Vad blir kvar när nu historien skrivs om
Att prata om rasismen i USA är förstås som att sparka in vidöppna dörrar – vad mer finns att säga som vi inte redan vet?
Det vi ser nu är därför heller ingen större överraskning. Förr eller senare skulle den där putsade fasaden ha krackelerat. Och därför har idéerna om vit överhöghet nu utan större svårigheter kunnat flytta in i Vita huset – oförblommerat, utan skam och utan hämningar.
Och det är därför vi måste undersöka vad som sker – här och nu. För rasismen i vår samtid är inte bara ett eko från förr. Den tar nya former varje dag, får ny lagstiftning, nytt språk – och förändrar våra institutioner inifrån.
Nu i början av 2025, samtidigt som tusentals federala tjänstemän sparkades under DOGE-projektets flagg, antogs ett lagförslag i Florida som förbjöd skolor att undervisa om ”systemisk rasism” eller ”kollektiv skuld”. Parallellt rensades flera läromedel ut från delstatens bibliotek – barnböcker om Rosa Parks och Martin Luther King Jr., men också moderna verk om urfolkens historia, kvinnors kamp och samkönad kärlek.
Samma vecka twittrade Floridas guvernör Ron DeSantis: “We will never surrender our schools to the woke mob. We are restoring truth and American values.”
Men vems sanning – och vilka värden? För det här handlar inte längre bara om ideologi. Det handlar om vem som äger rätten att vara historiens berättare. Om hur vi ska minnas – och vad vi ska glömma. Och det är förstås inget nytt. Så har det alltid varit. Det är därför man måste hålla extra koll på vad som sker – hela tiden.
Poängen med det hela är att när de suddar ut de förtrycktas erfarenheter ur historieskrivningen, så förnekar man också deras krav på rättvisa i nuet. Genom att åter placera den vita mannen i centrum – som historiens skapare och kulturbärare – reducerar man alla andra till något tillfälligt, perifert. Det här är en ny sorts vit nationalism, förklädd till patriotism. En nationalism där sloganen ”Make America Great Again” ytterst handlar om att ge den vite mannen tillbaka sina gamla privilegier.
Just nu håller denna idé på att institutionaliseras – genom lagstiftning, utbildning, kultur och förvaltning.
Den tar sig in i maktens korridorer. Det började förstås inte med Trump – men han öppnade dörren. Den backlash mot mångkultur, feminism och jämlikhet som länge bubblat i nätforum, kyrkor och konservativa tankesmedjor fick plötsligt politiskt fotfäste genom MAGA-rörelsen.
En av nyckelpersonerna i detta arbete har varit Christopher Rufo – strategen som satte likhetstecken mellan critical race theory och allt som luktade vänsterliberal identitetspolitik.
Rufo rekryterades till DeSantis administration och var med och designade “Stop WOKE Act” i Florida – en lag som förbjuder skolor att undervisa elever om att rasism är strukturell. Samtidigt rensades termer som equity (jämlikhet) ut ur statliga dokument, och universitet och företag pressades – eller ålades – att lägga ned sina satsningar på diversity.
I Texas och andra konservativa delstater följde liknande åtgärder: förbjudna böcker, censurerade kursplaner, och riktade nedskärningar mot afroamerikanska studier och queerforskning.
Bakom kulisserna verkade återigen tankesmedjor som Hillsdale College, Heritage Foundation och Claremont Institute – alla med målet att ersätta vad de kallar “vänsterliberala” idéer med en “kristen, västerländsk tradition”.
Och det är just här, i dessa kretsar, som den magnifika idén om The White Republic formas – sällan uttalad men ständigt närvarande i formuleringar som: “vi måste återupprätta vår civilisatoriska identitet.” Och underförstått betyder det att det är vitheten som ska styra – och definiera – vad som räknas som sanning, kultur och samhällsnytta.
Från marginalen till Vita Huset: Den vita nationalistiska rörelsen i USA har förstås aldrig varit direkt overksamma – den har bara muterat, bytt namn och skepnad. Från Klanen till David Duke, till alt-right-forum har den organiserade rasismen haft en påtaglig närvaro i amerikansk politik – men sällan tidigare med sådant direkt inflytande som nu.
Steve Bannon, Trumps dåvarande chefsstrateg, tog med sig idéer från vit identitetspolitik rätt in i Vita huset under Trumps första presidentperiod. Samtidigt bjöds profiler som Jared Taylor, Richard Spencer och Nick Fuentes in till konservativa konferenser och podcastar, där de fick allt bredare plattformar.
Donald Trump själv fördömde aldrig tydligt demonstranterna i Charlottesville 2017 – där vit makt-grupper marscherade med facklor och ropade “Jews will not replace us”. Istället talade han om “very fine people on both sides”. Det blev en signal: Rasisterna skulle inte längre vara förvisade till skuggorna.
En av de mest inflytelserika – men ofta mindre synliga – tänkarna bakom denna världsbild är Michael Anton. Han var tidigare rådgivare i Trumps nationella säkerhetsråd och har beskrivits som den intellektuella länken mellan den nyreaktionära idétraditionen (The Dark Enlightenment) och MAGA-rörelsen.
I sitt manifest The Flight 93 Election från 2016 liknade han presidentvalet vid att storma cockpit på ett kapat plan – ett existentiellt val mellan total kollaps eller radikalt maktövertagande. Det är också ungefär så högern tenderar att se på det liberala projektet: som en abstrakt idé som kapat spakarna och nu är fullt beredd att flyga rätt in i vad man uppfattar som en bergvägg.
Stephen Miller, en av arkitekterna bakom Trumps invandringspolitik, tog sina idéer direkt från vit makt-rörelsens katalog. Idag är han tillbaka i Vita huset som biträdande stabschef för policy och rådgivare för inrikessäkerhet i Trumps andra administration – med ännu större inflytande över inriktningen på migrationspolitiken, utbildningsfrågor och kulturkrigslagstiftning.
Tucker Carlson fungerade, med sin plattform på Fox News, som ideologisk megafon för The Great Replacement-teorin – idén att vita amerikaner håller på att ersättas av icke-vita genom invandring och demografiska förändringar. Det är en tanke med rötter i vit överhöghet, och en idé han delar med bland andra försvarsministern Pete Hegseth. (Detta var också en bärande idé för massmördaren Anders Breivik – som för övrigt, liksom Hegseth, hyser en stort intresse för korsriddarnas symbolvärld.)
Historieskrivning som vapen. Den som kontrollerar berättelsen om det förflutna, formar också framtidens medborgare. Det vet varje regim. Och i dagens USA sker det inte längre i det fördolda – utan öppet, målmedvetet och med politisk precision. Det handlar inte bara om vad som ska läras ut, utan om vem som har rätten att definiera nationens minne – och därmed också vem som räknas in i dess framtid. The White Republic är inte bara en idé – den är ett långt gånget redigeringsarbete.
Det är en ny berättelse som bearbetas där marginalerna klipps bort, nyanserna tonas ned och historien recenseras i efterhand. En slags ideologisk efterredigering – där syftet inte är förståelse, utan kontroll.
En vit historia för en vit framtid. Det som sker nu är inte bara revisionism – det är en förberedelse för ett nytt samhällskontrakt, där demokratins löfte om jämlikhet villkoras av kultur, tradition – och hudfärg.
Genom att skapa en historisk berättelse där det enbart är den vita mannen som bygger nationen, legitimeras också framtida beslut där bara vissa tillåts tala i dess namn.
Under de juridiska nyspråket och de patriotiska slagorden återupplivas något mer ursprungligt – fantasin om att en nation inte byggs av lagar eller värderingar, utan av blodsband med rötter i helig jord. Logiken i Blut und Boden – har helt enkelt bara bytt utseende och plats.
Den Vita Republiken är inte bara en idé om hur Amerika en gång var – den är en aktiv kraft i hur en del av det republikanska etablissemanget vill att det ska bli igen.
Men ingen bygger makt enbart på ideologi. Var finns pengarna? Vem finansierar den nya kretsen kring Vita huset – tankesmedjorna, kampanjerna, propagandan, advokaterna, PR-strategerna? Vilka intressen står bakom? Svaret på det säger inte bara något om vart USA är på väg, utan om vilken sorts värld vi kommer att möta.
Det är det som nästa text i denna serie måste handla om – för utan pengar finns det ingen makt, ingen rörelse, ingen framtid.
Den mätande människan 