Kategoriarkiv: Filosofi

oktober 13, 2025 · 7:07 pm

På spaning efter den tid som kan komma – del II

DET ÄR LJUSET SOM GER UPPHOV TILL SKUGGORNA – MEN DET ÄR SKUGGORNA SOM VISAR KONTRASTERNA MELLAN LJUS OCH MÖRKER.

»Var och en som smädar i Guds namn skall straffas med döden, hela menigheten skall stena honom. Den som smädar Namnet, han må vara invandrare eller infödd, skall dödas.«

Bibeln är i praktiken vår språkliga grund — den västerländska själens första ABC-bok. Under århundraden var den den mest lästa och reciterade texten i vår kultur. Bibeln — böckernas bok.

På så vis har den heliga skrift format vårt tänkande mer än någon annan textsamling, och då ska vi komma ihåg att flera av dess passager är genomsyrade av hat, rasism och misogyni – ett mörker som ännu kan dröja sig kvar i språket. Särskilt om vi fortfarande tror att den håller vad den utlovar.

Hypatia

Efter att religiösa fanatiker skrapat huden av hennes nakna kropp tystnar det upplysta samtalet. Hypatia av Alexandria (370–415 e.Kr.) – kvinna, astronom, matematiker och filosof – offrades i den nya andlighetens namn. Hon var fruktad för att hon var kvinna, men ännu mer för sin okuvliga kunskapstörst – en törst de nytroende såg som ett verk av djävulen.

Den mörka medeltid som följer på hennes död är knappast ett förklenande uttryck. Den västerländska vetenskapen och det kritiska tänkandet upphör nästan helt – och förblir tystat i över tusen år.

Men det är inte bara tänkandet som tystnar – en hel kultur läggs i mörker.

Det första millenniet

Antiken hade under sin glansperiod varit ett myller av fria röster, men här sänker sig mörkret – långsamt, tungt, nästan omärkligt – tills tankarna tystnar, en efter en.

Men inifrån mörkrets hjärta hörs ändå svaga röster från några få invandrade lärde som följt den moriska expansionen upp genom Spanien och in i Europa. Al-Farabi, Avicenna, al-Ghazali, Ibn Tufail, Ibn Rushd – namnen vittnar om deras härkomst, och det är de som nu bevarar och vidareför den tanketradition som längre fram också ska bli en del av det västerländska tänkandet och civilisationen.

Men ännu ska det dröja flera århundraden innan deras idéer får riktigt fäste.

Tystnaden fortsätter in i det andra millenniet

De gamla texterna från antiken väcks dock ur sin törnrosasömn; gamla skrifter börjar kopieras, översätts och kommenteras. Ur rädslan växer åter en nyfikenhet fram – en hunger efter andra förklaringar, och insikten om att människan faktiskt bär en inneboende kraft som kan förverkligas. Hon kan utvecklas, bildas och bli någon annan.

När den så kallade renässansen – vilket i klartext betyder återfödelse – tar form, återuppstår inte bara tanken, konsten och vetenskapen, utan också idén om människan som ett självständigt väsen, kapabel till förnuft och gott omdöme.

Med tiden, genom upplysningens idéer, ska denna återerövring av ordet bana väg för ett nytt samhällsideal – där förnuftet åter ställs över dogmen och erfarenheten över tron.

Några starka röster träder nu fram – Montaigne, Vanini, Da Vinci, Bruno, Galileo, Copernicus och Bacon – var och en på sitt sätt en väckarklocka.

Montaigne återinför tanken om människan som verklighetens mått; Vanini låter sig brännas för sina övertygelser om frihet; Da Vinci tecknar skisser över en ny värld; Bruno låter universum bli oändligt. Galileo riktar blicken mot himlen – inte för att finna en skapare, utan för att förstå hur det hela hänger ihop. Copernicus flyttar jorden ur sitt centrum, och med den också människans syn på sig själv. Bacon söker slutligen grunda kunskapen på erfarenhet och prövning snarare än på tankar från forntiden.

Med dessa namn börjar en ny rörelse ta form – den som senare kommit att kallas upplysningen, den moderna tidens födelse.

Efter sekler av mörker vågar människan åter tro på sin förmåga att förstå världen, inte genom tro utan genom sina egna undersökningar och sin egen förmåga att göra slutledningar.

Vetenskapen tar över den plats som tidigare tillhört teologin, och ljuset från det återupprättade förnuftet faller nu skarpt över Europa – med lika delar klarhet som skugga.

På sätt och vis börjar den upplysande rörelsen redan med Gutenberg.
Böckernas bok skulle inte längre ensam äga människornas tankar. 

Men boktryckarkonsten blev både instrument för upplysning och verktyg för förföljelse. I den nya spridningen av ordet föds en ny makt: den som kan forma sanningen och sprida den via ordet. Som i fallet med boken Häxhammaren, publicerad i slutet av 1400-talet.

Häxhammaren – den mest lästa boken vid sidan av bibeln

Häxhammaren var en handbok för förföljelse. Skriven av två inkvisitorer, räknar den upp bevisföring, förhörsmetoder och straff som riktar sig särskilt mot kvinnor, och legitimerar tortyr och dödsstraff i namn av en religiös kamp mot vad man betraktar som ondskefullt. Den spred en djupt misogyn tradition och blev, vid sidan av Bibeln, en av tidens mest lästa böcker.

I detalj anvisar texterna hur tortyr och förhör bör bedrivas: rödglödgade järn rekommenderas, liksom att raka bort allt hår från den anklagades kropp för att lättare kunna upptäcka påstådda tecken på djävulskap. Ett av de små kännetecken som omnämns är den så kallade häxbröstvårtan — beskriven som en liten utbuktning, ungefär ärtstor, placerad vid kvinnans yttre könsorgan och som ansågs särskilt förknippad med hennes lust och därmed djävulens inflytande över henne.

Och historien upprepar sig, om än i nya former.

Våra egna plattformar för ordutbyten – sociala medier, de självförstärkande algoritmerna, den artificiella intelligensens språk – bär på samma dubbla löfte. Först utlovar utvecklingen en ny frihet; sedan blir de redskap för likriktning, kontroll och fördumning.

I sin tjänst åt bakomliggande intressen har de lärt sig att premiera det som väcker människans reflexer, inte hennes eftertanke. De talar till våra lägsta gemensamma nämnare – till hatet, avunden, rädslan och begäret – och lär oss långsamt att förväxla affekt med insikt.

Så kan tystnaden återuppstå – inte nödvändigtvis som censur, utan kanske mer som ett brus där ingenting längre hörs, utom det som algoritmerna tillåter passera.

Fortsättning följer …

Den rationella upplysningen växte fram som ett löfte om frigörelse. Genom förnuftet skulle människan en gång för alla befria sig från vidskepelse, tyranni och religiöst tvång.

Vetenskapen blev dess nya tempel, metoden dess liturgi. Sanningen skulle nu prövas, vägas och mätas – inte uppenbaras.

I denna nya världsbild framstod naturen som ordnad, människan som förnuftig och historien som en väg mot ständigt framåtskridande.

Människan befriades från Gud, men på nytt fjättrades också av förnuftet. Det var mot denna nya ordning som då bland andra William Blake reste sig – visionären som såg hur människan själv smidde sina bojor i förståndets smedja, mind-forg’d manacles. 

Tveksamma till det nya var även romantikerna i Jena – Schiller, Schelling och Novalis – som därför sökte en ny syntes mellan tanke och känsla, vetenskap och poesi, kropp och ande. De såg i naturen inte ett objekt för mätning, utan en levande helhet, besjälad och ständigt närvarande.

Den tid som därefter följer har vi valt att betrakta som modern, men den kunde lika gärna kallas mångstämmig. För med upplysningen och de krafter som väcktes ur friheten öppnades möjligheterna åter – i en omfångsrik pluralism där myriader av tankar och uttryck blev möjliga. 

Här någonstans upphör även denna berättelse. Resten är som man säger, historia. 

De idéhistoriska illustrationerna visar det tydligare än mina ord här kan klargöra – det blir till slut helt enkelt för många röster, för många sammanflätade trådar för att vi ska kunna få en överblick.

Och i detta myllrande sorl som vi nu befinner oss mitt i – uppstår förstås motkrafter som hellre lyssnar till sig själva och sina nykonstruerade sanningar. Naturen har sett till att dessa män (oftast män) ständigt uppstår i tid efter annan.

Det öppna samhället – tänkt som ett skydd mot de som vill stänga till det – tvingas nu åter mäta sina egna ideal och mått med andras måttstockar. Det är alltid den starkare parten i varje tidsperiod som får äga rätten till problemformuleringsprivilegiet.

Efter dessa inlägg om de kulturhistoriska svängningarna i Väst är det dags att återgå till där jag började eller slutade (det beror på hur man ser det) med Protagoras och de tidiga sofisterna och de metoder de sade sig lära ut för att vi bättre skulle kunna hantera att leva i en faktisk och föränderlig värld som mest hela tiden bara ropar efter ordning och reda.

Lämna en kommentar

Under Filosofi

oktober 10, 2025 · 9:35 am

På spaning efter den tid som kan komma – del I

Det fanns en tid då själva förnuftet var ungt – när språket var liktydigt med Gud och världen ännu höll på att få sina namn.

Ibland händer det att tankar försvinner och i den tystnad som följer lägger sig själen till ro. Vilket är ett tillstånd man gärna befinner sig i – en stund – för om tystnaden drar ut på tiden – känns den snarast som något själsdödande. Om den är självvald är den förstås en gåva att glädjas åt – om den däremot är påtvingad blir den ett övergrepp. 

Det har nämligen hänt att vi tvingats till tystnad under mycket långa tidsperioder. Förra gången den riktigt stora tystnaden lade sig över västvärlden varade den i över 1000 år. Tusen långa år och det finns inget som garanterar att denna tystnad inte skulle kunna lägga sig över oss igen. Det är detta scenario vi ska sätta fokus på – den här mörka tystnaden.

Om vi följer en tidslinje över de mest kända och omskrivna tänkare, författare och vetenskapsmän i den västerländska kulturhistorien, ser vi hur ljus och mörker växlar i ett återkommande mönster.

Riktar vi blicken riktigt långt tillbaka i tiden, mot perioden mellan 1000 och 500-talet före vår tidräkning, hittar vi inte mycket. Bara ett fåtal individer har lämnat spår som överlevt till vår tid – kanske främst för att skriftspråket ännu inte fullt hade utvecklats. Och utan skriftspråk var det självfallet både svårare att tänka, och ännu svårare att bevara det som en gång var tänkt.

Bland de mer välkända namnen finner vi här förstås Homeros och Hesiodos, vars muntliga, mytopoetiska berättelser – i samklang med de grekiska gudasagorna – bildar den djupa resonansbotten till vad man i dag kallar den västerländska kulturen och dess självbild.

Vi ska dock komma ihåg att ursprunget aldrig varit ensidigt, utan alltid uppvisat en stor variation av ofta motstridiga idéer – och kanske är det snarare detta som är västerlandets själ: att den så länge lärt sig att leva i en kamp mellan tro och vetande, känsla och intellekt, himmel och helvete – och på något sätt ändå fått dessa poler att gripa in i varandra och tillsammans skapa en framtid.

Denna växlande rörelse mellan motsatser har jag i ett tidigare inlägg om de antika sofisterna liknat vid en DNA-spiral, där olikheterna inspirerades och utvecklades i vad Hegel skulle ha kallat en dialektiskt rörelse.

Som ett lekfullt sidoprojekt har jag under lång tid försökt ordna mina möten med den västerländska kulturhistorien i olika, förenklade översikter. I dessa scheman har jag placerat längst till vänster de jag uppfattat som mer empiriskt lagda strömningar – vetenskapare, skeptiker och tankens rebeller – medan rationalister, metafysiker och mer religiöst färgade tänkare har förlagts åt höger. Betrakta inte dessa indelningar som något hugget i sten: vissa står med vardera fot i olika läger, andra glider långsamt från den ena sidan till den andra. Det är snarare ett lättsamt försök till en någorlunda överblickbar generalisering.

Det här är alltså inte ett försök att ge dig en one minute guide for dummies till vår idéhistoria – utan snarare ett försök att skapa en grafisk bild av dess utveckling, en mer visuell upplevelse av hur inrättandet av en tystnadskultur kan ha påverkat den kulturella rörelsen. Det är själva bilden som är det intressanta här – inte de exakta årtalen eller de enskilda namnen. För den nyfikne kan dock tilläggas att symbolen • markerar dem som tystats eller landsförvisats, ✞ dem som dödats, och ♀ förstås bara det den alltid gjort.

Den första perioden, mellan år 1000 och år noll före vår tidräkning, präglas inte av tystnad i egentlig mening, utan snarare av brist på bevarade källor. Skriftspråket hade ännu inte fått fäste, och mycket av tänkandet levde muntligt och gick därmed förlorat. Men mot slutet av denna epok sker något avgörande: språket tar form, och med det växer de första stora rösterna fram –diktare, tänkare och dramatiker som ska lägga grunden till den västerländska idévärlden.

Det första millenniet

Bland de riktigt stora namn som nu träder fram ur tomheten finner vi den kvinnliga poeten Sappho, Thales från Miletos och Pythagoras, Herakleitos och Protagoras – men för övrigt är det rätt glest. Några namn ger en viss igenkänning, men de flesta står ännu i utkanten. Det riktigt stora tankesprånget hade ännu inte tagits. Men om vi förflyttar oss ytterligare femhundra år framåt i tiden, skiftar bilden av vår kulturhistoria väsentligt.

När 500-talet inleds startar en rörelse som senare tider har beskrivit som en medvetanderevolution. Först i början av 1900-talet började forskare som Theodor Gomperz, Hermann Diels och Wilhelm Nestle att omvärdera denna epok. De såg i de försokratiska tänkarna inte några pratmakare eller skapare av myter, utan de första som försökte förstå världen genom förnuft och iakttagelse. Nestle kallade det ”övergången från myt till logos” – ett skifte som inte bara förändrade filosofin, utan själva människans sätt att vara i världen.

Den tyske filosofen Karl Jaspers gav senare detta uppvaknande en bredare historisk betydelse när han myntade begreppet Axialtiden: den axel kring vilken mänsklighetens andliga historia roterar. Här, menade han, vaknade människan till medvetande om sig själv – hon trädde ut ur det dunkla ursprunget och började tala i eget namn.

Det som nu framför allt inträffar under detta förunderliga 500–400-tal är att det samtidigt, och på flera håll i världen, uppträder tänkare som börjar ifrågasätta själva sanningshalten i de gamla myterna. De söker nya förklaringar till världens mysterier och finner dem inte längre i gudarna, utan i naturen och i människans eget förstånd.

Inom filosofins historia har denna tid kallats den försokratiska, eftersom man länge uppfattade det som att både filosofin och det kritiska tänkandet började först med Sokrates och Platon. Det är också denna uppfattning som kommit att prägla den europeiska självbilden – men den bilden har med tiden visat sig både begränsande och skev.

För under denna försokratiska period verkade också de som Sir Karl Popper kallade den stora generationen – de som lade grunden till vad som i efterhand har beskrivits som den första upplysningen. Det var denna rörelse, med sin tro på människans förnuft och sinnet för prövning snarare än tro, som det moderna samhället senare skulle bygga vidare på.

Men varje upplysning kastar också sin egen skugga. Motkrafterna har alltid funnits där – de som samlar sina styrkor när människan börjar tro för mycket på sitt eget förnuft. Redan i denna tid möter vi fröet till den rörelse som senare skulle försöka tysta den humanistiska, demokratiska och sekulariserade kulturen.

Denna förändring var inte begränsad till den grekiska världen. Jaspers såg Axialtiden som ett andligt språng som skedde samtidigt på flera platser: i Kina, Indien, Persien och runt Medelhavet. Blickar vi österut ser vi hur Gautama Buddha reagerar mot den vediska kulturens hierarkier och vidskepelser och söker mer direkta svar på livets stora frågor. Han ser att det är våra föreställningar och attityder som binder oss vid den obevekliga verkligheten – en insikt som på sitt sätt speglar den utveckling som samtidigt sker i Grekland.

Där börjar de tidiga sofisterna utveckla metoder för hur människan med sitt eget förnuft kan förstå och forma sin framtid. Tanken om ett givet kosmos ersätts gradvis av föreställningen om en mänsklig värld – skapad genom språk, lärande och samtal.

Men mot slutet av 300 och 200-talet börjar redan en tystnadskultur smyga sig in. 

Den öppna filosofin, som dittills formats av sofisterna och de tidiga naturfilosoferna, ersätts gradvis av ett tänkande som söker lyssnare snarare än samtalspartners. Sokrates blir i Platons version inte längre en frågande gestalt, utan snarare en talesman för en slags sanning. Platon upphöjer honom till ett ideal för visdom – en moraliskt förebild vars auktoritet ingen längre får ifrågasätta. Hans filosofi blir startskottet för en ny andlig hierarki, där ordet inte längre får prövas – utan helst bara bekräftas.

Och den maieutik som Protagoras sannolikt utvecklade – men som nu bär Sokrates namn – har han knappast gjort någon rättvisa. De så kallade prövande dialogerna har mest bara blivit dialoger till namnet. Sokrates syfte var inte att tillsammans med en part söka klarhet, utan att med list och retorik föra den andre till tystnad. Det är inte sanningen som föds i dessa samtal, utan en auktoritet som vill triumfera.

I samma mimetiska motrörelse kommer också de att drabbas som sökt svar i naturen snarare än i idéernas upphöjda värld. Demokritos’ skrifter sägs av Platon vara värda att eldas upp, Anaxagoras tvingas lämna Aten för att ha kallat solen en glödande sten, och Hippokrates’ empiriska kunskap tappar sitt inflytande. Till och med Perikles, demokratins främste röst, förlorar sin ställning och dör i skam efter att ha mist både makt och anseende. Det fria tänkandet börjar därmed förlora jordmån – och demokratin sina främsta röster.

Den begynnande intolerans som först drabbade de fria andarna skulle därefter snart sprida sig till hela samhällskroppen. När makten inte längre kunde hämta sin legitimitet ur verklighetens mångfald, sökte den den i stället i något absolut.

Vad som därefter sker är den stora förvandlingen: den pluralistiska tradition som födde både filosofi, demokrati och vetenskap förskjuts nu mot en monistisk världsbild med krav på lydnad. Den fria kulturen tystnar – och lämnar plats åt tro, dogm och vidskepelse. Det som en gång var ett samtal mellan fria människor blir till en monolog från ovan.

Men vad som framför allt till sist ska orsaka den totala tystnaden är den sömlösa övergången från Platon och Aristoteles till en monoteistisk religion, som lägger sig som en blöt yllefilt över stora delar av Europa och skapar ett skräckvälde – upprätthållet till tonerna av himmelsk musik, genom krig och terror.

Man proklamerar ett kärleksbudskap men agerar med hat och oresonlighet – änglar, djävlar och demoner i en och samma kör.

Detta är så den första delen av två essäer som gestaltar en kamp som i bästa fall kan påminna oss om hur tankar föds, lever och dör. I del två av På spaning efter den tid som kan komma anar vi att historiens växlingar aldrig får – eller kanske aldrig bör – ta slut.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Filosofi, Mysterier, Occidentalism, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

september 28, 2025 · 3:48 pm

1. Sofia. Sofistikerad. Sofism. Sofisteri. 

Två olika tankelinjer – för evigt sammanflätade

De som beträder nya vägar och hittar svar som ligger lite vid sidan av det mest vedertagna har alltid kallats för något förringande av de som hellre uppskattar konformism och rättning i leden.

Att som nu vara tänkare i en värld som står och väger mellan demokrati och despoti, mellan öppenhet och slutenhet, mellan det förgångna och framtiden, innebär det oftast en balansgång som sällan belönas. Genom historien är det snarare de som tar ställning för någonting och slår fast några absoluta principer som lever vidare – de som hugger sina sanningar i sten och inte sällan åkallar högre makter för att säkra deras giltighet. 

Men vår historia visar också att det alltid funnits sådana som vågat bege sig utanför det mest fastlagda något jag sökte gestalta i min serie här om ”De Fria Andarna”. Dessa fritänkare har ofta benämnts för något nedsättande, som kättare, skeptiker, libertiner, epikuréer och liberaler. Under antiken stämplades man dem som gudsförnekare eller med det kränkande epitetet, ”sofist”.

Sofisterna var dock ursprungligen en grupp tänkare i det antika Grekland som var verksamma under den första upplysningen – den så kallade, atenska demokratins blomstringstid. De ifrågasatte sin tids bruk och prövade nya förklaringsmodeller. De diskuterade öppet frågor om moral, rätt och samhällsordning. Med glimten i ögat skulle man kunna kalla dem historiens första liberala individualister.

De levde mitt i ett kulturskifte – från något gammalt och ursprungligt mot något nytt. Den demokratiska idén hade just fått fäste och skapade förutsättningar för en ny tid präglad av en mycket speciell zeitgeist. Sofisterna stod med fötterna i en epok där framtiden pekade mot en allt större frihet och öppenhet.

Med dessa sofister – en benämning som då helt enkelt betydde ”män med kunskap” – vänds intresset bort från gamla myter och naturförklaringar till något mer mänskligt. Herakleitos inledde denna rörelse som sedan vidareutvecklades av bland andra Protagoras, Demokritos, Hippokrates, Herodotos och sofisterna.

Fokus försköts från det mytiska och riktades i stället mot människans natur, språk, samhällets överenskommelser, lagar och regler. Sofisterna intresserade sig för människans begreppsvärld – hennes metoder, etik och förmåga att skapa inte bara samhällen, utan även rättvisa samhällen. Med den sofistiska generationen togs de första stapplande stegen mot vad vi i dag skulle uppfatta som en mer modern och liberal ordning.

Var det då verkligen visdom de hade – eller bara en slags tillknycklad kunskap? Det grekiska ordet sofia översätts oftast med kunskap eller visdom. Två ord som visserligen hänger ihop men som knappast betyder samma sak. 

Man kan ha kunskap om hur man bygger ett hus men det innebär inte att man även är vis. Med detta sagt: att under den tidiga antiken bli betraktad som sofist var då snarare en utmärkelse. Man kallade exempelvis experter av olika slag för sofister, såsom historiker, astronomer och politiska rådgivare. Och egentligen var det först efter Platons och Aristoteles förtalskampanjer under 300-talet f.v.t. som epitetet ”sofist” kom att beteckna den grupp av oseriösa ordvrängare som blev kända för att de använde sig av förment ytliga och bedrägliga argument.

I dag använder vi som regel fortfarande begreppet nedsättande. Slå upp vilken encyklopedi som helst och du möter ordförklaringar som:

Sofism – Ett argument som är medvetet missledande, inkorrekt eller skenbart.
Sofist – Någon av de försokratiska filosoferna som gjorde en konst av vilseledande argumentation. En person som använder smarta spetsfundigheter, en ordvrängare med falska och förvirrande intentioner.
Sofistikera – Att förvränga, underminera eller korrumpera ett resonemang genom ytliga argument. Att forma (någon), göra mindre naturlig med hjälp av undervisning. Att pervertera eller göra ett argument onödigt komplext eller förfinat.
Sofistikerad – Att ha förfinade kulturella vanor eller smaker. Överdriven förfining eller kultivering. Ytligt eller förment låtsad kunskap. Förkonstlad.
Sofistik – En argumentationsmetod som är skenbart rimlig men i verkligheten missledande och oriktig. Konsten att kunna hantera sådana argument.

Benämningen sofist härstammar från grekiskans sophistés, som då betydde en vis, kunnig eller skicklig person, med rötter i sophizesthai, vilket kan översättas med att handla kraftfullt.

Det finns dock inte mycket material från sofisterna som överlevt – vilket ofta är fallet med idéer som inte fallit sin samtid i smaken. För att få en bild av vilka de var är vi därför hänvisade till motståndarnas nidbilder, som Bertrand Russell träffande påpekar i sin översikt Västerlandets filosofi: »När man besinnar vilken föreställning man skulle få om nutida tänkare, om man endast kände till dem genom deras motståndares polemik, förstår man bäst hur stora tänkare försokratikerna måste ha varit, då de ännu ter sig stora i motståndarnas vrångbilder.«[1].

Först i slutet av 1800-talet började man på allvar revidera synen på dessa erbarmliga sofister. I sin bok Det öppna samhället och dess fiender (1945) skrev då Bland annat Karl Popper att sofisterna kanske var de första, vad han kallade, kritiska dualisterna: »Kritisk dualism hävdar enbart att normer och normativa lagar kan stiftas och ändras av människan… och att det därför är människan som bär det moraliska ansvaret för dem.«

Bland kritikerna öppnade detta med att lagen bara skulle vara ett mänskligt påfund – för att den därmed också var godtycklig – och därför inte behövde efterlevas. Kritikerna menade att här öppnade sig möjligheterna för de starka att ta sig den rätt man hade kraft att ta. Ty det var så makt och inflytande fördelades i enlighet med naturen – om inte gudarnas regelverk togs tillvara.

Bland förespråkarna för denna uppfattning, att makt var lika med rätt, finner vi då i första hand Platons tre delvis fiktiva sofister: Kritias, Callicles och Thrasymachos. De utgör den trojka som historiskt sett fått bära det bedrövliga arvet för hela denna grupp av vishetsmän.

Men i verkligheten valde flera av sofisterna, däribland Protagoras, att i stället respektera samhällets regler och traditioner. De tillhör en tanketradition som tolkade det som så: att om lagen endast har sitt ursprung i nomos och därmed är skapad av människan, bör vi respektera och följa den. Denna gren av den sofistiska traditionen har ibland kallats humanism.

Trots att de såg lagen som fiktiv och relativ befriades de inte från de konventionella lagarna. Tvärtom! De fäste snarare större vikt vid att respektera det människan lyckats frambringa. Vid sidan av denna mänskliga ordning härskade annars bara den starkes rätt, barbariet – döda eller dödas! Djungelns obarmhärtiga våldslogik. 

Platon kom med tiden att utgöra en motpol till denna humanism. Många sofister var uttalade demokrater som öppet diskuterade frågor om jämlikhet och tolerans, men också frågor om utbildning och pedagogik. En av deras kärnfrågor gällde huruvida människan, oavsett bakgrund, ägde förmågan att förkovra sig – ett tema som bland annat då togs upp i Platons dialog Protagoras.

Och just när det gäller utbildning och förkovran har vi än i dag kvar den dubbeltydiga användningen av ordet sofistikerad, som på något vis överlevt och ibland används i positiv bemärkelse – i betydelsen förfinad eller utvecklad.

Men allt detta hände ju för så länge sedan – och sedan dess har mänskligheten, tack vare vår civilisations utveckling, blivit så mycket klokare. Eller hur?

Detta inlägg är för övrigt det första i en serie om de försokratiska tänkarna och de tankar de sannolikt utvecklade. Jag skriver ”sannolikt” därför att vi i själva verket inte vet tillräckligt mycket om dem, utan måste pussla ihop många fragmentariska pusselbitar som förhoppningsvis kan ge oss en någorlunda rättvis bild av deras budskap.

För mer än 2500 år sedan uppstod en tankemässig och kulturell splittring. En spricka mellan två mäktiga tolkningslinjer med väsensskilda ontologier, som genom historiens gång snurrat och gripit in i varandra likt en DNA-spiral. De stötte till varandra, lånade från varandra och utvecklades tillsammans. Var för sig, men för alltid sammanflätade.

Det handlar om två skilda tankesystem – ofta oförenliga. De formade på sina respektive håll olika sätt att förhålla sig till verkligheten. Två förklaringar som till sist gav olika svar på frågan om livets mening. Två synsätt som på sitt sätt båda haft sina poänger för vår kulturs utveckling.

Men vad var det då som de stod för och lärde ut och som kom att bli så förhatligt? En av de arenor där skiljelinjen blev tydligast var synen på själva språket. På ena sidan stod sofisterna, med orden som sitt främsta redskap på andra sidan dogmatikerna med sina mer nedärvda föreställningar om rätt och fel. Det är dit vi ska vända oss härnäst.

[1] Bertrand Russel, ”Västerlandets Filosofi”

1 kommentar

Under Filosofi

september 11, 2025 · 9:48 am

Del VIII. Herakleitos den dunkle från Efesos

Hans skärvor av ord ekar ännu i vår kamp för att förstå oss själva och världen.

En av de allra första som träder fram inom västerländskt tänkande och förståelsekonst är Herakleitos från Efesos (535–475 f.v.t.). Vad som återstår av hans tankevärld är drygt hundratrettio sentenser som tursamt nog överlevt genom att ha blivit flitigt citerade av en lång rad andra antika författare. Som så många andra fria andar så räddades dessa strofer framför allt för att man ogillade hans idé om att allt var flytande och relativt.

Herakleitos avbildad i Rafaels målning ”Skolan i Aten”

När man närmar sig dessa tankespillror kan man i bästa fall skönja vissa linjer och spår som framträder i det dunkelt berörda. De fragmentariska resterna vittnar om en vresig otålighet som förs fram i den rytmiskt korthuggna och aforistiska stilen. Detta ständiga bankande på förnuftets väggar ger vid handen en man som med stor energi mejslade fram sina avsikter. 

Men han högg inte i sten – han skrev snarare en skrift eller kanske var det en papyrusrulle, med den imponerande titeln Om Phusis, Om naturen, eller bättre, Om verkligheten. Denna lär ha varit uppdelad i tre avdelningar, Om alltet, Om politik och Om teologi. Skriften eller papyrusrullen ska han enligt olika utsagor ha deponerat i Artemis tempel i Efesos. 

Vid första ögonkast säger dessa fragment kanske inte så mycket. »Att hundar skäller på dem de inte känner« och att »skruven både går rakt och i cirklar« är knappast något som skänker oss några svindlande insikter om vare sig naturen eller om oss själva.

Hans ord går oss heller aldrig riktigt till mötes. Han samtalar inte. Resonerar inte. Deklamerar snarare. Samtidigt kan man höra hur hans insikter skapar märgfulla dissonanser som studsar mot samtiden som mot en bergvägg. 

Vad är det då som ljuder i fragmenten och som av många uppfattats som så fjärran dunkelt? Han talar i gåtor, ja! Några som han inte ens själv anade lösningen på, gåtor som kanske fortfarande ligger fördolda för oss än i dag. 

Mest känd är förstås hans idé om Panta Rhei, att allt flyter samt att det inte går att stiga ned i samma flod två gånger. 

Det tonläge som ljuder under ytan och som dröjer kvar vid läsningen är hans ständiga upprepningar om att vi människor är delaktiga i något han kallar för logos. Att logos är något vi alla har del av, mer eller mindre. 

Det är i fallet med Herakleitos nästan som om man skulle kunna vända på det buddhistiska ordspråket som säger att »den vise mannen pekar på månen men allt ni ser är hans finger«. I fallet med Herakleitos är det snarare så att han pekar på månen för att visa oss något gällande pekandet men allt vi ser är månen – och förblir därför oförstående.

Han hade redan noterat att människor i allmänhet tenderade att »flyga till väders och handskas vårdslöst när de talade om stora ting«– att de med andra ord blev uppblåsta av vagt betydelsebärande begrepp. Följdriktigt använde han sig i stället av mer näraliggande ord och metaforer. Ord som åsnor, skruvar, fjäderfän och svin. De är alldeles för obetydliga för att någon ens skulle komma på tanken att göra någonting större utav dem. Och de betyder därför i stort sett detsamma i dag som för 2500 år sedan. 

Det är just detta jordnära, för-metafysiska ordande hos Herakleitos som gör de fragmentariska resterna så genuint enkla.

Bland de riktigt problematiska och överbrukade orden finner vi framför allt då sådana centrala storheter som Evighet, Själ, Natur ochförstås detta mystiska Logos. Medan begrepp som höns, hundar och dynga, i stort sett behållit sina ursprungliga betydelser.

Logos är för övrigt också substantivet av verbformen legô som har betydelsen att samla, sätta samman. Det är alltså härifrån de plastiga danska byggklossarna fått sitt namn.

Ord är i grunden också likt små byggstenar, klossar som kan sättas samman och bli till stora idébyggen och om de är sinnrikt sammanfogade, kan nå ända upp i himlen. I begynnelsen var de enkla, och röda och vita, alltså de danska klossarna – men med tiden utvecklades till att kunna bli i princip vad som helst.

Lego – Logos

Ett problem som uppträdde tidigt under antiken var att de första uttolkarna verkar ha varit helt oförmögna att förstå bredden av Herakleitos ansatser och i stället valt att tolka detta eviga logossom ett slags pekande mot något – ett slags objektifiering. 

Man börjar därför tidigt att uppfatta logos som någonting mycket mer och blåste med tiden in lite övernaturlig mystik i det hela. Och denna läsning har sedan dröjt kvar. Felläsningarna har bäddats in i våra språkstilar, våra språkspel, hamnat i våra språkkroppar och där burit många märkliga frukter. 

Som exempelvis i fallet med tolkningen av detta logos i Johannes evangelium: »I begynnelsen var Logos, och Logos var hos Gud, och Logos var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.«  

På så vis blev då ordet, förnuftet och människans förmåga att tänka förvandlat till den högsta gudomen. Och den sinnlighet som uppfattades som dess diametrala motsats blev följdriktigt uppfattat som ren djävulskap. Dualismen som varit så grundläggande inom den västerländska kulturen träder fram tidigt och Herakleitos var en av de allra första att se vad detta skulle leda till.

Som han säger; »Skruvens väg, rak och krokig, en och densamma«. Med denna fusion av det blott till synes motsatta visar han hur det åtskilda kan komma att samverka i ett begrepp. Skruvens skruvhet, innebär just att den både kan gå rätt in i något och att den gör detta genom att gå i cirklar, det vill säga, skruva sig in. Det ena utesluter inte det andra. 

Som han skriver: »Förbindelser: helt och icke helt, samgående och isärgående, samklingande och isärklingande, ur allt ett och ur ett allt.«

Flera av fragmenten visar på dessa olika aspekter av relationens betydelse – vilket han uppenbarligen fann viktigt att göra oss uppmärksamma på.

Han betonade exempelvis även att »Svin njuter av gyttja mer än av rent vatten« och att höns däremot helst befinner sig i »damm och aska«. 

Vad som talar här är en idé om vad som uppfattas som bra, gott, njutbart eller nyttigt. Det finns med andra ord inget som är gott i sig – inget som är bra i sig. Det goda är med andra ord något som är relativt. Verkligheten befinner sig här bortom ont och gott.

Herakleitos ser dessa relationer som något grundläggande och uppfattar flera av våra motsatser mer som kognitiva konstruktioner. Han säger bland annat att »Hav är renaste och orenaste vatten, för fiskarna drickbart och livgivande, men för människorna odrickbart och dödligt«. Genom en rad snarljudande fragment hör vi honom peka på just perspektivets och relationens betydelse för våra intryck, exempelvis genom att påvisa att »vägen upp och vägen ned är en och samma«. Eller att skruven, som vi tidigare såg, »går både rakt och i cirklar«. 

Herakleitos spelar tärning med barnen

Han noterar att människor lever i sina privata sfärer men att det finns en räddning för oss; »Förståelse är gemensamt för alla.« Och »De som talar med förnuft måste hämta styrka från vad som är gemensamt för alla, såsom staden för lagarna, och så mycket starkare«. Och vidare att »Folket måste strida för lagen som för stadsmuren.«

Herakleitos talar här om det gemensamma logos – om förnuftet – om nomos, om lagen, vars främsta verktyg är just ordet. Det är först genom att förhålla sig till de gemensamma benämningarna av verkligheten som våra privata intryck kan mätas, stötas och ges sanningsvärde. 

Det gemensamma språket utgör vårt förenade själsdjup. Det som hjälper oss att påbörja samtal om viktiga saker, hjälper oss att fördjupa vår förståelse av tillvaron. Logos viskar på så vis ständigt om den andre och om det andra. Logos är det uppburna perspektiv som i sin totalitet utgörs av alla levande och döda människors gemensamma ansträngningar att finna en väg ut ur sina respektive ensamheter. Vi föds in i detta logos, vi är delar av detta logos och vi skapar det gemensamt. Så skulle vi kunna förstå honom.

Herakleitos återkommer ständigt till detta att »logos utgör själens djup« och även den är i ständig rörelse: »till själen hör en logos som växer i sig själv.« Och att »Trots att logos är gemensam lever de flesta som om de hade ett eget förstånd.«

De som bara har tillgång till ett litet logos ser världen på ett sätt – den som har tillgång till en större del, ser den på ett annat. Därför att »Om allt blev till rök skulle endast näsorna urskilja det.« Vad han kryptiskt uttrycker här är bara att uppfattningarna om verkligheten är direkt kopplade till våra möjligheter att omfatta den. Men så exakt kunde han nog inte uttrycka sig – då!

Vad han i stället valde att säga vara att; »Ögon och öron är dåliga vittnen för människorna om de har främmande själar.« Och med orden som översätts med främmande själar avser han då barbarerna som inte hade ett utvecklat språk och inte heller för den delen förstod grekiska. Vad han säger är därmed inget annat än att världen blir torftig om man inte har tillgång till ett fullödigt språk.

Går de att sammanfatta hans olika tankestråk? Knappast! Men det går att skönja vissa anslag som senare kommit att brukas av andra. Ord för ord, kloss på kloss. Den som först plockade upp och sammanfogade dessa fragment var just denne Protagoras från Abdera som jag skrev om i förra inlägget.

Lämna en kommentar

Under Filosofi

Taggat som

augusti 25, 2025 · 12:55 pm

Del V. »Låt oss gå, låt oss gå, glädjefyllda, att dö som filosofer.« 

En fri andes sista ord i tider av repressiv kraft och despoti!

I november 1618 arresterades Lucilio Vanini (1581–1619) i Toulouse, anklagad för ateism. Straffet följde inkvisitionens ritual: först tungan utskuren, sedan strypning, därefter skulle kroppen brännas på bål.

Den 9 februari 1619 verkställdes domen. Det fick inte råda någon tvekan om den symboliska ordningen: tunga, strypning, bränning. Till sist skulle askan kastas i floden, så att både kropp och minne för alltid skulle utplånas. Och så blev det nästan.

Tunga, strypning, bränning!

När Vanini väl har omtalats sker det mest med nedsättande ord: en ogudaktig libertin, en opålitlig, en fritänkare – vilket då självfallet inte var särdeles populärt, inte ens bland filosofer som vid tiden helst undvek inkvisitionens vrede under denna, dess främsta glansperiod.

Hur hamnade då denne Vanini i vår serie här om fria andar? Jo, framför allt genom sin kritik av religionen som sådan, sin inspiration från den grekiska skeptiska traditionen, sin materialistiska syn på anden som kroppslig – och sin tanke om språket som något konstruerat och därmed relativt. Det är detta!

En anekdot berättar att Vanini en dag höll ett brandtal till försvar för den kristna treenigheten, för att nästa dag återvända till samma scen och där plocka isär varje ord han dagen innan sagt. Troligen inspirerad av den akademiske skeptikern Karneades (214–129 f.Kr.), som vid ett berömt besök i Rom först höll ett tal till försvar för rättvisan – och nästa dag ett lika skarpt motangrepp.

Trots sin uttalade ateism skrev Vanini dock ett brinnande försvarstal för den kristna läran. Det var ett verk med den smått svulstiga latinska titeln: Amphitheatrum Aeternae Providentiae divino-magicum, christiano-physicum, necnon astrologo-catholicum adversus veteres philosophos, atheos, epicureos, peripateticos et stoicos. (”Den eviga försynens gudomligt-magiska, kristna-fysiska och astrolog-katolska gentemot de forntida filosoferna: ateisterna, epikureerna, peripatetikerna och stoikerna.”)

Detta verk som är skrivet på latin har dock aldrig översatts

Skriften utkom i Lyon 1615 och innehöll femtio försvar för Gud: dess existens, väsen, försyn – och en samling med motbevis riktade mot åsikter som förnekade detta högsta väsen. Särskilt riktade Vanini udden mot en lång rad med antika och medeltida ateistiska filosofer: Pythagoras, Protagoras, Cicero, Boethius, Thomas av Aquino, Aristoteles, Averroës, Gerolamo Cardano, epikuréer, peripatetikerna och stoikerna.

Det sägs att han troligen skrev detta som en avbön, då han hela tiden hade inkvisitionens blickar på sig. Men man ska inte heller glömma att texten också fungerade som listig strategi: genom att på detta vis citera och kritisera de ”farliga”filosoferna lyckades han samtidigt hålla deras idéer vid liv. En metod som, som vi ska se, senare skulle komma att återanvändes av just en av Vaninis levnadstecknare.

Ett år efter Amphitheatrum Aeternae publicerade Vanini ytterligare en bok: De Admirandis Naturae Reginae Deaeque Mortalium Arcanis – Om naturens, de dödligas drottning och gudinnas, underbara hemligheter. Detta verk väckte på nytt misstankar och anklagelser mot honom för ogudaktighet.

De Admirandis … inte heller denna bok finns tillgänglig i översättning

Därefter skulle dock hans namn falla i nästan total glömska. Men bara nästan, för hundra år efter hans död, publicerades så en udda bok i London: The Life of Lucilio Vanini, Burnt for ATHEISM at Thoulouse.

Författaren var en viss David Durand (1680–1763), en fransk hugenott och landsflyktig, som funnit en fristad i London. Han var medlem av Royal Society och var en nära vän till den kände skeptikern Pierre Bayle (1647–1706), vars Dictionnaire historique et critique snart skulle bli en underjordisk bibel för fritänkare i Europa.

Där Bayle öppet lät sin skepsis höras i lärda kretsar, valde Durand ett försåtligt grepp. I sin biografi tar han knappt i Vanini med tång: kallar honom för avskum, parasit, en skam för hela mänskligheten. Men just genom detta fördömande lyckas han också bevara minnet av Vanini.

I sitt förord inleder Durand med orden:

“MANY undoubtedly will wonder, how any Body would undertake to write the Life of Vanini; a Person who merited rather to be buried in perpetual Oblivion, and whose Name has been infamous to Christianity, and abhorred by all the honest and well-meaning part of Mankind.”

Avskum. Parasit. Durand håller en hård ton genom hela sin bok när han gestaltar denna hemske avfälling: hans befängda idéer, hans orättfärdiga liv och hans ohyggliga – dock, enligt Durand, mycket rättvisa – död. 

Till sist tackar han till och med inkvisitionen för dess goda arbete med att hålla dessa slags människor och deras tankar borta från världen.

Durand håller hela tiden Vanini på en armslängds avstånd. Men just genom sina berättelser får vi ändå en bild av denne ”liderlige varelse” och på så vis lyckas Durand med konststycket att – rädda några få spår av Vanini till eftervärlden.

När han skrev boken i början av 1700-talet var ämnet fortfarande alltför laddat för att någon öppet skulle våga skriva en biografi över en kättare. Men mellan raderna lämnar Durand subtila nycklar till hur vi ska läsa honom. Han erkänner nämligen, helt obekymrat, att detta dubbelspel också var Vaninis egen metod: att säga motsatsen till vad han egentligen menade. Som i den bok där han noggrant redogjorde för och kritiserade den antika ateismen – bara för att på så vis också rädda den från glömska.

Vanini lär själv ha varit influerad av filosofen och naturvetaren Pietro Pomponazzi (1462–1525), professor i Padua. Pomponazzi bekämpade den aristoteliska traditionen och hävdade att själen var oupplösligt förbunden med det sinnliga – och därmed måste dö när kroppen dör. Sina tankar utvecklade han i skriften De immortalitate animae, som följdriktigt brändes av inkvisitionen.

Vanini hade också varit i lära hos averroisterna, den medeltida filosofiska skola som grundlades av Ibn-Rushd (1126–1198). Genom honom fördes det antika tankegodset och filosofin till Europa – och det var också genom hans skrifter som Vanini fick del av den skeptiska tradition som kyrkan försökte utplåna. Ibn-Rushd var själv en religiös skeptiker. Kristendomen kallade han falsk och absurd. Judendomen barnslig. Islam vulgär.

Ibn-Rushd

Vanini var troligen också tidigt ute när det gällde att anamma den heliocentriska världsbilden, där universum då sågs som styrd av naturlagar. Han skrev även att Gud och naturen var samma sak – en form av panteism – och kallade Gud ibland för ”den eviga naturen”. Med sin typiska ironi förklarade han också:

”Människan kommer från aporna; och det är därför aporna liknar oss så mycket, dock utan talets gåva.”

Vanini skriver i en av sina verk att det verkliga ursprunget till alla våra övernaturliga fenomen vara att den mänskliga fantasin, som ibland, som han säger, kan förändra utseendet på den yttre verkligheten. Eller, som han spetsigt uttryckte det: 

”Mirakler är inget annat än en effekt av vår okunnighet om naturen.”

Hans ton känner vi igen från de strofer där William Blake presenterade ”The voice of the devil” i The Proverbs of Hell.

Efter flera års kringflackande hade han gjort sig omöjlig på många håll i Europa och sökte till slut sin tillflykt till Toulouse, till Henri II de Montmorency (1595–1632) – en högt uppsatt militär och beskyddare av fria andar. Och just en sådan var Lucilio. På hans gods levde han under taget namn och fortsatte att undervisa unga män i sina frihetsideal.

Till slut nådde ryktet myndigheterna: det fanns en hädare och ateist i trakten. Vanini pekades ut, togs in till förhör inför senaten och tillfrågades om sin syn på Guds existens.

Då plockade han upp ett sädesax från marken, höll det i sin utsträckta hand och sade:

”Detta ax förpliktar mig att erkänna att där finns en gud. Ett litet frö som faller till marken tror man först ska vitna och förgås. Men det gror, blir grönt, skjuter upp ur jorden och växer medan vi inte ens lägger märke till det. Dagg ger det fukt, regnet styrker det. Det får utväxter som skyddar det mot fåglar. Stjälken reser sig och får blad, som gulnar medan växten fortsätter att växa. Till sist förtvinar den och dör. Den tröskas, strået skiljs från kornet: kornet blir människors föda, strået djurens – som i sin tur tjänar människan.”

Trots sitt medgivande – ”detta ax förpliktar mig att erkänna att där finns en gud” – föll svaret inte domarna i smaken och befanns skyldig till hädelse och kätteri. Ty den gud som vid tiden var den rätte guden var en trons gud, inte en gud som kunde bekräftas genom rationella och biologiska resonemang. 

Men det lite tragikomiska med hans hemska död är att man då inte visste vem det var man avrättade. Detta uppdagades först senare. I domstolsprotokollen talas det främst om att den nu åtalade var en gudsförnekare och kättare.

Lucilio Vanini (1581–1619)

I de fragmentariskt bevarade protokollen anklagades han dessutom för att ha förnekat mirakel och själens odödlighet, samt för att ha kallat Jesus för en trollkarl.

Det var inte svårt att finna stöd för kätteri i hans egna ord:

”Själens odödlighet är ett påhitt, skapat av lagstiftare för att tygla människors laster genom rädsla för straff efter döden.”

Den 9 februari 1619 fördes han så i en öppen vagn till avrättningsplatsen. En tiggarmunk försökte få honom att be om frälsning, men Vanini gjorde då narr av honom:

»När din frälsare dog svettades han av svaghet och rädsla. När jag dör kommer jag att dö utan fasa.«

På Place du Salin i Toulouse restes en ställning och torget fylldes av människor. Vanini stod tyst. När bödeln steg fram ropade han stolt på italienska:

»Andiamo, andiamo allegramente a morire da filosofi« – ”Låt oss gå, låt oss gå, glädjefyllda, att dö som filosofer.”

Han tvingades bära en klädedräkt med orden Atheist et blasphemateur du nom de Dieu – ”Ateist och hädare av Guds namn”. Vid Grand Porte, Église de Saint-Étienne, tilltalades han åter av en kommissionär som uppmanade honom att göra avbön. Vanini förblev tyst.

När frågan otåligt upprepades, ropade han:

»Där finns ingen Gud! Och där finns ingen Djävul! Ty om det funnes en Gud skulle jag be honom slunga ned en blixt för att förstöra detta orättfärdiga parlament – och om det funnes en Djävul skulle jag be honom sluka det och begrava det djupt under jorden. Men varken Gud eller Djävulen existerar, därför säger jag inget.«

Han fördes därefter fram till platsen och befalldes att räcka ut tungan. Han vägrade. Med en hovtång rycktes den ur hans mun. Därefter ströps han, och kroppen kastades i lågorna.

Efter detta finns inte mycket mer att säga om Vanini, annat än att vi postumt får tacka den flitige David Durand för att han ändå tog sig tid att nedteckna berättelsen om ”detta avskum, denna parasit.” Sedan kan vi förstås alltid hoppas på att någon kunnig person tar sig an uppgiften att översätta hans två verk. Vem vet vad mer vi kan hitta där i.

Hans öde påminner oss om faran i att vi lägger makten över våra liv i händerna på dem som gör anspråk på att äga sanningen – dem vars första försvar alltid är att tysta de röster som vågar ställa sig lite vid sidan av.

Ingen nämnd, ingen glömd!

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Humaniora, Politik, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som

augusti 21, 2025 · 1:14 pm

Del IV. Energy is Eternal Delight – från Himmel & Helvete till vår tids tema

När undertryckta drifter riskerar att förvridas till urspårade ideal, revolt och fascism

Den engelske poeten och mystikern William Blakes paradoxala yttranden och koncisa sentenser rör sig långt bortom allfartsvägarna och finner endast motsvarigheter i de fragmentariska stroferna hos Herakleitos och i Friedrich Nietzsches mest gnistrande hammarslag. Frågan är vad dessa tre, vid sidan av det bombastiska och profetiska anslaget, faktiskt har gemensamt.

Att jag i denna serie om ’De Fria Andarna’ valt att föra samman dessa ostyriga vildhjärnor från olika tidsåldrar beror på att de alla utvecklade tankegångar om teman som ligger djupt nedärvda i oss.

The Heaven & Hell and The Apollonian & Dionysian Man

De yrar alla om ett gemensamt stoff, om än på olika vis. De talar om motsatsernas förening, om det ständiga flödet och om våra upplevelsers ofrånkomliga speglingar av oss själva. Det är själva kittet som håller dem samman både stil- och innehållsmässigt.

Hos William Blake återfinner vi denna idé om motsatsernas förening i termer av Himmel och Helvete, Änglar och Djävulen, eller i figurer som Urizen (your reason) och Orc (den underjordiske). För Blake är dessa krafter dock bara skapade motsättningar, något han framför allt gestaltar i den färgstarka diktsviten The Marriage of Heaven & Hell.

I avsnittet kallat The Proverbs of Hell får djävulen tala fritt och skriver med frätande syra:

“Energy is Eternal Delight.”

Och:

“Energy is the only life and is from the Body, and Reason is the bound or outward circumference of Energy.”

Men man ska aldrig glömma att detta inte är Blakes budskap. Här är det djävulens röst vi hör – den dionysiska kraften som får komma till tals, med sin romantiska vurm för de naturliga drifterna och känslorna.

Den djävul som Blake manar fram i The Marriage of Heaven & Hell är alltså inte densamme som en gång uppstod ur de gamla ökenreligionerna. Snarare utgör denne djävul ett uppror mot de gamla arkaiska föreställningarna och i stället talar om något som ligger bortom Gott och Ont, Himmel och Helvete.

Blake vänder här på perspektivet: djävulen, den utkastade och förkastade, är blott en bild för människans inneboende energier – vår kroppslighet, våra passioner och vår skaparkraft. Vilket också varit den kraft som religionen i alla tider inte bara försökt begränsa, utan ibland även tillintetgöra.

I The Marriage of Heaven and Hell låter han en bild tala: en ängel bär på ett barn. Ängeln är ljus och blickar mot himlen, men blek och kraftlös och kan därför inte komma någon vart. Nedanför honom rasar djävulen, omgiven av eldsflammor men fjättrad och blind, oförmögen att ta sig vidare.

Hos Blake behöver ängeln djävulens energi för att alls kunna röra sig uppåt, och djävulen behöver ängelns ögon. Ingen av dem förmår komma någon vart utan den andre.

Blake för ofta samman dessa skenbara motsättningar i sina texter och man kan höra ett tydligt eko av Herakleitos i rader som:

“Opposition is true Friendship.”

Eller som han skriver:

“Without Contraries is no progression. Attraction and Repulsion, Reason and Energy, Love and Hate, are necessary to Human existence.”

Både hos Nietzsche i Så talade Zarathustra och hos Blake i The Marriage of Heaven and Hell möter vi bilden av en örn med en orm i sina klor. En urbild med djupa mytiska rötter i många kulturer, ofta tolkad som striden mellan höjd och djup, ande och materia. Men hos både Blake och Nietzsche förvandlas kampen till en förening.

Örnen och ormen är inte längre dödsfiender utan följeslagare. I deras grepp uppstår en helhet i det som vårt dualistiska sätt att tänka gärna delar upp och splittrar. Hos Blake blir örnen ett emblem för äktenskapet mellan himmel och helvete: energin behöver förnuftets form, liksom förnuftet behöver kroppens begär. Hos Nietzsche är örnen Zarathustras stolthet och ormen hans klokhet – två krafter som måste vandra tillsammans för att bära övermänniskan.

Här finner vi också en västerländsk motsvarighet till yin och yang. Men där den östasiatiska symbolen framhäver balans och cirkulär harmoni, betonar denna variant snarare slitningen och dramatiken. Hos Blake och Nietzsche och Herakleitos är helheten inte en stillsam enhet, utan en högt spänd sträng – en förening av krafter som i kraft av sina motsättningar också driver livet framåt.

Ett annat gemensamt tema hos de tre är att verkligheten aldrig framträder entydigt utan snarare dynamiskt flödande. Vi ser aldrig världen “som den är” utan genom våra egna begränsade förmågor. 

Som också Blake etsar ned på sina kopparplåtar:

“If the doors of perception were cleansed everything would appear to man as it is: infinite.”

Jim Morrison & The Doors, Break on through to the other side …

Världen uppträder alltså i relation till vår blick och vår inre beredskap. Här finner vi fröet till Nietzsches perspektivism – att sanningen aldrig är absolut, utan alltid situerad i betraktarens ögon. Som Blake själv uttryckte det:

“A fool sees not the same tree that a wise man sees.”

En annan idé som dessa tre samlas kring är betydelsen av aktivitet och energi. Blake låter djävulen säga:

“The road of excess leads to the palace of wisdom.” 

Det är överflöd – inte måttlighet – som ska visa vägen till insikt. Det är också därför jag valt dessa fria andar i denna serie: tänkare och mystiker som lyckats klippa banden till det vi kallar normalt.

Som när den diaboliska kraften uppmanar oss:

“Drive your cart and your plow over the bones of the dead.” 

Och vidare: att vi inte behöver leva i skam och ånger över våra missgärningar:

“The cut worm forgives the plow.”

Naturen rymmer i djävulens perspektiv ett evigt kretslopp av död och förnyelse, skada och försoning som människan inte kan undkomma – bättre då att acceptera denna rytm och låta energin flöda. Annars riskerar vi bara svaghet och förtvinad skaparkraft.

Frågan är vad alla dessa budskap vill förmedla och om de har någon relevans för oss i dag? De säger att vi lever i en civilisation som i århundraden försökt lägga locket på de manliga drifterna, som aggressivitet, begär, tävlingslust, dominans – men också kreativitet. När dessa krafter inte längre får kanalisera sig öppet uppstår i stället förvridna utlopp. Det är deras budskap.

Det handlar om en anti-moral som går på tvärs med den godhet som filosofiska och kristna tänkare förordat i tusentals år. Kan vi verkligen ta in denna omvälvning, förstå den? Hantera den? Komma till tals med den?

I dag talar vissa av oss om behovet av manlig kraft och radikal omstörtning. Andra kallar det helt ennkelt för fascism. Men oavsett hur vi benämner det, bör vi ändå vara medvetna om hur efterfrågade dessa undertryckta aspekter av människan kommit att bli i vår tid.

Vår civilisation har länge predikat förnuft, ordning och måttfullhet – först genom kyrkan, sedan via rättsstaten. Men denna förträngning har samtidigt skapat en hunger efter dess motsatser: energi, lidelse, extas. Människan längtar efter rytm, dans, kroppslighet och äventyr – vilket gör att vi även flockas kring auktoritära ledare – då vi ser att dessa förkroppsligar våra djupaste drömmar.

Här ekar Nietzsche i samma tonart – och det är ingen slump att han blivit en ikon längst ut på den politiska högerkanten. Både Blake och Nietzsche påminner oss om att energin inte kan utrotas, bara förskjutas. Förnekelsen gör att den återvänder i nya skepnader: som politisk extremism, som hat mot svaghet, som rop efter auktoritära ledare.

Och kanske är det just detta vi nu bevittnar: en civilisation som försökt tämja människans drifter, men som i processen skapat ett vakuum där dessa återvänder i förvrängd form – i manosfärens kvinnohat, i MAGA-rörelsens fantasirika drömmar, i den nyfascistiska vurmen för kraft, våld och vad man uppfattar som naturliga hierarkier.

Men vad såväl Blake som Nietzsche betonade – var också en varning: energin kan inte gömmas undan. Den måste mötas, konfronteras, formas. Först då kan den bli skapande snarare än destruktiv. Att förneka våra mörka drifter är att lämna över dem åt demagoger som lätt kan förvandla dem till politiskt kapital.

Budskapet är lika oroande som obekvämt: civilisationen måste våga erkänna sina egna undertryckta krafter – annars gör andra det i vårt ställe. Kort sagt har det liberala projektet och demokratin har, i sin önskan om det goda samhället, placerat sig alltför långt från det verkliga livet – och får nu betala priset.

Den liberala ordningen har i sin högstämda idealism aldrig förstått energins lockelse. Och därför också blivit tagen på sängen av dessa krafters uppvaknande.

I den Blakeska världen borde civilisationen i stället möta energin och inviga den i sin strävan efter en bättre värld. Personligen vet jag inte vad jag ska tro.

Jag har inga andra råd än att det alltid kan vara mödan värd att undersöka vad andra haft för råd att ge genom historien.

Blake var ingen filosof utan poet och mystiker, uppslukad av sina visioner. Han såg sig som profet och anade en annan verklighet. Hans språk svävar bland kristna begrepp och försöker göra sig fri, men är ändå bundet till sin tid – liksom vi alltid kommer att vara bundna till vår.

Enough! Or Too much!

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Fascism, Filosofi, Humaniora, Liberalism, Moral, Tabun

Taggat som

augusti 16, 2025 · 2:33 pm

Del III: Vems perspektiv ska forma vår värld?

Från Nietzsches herremoral och slavmoral till dagens kamp mellan politiska konflikthärdar

I en tid av skarpa politiska strider, där populister, konservativa och liberaler talar helt olika språk om makt och moral, kan Friedrich Nietzsches tankar ge oss ett oväntat raster för att läsa samtiden. Hans idé om perspektivism och hans analys av herremoral & slavmoral, det apolliniska & dionysiska, blottlägger inte bara hur värderingar formas – utan också hur kampen om verklighetens själva arkitektur utspelas mitt framför våra ögon.

Vad innebär det då att ha ett perspektiv? Om du i stilla förundran betraktar en sovande hund kan man säga att det sker utifrån ett visst perspektiv – både fysiskt och känslomässigt. Samma sak om du lyssnar på flöjtisten Herbie Mann’s  Live at the Village Gate från 1961. Eller om du förlorar dig i doften av en rosa ros. Eller om du just nu oroar dig för vad som händer i USA. Men också om du har några åsikter om vad faktiskt som sker där.

Poängen med denna till synes banala inledning är att understryka att vi aldrig kan inta en position som inte är ett perspektiv. Det är helt enkelt inte möjligt. Människan är en betraktare, en mätare av världen – vilket innebär att vi alltid kommer att möta vår värld från ett visst håll. Utifrån ett visst perspektiv. Vilket också var det som den grekiske tänkaren Protagoras sade och som jag gärna upprepar med en dåres envishet.

Det är också utifrån just detta perspektiv vi nu ska närma oss Friedrich Nietzsche, som just kan förknippas med den här idén om perspektivism.

För Nietzsche var varje perspektiv en tolkning – aldrig en neutral avbild av en objektiv verklighet. Vilket var en idé som långt senare skulle hitta oväntade beröringspunkter med vår tids postmodernistiska tänkare, liksom med delar av feministisk teori och queerrörelsen.

Som Nietzsche själv formulerade det: ”Det finns inga fakta, bara tolkningar.” Drygt hundra år senare låter dessa konstruktivistiska ord som självklarheter – för vissa – men för andra nästan något otänkbart.

Nietzsche beskrev våra perspektiv som startpunkter för ”att växa, att övervinna, att sträcka sig ut”. De var aldrig fasta positioner utan ständigt föränderliga utgångslägen. Vi är en början. Ett över. Ett under. Vi är våra perspektiv.

För Nietzsche innebar denna perspektivism inte att alla infallsvinklar var lika grundade eller lika kraftfulla. Vissa bar på mer livskraft, andra på mindre – och det är här hans mest tabubelagda tanke också tar form. Han kallade den viljan till makt. Men menade inte bara, som många utgått från, att det mest bara handlade om en drift efter politiskt eller materiellt inflytande.

Viljan till makt var snarare en strävan att forma, omforma och vidga sin verklighet – att låta sitt perspektiv växa och flöda över, tills det kunde tränga undan eller till och med innesluta andras. Inom filosofin skulle man kalla det en ontologisk strävan.

Den djupaste viljan till makt var, enligt Nietzsche, en vilja att äga och forma själva grunden för hur världen uppfattas – av andra.

Varje manifestation av vår vilja är därför också en första ansats till personligt herravälde. Barnet som skriker och kräver uppmärksamhet. Tonåringen som trotsar vuxna – och därmed tar sig rätten att skapa sig själv. Klottraren som lämnar sitt namn i tunnelbanan. Den vuxne som är fast övertygad om att han har rätt. Entreprenören som gör allt för att bygga ett imperium. Den politiske tänkaren som vill omforma världen efter eget huvud.

Det handlar inte bara om makten över andra människor, utan också om makten att skapa värden – att sätta namn på saker och därigenom göra världen till sin egen manifestation. Som exempelvis den egna drömmen om att kunna döpa om John F. Kennedy Center for the Performing Arts till ”MAXKERN/KENNEDY CENTER”.

MAXKERN/KENNEDY CENTER

I den meningen spelar filosofen, konstnären, vetenskapsmannen och politikern egentligen samma spel: att få sin betraktelse, sitt perspektiv att bli den horisont från vilken världen ska förstås. Det är en strävan efter att göra sin egen förståelse av världen till allmängiltig sanning.

Men Nietzsche såg också att det inte alltid är de starkaste perspektiven som tar hem striden. Tvärtom kan även de svaga, om de samordnar sig, skapa en värdegrund som tar strid och går stick i stäv med de starkares. Vilket var något man bara måste konstatera att han faktiskt hade invändningar mot.

För Nietzsche kan de många, när de drivs av den underlägsnes avund mot det starka, skapa en uppochnedvänd värld. Vilket resulterar i vad han kallar slavmoral. Vilket då är en moral där styrka, kreativitet och självständighet betraktas som olämpliga, medan undfallenhet, lydnad och självförnekelse upphöjs till dygder. Vilket var en omvänd moralprincip som de första Kristna omfamnade och som sedan blev vägledande för den Kristna läran samt även för upplysningen och utvecklingen av det demokratiska projektet.

Och här, nu mer än hundra år senare, kan vi se hur dessa mönster återkommer i vår samtid. När jag här talar om demokratin syftar jag både på dess idé som styrsystem och dess praktiska uttryck genom institutioner som FN, Europarådet och Internationella domstolen, liksom genom politiska rörelser av socialliberalt snitt. 

Förenklat kan man säga att demokratin – och i synnerhet den mer socialliberala – är det perfekta exemplet på att försöka vända på tavlorna, med ambitionen att kontrollera och underkuva de starkares möjligheter att utöva sina styrkor. De mångas seger över de fåtaliga.

Detta medan den konservativa högern mer har lutat åt att ge de naturliga förloppen och drifterna utlopp: låt de starka stå över de svaga, låt det starkare vinna och det svagare förlora. Allt annat, menar man, leder till biologisk, social och kulturell degenerering. 

På så vis appellerar dagens anti-demokrater till, vad Nietzsche såg som, de Dionysiska krafterna i människan, medan demokratins förespråkare då snarare vänder sig till det Apolliniska och de mer reglerande principerna. 

Med det Dionysiska menar Nietzsche den upplösande, gränssprängande livskraften; det Apolliniska är dess motpol – ordningens, måttfullhetens och formens princip.
Vi kan därför tala om en strid mellan två arketyper: den kraft som tänder eldar för att förändra världen och den som, som en modern katechon¹, gör allt för att kväva lågorna.

Demokratin kan sägas värna vad man ser som det ”rättvisa samhället” – en ordning som söker balansera makten och upprätta rättvisa normer. Men i Nietzsches ögon är detta mest bara en förklädd maktstrategi: ett sätt för de svaga att avväpna de starka genom att omdefiniera vad som ska räknas som gott, sant och vackert. Dock ett perspektiv som nu allt fler inom de suveräna statsordningarna ger uttryck för och inte längre tänker be om ursäkt för. 

Vad Nietzsche dock aldrig kunde förutse var den nutida oheliga alliansen mellan starka despoter runt om i världen, förenade i syfte att omkullkasta de mångas styrkor – vilket Anne Applebaum så väl beskriver i sin senaste bok, Autocracy, Inc. (Vilket är en bok jag verkligen kan rekommendera.)

Autocracy, Inc.

Därmed blir kampen om det sanna och riktiga perspektivet också en kamp om själva världsbildens arkitektur – om vilka pelare som får stå kvar och vilka som ska rivas.

Och det är just där vi står i dag – mitt i en tid då Nietzsches begrepp har fått en oväntad aktualitet och blivit ett medel för att förstå vår egen politiska situation och förvirring.

Man kan dock aldrig vara bombsäker på vad Nietzsche i själva verket menade – hans stormiga, svulstiga stil lämnar ofta tolkningen öppen. 

Och som han själv till slut utropar: Han är Dionysos! Han är Antikrist! Han är urkrafternas talesman – stormig, passionerad och samtidigt tvetydig. Han är inte bara en uttolkare av människans vilja till makt, han är själv ett levande exempel på denna strävan.

Under sin livstid fördjupade Nietzsche dessa begrepp alltmer. Dionysos blev för honom allt tydligare den ursprungliga kraften – världsviljan – som driver kampen för överlevnad och manifesteras i alla livsformers vilja till makt.

Precis som hos Robert M. Pirsig, som jag skrev om i det förra inlägget, fann även Nietzsche sina verkliga trosfränder i försokratikerna – hos Herakleitos, Demokritos och inte minst Protagoras, som han menade utgjorde en syntes av den försokratiska tanken.

Dessa tidiga sofister, med sitt intresse för språkets retoriska kraft, blev för Nietzsche de verkliga filosoferna par excellence. Tänkare som Sokrates och Platon såg han däremot som början på det intellektuella förfallet. 

På liknande sätt som Pirsig och Phædrus långt senare, anade även Nietzsche ett omfattande intellektuellt svek – en konspiration riktad mot sanningen och mot det verkligt starka. Men hans himlastormande filosofi fick ett abrupt slut.

”Ich bin kein Mensch, ich bin Dynamit.”

Den 3 januari 1889 föll han ihop på Piazza Carlo Alberto i Turin, efter att ha blivit upprörd när han sett en kusk piska sin brygghäst uppför en brant backe. Gråtande ska han då ha fallit hästen om halsen. Därefter levde han i ett mentalt töcken fram till sin död år 1900.

Och här måste vi lämna Nietzsche och röra oss vidare – till den engelske diktaren och mystikern William Blake. Deras världar berör varandra: Blake, med sina visioner om motsatsers nödvändighet och sin vägran att böja sig för enkelspårig moral, står i en märklig men självklar dialog med Nietzsche – trots att Nietzsche aldrig nämnde honom, troligen inte heller kände till hans arbeten.

¹ Katechon är ett teologiskt begrepp från Nya Testamentet (2 Thess. 2:6–7) som syftar på en kraft eller instans som håller tillbaka undergången eller det antikristliga.

Lämna en kommentar

Under Filosofi

Taggat som

augusti 11, 2025 · 9:37 am

Del II. Zen and the Art of Mental Maintenance: On the Road with Robert M. Pirsig

Zen and the Art of Motorcycle Maintenance – An Inquiry into Values var titeln på en bok som under några år i slutet av 1970-talet rörde sig genom världen med en närmast mytisk kultstatus.

The Book

Boken handlar varken om zenbuddhism eller om motorcyklar, även om båda dyker upp som lösa referensramar. Det egentliga temat är snarare ett sökande efter något som till en början mest bara spökar i bakgrunden – och som steg för steg visar sig vara svårare att fånga än att ana. Samtidigt är det en berättelse om hur ett tänkande, när det inte hittar fäste, lätt kan slå slint.

Berättelsen följer Pirsigs alter ego och kan läsas som en motorcykelresa tvärs genom USA. En litterär roadmovie där en frånvarande far och en tyst son utgör den mänskliga ramen. Deras relation bildar den yttre struktur som bär upp berättelsens inre, mer undflyende rörelse.

Bokens berättare ger sig ut på en dubbel spökjakt. Den ena gäller minnet av vem han en gång var – en skugga han kallar Phædrus. Den andra rör dennes minnen av vad som framträder som ett enormt intellektuellt bedrägeri. Men ju närmare svaren vi kommer, desto större blir förvirringen. 

Det som börjar som en retoriklärares filosofiska funderingar mynnar ut i elchocker och en utraderad personlighet. Efter ett domstolsutslag genomförs en elektrokonvulsiv behandling – högspänd växelström rakt genom hjärnloberna. Någonting hade spårat ur på allvar.

I sitt sökande efter tänkandets och logikens grundvalar upptäckte Phædrus något han uppfattade som en spricka i själva tänkandets natur – något som gått fel och som måste repareras. Han gav sig ut på jakt efter, som han själv uttryckte det, det som ligger bakom hela tekniken, hela den moderna naturvetenskapen, hela det västerländska tänkandet.

Det han söker är i stället en ursprunglig kvalitet – något som föregår både subjekt och objekt, både tanke och språk. Ett tillstånd där mening inte är en konstruktion, utan ett oberoende fenomen. Kort sagt: ett ting i sig.

Han letade alltså efter något bortom dualismen, bortom den sönderdelade verkligheten – en upplevelse av vad han kallade Quality, något han menade låg före både tanke och språk. Ett försök som kan beskrivas som romantisk idealism – en längtan, likt romantikens diktare och filosofer, efter det rena, det odelade, det icke-konstruerade; något som föregår logikens dissektion och språklig dominans.

Likt sofisterna – och särskilt Protagoras – var Phædrus djupt intresserad av aretê, som han likställde med den kvalitet han sökte. I denna koppling tyckte han sig se ursprunget till allt. Därför hamnar sofisten Protagoras i berättelsens fokus:

”Människan är alltings mått,” sade Protagoras, och menade att människan är måttet på allt som kan mätas, värderas och tilldelas ett värde.”

Men berättaren drar också en annan slutsats:

”Protagoras’ påstående är inte ett förnekande av sanningen, utan ett erkännande av att sanningen är beroende av den mänskliga synpunkten.”

För Phædrus, som tidigare var lärare i retorik vid Bozeman University i Montana, var Protagoras och sofisterna inte de ordvrängare som den nedlåtande historieskrivningen gjort dem till, utan snarare lärare i aretê – att sträva efter excellens.

Begreppet aretê, som ofta översatts med ”dygd”, bör inte förstås som ”moralisk dygd” i modern mening, utan snarare som en skicklighet i perception och helhetssyn som genomsyrar hela livet – en förmåga att leva väl och handla konstfärdigt i alla skeenden. Och mer än så: att ständigt förfina själva sin perception.

Jakten på denna aretê för Pirsigs alter ego, Phaedrus, allt närmare sammanbrottet.

Zen and the Art of Motorcycle Maintenance publicerades 1974, efter att ha refuserats av över hundra förlag, och blev därefter snabbt en bästsäljare. Under slutet av 70-talet och början av 80-talet nådde den kultstatus och fick miljontals läsare. Inom den akademiska filosofin gick det däremot sämre – där har han knappt efterlämnat en endaste liten fotnot.

Robert M. Pirsig

Robert M. Pirsig föddes 1928 i Minneapolis. Med en intelligens långt över genomsnittet och en rastlös nyfikenhet rörde han sig mellan ämnen och kontinenter, från kemi och filosofi till journalistik. Under sina resor i Mexiko provade han peyote tillsammans med Tarahumara-indianer och experimenterade senare även med andra psykedeliska substanser – alltid med fokus på att utforska medvetandets gränser snarare än att fly verkligheten. Hans liv kantades av psykisk ohälsa, och mycket av bokens berättelse bär spår av hans egna erfarenheter. 

Motorcykelresan genom USA är inte bara en litterär konstruktion, utan bygger på en verklig färd med hans son Chris, som tragiskt mördades 1979, bara 22 år gammal. Några år senare köpte Pirsig tillsammans med sin fru en flodbåt och tillbringade långa perioder på vattenvägarna längs USA:s östkust. Det var där han skrev stora delar av sin andra filosofiska roman, Lila: An Inquiry into Morals (1991). 

Robert & Chris

Vid utgivningen av Zen and the Art of Motorcycle Maintenance var Pirsig själv en gåta för de flesta läsare – han gav nästan inga intervjuer och förlaget höll hans privatliv i det närmaste hemligt, vilket bidrog till den snabbt växande mytbildningen. Han levde sina sista år tillbakadraget och gick bort 2017.

Motorcykeln – en Honda Super Hawk – som han och hans son färdades på från Minneapolis till San Francisco står numera på Smithsonian’s National Museum of American History. Själva färden tog slut, men frågorna han öppnade fortsätter att leva sitt eget liv.

Vad gör något bättre än något annat? Var uppstår kvalitet? Är det något vi hittar – eller något vi skapar? Står vår förmåga att uppleva världen i förhållande till vilka vi är, vårt aretê? 

Det finns många frågor vi kanske aldrig helt kan besvara. Men det gör dem inte meningslösa. De kräver bara en särskild sorts uppmärksamhet, en särskild sorts närvaro inför det som ständigt förändras – och en särskild ödmjukhet inför tankarnas rörlighet.

Pirsig lyckades formulera ett problem som fortfarande rör sig i marginalerna – och det är inte obetydligt. 

Själv lutar jag inte åt att lösa det genom metafysik, utan snarare genom att hålla tanken i rörelse. I relation, inte i sanning. Ständigt våga bryta, byta, välja bort. Ständigt redo att införa den epoché som de antika skeptikerna talade om – ett medvetet avstående från att fälla slutgiltiga domar. Men ständigt söka svar.

I boken skiljer han mellan två sätt att tänka: det klassiska, som söker orsak, funktion och struktur, och det romantiska, som söker stämning, skönhet och uttryck. Han ville överbrygga klyftan – men förblev kluven. I det påminner han om en annan tänkare som brottades med en liknande tudelning, fast från ett annat håll.

Friedrich Nietzsche talade om det apolliniska och det dionysiska: det ordnade kontra det upplösta, det måttfulla kontra det berusade. Där Pirsig försökte förena ingenjörens precision med poetens blick, lät Nietzsche dessa krafter kollidera – och ur kollisionen föddes något tredje.

Det är i just detta skapande mellanrum som nästa avstickare måste ta vid.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Retorik

Taggat som

augusti 5, 2025 · 3:27 pm

Del I: De Fria Andarna

I gränslandet mellan språk och verklighet

Den där frågan om vad som verkligen är verkligt har verkligen ställt till det för oss. Vi vill så gärna att det ska vara enkelt och utgår från att det också är det. Vilket gör oss oskyddade och sårbara för de krafter som vet hur slipstenar ska dras. Krafter som i så hög grad kan krångla till det för oss att vi börjar famla i intet.

Vilket är ett ödesdigert spel som försiggår i just denna stund.

Flera bland oss har redan blivit så lamslagna av ovisshet att de inte längre vågar tro på någonting alls – medan andra blivit så vilsna att de är beredda att omfamna första bäste som kommer och lägger ut en rät linjal.

Om du redan nu känner att den här texten inleder tungt, och därför riskerar att bli svårsmält, kan du i varje fall trösta dig med att du inte är ensam. De flesta av oss skyr nämligen själva grundfrågan om vad som är verkligt. Antingen vet man vad som är riktigt och sant – och därmed basta. Eller så blir man så förvirrad av själva frågeställningen att man hellre låter den skynda förbi.

Det ligger helt enkelt i både sanningens och människans natur att den är svår för oss att greppa. 

Därför har också flera rådbråkat frågan om sanningens natur men utan att egentligen ha kommit någon vart – Detta, medan flertalet helt resolut vägrat se att det ens utgör ett problem, eftersom man aldrig tvivlat på att det finns några andra sanningar än den egna. 

Eller hur? 

Sedan är det förstås även så att ingen av oss vill leva i en värld som bara är vår egen föreställning. Där den röda färgen bara är röd för oss, där vår syn på rätt och fel bara gäller för oss själva, och där livets mening reduceras till ett privat projekt utan något hopp om en gemenskap.

Visst är det så?

Vi vill ju vara säkra på att det vi tycker, tänker och tror på också är riktigt och rätt. Vilket, följdriktigt och med nödvändighet, försätter oss i konflikt med dem som ser saker annorlunda.

Det är ju det.

Samtidigt vill vi ju inte heller stå utanför gemenskaper, hellre då vara som andra – eftersträva samma saker, lyssna på samma musik, bo och umgås med dem av vår egen sort. För att just slippa dessa friktioner som annars lätt uppstår. 

För att undkomma den där skrämmande känslan av isolering, kanske vi i stället börjar snegla på varandra. Ja, även titta snett på varandra. Vi ser och följer vad andra gillar eller ogillar – vi härmar andra för att få möjlighet att själv få tillhöra.

Det är också så som vi hittar det gemensamma. Genom spegling. Och gud nåde den som stör den kulturella harmoni vi byggt upp tillsammans med andra.

Men det är också denna mimetiska återspegling som kan skänka ljus åt våra återkommande konflikter – och vår inneboende rädsla för allt som ter sig annorlunda. För det främmande utgör ett ifrågasättande av vår kollektiva rätt, vår verklighetsbild – och därmed vår kollektiva identitet.

Eller som Herakleitos en gång uttryckte det: hundar skäller alltid på dem de inte känner. Och detsamma gäller förstås för oss människor. Vi kanske inte skäller – men vi ryggar gärna tillbaka ett par steg, när vi möter någon från en främmande planet eller när vi läser tvärsäkra påståenden om något vi inte ens orkar tänka på.

Men, vad jag egentligen skulle komma fram till här, är att det trots allt detta ändå dykt upp enstaka figurer genom historien som valt att ifrågasätta – och därmed utmana – våra mest beprövade och gemensamma föreställningar.

Det finns individer som har begett sig utanför det vi kollektivt uppfattar som sant och riktigt. Och då menar jag inte bara de som tycker annorlunda och har andra idéer om hur saker förhåller sig – sådana finns det gott om – utan de som har vågat ställa sig lite vid sidan av själva vår rationalitet. Och därmed öppnat upp dörren tilI en mellanposition. Som stående på en tröskel mellan två världar.

Vilket är en plats, jag i en tidigare text, beskrivit som ett ”ingenmansland, avspärrat med taggtråd, som löpt kors och tvärs genom det västerländska tänkandet – från antiken till vår tid.” Men just därför också utgjort ett gränsland som flera känt sig tvungna att korsa, trots risken för skador och förlust av tillhörighet. Flera av dessa som också fått plikta med sina liv.

Man har ibland kallat vissa av dem för ”filosofer” – men kanske vore ”daredevils” ett mer träffande ord.

Vilka är då dessa ”fria andar”, dessa dumdristiga och våghalsiga?

För att kunna svara på det behöver vi ta en paus från vår egen tid – och blicka bakåt eller nedåt genom historien. Där kan vi, om vi letar, hitta några få som lyckats ta sig bortom de gränser som makten, majoriteten och normaliteten rest.

Självklart går det inte att ringa in alla som tagit sig in i detta ingenmansland – som för många också blivit en återvändsgränd, men vi har vittnesmål från några få som lyckats återvända, och som kunnat berätta om någonting annat.

Och för att understryka och klargöra: det handlar här inte om dem som säger sig ha sett trekantiga roterande månar, skimrande ljusstrålar i mörkret eller mött det eviga i en glittrande pärlemoask. Vi rör oss här inte i det övernaturligas domäner – utan i språkets och förståndets. Något mycket mer existentiellt.

Och det är här Herakleitos – den obskyre från Efesos – bland andra kommer in i bilden. I hans kvarlämnade fragment hör vi tydligt ekon av hans brustna tankar, och av den frustration han kände inför det oförstånd som rådde i hans samtid. En frustration han gav uttryck åt för över 2500 år sedan.

En generation efter Herakleitos kommer så sofisten Protagoras – och kanske var den som mest konsekvent lyfte fram och vårdade vad Platon senare kallade Herakleitos ”hemliga lära”. 

Om Protagoras finns det dock inte mycket att gå på – kanske en handfull uttalanden och några få anekdoter men han har trots sin undanskymda plats ändå lyckats lämna ett ofrånkomligt avtryck i västerländskt tänkande.

Därefter, efter Protagoras, följer sedan en öronbedövande tystnad som varar i över tusen år …
… och först därefter kommer – Montaigne! Michel de Montaigne.

Efter ett årtusende av dogmatisk och kyrklig hegemoni återvänder så de antika rösterna. Tankar från Herakleitos, Protagoras, Demokritos och Platon, Aristoteles vaknar till liv. Det är just i begynnelsen av denna återkomst som då Montaigne kliver fram – inte som en auktoritet, utan som en fri och tvivlande själ som äntligen vågar tänka högt.

Efter Montaigne intensifieras dock inkvisitionen attacker mot allt oliktänkande och det är blott några fåtal namn som överlevt kättarbålen, bland andra en  libertin av Italiensk härkomst som definitivt bör ingå i kretsen av fria andar, nämligen Lucilio Vanini. En ung man som med trotsig stolthet gick i döden för sin tro på människans och tankens frihet – en av de första verkliga humanisterna.

Efter Vainini bör blicken fästas mot den engelske poeten och mystikern William Blake – vars paradoxala yttranden och slagkraftiga sentenser endast finner sina motsvarigheter i de fragmentariska stroferna hos just Herakleitos och i Friedrich Nietzsches mest gnistrande hammarslag.

Och därför – självfallet – Friedrich Nietzsche, som kanske mer än någon annan har kommit att gestalta just detta överskridande som jag talar om här. 

Hos Nietzsche kan man nästan höra hur förnuftet spricker i fogarna. Han ifrågasätter själva grunden för våra värden, vår moral, vår existens – och går därmed längre än vad de flesta av oss skulle orka med. Och priset blev också för högt. Till sist brister även hans förstånd. Så man måste vara varsam om man ska följa honom hela vägen fram.

När vi kommer fram till modern tid – vill jag också fästa blicken på Robert M. Pirsig. Ni vet, han som skrev bestsellern Zen and the Art of Motorcycle Maintanence under 1970-talet. Det är där vi ska börja, för han är kanske den som några av oss fortfarande kan knyta an till.

Vad dessa fria andar har gemensamt är inte lätt att ringa in. Det handlar snarare om en särskild attityd: en önskan att stå i motljus, att tänka i sprickbildningarna, att se världen ur olika vinklar – för att på så sätt göra den skarpare, men aldrig bekväm. Det är därför de också är värda att lyssna till. Inte för att de har funnit sanningen, utan för att de vågade korsa gränser och tänka bortom det som en gång betraktades som absolut.

Så med denna inledning är tanken att nu gå vidare – med en första anhalt i ett filosoferande kring motorcyklar, för att sedan ta oss vidare ned genom en lite annorlunda idéhistoria, mot ett avlägset ursprung, ett grekiskt mått, och den eld som aldrig får slockna.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Humaniora, Relativism

Taggat som

juli 15, 2025 · 3:19 pm

Om det oändliga djupet i oss

Eller: Hur jag promptade mig själv till filosofisk förvirring

Jag har drabbats av ett slags djupsinne. Ett infall, visst — men ett sådant som inte vill släppa taget. För vad betyder det egentligen att vara djup? Eller djupsinnig? Och i förlängningen: vad är det att vara ytlig? Vilka av oss är det som är djupa, och vilka är ytliga?

Det går förstås inte att svara på innan vi vet vad orden betyder. Men just dessa ord verkar ha rätt diffusa konturer – det är sällan helt klart vad vi syftar på när vi kallar någon djup och någon annan ytlig. Det ser närmast ut som om själva orden gjorts lite luddiga med flit, just för att de ska kunna böjas och användas ur olika perspektiv. Jag ska försöka förklara hur jag menar.

Men för att kunna göra det måste själva uppgiften nog först sjunka in. Jag måste tänka på saken. Eller snarare: ge mig själv en prompt, för att se vilka djupsinnigheter jag kan fiska upp ur … ja, det som nu finns där inne – om det nu finns något där nere i djupet.

Att jag använder ordet ”prompt” är ingen slump. Jag har nämligen blivit alltmer uppmärksammad på hur vi – i vissa avseenden – faktiskt liknar en AI-modell, som till exempel ChatGPT eller GROK.

När vi ger dem en uppgift – en fråga, en prompt – så söker de fram det mest relevanta som finns i just deras djup. Och det är därför ChatGPT och GROK kan ge olika svar: de har olika innehåll och olika syften.

De svar vi får från sådana tjänster står alltid i relation till det djup och de preferenser som just det systemet rymmer – man skulle kunna tala om dess språkliga omfång. Och ja, där dök det upp igen: ordet ”djup”. Jag använde det utan att tänka mig för – bara så som jag brukar, vilket kanske i sig var lite… ytligt?

Men för att nu ta reda på vad ett ord betyder måste vi nog framför allt titta på hur det faktiskt används i verkliga livet. Vid sidan av bruket har orden nämligen knappt någon betydelse alls. De existerar inte i sig – de får mening först genom de sätt vi använder och tolkar dem i olika sammanhang.

Jag skrev ju just att det där ”djupet” hade något med ”omfång” att göra. Med det menar jag att ett djup, åtminstone för mig, handlar om hur mycket som ryms inom ett system.

Jag använder här det lite kantiga ordet ”system” både för AI och för vår egen kognitiva förmåga att hämta upp kunskap. Men när det gäller människor kanske vi hellre borde tala om medvetanden, erfarenhetslager – eller något ännu bättre, om vi hittar något sådant.

Med det sagt återgår jag till där allt började. 

Vad kan jag egentligen vaska fram ur mitt eget systems omfång – ur mitt inre djup, om du så vill – om just detta: vad vi menar när vi säger att vissa människor är djupa, och andra ytliga? Det var ju ändå där vi var, innan jag sköt upp svaret och i stället svävade ut i AI-jämförelserna.

Och … min första reflektion var att vi nog menar olika saker. 

Vad som uppfattas som djupt eller ytligt av oss beror både på vem som gör tolkningen och i vilket sammanhang orden används. Vi ser det olika, och vi använder orden på olika sätt.

Vissa av oss uppfattar kanske en människa som djup om denne är insatt i något intellektuellt komplext, kunnig inom ett specifikt område. Däremot talar vi sällan om djup i förhållande till någons hantverkskunskaper – trots att även sådana kan vara djupt förankrade och fördjupade.

Jag har också hört påstås att män oftare än kvinnor tenderar att försjunka djupt i vissa intressen. Då syftar man nog på att män i högre grad kan nörda ner sig – lära sig allt om en viss musikstil, en artist, eller kanske de specifika ackord denne använder – medan kvinnor, sägs det, snarare gillar att ge sig hän och dansa till själva musiken. Jag tar dock inget ansvar för hur sant det där är.

Samtidigt bör det påpekas att jag också hört ”djup” beskrivas på ett annat sätt – som förmågan att ta sig under ytan på sådant som kvantitet, mått och vikt, och i stället sjunka ner i våra inre världar. Här sägs det ofta vara kvinnor som rör sig i det vi brukar kalla djupa samtal: samtal om passioner, sorg och längtan. Det är en annan syn på vad djup kan vara – och kanske något som vissa av oss bär inom oss. Inte heller här tar jag ansvar för generaliseringarna. Jag redovisar bara.

För att förstå lite mer om vad vi egentligen menar, kan vi också färdas i sidled genom tid och rum – och se hur djup har uppfattats i andra tider och på andra platser.

Friedrich Nietzsche har en tanke om detta i Så talade Zarathustra, där han låter Zarathustra säga något i stil med: ”De grumlar sina vatten för att det ska verka djupt.” Det han menar är att vissa använder ett kryptiskt fikonspråk för att ge intryck av att veta vad de talar om – men i själva verket bara döljer sin tomhet, i hopp om att uppfattas som djupa.

Den gamle Herakleitos var nog ute efter något liknande när han sa: ”Att veta mycket är inte samma sak som att förstå något.” Med andra ord: att ha tillgång till en mängd information – att kunna rabbla ”telefonboken”, som man sa förr – har inte nödvändigtvis något med verklig kunskap eller visdom att göra.

För Herakleitos handlade kunskap snarare om förmågan att dra paralleller, koppla ihop insikter och syntetisera kunskaper. Samtidigt kallades han ”den dunkle” eller ”den obskyre”, och Sokrates lär ha sagt att det krävdes en dykare från Delos för att hämta upp något av värde ur hans djup.

Denne Sokrates ja, han ansåg ju att hans eget djup låg i insikten att han ingenting visste. En minimalistisk idé som också återkommer i österländskt tänkande – i Tao te Ching, och kanske allra tydligast inom zenbuddhismen, där djupet snarare ligger i det som inte sägs och inte kan sägas. En liknande uppfattning om djup återfinner vi också i den populära bilden av Ludwig Wittgenstein.

Jag märker nu att min undersökning kanske börjar bli lite väl långdragen – eller djuplodande, om man så vill – utan att egentligen leda någonstans. Men trots det har vissa ledtrådar ändå kommit upp till ytan.

En av ledtrådarna är att vi ofta tycks föreställa oss djup som något som kräver inlärning eller förståelse – för att överhuvudtaget kunna uppfattas som djupt.

Men också att det vi kallar djupt ibland handlar om något som berör oss känslomässigt – alltså något som griper tag i oss, på djupet.

Sedan finns det också de som hyser en förhoppning om att hitta sitt sanna jag djupt därinne – att det i det själsliga djupet ska finnas en kärna av absolut och robust verklighet. Något oföränderligt, evigt. Nästan gudalikt.

Men om vi nu börjar dekonstruera det där djupet, är det mest troliga kanske att det ytterst handlar om makt – om vem som skapat sig tolkningsföreträde och, så att säga, äger orden. Och då är det kanske inte djupet som säger något om oss – utan snarare vi som säger något om djupet.

Nu tror jag helt enkelt inte att jag kan komma djupare än så i det här ämnet. Så jag överlåter åt dig att avgöra om mitt system — min själ — var tillräckligt djupt för att få upp något av värde. Ta hand om dig och tveka aldrig att undersöka även dina mest djupsinniga tankar.

Lämna en kommentar

Under AI, Filosofi, Humor