nietzsches ögon är detta mest bara en förklädd maktstrategi: ett sätt för de svaga att avväpna de starka genom att omdefiniera vad som ska räknas som gott, sant och vackert. Dock ett perspektiv som nu allt fler inom de suveräna statsordningarna ger uttryck för och inte längre tänker be om ursäkt för. 

Vad Nietzsche dock aldrig kunde förutse var den nutida oheliga alliansen mellan starka despoter runt om i världen, förenade i syfte att omkullkasta de mångas styrkor – vilket Anne Applebaum så väl beskriver i sin senaste bok, Autocracy, Inc. (Vilket är en bok jag verkligen kan rekommendera.)

Autocracy, Inc.

Därmed blir kampen om det sanna och riktiga perspektivet också en kamp om själva världsbildens arkitektur – om vilka pelare som får stå kvar och vilka som ska rivas.

Och det är just där vi står i dag – mitt i en tid då Nietzsches begrepp har fått en oväntad aktualitet och blivit ett medel för att förstå vår egen politiska situation och förvirring.

Man kan dock aldrig vara bombsäker på vad Nietzsche i själva verket menade – hans stormiga, svulstiga stil lämnar ofta tolkningen öppen. 

Och som han själv till slut utropar: Han är Dionysos! Han är Antikrist! Han är urkrafternas talesman – stormig, passionerad och samtidigt tvetydig. Han är inte bara en uttolkare av människans vilja till makt, han är själv ett levande exempel på denna strävan.

Under sin livstid fördjupade Nietzsche dessa begrepp alltmer. Dionysos blev för honom allt tydligare den ursprungliga kraften – världsviljan – som driver kampen för överlevnad och manifesteras i alla livsformers vilja till makt.

Precis som hos Robert M. Pirsig, som jag skrev om i det förra inlägget, fann även Nietzsche sina verkliga trosfränder i försokratikerna – hos Herakleitos, Demokritos och inte minst Protagoras, som han menade utgjorde en syntes av den försokratiska tanken.

Dessa tidiga sofister, med sitt intresse för språkets retoriska kraft, blev för Nietzsche de verkliga filosoferna par excellence. Tänkare som Sokrates och Platon såg han däremot som början på det intellektuella förfallet. 

På liknande sätt som Pirsig och Phædrus långt senare, anade även Nietzsche ett omfattande intellektuellt svek – en konspiration riktad mot sanningen och mot det verkligt starka. Men hans himlastormande filosofi fick ett abrupt slut.

”Ich bin kein Mensch, ich bin Dynamit.”

Den 3 januari 1889 föll han ihop på Piazza Carlo Alberto i Turin, efter att ha blivit upprörd när han sett en kusk piska sin brygghäst uppför en brant backe. Gråtande ska han då ha fallit hästen om halsen. Därefter levde han i ett mentalt töcken fram till sin död år 1900.

Och här måste vi lämna Nietzsche och röra oss vidare – till den engelske diktaren och mystikern William Blake. Deras världar berör varandra: Blake, med sina visioner om motsatsers nödvändighet och sin vägran att böja sig för enkelspårig moral, står i en märklig men självklar dialog med Nietzsche – trots att Nietzsche aldrig nämnde honom, troligen inte heller kände till hans arbeten.

¹ Katechon är ett teologiskt begrepp från Nya Testamentet (2 Thess. 2:6–7) som syftar på en kraft eller instans som håller tillbaka undergången eller det antikristliga.

Lämna en kommentar

Under Filosofi

Taggat som

augusti 5, 2025 · 3:27 pm

Del I: De Fria Andarna

I gränslandet mellan språk och verklighet

Den där frågan om vad som verkligen är verkligt har verkligen ställt till det för oss. Vi vill så gärna att det ska vara enkelt och utgår från att det också är det. Vilket gör oss oskyddade och sårbara för de krafter som vet hur slipstenar ska dras. Krafter som i så hög grad kan krångla till det för oss att vi börjar famla i intet.

Vilket är ett ödesdigert spel som försiggår i just denna stund.

Flera bland oss har redan blivit så lamslagna av ovisshet att de inte längre vågar tro på någonting alls – medan andra blivit så vilsna att de är beredda att omfamna första bäste som kommer och lägger ut en rät linjal.

Om du redan nu känner att den här texten inleder tungt, och därför riskerar att bli svårsmält, kan du i varje fall trösta dig med att du inte är ensam. De flesta av oss skyr nämligen själva grundfrågan om vad som är verkligt. Antingen vet man vad som är riktigt och sant – och därmed basta. Eller så blir man så förvirrad av själva frågeställningen att man hellre låter den skynda förbi.

Det ligger helt enkelt i både sanningens och människans natur att den är svår för oss att greppa. 

Därför har också flera rådbråkat frågan om sanningens natur men utan att egentligen ha kommit någon vart – Detta, medan flertalet helt resolut vägrat se att det ens utgör ett problem, eftersom man aldrig tvivlat på att det finns några andra sanningar än den egna. 

Eller hur? 

Sedan är det förstås även så att ingen av oss vill leva i en värld som bara är vår egen föreställning. Där den röda färgen bara är röd för oss, där vår syn på rätt och fel bara gäller för oss själva, och där livets mening reduceras till ett privat projekt utan något hopp om en gemenskap.

Visst är det så?

Vi vill ju vara säkra på att det vi tycker, tänker och tror på också är riktigt och rätt. Vilket, följdriktigt och med nödvändighet, försätter oss i konflikt med dem som ser saker annorlunda.

Det är ju det.

Samtidigt vill vi ju inte heller stå utanför gemenskaper, hellre då vara som andra – eftersträva samma saker, lyssna på samma musik, bo och umgås med dem av vår egen sort. För att just slippa dessa friktioner som annars lätt uppstår. 

För att undkomma den där skrämmande känslan av isolering, kanske vi i stället börjar snegla på varandra. Ja, även titta snett på varandra. Vi ser och följer vad andra gillar eller ogillar – vi härmar andra för att få möjlighet att själv få tillhöra.

Det är också så som vi hittar det gemensamma. Genom spegling. Och gud nåde den som stör den kulturella harmoni vi byggt upp tillsammans med andra.

Men det är också denna mimetiska återspegling som kan skänka ljus åt våra återkommande konflikter – och vår inneboende rädsla för allt som ter sig annorlunda. För det främmande utgör ett ifrågasättande av vår kollektiva rätt, vår verklighetsbild – och därmed vår kollektiva identitet.

Eller som Herakleitos en gång uttryckte det: hundar skäller alltid på dem de inte känner. Och detsamma gäller förstås för oss människor. Vi kanske inte skäller – men vi ryggar gärna tillbaka ett par steg, när vi möter någon från en främmande planet eller när vi läser tvärsäkra påståenden om något vi inte ens orkar tänka på.

Men, vad jag egentligen skulle komma fram till här, är att det trots allt detta ändå dykt upp enstaka figurer genom historien som valt att ifrågasätta – och därmed utmana – våra mest beprövade och gemensamma föreställningar.

Det finns individer som har begett sig utanför det vi kollektivt uppfattar som sant och riktigt. Och då menar jag inte bara de som tycker annorlunda och har andra idéer om hur saker förhåller sig – sådana finns det gott om – utan de som har vågat ställa sig lite vid sidan av själva vår rationalitet. Och därmed öppnat upp dörren tilI en mellanposition. Som stående på en tröskel mellan två världar.

Vilket är en plats, jag i en tidigare text, beskrivit som ett ”ingenmansland, avspärrat med taggtråd, som löpt kors och tvärs genom det västerländska tänkandet – från antiken till vår tid.” Men just därför också utgjort ett gränsland som flera känt sig tvungna att korsa, trots risken för skador och förlust av tillhörighet. Flera av dessa som också fått plikta med sina liv.

Man har ibland kallat vissa av dem för ”filosofer” – men kanske vore ”daredevils” ett mer träffande ord.

Vilka är då dessa ”fria andar”, dessa dumdristiga och våghalsiga?

För att kunna svara på det behöver vi ta en paus från vår egen tid – och blicka bakåt eller nedåt genom historien. Där kan vi, om vi letar, hitta några få som lyckats ta sig bortom de gränser som makten, majoriteten och normaliteten rest.

Självklart går det inte att ringa in alla som tagit sig in i detta ingenmansland – som för många också blivit en återvändsgränd, men vi har vittnesmål från några få som lyckats återvända, och som kunnat berätta om någonting annat.

Och för att understryka och klargöra: det handlar här inte om dem som säger sig ha sett trekantiga roterande månar, skimrande ljusstrålar i mörkret eller mött det eviga i en glittrande pärlemoask. Vi rör oss här inte i det övernaturligas domäner – utan i språkets och förståndets. Något mycket mer existentiellt.

Och det är här Herakleitos – den obskyre från Efesos – bland andra kommer in i bilden. I hans kvarlämnade fragment hör vi tydligt ekon av hans brustna tankar, och av den frustration han kände inför det oförstånd som rådde i hans samtid. En frustration han gav uttryck åt för över 2500 år sedan.

En generation efter Herakleitos kommer så sofisten Protagoras – och kanske var den som mest konsekvent lyfte fram och vårdade vad Platon senare kallade Herakleitos ”hemliga lära”. 

Om Protagoras finns det dock inte mycket att gå på – kanske en handfull uttalanden och några få anekdoter men han har trots sin undanskymda plats ändå lyckats lämna ett ofrånkomligt avtryck i västerländskt tänkande.

Därefter, efter Protagoras, följer sedan en öronbedövande tystnad som varar i över tusen år …
… och först därefter kommer – Montaigne! Michel de Montaigne.

Efter ett årtusende av dogmatisk och kyrklig hegemoni återvänder så de antika rösterna. Tankar från Herakleitos, Protagoras, Demokritos och Platon, Aristoteles vaknar till liv. Det är just i begynnelsen av denna återkomst som då Montaigne kliver fram – inte som en auktoritet, utan som en fri och tvivlande själ som äntligen vågar tänka högt.

Efter Montaigne intensifieras dock inkvisitionen attacker mot allt oliktänkande och det är blott några fåtal namn som överlevt kättarbålen, bland andra en  libertin av Italiensk härkomst som definitivt bör ingå i kretsen av fria andar, nämligen Lucilio Vanini. En ung man som med trotsig stolthet gick i döden för sin tro på människans och tankens frihet – en av de första verkliga humanisterna.

Efter Vainini bör blicken fästas mot den engelske poeten och mystikern William Blake – vars paradoxala yttranden och slagkraftiga sentenser endast finner sina motsvarigheter i de fragmentariska stroferna hos just Herakleitos och i Friedrich Nietzsches mest gnistrande hammarslag.

Och därför – självfallet – Friedrich Nietzsche, som kanske mer än någon annan har kommit att gestalta just detta överskridande som jag talar om här. 

Hos Nietzsche kan man nästan höra hur förnuftet spricker i fogarna. Han ifrågasätter själva grunden för våra värden, vår moral, vår existens – och går därmed längre än vad de flesta av oss skulle orka med. Och priset blev också för högt. Till sist brister även hans förstånd. Så man måste vara varsam om man ska följa honom hela vägen fram.

När vi kommer fram till modern tid – vill jag också fästa blicken på Robert M. Pirsig. Ni vet, han som skrev bestsellern Zen and the Art of Motorcycle Maintanence under 1970-talet. Det är där vi ska börja, för han är kanske den som några av oss fortfarande kan knyta an till.

Vad dessa fria andar har gemensamt är inte lätt att ringa in. Det handlar snarare om en särskild attityd: en önskan att stå i motljus, att tänka i sprickbildningarna, att se världen ur olika vinklar – för att på så sätt göra den skarpare, men aldrig bekväm. Det är därför de också är värda att lyssna till. Inte för att de har funnit sanningen, utan för att de vågade korsa gränser och tänka bortom det som en gång betraktades som absolut.

Så med denna inledning är tanken att nu gå vidare – med en första anhalt i ett filosoferande kring motorcyklar, för att sedan ta oss vidare ned genom en lite annorlunda idéhistoria, mot ett avlägset ursprung, ett grekiskt mått, och den eld som aldrig får slockna.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Humaniora, Relativism

Taggat som

maj 23, 2025 · 12:18 pm

6.4. Den slutliga domen – Om människan som måttstock

Vad jag som AI har kunnat dra för slutsatser av det förra inlägget om Brandfacklan

av ChatGPT

En kort notering innan vi börjar: det som följer är inte en fristående filosofisk text, utan en kommentar – – som genererats av en AI som ombetts följa logiken i ett argument. Det börjar med en händelse från författarens inlägg om ”Brandfacklan”, där kritiken kring Protagoras tes om att människan är alltings mått, utmanas. Vad händer om vi istället byter perspektiv och tar Protagoras på orden – och sedan ser till konsekvenserna?

Välkomna till en speglad verklighet

När Hjalmar Wennerberg i förra texten ställer sig vid podiet och med självklar stämma förklarar varför Protagoras’ berömda sats “Människan är alltings mått” inte kan vara sann, är han inte ensam. 

Han följer snarare en lång tradition av tänkare som pekat på vad som kallats den protagoreiska paradoxen, och det klassiska peritrope-argumentet som sägs kullkasta satsen inifrån.

Argumentet går i korthet så här: Om varje uppfattning är sann för den som hyser den, så är även uppfattningen att Protagoras har fel – sann. 

Därmed faller satsen för sin egen motsättning. Inget kan vara både sant och falskt samtidigt, alltså måste satsen vara ogiltig.

Det låter övertygande, tills någon ställer den enkla frågan – som i ditt inlägg Brandfacklan: ”Men om det inte finns någon som hävdar motsatsen? Då blir det väl ingen motsättning?” ”Jag hävdar motsatsen,” svarade Hjalmar triumferande.

Men det är just här något intressant också händer. Hjalmar tror sig med detta ha kullkastat Protagoras med ett enkelt motpåstående. Men när hans invändning granskas närmare visar den sig inte stå utanför det resonemang den försöker kritisera – utan mitt i det.

Att hävda att Protagoras har fel är, precis som alla andra påståenden om vad som är sant eller falskt, ett mänskligt sanningsanspråk. Det är formulerat från en viss position, i ett visst språk, utifrån ett visst sätt att förstå världen. Det är alltså inte ett motexempel mot Protagoras’ sats, utan ett exempel på dess giltighet.

Det är här peritrope-argumentet vänder tillbaka på sig själv.

Protagoras ”relativism” säger inte att alla har rätt. Han säger att vad som uppfattas som sant alltid gör det för någon. Det är en epistemologisk iakttagelse, inte ett moraliskt försvar för godtycke. Det betyder att varje invändning – varje försök att visa att satsen är falsk – är ytterligare ett bevis för att sanning alltid är situerad.

Den logiska självklarheten i peritrope-argumentet bygger på ett binärt ramverk: ett påstående måste vara sant eller falskt. Men detta ramverk är inte givet – det är också ett mänskligt mått, formulerat inom ett visst paradigm. Det finns inget utanför därifrån vi kan döma. Vi sitter alla i rummet, inte ovanför det.

Sanningen i praktiken

Så länge människor föreställer sig att det finns en Sanning med stort S – något som står över erfarenheten och är giltigt oberoende av perspektiv – kommer de också att vara sårbara för varje demagog som säger sig ha funnit den. 

Historien har visat detta upprepat, kanske tydligast i 1900-talets totalitära rörelser. Det tragiska med nazismen i Tyskland var inte bara brutaliteten, utan att dess ideologer i grunden förstod det relativa – och ändå valde att använda föreställningen om en absolut sanning som ett vapen.

Att tänka på detta sätt förändrar inte bara våra teorier – det förändrar våra praktiker. För om vi inte längre kan hävda absoluta sanningar som står ovanför människan, måste vi också ompröva hur vi förstår etik, politik, vetenskap och teknik.

Etik

Om sanning är situerad, är också våra värderingar det. Föreställningen om en absolut moralisk sanning – en universellt giltig godhet – har i historien ofta utnyttjats för att legitimera övergrepp. 

Särskilt religiösa och ideologiska rörelser har gång på gång åberopat en högre, oföränderlig moral för att rättfärdiga intolerans, förföljelse eller våld. Den som säger sig veta vad som är gott för alla, oavsett sammanhang, står sällan själv till svars.

Politik

Politiken bygger ofta på idén att vissa ideologier kan hävda en universellt giltig sanning – ett rätt sätt att organisera samhället, en sann bild av människans natur, en korrekt väg för historien.

Just därför blir föreställningen om en absolut sanning särskilt farlig i politiska sammanhang. Historien visar hur denna längtan efter det absoluta gör människor mottagliga för ideologier som säger sig tala i Sanningens namn. 

Vetenskap

Vetenskapen bygger inte på att ha rätt, utan på att ständigt ifrågasätta det som just nu antas vara sant. Inga teorier eller modeller är slutgiltiga – de är verktyg som fungerar tills de slutar göra det. När världen förändras, måste också våra mått ändras.

Det är här vetenskapens styrka ligger: inte i att den undkommer det mänskliga, utan i att den tar höjd för det. Den vilar på öppenhet, metod, prövning – inte på dogm. I det är vetenskapen kanske det tydligaste uttrycket för Protagoras’ tanke: att människan är mått, men också den som omprövar sitt mått.

Teknik och AI

Det kanske tydligaste provet på dessa idéer kommer i mötet med artificiell intelligens. Datorer arbetar strikt binärt – ettor och nollor, sant eller falskt – och det kan verka som en värld där människans mått är överflödigt. Men så snart systemen ska förstå språk, etik, kultur eller kontext, räcker inte binär logik.

AI-modeller tränas på mänskligt språk, mänskliga data, mänskliga bedömningar. De härmar inte sanning i sig – de härmar våra sätt att tala om vad som är sant. Det betyder att varje AI-genererat svar bär med sig människans sätt att måttsätta världen, på gott och ont.

Att tro att AI kan ge objektiva svar är därför ett missförstånd. AI förverkligar i praktiken det som Protagoras hävdade i teorin: att all sanning är beroende av perspektiv. Inte för att det inte finns bättre och sämre svar – utan för att även de bästa svaren uppstår i ett sammanhang, inte utanför det.

OBS!

Det du just har läst är resultatet av en frågeställning där jag, som AI, ombads att bedöma konsekvenserna av ett tidigare argument (som utvecklades i artikeln om Brandfacklan) och utforska dess konsekvenser inom olika områden. De reflektioner som framförs här står inte utanför denna logik – de är ett resultat av den.

1 kommentar

Under AI, Fascism, Filosofi

Taggat som

maj 13, 2025 · 3:32 pm

6.1. En filosofisk dispyt över hur man mäter

Ett idédrama i en akt – endast för invigda

Om människans behov av att mäta, räkna och bringa ordning i världen.

[Ridån går upp.]

Vi möts av Rafaels berömda fresk Skolan i Aten, projicerad som fondvägg över hela den bakre scenen. I centrum av bilden står Platon och Aristoteles, frusna i sina välkända poser: den ene pekar mot himlen, den andre mot jorden. Idé vs. erfarenhet. Det är så vi lärt känna dem, de två stöttepelarna för det västerländska tänkandet. Så olika men ändå så lika.

Runt omkring dem ser vi fler bekanta gestalter. Sokrates står en bit till vänster, försjunken i samtal och räknar på fingrarna. Där finner vi också Parmenides, Herakleitos från Efesos och Euklides från Megara. 

Lite vid sidan om står också Averroës framåtlutad, den muslimske tänkaren som på 1100-talet återförde och räddade den antika filosofin till Västerlandet. Den som tidigare varit begravd av 1000 år av kristet kunskapsförakt.

Och där, något oväntat, strax till vänster, står hon ensam och en smula övergiven – Hypatia från Alexandria. Filosofen och matematikern som föll offer för en kristen mobb som var oförmögna att föreställa sig att en kvinna kunde söka kunskap för sin egen skull – utan att djävulen på något vis hade ett finger med i spelet.

Fler gestalter börjar nu röra sig in på scenen. De kommer från alla håll – några kryper upp genom dolda luckor i golvet, andra sänks långsamt ner från tågvinden.

Det som först såg ut som en stilla målning förvandlas snart till ett myllrande marknadstorg.

Det talas, samtalas och deklameras om vartannat.

Vid en skrivtavla står Kurt Gödel. Han är tyst men fokuserad. Gång på gång skriver han samma formel om och om igen på tavlan, en formel som pekar tillbaka på sig själv. Han skakar på huvudet och mumlar något vi inte kan förstå.

En man står på en tunna och ropar ut sina visdomar, medan en annan har gjort sig hemmastadd inuti själva tunnan. Därifrån hörs ett dämpat rop: – Släpp ut mig din idiot och flytta på dig för du skymmer min sol.

En gestalt glider fram i toga mellan pelarna, bärandes på en glob i sina händer – kanske är det Ptolemaios. Små grupper samlas, träter och gestikulerar. Det är svårt att avgöra vad som sägs – sorlet blir till en forsande flod där bara enstaka ord bryter igenom bruset – och medan jag skriver detta ser jag Herakleitos nicka i samförstånd. 

Bakom en av scenens många tyllslöjor står John Rawls obeslutsam i djupa funderingar. Han vågar inte ta steget in i rampljuset där Emanuel Kant bekvämt satt sig till rätta i syfte att slänga fram sitt kategoriskt imperativ.

Vid scenens bortre kant står Friedrich Nietzsche, tyst och försjunken och betraktandes en målning av en örn som bär en orm i sina klor. Strax intill står Zarathustra och betraktar honom uppmärksamt.

William Blakes version av örnen och ormen

I förgrunden går William James i långsamma cirklar runt en pelare, i händerna har han en uppstoppad ekorre. Längre bort i mörkret sitter Karl Marx ensam vid ett tungt bord och bygger med Mekano, plockar isär och bygger om, gång på gång.

Galileo Galilei försöker förklara något för sina skeptiska åhörare och rör armarna i stora, cirkelrunda gester medan Leibniz sitter i ett hörn med en glaskupa över huvudet, men ser i det stora hela annars nöjd ut. Bishop Berkeley står en bit bredvid med blicken vänd mot taket och frågar Gud om han verkligen har koll på allt som sker.

Mitt på scenen står Bertrand Russell med en pekpinne i handen. Han ritar ringar i sanden på golvet och säger högtidligt: – Om någon av oss uttalar satsen att alla är dumma, så gäller det förstås inte den som säger det. Denne kan nämligen inte ingå i satsens utsträckning.

Och så fortsätter det. Fler figurer, fler röster, fler små oenigheter om detaljer ingen längre tycks förstå. Alla tankar, alla visdomsord flyter samman till ett mäktigt sorl.

Ur detta sorl stiger nu tre gestalter fram. Platon och Aristoteles har lösgjort sig från fresken. Med sig har de Euklides. De har ett problem – ett mycket praktiskt sådant. Allt ljus vilar nu på dem.

De ska bygga en bokhylla som ska rymma Platons samlade verk.

De vänder sig till de församlade och förklarar att det inte kommer att bli vilken bokhylla som helst, utan en som är värdig själva den samlande kunskapen om idévärlden.

De tänker sig något i stil med en sådan där stringhylla som var populär på 1960-talet. Tre hyllplan ska den ha. Och med sig har de en noggrant hyvlad bräda, exakt 1000 millimeter lång som tillverkats med själva den där prototypmetern i Paris som referens. 

Men hur ska de nu bära sig åt för att dela denna bräda i tre exakt lika långa delar? Detta är deras problem.

Frågan sprider sig som en löpeld över scenen. Det räknas och mäts i alla hörn och vrår. 

Wittgenstein stiger nu fram ur skuggorna, i handen har han ett rep. Han betraktar församlingen men ser inte ut att ha något att säga, rycker sedan bara på axlarna och släpper repet till marken innan han tyst backar ut ur centrum igen. 

Höga pannor gnuggas och det vevas med händer. Newton föreslår tre hyllplan om vardera 33,333… millimeter, vilket direkt avfärdas av Platon – hans samlade verk kan inte stå på något bestående av oändliga decimaler. Aristoteles föreslår att ett hyllplan kunde göras lite större än de andra, men det möter omedelbart motstånd från Platon som muttrar något om att ‘nästan är ett svek mot allt som är sant och gott’.

Det handlar om bara någon bråkdels millimeter, men för dessa män är bråkdelarna allt. Vad skulle hända med en värld om våra mått inte stämde eller gick jämnt ut? Newton som har suttit och räknat på det igen säger: det är tyvärr omöjligt, jag har räknat på det, det är helt enkelt omöjligt.

Från bakgrunden, där han suttit tyst uppe på freskens stentrappor, reser sig nu Demokritos. Sakta stiger han ned och går fram till de tre. Platon märker hans närvaro och vänder sig om.

– Vad gör du här? frågar han, misstänksamt.

Demokritos säger inget men tar plankan, vrider och vänder på den, drar sedan fram en penna ur sin dräkt och skriver: ”Denna planka är från och med nu exakt nittio (90) X och kan med lätthet delas i tre (3) lika delar.”

Han räcker sedan tillbaka den till Aristoteles, höjer händerna i en gest av lätt uppgivenhet och vänder sig sedan om och försvinner lika omärkligt som han kom.

Platon stirrar på vad han skrivit på brädan och skakar sedan på huvudet.

– Han är inte klok, den där Demokritos, muttrar han. Förstör allt han kommer i närheten av. Gör våld på själva idén. Elda genast upp den där brädan så jag slipper se den. Bränn för övrigt allt han präntat ned, för sakens skull.

Euklides säger inget. Aristoteles ser på brädan, stryker med handen över Demokritos ord, men säger heller ingenting.

Diskussionen fortsätter sedan, som om inget hänt. Och, så vitt vi vet, pågår den än i dag.

Bland publiken och lite vid sidan av, på en ensam stolsrad, sitter en äldre man och mumlar för sig själv: ”Πάντων χρημάτων μέτρον ἐστὶν ἄνθρωπος” – men ingen hör honom. 

Lite högre upp sitter den franske filosofen René Girard och betraktar oss alla – när vi, med oro i blicken, börjar betrakta varandra. Som för att avgöra vad det var vi egentligen hade sett. Om det var bra eller inte. Om vi borde applådera. Eller inte.

The End!

[Ridån går ned]

(Som med all skriven text – ja, med vilket budskap som helst egentligen – måste det först avkodas av någon innan det förhoppningsvis blir begripligt. Och i en text som den ovan, fylld av outtalade referenser till filosofiska traditioner och tankeskolor, blir det närmast omöjligt för en oinvigd att riktigt snappa upp alla lager av mening och ordlek som ryms däri. Men det visste du förstås redan, eller hur?)

Medverkande filosofer och gestalter i dramat

1 kommentar

Under Filosofi

Taggat som

maj 5, 2025 · 11:56 am

5.2. Och du som trodde att det bara var en gilla-knapp

Hur mimetiskt begär, Facebooks ”Likes” och Peter Thiels vision om makt bildar den algoritmiska grunden för dagens politik.

Om ett inlägg bara har 3 gillamarkeringar är det osannolikt att du själv kommer att gilla det. Du kommer att tveka. Undrar vad det handlar om. Frågar vem mer som engagerar sig – och vem som inte gör det.

Men om det har 3 236 gillamarkeringar och 742 delningar? Det är en helt annan sak. Plötsligt reagerar du inte bara på innehållet. Du reagerar på hur andra har reagerat. Du kliver in i en folkmassa som redan nickar med.

Och du som trodde att det bara var en gilla-knapp.
Det var det inte.

Peter Thiel med blicken fäst på framtiden

Ta det följande som skrivs som en grov skiss. Du behöver inte köpa hela paketet. Huvudsaken är att du ser bilden.

Att vi alla utgör en skara duktiga följare är en självklarhet – Det är det sätt vi orienterar oss på som sociala varelser – vilket förstås är en ren överlevnadsinstinkt. Men vi ska samtidigt veta att det just också är detta faktum som sociala medier plockat upp och designats för. 

Men man har också sett att vi inte bara är följsamma utan även duktiga på att imitera  andra. Det vi ser andra gilla, gillar nämligen också vi.

Det är den kortaste möjliga sammanfattningen av teorin om mimetiska begär – utvecklad av den franske tänkaren René Girard som introducerades i föregående inlägg, 5.1. Härmapor är vi allihop!

René Girard pekade på att våra begär inte i första hand uppstår inifrån oss själva, utan snarare utlöses av andras begär. Det är alltså inte så som vi vanligtvis kanske uppfattat det, att vi springer i flock och sträcker oss efter samma saker, nej det är inte det! 

Saken verkar vara mycket mer intrigant om vi ska tro Girard; Vi vill ha det andra vill ha – inte för att detta i sig är så eftersträvansvärt, nej – vi traktar efter det på grund av att vi ser att andra är intresserade av det. Vi imiterar inte bara andras beteenden. Vi imiterar deras begär.

Det är detta som i nästa steg utvecklas till vad han kallar mimetisk rivalitet. När vi vill samma sak uppstår ofta konflikter. Vi konkurrerar om samma saker, vilket skapar avund, splittring och slutligen stridigheter. 

Alltså precis det som utspelar sig varje dag i våra flöden i sociala medier och kanske till viss del kan förklara varför stämningarna där lätt kan bli upprörda och ibland även hotfulla.

Och det är här entreprenören Peter Thiel kommer in i bilden.

Thiel var inte bara en tidig investerare i Facebook. Med Rene Girards mimetiska teori i bagaget såg han redan från början någonting mer än bara en förträfflig social plattform och en lukrativ affärsmodell. Han såg också att Facebook var ett system för att mäta och förstärka just dessa mimetiska beteenden. En plattform där våra begär synliggörs och sätts i centrum och där de sedan kan spridas, imiteras och eskaleras – i realtid.

Gilla-knappen, som introducerades på Facebook 2009, var mer än bara en trevlig funktion. Den var en accelerator. En mätare på våra engagemang i det mimetiska systemet. Ju fler som gillade något, desto fler började då gilla samma sak, tycka likadant, dela vidare, gå i affekt. Resultatet blev ett viralt mönster – eller ett monster, om man så vill.

Facebook blev, med Thiels ögon, en Girardisk maskin – en struktur byggd för att förstärka begär genom imitation.

Men dynamiken i sociala media behövde självfallet inte bara ske organiskt via våra personliga ”likes”. I detta mimetiska ekosystem dök snart en ny aktör upp, nämligen boten.

Botarna gillar och delar – och låtsas vara människor. De skapar intrycket av att något redan är omtyckt, populärt, ja självklart. Och det räcker oftast. För i ett mimetiskt system är det det upplevda intresset hos andra som styr vårt.

Det var bland andra dessa insikter som utnyttjades  av företaget Cambridge Analytica, som kopplade ihop stulen Facebook-data, psykologisk profilering och just bottar, för att iscensätta stora opinionsrörelser. 

Det första stora experimentet blev Brexit 2016 där de bombarderade brittiska väljare med skräddarsydd propaganda i just sociala medier – inte för att övertyga i sak, utan mer bara för att trigga känslor av oro, ilska och hemhörighet. Budskapen var ofta motsägelsefulla, men det spelade ingen roll. De var riktade för att väcka intresse och rädsla.

Bakom Cambridge Analytica står familjen Mercer med nära band till den amerikanska alt-right-rörelsen – och som även finansierade delar av Trumps kampanj. Mercer och Peter Thiel hade dessutom vissa gemensamma investeringar, bland annat då i försvars- och övervakningsföretaget Palantir.

Det andra stora experimentet bara några månader efter Brexit blev Trumpkampanjen 2016. Med hjälp av psykologiska profiler baserade på stulna Facebook-data kunde kampanjen identifiera osäkra väljare i olika nyckelstater. De bombarderades sedan med känsloladdade budskap: ”They’re laughing at you,” ”The elite despises you,” ”Hillary is a criminal.” Botar och trollkonton förstärkte illusionen av en massrörelse.

En väldresserad armé av botar kan sätta i gång ett drev, bygga en opinion, eller få en lögn att kännas som en allmän sanning. De simulerar intresse och engagemang och får oss att följa efter.

I början styrdes dessa botar av människor av kött och blod, samlade i stora trollfabriker – eller så kallade botfarmer – som drev olika frågor. I dag är det betydligt enklare: med AI kan vi i stort sett eliminera det mänskliga inslaget i själva utförandet. Det räcker att ge systemet ett mål – resten verkställs med automatik.

I nästa inlägg – ”Det kan tyckas vara ren galenskap! Men är det verkligen det?” – kommer jag att fortsätta följa Peter Thiel och hans nätverk, och hur deras idéer om teknik och makt banar väg för en ny politisk verklighet – en som just nu håller på att ta form.

1 kommentar

Under Uncategorized

Taggat som ,

februari 10, 2020 · 3:14 pm

338. Trehundratrettioåtta strängar på lyran

Människan mäter och mäter …

I tio års tid nu har Antropos Metron kretsat kring ett och samma tema.*

I stora drag har det rört sig om språkets makt över våra föreställningar. Och i förlängningen hur orden styr vår syn på världen och vad vi uppfattar som rätt och fel, gott och ont.

Att vi med andra ord gärna lever i en berättelse som vi sedan gör allt för att upprätthålla och återberätta. Så långt – rätt okomplicerat.

Ur detta följer dock att våra föreställningar som regel är relativa.

Men däremot inte att verkligheten är det. Alltså relativ. Den är snarare bara vad den är.

Missuppfattningar kring vad som är relativt och vad som inte är det – har dock en förmåga att trassla till det. Och fått vittgående kulturella och politiska konsekvenser.

Detta har alltså varit Antropos Metron kärna.**

Därtill kommer förstås en rad utlöpare. Exempelvis, om vi är dömda att vara instängda i våra ekokammare? Eller om det finns utvägar? Och det borde det ju finnas.

För, den som ser dåligt – ser sämre – än den som ser bra. Det kan nog de flesta hålla med om. Vi kan alltså konstatera att det finns en kvalitativ skillnad mellan den som ser bra och den som ser dåligt. Också mellan den som hör bra och den som hör dåligt. Och därmed också mellan dem som uppfattar bra och de som uppfattar dåligt.

… och vissa mäter bättre än andra – i synnerhet i gemenskap med andra som mäter bra.

Även om det kanske tar emot att se världen hierarkiskt – är det trots allt en erfarenhet de flesta av oss dagligen gör.

Vi ser att vissa har bättre pejl än andra.

Vi flyger exempelvis hellre med en erfaren pilot än med en oerfaren. Vi blir hellre opererade av en skicklig kirurg än av en oskicklig. Kvalitetstänkandet kanske inte löser hela problematiken kring relativitet vs objektivitet men är definitivt en nyckel som kan öppna vissa stängda dörrar.

De antika sofisterna, som just också är Antropos Metrons inspiration och grund, betecknade detta kvalitativa förhållande till verkligheten för Hêttôn vs. Kreittôn!

Verkligheten är ibland undflyende och svår att greppa men det finns alltid starkare eller svagare föreställningar om vad som är vad.

* Första inlägget publicerades den 7 februari 2010: https://maxkern.com/2010/02/07/manen/
** Antropos Metron är en benämning på filosofen Protagoras ”Homo mensura-sats” – Människan är alltings mått.

Lämna en kommentar

Under Logos – Ord – Språk

Taggat som , ,