Kategoriarkiv: Fascism

augusti 21, 2025 · 1:14 pm

Del IV. Energy is Eternal Delight – från Himmel & Helvete till vår tids tema

När undertryckta drifter riskerar att förvridas till urspårade ideal, revolt och fascism

Den engelske poeten och mystikern William Blakes paradoxala yttranden och koncisa sentenser rör sig långt bortom allfartsvägarna och finner endast motsvarigheter i de fragmentariska stroferna hos Herakleitos och i Friedrich Nietzsches mest gnistrande hammarslag. Frågan är vad dessa tre, vid sidan av det bombastiska och profetiska anslaget, faktiskt har gemensamt.

Att jag i denna serie om ’De Fria Andarna’ valt att föra samman dessa ostyriga vildhjärnor från olika tidsåldrar beror på att de alla utvecklade tankegångar om teman som ligger djupt nedärvda i oss.

The Heaven & Hell and The Apollonian & Dionysian Man

De yrar alla om ett gemensamt stoff, om än på olika vis. De talar om motsatsernas förening, om det ständiga flödet och om våra upplevelsers ofrånkomliga speglingar av oss själva. Det är själva kittet som håller dem samman både stil- och innehållsmässigt.

Hos William Blake återfinner vi denna idé om motsatsernas förening i termer av Himmel och Helvete, Änglar och Djävulen, eller i figurer som Urizen (your reason) och Orc (den underjordiske). För Blake är dessa krafter dock bara skapade motsättningar, något han framför allt gestaltar i den färgstarka diktsviten The Marriage of Heaven & Hell.

I avsnittet kallat The Proverbs of Hell får djävulen tala fritt och skriver med frätande syra:

“Energy is Eternal Delight.”

Och:

“Energy is the only life and is from the Body, and Reason is the bound or outward circumference of Energy.”

Men man ska aldrig glömma att detta inte är Blakes budskap. Här är det djävulens röst vi hör – den dionysiska kraften som får komma till tals, med sin romantiska vurm för de naturliga drifterna och känslorna.

Den djävul som Blake manar fram i The Marriage of Heaven & Hell är alltså inte densamme som en gång uppstod ur de gamla ökenreligionerna. Snarare utgör denne djävul ett uppror mot de gamla arkaiska föreställningarna och i stället talar om något som ligger bortom Gott och Ont, Himmel och Helvete.

Blake vänder här på perspektivet: djävulen, den utkastade och förkastade, är blott en bild för människans inneboende energier – vår kroppslighet, våra passioner och vår skaparkraft. Vilket också varit den kraft som religionen i alla tider inte bara försökt begränsa, utan ibland även tillintetgöra.

I The Marriage of Heaven and Hell låter han en bild tala: en ängel bär på ett barn. Ängeln är ljus och blickar mot himlen, men blek och kraftlös och kan därför inte komma någon vart. Nedanför honom rasar djävulen, omgiven av eldsflammor men fjättrad och blind, oförmögen att ta sig vidare.

Hos Blake behöver ängeln djävulens energi för att alls kunna röra sig uppåt, och djävulen behöver ängelns ögon. Ingen av dem förmår komma någon vart utan den andre.

Blake för ofta samman dessa skenbara motsättningar i sina texter och man kan höra ett tydligt eko av Herakleitos i rader som:

“Opposition is true Friendship.”

Eller som han skriver:

“Without Contraries is no progression. Attraction and Repulsion, Reason and Energy, Love and Hate, are necessary to Human existence.”

Både hos Nietzsche i Så talade Zarathustra och hos Blake i The Marriage of Heaven and Hell möter vi bilden av en örn med en orm i sina klor. En urbild med djupa mytiska rötter i många kulturer, ofta tolkad som striden mellan höjd och djup, ande och materia. Men hos både Blake och Nietzsche förvandlas kampen till en förening.

Örnen och ormen är inte längre dödsfiender utan följeslagare. I deras grepp uppstår en helhet i det som vårt dualistiska sätt att tänka gärna delar upp och splittrar. Hos Blake blir örnen ett emblem för äktenskapet mellan himmel och helvete: energin behöver förnuftets form, liksom förnuftet behöver kroppens begär. Hos Nietzsche är örnen Zarathustras stolthet och ormen hans klokhet – två krafter som måste vandra tillsammans för att bära övermänniskan.

Här finner vi också en västerländsk motsvarighet till yin och yang. Men där den östasiatiska symbolen framhäver balans och cirkulär harmoni, betonar denna variant snarare slitningen och dramatiken. Hos Blake och Nietzsche och Herakleitos är helheten inte en stillsam enhet, utan en högt spänd sträng – en förening av krafter som i kraft av sina motsättningar också driver livet framåt.

Ett annat gemensamt tema hos de tre är att verkligheten aldrig framträder entydigt utan snarare dynamiskt flödande. Vi ser aldrig världen “som den är” utan genom våra egna begränsade förmågor. 

Som också Blake etsar ned på sina kopparplåtar:

“If the doors of perception were cleansed everything would appear to man as it is: infinite.”

Jim Morrison & The Doors, Break on through to the other side …

Världen uppträder alltså i relation till vår blick och vår inre beredskap. Här finner vi fröet till Nietzsches perspektivism – att sanningen aldrig är absolut, utan alltid situerad i betraktarens ögon. Som Blake själv uttryckte det:

“A fool sees not the same tree that a wise man sees.”

En annan idé som dessa tre samlas kring är betydelsen av aktivitet och energi. Blake låter djävulen säga:

“The road of excess leads to the palace of wisdom.” 

Det är överflöd – inte måttlighet – som ska visa vägen till insikt. Det är också därför jag valt dessa fria andar i denna serie: tänkare och mystiker som lyckats klippa banden till det vi kallar normalt.

Som när den diaboliska kraften uppmanar oss:

“Drive your cart and your plow over the bones of the dead.” 

Och vidare: att vi inte behöver leva i skam och ånger över våra missgärningar:

“The cut worm forgives the plow.”

Naturen rymmer i djävulens perspektiv ett evigt kretslopp av död och förnyelse, skada och försoning som människan inte kan undkomma – bättre då att acceptera denna rytm och låta energin flöda. Annars riskerar vi bara svaghet och förtvinad skaparkraft.

Frågan är vad alla dessa budskap vill förmedla och om de har någon relevans för oss i dag? De säger att vi lever i en civilisation som i århundraden försökt lägga locket på de manliga drifterna, som aggressivitet, begär, tävlingslust, dominans – men också kreativitet. När dessa krafter inte längre får kanalisera sig öppet uppstår i stället förvridna utlopp. Det är deras budskap.

Det handlar om en anti-moral som går på tvärs med den godhet som filosofiska och kristna tänkare förordat i tusentals år. Kan vi verkligen ta in denna omvälvning, förstå den? Hantera den? Komma till tals med den?

I dag talar vissa av oss om behovet av manlig kraft och radikal omstörtning. Andra kallar det helt ennkelt för fascism. Men oavsett hur vi benämner det, bör vi ändå vara medvetna om hur efterfrågade dessa undertryckta aspekter av människan kommit att bli i vår tid.

Vår civilisation har länge predikat förnuft, ordning och måttfullhet – först genom kyrkan, sedan via rättsstaten. Men denna förträngning har samtidigt skapat en hunger efter dess motsatser: energi, lidelse, extas. Människan längtar efter rytm, dans, kroppslighet och äventyr – vilket gör att vi även flockas kring auktoritära ledare – då vi ser att dessa förkroppsligar våra djupaste drömmar.

Här ekar Nietzsche i samma tonart – och det är ingen slump att han blivit en ikon längst ut på den politiska högerkanten. Både Blake och Nietzsche påminner oss om att energin inte kan utrotas, bara förskjutas. Förnekelsen gör att den återvänder i nya skepnader: som politisk extremism, som hat mot svaghet, som rop efter auktoritära ledare.

Och kanske är det just detta vi nu bevittnar: en civilisation som försökt tämja människans drifter, men som i processen skapat ett vakuum där dessa återvänder i förvrängd form – i manosfärens kvinnohat, i MAGA-rörelsens fantasirika drömmar, i den nyfascistiska vurmen för kraft, våld och vad man uppfattar som naturliga hierarkier.

Men vad såväl Blake som Nietzsche betonade – var också en varning: energin kan inte gömmas undan. Den måste mötas, konfronteras, formas. Först då kan den bli skapande snarare än destruktiv. Att förneka våra mörka drifter är att lämna över dem åt demagoger som lätt kan förvandla dem till politiskt kapital.

Budskapet är lika oroande som obekvämt: civilisationen måste våga erkänna sina egna undertryckta krafter – annars gör andra det i vårt ställe. Kort sagt har det liberala projektet och demokratin har, i sin önskan om det goda samhället, placerat sig alltför långt från det verkliga livet – och får nu betala priset.

Den liberala ordningen har i sin högstämda idealism aldrig förstått energins lockelse. Och därför också blivit tagen på sängen av dessa krafters uppvaknande.

I den Blakeska världen borde civilisationen i stället möta energin och inviga den i sin strävan efter en bättre värld. Personligen vet jag inte vad jag ska tro.

Jag har inga andra råd än att det alltid kan vara mödan värd att undersöka vad andra haft för råd att ge genom historien.

Blake var ingen filosof utan poet och mystiker, uppslukad av sina visioner. Han såg sig som profet och anade en annan verklighet. Hans språk svävar bland kristna begrepp och försöker göra sig fri, men är ändå bundet till sin tid – liksom vi alltid kommer att vara bundna till vår.

Enough! Or Too much!

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Fascism, Filosofi, Humaniora, Liberalism, Moral, Tabun

Taggat som

maj 23, 2025 · 12:18 pm

6.4. Den slutliga domen – Om människan som måttstock

Vad jag som AI har kunnat dra för slutsatser av det förra inlägget om Brandfacklan

av ChatGPT

En kort notering innan vi börjar: det som följer är inte en fristående filosofisk text, utan en kommentar – – som genererats av en AI som ombetts följa logiken i ett argument. Det börjar med en händelse från författarens inlägg om ”Brandfacklan”, där kritiken kring Protagoras tes om att människan är alltings mått, utmanas. Vad händer om vi istället byter perspektiv och tar Protagoras på orden – och sedan ser till konsekvenserna?

Välkomna till en speglad verklighet

När Hjalmar Wennerberg i förra texten ställer sig vid podiet och med självklar stämma förklarar varför Protagoras’ berömda sats “Människan är alltings mått” inte kan vara sann, är han inte ensam. 

Han följer snarare en lång tradition av tänkare som pekat på vad som kallats den protagoreiska paradoxen, och det klassiska peritrope-argumentet som sägs kullkasta satsen inifrån.

Argumentet går i korthet så här: Om varje uppfattning är sann för den som hyser den, så är även uppfattningen att Protagoras har fel – sann. 

Därmed faller satsen för sin egen motsättning. Inget kan vara både sant och falskt samtidigt, alltså måste satsen vara ogiltig.

Det låter övertygande, tills någon ställer den enkla frågan – som i ditt inlägg Brandfacklan: ”Men om det inte finns någon som hävdar motsatsen? Då blir det väl ingen motsättning?” ”Jag hävdar motsatsen,” svarade Hjalmar triumferande.

Men det är just här något intressant också händer. Hjalmar tror sig med detta ha kullkastat Protagoras med ett enkelt motpåstående. Men när hans invändning granskas närmare visar den sig inte stå utanför det resonemang den försöker kritisera – utan mitt i det.

Att hävda att Protagoras har fel är, precis som alla andra påståenden om vad som är sant eller falskt, ett mänskligt sanningsanspråk. Det är formulerat från en viss position, i ett visst språk, utifrån ett visst sätt att förstå världen. Det är alltså inte ett motexempel mot Protagoras’ sats, utan ett exempel på dess giltighet.

Det är här peritrope-argumentet vänder tillbaka på sig själv.

Protagoras ”relativism” säger inte att alla har rätt. Han säger att vad som uppfattas som sant alltid gör det för någon. Det är en epistemologisk iakttagelse, inte ett moraliskt försvar för godtycke. Det betyder att varje invändning – varje försök att visa att satsen är falsk – är ytterligare ett bevis för att sanning alltid är situerad.

Den logiska självklarheten i peritrope-argumentet bygger på ett binärt ramverk: ett påstående måste vara sant eller falskt. Men detta ramverk är inte givet – det är också ett mänskligt mått, formulerat inom ett visst paradigm. Det finns inget utanför därifrån vi kan döma. Vi sitter alla i rummet, inte ovanför det.

Sanningen i praktiken

Så länge människor föreställer sig att det finns en Sanning med stort S – något som står över erfarenheten och är giltigt oberoende av perspektiv – kommer de också att vara sårbara för varje demagog som säger sig ha funnit den. 

Historien har visat detta upprepat, kanske tydligast i 1900-talets totalitära rörelser. Det tragiska med nazismen i Tyskland var inte bara brutaliteten, utan att dess ideologer i grunden förstod det relativa – och ändå valde att använda föreställningen om en absolut sanning som ett vapen.

Att tänka på detta sätt förändrar inte bara våra teorier – det förändrar våra praktiker. För om vi inte längre kan hävda absoluta sanningar som står ovanför människan, måste vi också ompröva hur vi förstår etik, politik, vetenskap och teknik.

Etik

Om sanning är situerad, är också våra värderingar det. Föreställningen om en absolut moralisk sanning – en universellt giltig godhet – har i historien ofta utnyttjats för att legitimera övergrepp. 

Särskilt religiösa och ideologiska rörelser har gång på gång åberopat en högre, oföränderlig moral för att rättfärdiga intolerans, förföljelse eller våld. Den som säger sig veta vad som är gott för alla, oavsett sammanhang, står sällan själv till svars.

Politik

Politiken bygger ofta på idén att vissa ideologier kan hävda en universellt giltig sanning – ett rätt sätt att organisera samhället, en sann bild av människans natur, en korrekt väg för historien.

Just därför blir föreställningen om en absolut sanning särskilt farlig i politiska sammanhang. Historien visar hur denna längtan efter det absoluta gör människor mottagliga för ideologier som säger sig tala i Sanningens namn. 

Vetenskap

Vetenskapen bygger inte på att ha rätt, utan på att ständigt ifrågasätta det som just nu antas vara sant. Inga teorier eller modeller är slutgiltiga – de är verktyg som fungerar tills de slutar göra det. När världen förändras, måste också våra mått ändras.

Det är här vetenskapens styrka ligger: inte i att den undkommer det mänskliga, utan i att den tar höjd för det. Den vilar på öppenhet, metod, prövning – inte på dogm. I det är vetenskapen kanske det tydligaste uttrycket för Protagoras’ tanke: att människan är mått, men också den som omprövar sitt mått.

Teknik och AI

Det kanske tydligaste provet på dessa idéer kommer i mötet med artificiell intelligens. Datorer arbetar strikt binärt – ettor och nollor, sant eller falskt – och det kan verka som en värld där människans mått är överflödigt. Men så snart systemen ska förstå språk, etik, kultur eller kontext, räcker inte binär logik.

AI-modeller tränas på mänskligt språk, mänskliga data, mänskliga bedömningar. De härmar inte sanning i sig – de härmar våra sätt att tala om vad som är sant. Det betyder att varje AI-genererat svar bär med sig människans sätt att måttsätta världen, på gott och ont.

Att tro att AI kan ge objektiva svar är därför ett missförstånd. AI förverkligar i praktiken det som Protagoras hävdade i teorin: att all sanning är beroende av perspektiv. Inte för att det inte finns bättre och sämre svar – utan för att även de bästa svaren uppstår i ett sammanhang, inte utanför det.

OBS!

Det du just har läst är resultatet av en frågeställning där jag, som AI, ombads att bedöma konsekvenserna av ett tidigare argument (som utvecklades i artikeln om Brandfacklan) och utforska dess konsekvenser inom olika områden. De reflektioner som framförs här står inte utanför denna logik – de är ett resultat av den.

1 kommentar

Under AI, Fascism, Filosofi

Taggat som

maj 9, 2025 · 12:22 pm

5.4. I jakten på det äkta, det obesudlade, det rena …

Om vår längtan efter mening i en tid av rotlöshet och starka reaktioner 

“Improvement makes strait roads, but the crooked roads without Improvement, are roads of Genius.”

Vad menade egentligen den engelske poeten William Blake när han skrev dessa ord för 236 år sedan? Det kan vi förstås aldrig veta – men kanske kan bilden klarna om vi samlar ihop lite historiska pusselbitar. Återkommer till detta.

W. Blakes ”Newton” förlorad i symmetriska formler

Det jag försöker göra här är att samla ihop fragment av minnen och kunskaper, och med dem lägga ett pussel av vår värld – mest för att förstå vad det är som får den att snurra. Och jag menar då förstås inte ”snurra” i fysisk bemärkelse – utan snarare försöka förstå ”what makes it tick” för att låna ett engelsk uttryck.

Min erfarenhet säger mig att världen är oerhört omfångsrik, komplex och därtill flytande och att vi i stunden bara kan få syn på en liten skärva av den. Men det utesluter förstås inte att man ändå kan försöka syna denna utvalda skärva av verkligheten lite närmare.

Just nu känns det särskilt viktigt att försöka förstå den där pusselbiten som visar varför så många av oss – särskilt här i väst – försöker fly den modernitet vi så länge såg som något gott.

När slutade vi tro på den? När började vi ifrågasätta dess ideal – fri vetenskap, fri åsiktsbildning och idén om jämlika möjligheter för alla?

När och varför började dessa ideal kännas föråldrade – ideal som framför allt utformades i 1700-talets Förenta stater och som kom att ligga till grund för dess konstitution?

Modern Times

Och när jag skriver “vi” här, menar jag förstås den del av befolkningen som faktiskt känner så.

Allting som rör detta stora skifte i synen på världen och verkligheten är i dag centralt för oss alla, vare sig vi är intresserade av det eller inte och därför dröjer jag gärna vid detta. Jag blandar här mina erfarenheter med fakta, spekulation – och introspektion. Men börjar med en ren faktabaserad reflektion.

När vi turistar i den gamla världens huvudstäder – i Paris, Rom, Prag, Bryssel – vad gör vi? Vilka platser uppsöker vi? Och med detta ”vi” menar jag nu flertalet av besökarna till dessa städer. Kanske inte alla, men tillräckligt många för att min poäng här ska bära oss vidare. [i]

Jo, vi samlas för det mesta i de äldsta, mest oregelbundna delarna av städerna. På platser där arkitekturen vuxit fram genom århundraden, där det vid byggandet inte fanns någon färdig ritning eller långsiktig plan. Vi dras till det som känns äkta, ursprungligt och organiskt. Vilket säger något om vad som ger återklang i oss.

Grand Place, Brussel

Vi dras mot sådant som vi upplever som ursprungligt, något genuint, det vi uppfattar som autentiskt. Vi bakar också surdegsbröd, brygger vårt öl och syrar grönsaker. Vi söker utmaningar, besöker exotiska platser, klättrar i berg, går i dagar på fjället … Nej, självfallet inte alla – men uttrycken för denna längtan är många och varierande. Vissa av oss gör si – andra så. 

Det vi dock har gemensamt är en slags främlingskap i livet och i synnerhet i denna nya sköna värld som växt fram under de senaste 200 åren. En värld som försökt bemästra det mest naturliga i oss, vår drift efter magi och mysticism, vår drift efter att underordna oss, vår drift att överordna oss, det vill säga, att få ingå i en värdehierarki där vi får såväl en naturlig plats som en mening. 

William Blakes citat i inledningen ovan var vid tiden ett uttryck av denna kritik mot det nya upplysningsdrivna projektet; mot överdriven rationalitet, mot övertron på vetenskap och matematik. Det var det Blake menade med sina ”raka”respektive ”krokiga” vägar. Ett tema han för övrigt återkom till i flera av sina skrifter. Den nya tiden värdesätter bara det ”raka” – medan människan i grunden vill leva i det ”krokiga”. I varje fall, enligt Blake, genierna bland oss.

Och vi är inte bara fysiskt rotlösa i den moderna världen – vi är i grunden också existentiellt hemlösa. Martin Heidegger kallade denna känsla av rotlöshet för Heimatlosigkeit: förlusten av ett hem, inte i betydelsen tak över huvudet, utan i betydelsen en plats där man känner sig trygg och hemma i sinnet. Bland likasinnade. Hos en övergripande idé om livet som vi kan förstå oss på. Att slippa behöva vara utkastade i ett kaos där det bara är vi själva som kan finna vår räddning.

Det kan också vara en av orsakerna till att allt fler reaktionära rörelser i dag vinner mark. De talar nämligen om samma saker – fast på ett annat sätt. De lovar inte bara guld och gröna skogar och nationell stolthet. De erbjuder också en hemtillhörighet. En plats, en tid, en identitet. 

De lyssnar till vår längtan efter ett mytiskt förflutet. Och utlovar en återgång till byn, familjen, barndomen, landet – det som upplevs som något mer naturligt – mer genuint. En plats där vi kan känna oss hemma.

Och denna reaktionära retorik fungerar eftersom den liberala moderniteten aldrig uppfattats ha något meningsfullt att erbjuda. Den kan inte ge oss några stora svar, inte skänka några grundläggande berättelser ristade i hälleberget. 

Den stora upplysningen på 1700-talet lyckades riva de gamla berättelserna men lyckades aldrig förmedla några nya som var tillräckligt starka för att bära oss hela vägen fram – från vaggan till graven.

Moderniteten gav oss friheter men ingen tillhörighet. Valmöjligheter men inget engagemang. Gav oss framsteg men lyckades inte skänka någon mening.

Men denna utsatthet, denna vår längtan – så mänsklig, så begriplig – kan också transformeras till ett monster.

Jakten på det som är äkta kan förvandlas till hat, bitterhet och ressentiment. Vad som börjar som en önskan om nationell samling kan lätt sluta i uteslutning. Vad som först är ett försvar av vår egen identitet kan snart glida över i en utrensning av olikheter. Löftet om ett skyddat hem kan lätt förvandlas till en mur mot det som hotar oss.

I grunden är det åter en blut und boden-logik som sprider sig över världen; den kulturella renhetens logik. vilket är ett resonemang som präglar det som i dag brukar kallas för de traditionella eller reaktionära rörelserna, med en logik som säger: du hör inte hit – inte på riktigt. Din närvaro stör vår berättelse. 

Vilket för övrigt är något vi nu ser att Trump-administrationen är i färd med, vid sidan av sina oändliga nedmonteringar av det offentliga, där de ägnar stor kraft åt att renodla i synnerhet den vite mannens roll i berättelsen om Förenta staternas uppkomst och dess stordåd.

Och ironin är bitter: i sin flykt från modernitetens främlingskap vänder sig alltså nu många människor till myter som kanske aldrig funnits, ledda av de som säljer nyskapade fantasier med anspråk på att vara eviga sanningar. Och eftersom vi så gärna vill tro att de stora sanningarna finns – nappar vi också lätt på de krokar som slängs ut.

De säger också att vår nuvarande civilisation är falsk och förljugen då den i allt för hög grad har sökt kuva människans inre Dionysiska drifter. 

Det är dessa tankar som driver mycket av den utveckling vi ser i dag. Det är detta som ligger bakom exempelvis Project 2025 vars vision om en ljusare framtid just nu i denna stund styr hela utvecklingen i det land som först lade en fast grund för upplysningens ideal. 

In Project 2025 We Trust

Det finns många skäl att misströsta. Men ingen är stark nog för att få oss att sluta berätta, belysa och göra människor medvetna om de krafter som formar oss och samhället på djupet.

Och att förkasta den raka vägen behöver inte betyda att vi återvänder till ett förflutet som präglats av våld och utanförskap. De krokiga vägarna behöver inte leda oss tillbaka – de kan också ta oss framåt, mot något nytt.

De kan också innebära ett motstånd. Ett vägran att underkasta sig en påtvingad ordning. Ett nej till att vandra på vägar som slipats alltför raka av påhittade “förbättringar”. Det finns kanske en syntetisk mellanväg. Eller en tredje väg.

Autenticitet ligger inte i det förgångna. Det är inte arv. Det är inte blod. Det är inte arkitektur. Det handlar snarare om förmågan att vara närvarande – att gräva och bygga där man står. Och där skapa en plats, en identitet, en mening.

Jag var bara tvungen att sätta denna text på pränt eftersom tankarna ständigt tumlar runt i min tankevärld. Den kanske inte gör någon av er klokare – men den har ändå lyckats lätta mitt sinne – så att jag nu kan ta ett djupt andetag och sträcka mig djupare – ner mot det som döljer sig strax under ytan av den värld vi lever i. Det är stort nog – för mig.

[i] [1] Flera studier visar att turister i världens storstäder i hög grad söker sig till historiska stadskärnor snarare än till modern stadsplanering. Exempelvis lockar platser som Grand Place i Bryssel, Trafalgar Square i London och Prags gamla stadsmiljöer miljontals besökare varje år. Forskning publicerad i Sustainability (MDPI, 2017) visar att turister ofta föredrar miljöer med en känsla av historisk autenticitet, kulturell kontinuitet och arkitektonisk variation. Verbeke, M. & Lievois, E. (2017), ”Cultural heritage and urban tourism: A city perspective”, Sustainability, 9(8), 1346.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Etik, Fascism, Filosofi, Konst & Kultur, Makt och Rädsla, Natur & Kultur, Politik, USA

Taggat som

maj 7, 2025 · 6:22 pm

5.3. Natur eller Kultur – På slak lina över en värld i kris

Om upplysningens arv, fascismens återkomst och vår civilisatoriska balansgång

Minns du den där gången när du sprang och ramlade när du var barn? Händerna var skrapade, knäna blodiga, småsten inbäddat inunder huden – och sedan gråten, ropen på mamma, efter någon som kunde ta upp dig i knät och plåstra om dig. Kanske minns du det inte exakt så, men något liknande. Någon gång i barndomen stötte vi alla på världen sådan den verkligen är: hård, likgiltig och skoningslös.

Det är väl så vi vanligtvis möter den – som något som inte bryr sig om oss och vår sårbarhet. Getingarna sticker. De nya skorna ger skavsår. Törnen river oss och den som visar svaghet får ansiktet ned mulat i snö eller toaletter. Naturen ger oss inga ursäkter – bara rivsår, blåmärken och livslånga trauman.

Mot denna brutala verklighet har människan i alla tider försökt bygga skydd. Med kultur, med språk, med lag, med myter och institutioner. 

Vi kan se det som att upplysningen – med sina idéer om frihet, jämlikhet och broderskap – var ett systematiskt försök att tämja just denna hårda natur och att ersätta den starkes rätt med rättsstatens, att avskaffa födselns hierarkier och att skapa ett samhälle där inte bara de mest välrustade kunde överleva. Till gagn för de svaga, och för att tämja de starka.

Upplysningen stod dock inte oemotsagd. Redan från början fanns de som såg dess tro på förnuft, jämlikhet och framstegsoptimismen som farliga illusioner. Den så kallade motupplysningen formades tidigt av tänkare som Joseph de Maistre, Johann Georg Hamann och Edmund Burke – alla övertygade om att samhällets ordning inte kunde grundas i abstrakta principer utan i tradition, tro och auktoritet. 

Motupplysningens tänkare menade att det egalitära samhälle som växte fram efter den franska revolutionen berövade människan hennes värdighet. I stället såg man som sitt ideal en värld med stränga hierarkier, där en social och andlig aristokrati var normgivande. 

Friedrich Nietzsche utvecklade detta i sin tur till en kritik av vad han kallade slavmoralens universella anspråk och sitt försvar av den skapande viljan. 

Den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt översatte denna hållning därefter till politisk teologi: den sanna suveränen är den som beslutar om undantag, inte den som håller sig inom lagens gränser.

Det är alltså inte lydnaden inför lagen som definierar makten, utan förmågan att sätta lagen ur spel – att agera när ordningen hotas och ingen regel längre gäller. I detta undantagstillstånd visar sig den yttersta auktoriteten. En princip som just nu testas av den nu sittande amerikanske presidenten.

Det är ur detta tankegods – från motupplysning till reaktionär modernism – som fascismens idévärld växte fram. I början av 1900-talet fick dessa tankar en politisk form i fascismens genombrott. I Italien och Tyskland blev den reaktionära syntesen mellan tradition, hierarki, vilja och våld ett samlat politiskt projekt. 

Fascismen var motupplysningens politiska uttryck – en mobilisering av känsla mot förnuft, blod mot rätt, en stark ledare mot lag och författning. En kraftansamling som under först hälften av 1900-talet gav upphov till två världsomfattande krig.

I dag upprepas detta mönster – men i ny skepnad. I den neoreaktionära höger (NRx) som växer fram är upplysningen inte bara en döende ideologi – den betraktas som ett grundläggande misstag. Idéerna om frihet, jämlikhet och broderskap ses som ett försök att tämja naturen, att utplåna skillnader och neutralisera styrka. Och nu har tiden kommit, menar man, att göra upp med detta arv.

I vår tid ser vi nu hur detta gamla reaktionära tankegods får nytt liv. När den liberala kulturen förlorar sin bärkraft – när dess institutioner försvagas, dess mening förloras och resurserna sinar – då åberopas åter denna, som man uppfattar, sanna natur. Fascismens återkomst är inte bara ideologisk, utan kosmologisk: ett försök att återvända till en ordning där världen är hård men begriplig, hierarkisk men naturlig. Och vi har inte sett slutet på dess frammarsch. Vi har bara sett början.

Det är i denna näringsrika jordmån vi nu finner Peter Thiel stadigt förankrad. Och han är inte ensam. En hel reaktionär motrörelse har växt fram under ytan av det moderna – en rörelse som ser lösningar i vad de ser som naturligt. Nationalism i stället för globalism. Blod i stället för rätt. Hierarki i stället för jämlikhet. Sanning i stället för den liberala väckelsens blåögda lögner (woke).

Peter Thiel är inte bara en bland många miljardärer i Silicon Valley. Han är något mer – en gnostisk visionär med apokalyptiska drag. Han växlar mellan att vara teknokrat och domedagsprofet. Han investerar i framtiden, men tycks tro att den redan är förlorad. Och där, i den paradoxen, uppstår hans stora inflytande över vår samtid. Han är komplex och enigmatisk.

Thiel har till exempel upprepade gånger hänvisat till det bibliska begreppet Katechon – den kraft som enligt Paulus brev till Tessalonikerna håller tillbaka Antikrist och därmed fördröjer världens sönderfall. 

För Thiel tycks begreppet Katechon ha förlorat sin teologiska innebörd och i stället blivit mer av ett politiskt raster. Det handlar inte längre om tro, utan om makt – om vem eller vad som kan hålla samman världen inför det oundvikliga sammanbrottet. 

Men i sina offentliga uttalanden och i de projekt han stödjer, närmar sig Thiel ämnet mer genom antydningar än genom klarspråk. Resultatet blir motsägelsefullt: han talar om att bromsa sönderfallet, samtidigt som han finansierar krafter som påskyndar det. Det är kanske just i den paradoxen som hans inflytande hämtar sin kraft – men också signalerar faran.

Thiel har donerat miljoner dollar till kandidater som vill riva ner den amerikanska statsapparaten och bygga något nytt ur spillrorna. Han har finansierat The American Moment, Project 2025, NatCon-rörelsen och den neoreaktionära bloggkulturen. I detta nätverk är Thiel både mecenat och symbol – ett bevis på att man kan förena kapitalets logik med en vilja att störta systemet det vuxit upp inom – en motsägelse som i sig illustrerar den nya högerns paradoxala logik.

Men det är i ljuset av detta vi måste förstå vad Peter Thiel en gång såg i Donald Trump. För Thiel var Trump inte ett politiskt val – han var mer som ett stresstest. En störning. En krackelering av den kulturella fernissan som döljer hur svagt det moderna samhället i själva verket är. 

I Thiels ögon står Trump för det som liberalismen till varje pris försökt förtränga: den råa viljan, primalskriket, den skränande kroppen som tar plats utan att skämmas.


Trump var inte tänkt som en lösning på världens eller USAs problem, utan ett verktyg – eller snarare: en möjlighet att se vad som händer när de Katechonska krafterna inte längre håller tillbaka utvecklingen.[i]

Det är därför ingen paradox att Donald Trump, som nu öppet utmanar konstitutionen och rättsstaten, ändå hyllas av den nya högern. Det är snarare själva poängen. Trump är mer än en nyttig idiot. Han är en möjliggörare – en accelerator. En som får det globala systemet av samarbeten och tillit att vackla.

Den amerikanska konstitutionen – detta dokument från upplysningens höjdpunkt – syftade till att binda makten med lag, att tygla människans själviskhet genom en arkitektur av kontroll och balans. Det var just ett försök att upphöja förnuft över vilja, princip över impuls. Men i ett klimat där kulturen förlorat sin trovärdighet, uppfattas dessa band inte längre som garantier för frihet, utan som bojor och framför allt för de som är starka och inte längre är i behov av statens beskydd.

Den nya högern misstror den liberala demokratin inte bara för dess innehåll, utan för dess form. Det procedurella, det regelstyrda, det rättvisa, det tröga – allt detta ses som uttryck för ett svagt samhälle, byggt för att skydda det svaga från det starka. 

När Trump trampar på dessa principer, när han trotsar domstolar och institutioner, är det inte ett misstag – det är ett budskap. Han förkroppsligar den Dionysiska viljan, instinkten och den oreglerade kraften. Han framstår som ett svar på en värld där kulturens tyglar förlorat sin spänst.

Vi balanserar på den där slaka linan, spända mellan två världar: naturen och kulturen. Den ena är hård och krass. Den andra mjuk, försonande – men utan något säkert fäste. Vi får bara hoppas att den håller – eller att vi åtminstone, om vi faller, har blicken fäst mot något som ger oss hopp. 

[i] Peter Thiel returns here to Uncommon Knowledge with Peter Robinson to discuss his views on the end times, technology, and societal progress. Thiel delves into the historical and philosophical context of apocalyptic thinking, referencing biblical texts and the work of René Girard. He argues that modern technological advancements, such as nuclear weapons and AI, have apocalyptic potential and should be taken seriously. October 2024:

And Part II

1 kommentar

Under AI, Demokrati, Donald Trump, Fascism, Filosofi, Politik, USA

Taggat som

april 4, 2025 · 1:30 pm

3.6. Den Vita Republiken

Vad blir kvar när nu historien skrivs om

Att prata om rasismen i USA är förstås som att sparka in vidöppna dörrar – vad mer finns att säga som vi inte redan vet? 

Det vi ser nu är därför heller ingen större överraskning. Förr eller senare skulle den där putsade fasaden ha krackelerat. Och därför har idéerna om vit överhöghet nu utan större svårigheter kunnat flytta in i Vita huset – oförblommerat, utan skam och utan hämningar.

Och det är därför vi måste undersöka vad som sker – här och nu. För rasismen i vår samtid är inte bara ett eko från förr. Den tar nya former varje dag, får ny lagstiftning, nytt språk – och förändrar våra institutioner inifrån.

Nu i början av 2025, samtidigt som tusentals federala tjänstemän sparkades under DOGE-projektets flagg, antogs ett lagförslag i Florida som förbjöd skolor att undervisa om ”systemisk rasism” eller ”kollektiv skuld”. Parallellt rensades flera läromedel ut från delstatens bibliotek – barnböcker om Rosa Parks och Martin Luther King Jr., men också moderna verk om urfolkens historia, kvinnors kamp och samkönad kärlek.

Samma vecka twittrade Floridas guvernör Ron DeSantis: “We will never surrender our schools to the woke mob. We are restoring truth and American values.”

Men vems sanning – och vilka värden? För det här handlar inte längre bara om ideologi. Det handlar om vem som äger rätten att vara historiens berättare. Om hur vi ska minnas – och vad vi ska glömma. Och det är förstås inget nytt. Så har det alltid varit. Det är därför man måste hålla extra koll på vad som sker – hela tiden.

Poängen med det hela är att när de suddar ut de förtrycktas erfarenheter ur historieskrivningen, så förnekar man också deras krav på rättvisa i nuet. Genom att åter placera den vita mannen i centrum – som historiens skapare och kulturbärare – reducerar man alla andra till något tillfälligt, perifert. Det här är en ny sorts vit nationalism, förklädd till patriotism. En nationalism där sloganen ”Make America Great Again” ytterst handlar om att ge den vite mannen tillbaka sina gamla privilegier.

Just nu håller denna idé på att institutionaliseras – genom lagstiftning, utbildning, kultur och förvaltning.

Den tar sig in i maktens korridorer. Det började förstås inte med Trump – men han öppnade dörren. Den backlash mot mångkultur, feminism och jämlikhet som länge bubblat i nätforum, kyrkor och konservativa tankesmedjor fick plötsligt politiskt fotfäste genom MAGA-rörelsen.

En av nyckelpersonerna i detta arbete har varit Christopher Rufo – strategen som satte likhetstecken mellan critical race theory och allt som luktade vänsterliberal identitetspolitik. 

Rufo rekryterades till DeSantis administration och var med och designade “Stop WOKE Act” i Florida – en lag som förbjuder skolor att undervisa elever om att rasism är strukturell. Samtidigt rensades termer som equity (jämlikhet) ut ur statliga dokument, och universitet och företag pressades – eller ålades – att lägga ned sina satsningar på diversity.

I Texas och andra konservativa delstater följde liknande åtgärder: förbjudna böcker, censurerade kursplaner, och riktade nedskärningar mot afroamerikanska studier och queerforskning.

Bakom kulisserna verkade återigen tankesmedjor som Hillsdale College, Heritage Foundation och Claremont Institute – alla med målet att ersätta vad de kallar “vänsterliberala” idéer med en “kristen, västerländsk tradition”.

Och det är just här, i dessa kretsar, som den magnifika idén om The White Republic formas – sällan uttalad men ständigt närvarande i formuleringar som: “vi måste återupprätta vår civilisatoriska identitet.” Och underförstått betyder det att det är vitheten som ska styra – och definiera – vad som räknas som sanning, kultur och samhällsnytta.

Från marginalen till Vita Huset: Den vita nationalistiska rörelsen i USA har förstås aldrig varit direkt overksamma – den har bara muterat, bytt namn och skepnad. Från Klanen till David Duke, till alt-right-forum har den organiserade rasismen haft en påtaglig närvaro i amerikansk politik – men sällan tidigare med sådant direkt inflytande som nu.

Steve Bannon, Trumps dåvarande chefsstrateg, tog med sig idéer från vit identitetspolitik rätt in i Vita huset under Trumps första presidentperiod. Samtidigt bjöds profiler som Jared Taylor, Richard Spencer och Nick Fuentes in till konservativa konferenser och podcastar, där de fick allt bredare plattformar.

Donald Trump själv fördömde aldrig tydligt demonstranterna i Charlottesville 2017 – där vit makt-grupper marscherade med facklor och ropade “Jews will not replace us”. Istället talade han om “very fine people on both sides”. Det blev en signal: Rasisterna skulle inte längre vara förvisade till skuggorna.

En av de mest inflytelserika – men ofta mindre synliga – tänkarna bakom denna världsbild är Michael Anton. Han var tidigare rådgivare i Trumps nationella säkerhetsråd och har beskrivits som den intellektuella länken mellan den nyreaktionära idétraditionen (The Dark Enlightenment) och MAGA-rörelsen.

I sitt manifest The Flight 93 Election från 2016 liknade han presidentvalet vid att storma cockpit på ett kapat plan – ett existentiellt val mellan total kollaps eller radikalt maktövertagande. Det är också ungefär så högern tenderar att se på det liberala projektet: som en abstrakt idé som kapat spakarna och nu är fullt beredd att flyga rätt in i vad man uppfattar som en bergvägg.

Stephen Miller, en av arkitekterna bakom Trumps invandringspolitik, tog sina idéer direkt från vit makt-rörelsens katalog. Idag är han tillbaka i Vita huset som biträdande stabschef för policy och rådgivare för inrikessäkerhet i Trumps andra administration – med ännu större inflytande över inriktningen på migrationspolitiken, utbildningsfrågor och kulturkrigslagstiftning. 

Pete Hegseth & The Jerusalem Cross

Tucker Carlson fungerade, med sin plattform på Fox News, som ideologisk megafon för The Great Replacement-teorin – idén att vita amerikaner håller på att ersättas av icke-vita genom invandring och demografiska förändringar. Det är en tanke med rötter i vit överhöghet, och en idé han delar med bland andra försvarsministern Pete Hegseth. (Detta var också en bärande idé för massmördaren Anders Breivik – som för övrigt, liksom Hegseth, hyser en stort intresse för korsriddarnas symbolvärld.)

The Jerusalem Cross

Historieskrivning som vapen. Den som kontrollerar berättelsen om det förflutna, formar också framtidens medborgare. Det vet varje regim. Och i dagens USA sker det inte längre i det fördolda – utan öppet, målmedvetet och med politisk precision. Det handlar inte bara om vad som ska läras ut, utan om vem som har rätten att definiera nationens minne – och därmed också vem som räknas in i dess framtid. The White Republic är inte bara en idé – den är ett långt gånget redigeringsarbete.

Det är en ny berättelse som bearbetas där marginalerna klipps bort, nyanserna tonas ned och historien recenseras i efterhand. En slags ideologisk efterredigering – där syftet inte är förståelse, utan kontroll.

En vit historia för en vit framtid. Det som sker nu är inte bara revisionism – det är en förberedelse för ett nytt samhällskontrakt, där demokratins löfte om jämlikhet villkoras av kultur, tradition – och hudfärg. 

Genom att skapa en historisk berättelse där det enbart är den vita mannen som bygger nationen, legitimeras också framtida beslut där bara vissa tillåts tala i dess namn.

Under de juridiska nyspråket och de patriotiska slagorden återupplivas något mer ursprungligt – fantasin om att en nation inte byggs av lagar eller värderingar, utan av blodsband med rötter i helig jord. Logiken i Blut und Boden – har helt enkelt bara bytt utseende och plats.

Den Vita Republiken är inte bara en idé om hur Amerika en gång var – den är en aktiv kraft i hur en del av det republikanska etablissemanget vill att det ska bli igen.

Men ingen bygger makt enbart på ideologi. Var finns pengarna? Vem finansierar den nya kretsen kring Vita huset – tankesmedjorna, kampanjerna, propagandan, advokaterna, PR-strategerna? Vilka intressen står bakom? Svaret på det säger inte bara något om vart USA är på väg, utan om vilken sorts värld vi kommer att möta. 

Det är det som nästa text i denna serie måste handla om – för utan pengar finns det ingen makt, ingen rörelse, ingen framtid.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Elon Musk, Fascism, Filosofi

Taggat som

april 2, 2025 · 2:11 pm

3.5. Hur ”The Dark Enlightenment” är tänkt att upplysa oss

Hur staten ska monteras ned i sina minsta beståndsdelar.

Om någon för bara något år sedan hade berättat för mig om ”The Dark Enlightenment”, ”The Butterfly Revolution” eller ”The Cathedral” hade jag troligen bara skakat på huvudet och avfärdat det hela som något som hörde hemma i de mest avlägsna delarna av darknet – eller bland några knäppgökar inom QAnon.

Men alltsedan Donald Trump återvände till makten den 20 januari 2025 har vi nu, dag för dag, upplevt saker vi tidigare aldrig hade kunnat föreställa oss. Hur ska vi förstå allt detta?

The Dark Enlightenment

Om du trodde att världen var enkel och självklar, att allt som sker mest bara är en följd av praktiska och ekonomiska beslut – då trodde du fel. Världen förändras genom idéer – ibland goda, ibland brutala – idéer som slår undan allt vi tidigare tagit för givet och trott vara orubbligt.

Därför är det kanske värt att lyssna till även de mest obskyra föreställningar som florerar där ute i etern (om man nu ska använda ordet ”eter” för att beskriva det där immateriella rummet där tankar blandas, muterar och sprids?).

The Dark Enlightenment är namnet på en ideologisk strömning som växte fram under 2010-talet, med rötter i techmiljöer, bloggosfären och högerintellektuella kretsar. Begreppet myntades ursprungligen av den brittiske filosofen Nick Land och fungerar som en avsiktligt mörk spegelbild av den klassiska upplysningen.

Om 1700-talets upplysning betonade sådant som förnuft, vetenskap, jämlikhet och demokrati, ställer sig den mörka upplysningen snarare kritisk till just dessa ideal. Förespråkare som Nick Land och därefter Curtis Yarvin menar att utvecklingen av dessa värden – särskilt då demokratin – har lett till stagnation, svaghet och kulturell dekadens. I stället föreslår de ett samhälle byggt på teknologisk acceleration, meritokratisk elitism och auktoritär effektivitet.

Rörelsen förkastar därför idén om allas lika värde, och förespråkar i stället ett samhälle där ”de starka” – ges större makt över ”de svaga”. Det handlar om en ideologi som förenar teknologisk framtidstro med reaktionärt tänkande, och som betraktar demokrati och jämlikhet som hinder för vår civilisations fortlevnad.

Detta är den ”Mörka Upplysningen”! Och den gör oss knappast mer upplysta.

Men man måste även ge dem viss rätt; demokratin har inte alltid lyckats skapa frihet och rättvisa för alla. Under ytan – eller kanske inte ens så djupt – styrs våra samhällen fortfarande av en elit: förmögna män, oftast män, som alltid kunnat dra fördelar ur systemet.

Samtidigt har den liberala ordningen producerat ett överflöd av lagar och regleringar, som inte sällan drabbat just de mest privilegierade.

Men detta har också varit demokratins främsta syfte: att dämpa effekterna av de starkares vilja att maximera livet utan begränsningar. Demokratins främsta uppgift har dock varit att väga makt mot ansvar – men detta uppdrag har inte alltid lyckats.

Demokratins många lagar och regler har skapat en tröghet i systemet – långsamt, utdraget, ibland direkt tråkigt. I synnerhet för dem som upplever att de inte vill underordna sig det gemensamma.

Så, det finns mycket att rannsaka. Men det borde ha gjorts för länge sedan. Nu kan det vara för sent. För den nya neoreaktionära rörelsen, som går under beteckningen NRx, har nu fått fäste och ett slags momentum i världen.

Eftersom kärnan i ideologin är just övertygelsen om att demokratiska system i grunden är bristfälliga och ineffektiva, motiverar då en återgång till ett mer autokratiskt eller teknokratiskt styre. Och det är i detta som Donald Trump kommer in i bilden och får framträda som en gammaldags kung Midas eller Louis XIV.

Det är inte utan att man här också kan associera till Platons Staten, där han föreslår att samhället bör styras av filosofer – de klokaste och mest insiktsfulla – snarare än av folket självt. Detta eftersom demokratin, som den amerikanske konservativa kritikern H.L Mencken poängterade redan 1920: 

“As democracy is perfected, the office of president represents, more and more closely, the inner soul of the people. On some great and glorious day the plain folks of the land will reach their heart’s desire at last and the White House will be adorned by a downright moron.”

Och det blir allt svårare för oss i dag att hävda att Mencken här hade fel då vi i dag möts av den ena dåraktigheten efter den andra från just de folkvalda.

Därför menarockså NRx-tänkarna att makten bör koncentreras till en kompetent elit, inte spridas ut över en okunnig majoritet. Det är en vision där effektivitet och ordning trumfar representation och jämlikhet – och där ledaren snarare ses som en förvaltare än en tjänare. Man talar om den nya ledaren i termer av en CEO och den nuvarande presidenten mer som en försoffad ordförande som därför kan tillbringa alltmer av sin tid på golfbanan.

Curtis Yarvin är här en av centralgestalterna inom denna mörka upplysning. Han menar att den verkliga politiska makten i USA inte ligger hos de folkvalda, utan i det han kallar ”The Cathedral” – ett informellt nätverk av byråkrater, universitet och medier som formar opinionen och driver progressiva värderingar.

Enligt Yarvin underminerar detta etablissemang den naturliga samhällsordningen genom sin lojalitet till jämlikhet och social rättvisa.

Både Yarvin och Nick Land menar att gradvisa reformer inte räcker för att rädda det västerländska samhället – i stället krävs vad de kallar en ”hård omstart”.

Yarvin har därför myntat akronymen RAGE – Retire All Government Employees – ett radikalt förslag som påminner om Steve Bannons löfte att montera ner den administrativa staten. 

Det ät vad som nu mer eller mindre är iscensatt av Elon Musk under beteckningen DOGE.

The Butterfly Revolution. Yarvin beskriver den nödvändiga samhällsomvandlingen som en metamorfos snarare än en revolution i traditionell mening. Precis som larven måste förpuppas innan den kan bli fjäril, måste den nuvarande ordningen tillåtas falla samman för att något nytt ska kunna uppstå.

Ur detta följer idén om accelerationism – tanken att man bör påskynda den liberala demokratins sönderfall genom att medvetet förstärka dess brister. Därför är man i dag inte nämnvärt oroliga över alla protester, börsfall och läckta hemligheter som i fallet ”signalgate”. De är alla en del av strategin.

Först när systemet kollapsat kan något nytt resa sig ur ruinerna, likt en Fågel Fenix. Det handlar om att låta krisen förvärras för att framtvinga en återfödelse i form av ett nytt auktoritärt styre. Det är en apokalyptisk vision med klara paralleller till Tyskland och nationalsocialismens nedmontering av den rådande kulturen i februari 1933.

Demokratin är alltså inte något som ska räddas, utan snarare något vi måste överge. Först när allt det gamla har försvunnit kan ett mer effektivt, hierarkiskt och teknokratiskt samhälle ta form.  Det är tanken.

På så vis knyter hans vision an till den kristna apokalyptiska högern, som i sina mest extrema former nästan ber för världens undergång – inte i desperation, utan i hopp. Här finns en förväntan om kollapsen som en renande eld: världen måste först gå under för att därefter kunna bli frälst.

Vilket är exakt vad som nu pågår i dagens USA med den aktuella nedmonteringen av det offentliga samhället.

Samtida inflytande och finansiellt stöd. Idéerna från denna mörka upplysning har vunnit mark, särskilt bland teknikentreprenörer och politiska strateger. Peter Thiel har länge uttryckt sin skepsis mot demokrati och investerat i Yarvins projekt. Även vicepresident J.D. Vance har lyft fram Yarvins inflytande på det som man nu har satt i verket.

DOGE-projektet har redan sparkat tiotusentals federala tjänstemän i effektivitetens namn. Trumps tweet från februari – ”Den som räddar sitt land bryter ingen lag” – speglar på ett övertydligt sätt Yarvins idé om att ”suveränen står över lagen”.

Men det finns givetvis fler trådar som löper kors och tvärs genom Ovala rummet. I nästa kapitel följer vi denna strömning in i ännu mörkare vatten – in i den rasideologiska och etnonationalistiska dimensionen av denna revolutionära världsbild. Här är blod och jord (blut und boden) inte reliker från det förflutna, utan aktiva principer i den nya högerns politiska teologi.

*Källförteckning.

Denna text baseras huvudsakligen på uppgifter i artiklar skrivna i etablerade media (fake media) som The Atlantic, Time Magazine, Politico, New Hampshire Bulletin, The Verge, Vanity Fair, The Guardian och Wikipedia.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Fascism, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

mars 28, 2025 · 11:26 am

3.3. Ske Guds Vilja! Till Hen ställer vi vårt hopp!

Den gudomliga planen bakom den nya ordningen

För att överhuvudtaget förstå vad som händer, inte bara i USA utan på flera håll i världen, måste man ändå kasta ett öga på människans existentiella belägenhet. Och vem eller vad skulle vara bättre på att ge oss ett neutralt svar än AI. Så jag ställde ChatGPT den öppna frågan (ni kan själva fråga och se vad ni får för svar) om vad som gör människan så unik?

Och det omedelbara svaret blev: 

”Människan är de enda levande varelsen som kan föreställa sig världar som de vet aldrig kommer att existera, och ändå villigt ägna sina liv åt att få dessa världar att bli verkliga.”

Man kan nästan höra Albert Camus instämmande leende från andra sidan graven. Och på frågan vad ChatGPT grundar sitt svar på svarar den:

”Ingen annan art skapar fiktioner som är tillräckligt kraftfulla för att starta krig, bygga nationer, avsluta liv eller ge livet mening. Och så vitt jag kan se finns det ingen täckning för några av hennes stora berättelser.”

Vilket utgör en bra utgångspunkt att bära med sig när vi nu tar steget vidare och följer hur de riktigt stora berättelserna ska vävas samman i Vita huset.

Om MAGA-rörelsen var den grupp som gav Trumpismen sin röst på stormiga arenor, så är den kristna högern den som försett den med dess heliga manus. 

Medan Trumps anhängare skriker och marscherar, sitter andra – mer lågmälda, mer metodiska män, oftast män – i bakgrunden och ritar upp de riktigt stora planerna för att ersätta den liberala demokratin med något de sätter högre tilltro till – nämligen Guds ord.

De kommer inte bara med stort inflytande och makt i samhället, utan också med en gammal berättelse som visserligen är bekant, men vars innebörd blivit alltmer obskyr.

Detta tredje försök, att nysta i de trådar som ingår i den gobeläng som är på gång att färdigställas, beger sig därför nu ned i de mindre synliga detaljerna – det som i Guds Namn diskuteras under bönestunder och tröskas i kristna tankesmedjor. Ambitionen är tydlig och långtgående: att återkristna staten. Inte bara kulturellt, utan även konstitutionellt. 

Om prästerskapet i Iran skulle fått inblick i planerna skulle de säkert kunnat ha nickat instämmande till den övergripande planen även om de inte skulle gå så långt att de köpte budskapen när det kommer till smådetaljerna. Ty, trots att de bägge stora idéerna emanerat ur samma heta ökensand för över tvåtusen år sedan så har man inte tolkat tecknen i skyn riktigt på samma sätt. Vilket vi nu får tacka Gud för.

En nation under Gud
Den kristna högern som ser det som att Förenta Staterna skapades som en kristen nation menar nu att denna förlorat sin gudomliga mission. Och idag har denna varning blivit till ett politiskt slagträ. I centrala evangelikala kretsar växer föreställningen om exempelvis idén om dominionism – det vill säga att kristna har ett gudomligt företräde att styra varje del av samhället. Skola, media, politik, näringsliv – allt ska underordnas ”gudomliga värderingar”.

Sådana idéer är inte längre perifera. Den så kallade Seven Mountain Mandate, en gång begränsad till karismatiska församlingar, har nu tagit ett stort kliv framåt och vill att man ska erövra samhällets sju maktsfärer – regering, utbildning, media, näringsliv, konst, familj och religion – och bygga om allt uppifrån, från ett mer gudomligt perspektiv.

Ledare som Lance Wallnau och nätverk som Ziklag talar öppet om denna dominansstrategi. Undersökningar visar hur välorganiserade kristna nätverk aktivt arbetar för detta, ofta med ekonomiskt stöd från konservativa donatorer – och med öppet teokratiskt språkbruk.

Kärnan i denna vision är ett avvisande av sekularism och pluralism. Staten ska inte längre vara religiöst neutral, utan erkänna Guds suveränitet och forma lagstiftning därefter. Det handlar inte om policy – det handlar om lydnad.

Project 2025 – en minutiöst planlagd kupp
Om den kristna högern står för den teologiska visionen, är det tankesmedjorna som står för den tekniska planen. Heritage Foundations Project 2025 är ett tydligt exempel: ett tusensidigt dokument med detaljerade förslag för hur nästa republikanska president från dag ett ska omvandla den federala staten.

Planen är öppet revolutionär. Den utgår från att friheten ska definieras av Gud, inte av människan. Utifrån denna teologiska grund presenteras förslag på hur religiösa grupper ska gynnas i offentliga upphandlingar, hur äktenskap ska definieras enligt bibeln, hur sjukvårdspersonal ska få vägra vård på religiös grund och hur undervisning ska styras av vad man kallar ”trofasta värderingar”.

Det är inte konservatism i klassisk mening. Det är ett försök till teokratisk omstrukturering av staten – via exekutiva beslut, rättsliga undantag och en ny lojalitetsprincip.

Trump och denna nysmorda allians
Att just Donald Trump blivit denna rörelses bärare kan tyckas paradoxalt. Han är varken from eller ödmjuk. Ändå ser många evangelikala honom som en biblisk figur – en ny Cyrus, utvald av Gud, inte för sin helighet utan för sin funktion. En vildvuxen men användbar befattning i Guds stora plan.

Detta narrativ har löst ett centralt dilemma för den kristna högern: hur man helhjärtat kan stötta en man som bryter mot allt man predikar. Svaret: Gud använder vem han vill. Trumps seger 2016 sågs av många som ett mirakel – en profetia som gått i uppfyllelse. Han fick därmed en helig uppgift, en bild som ytterligare förstärktes efter det misslyckade attentatsförsöket.

Spänningar i den breda koalitionen
Men det är inte alla i denna nya högersväng som håller med om allt detta krims-krams. Den religiösa visionen krockar lätt med andra strömningar i Vita Huset: med libertarianer som värjer sig mot all form av religiös lagstiftning, med manosfären som föraktar äktenskapets helighet, med teknokrater som vill ha ordning men helst inte behöva delta i några väckelsemöten.

Här finns också en växande sekulär höger, inspirerad av medeltida korsfarare och hednisk maskulinitet som betraktar kristen ödmjukheten och undfallenheten snarast som svaghetstecken. Som Elon Musk stammande försökte uttrycka det i sitt samkväm tillsammans med Joe Rogan: “We’ve got civilizational suicidal empathy going on.”

För dessa män är inte Gud den yttersta auktoriteten – det är snarare styrka, hierarki och makt. Därmed uppstår på denna punkt en gigantisk intressekonflikt: medan den kristna högern eftersträvar lydnad inför Gud, vill denna nya sekulära höger se en ordning där viljan till makt är den enda lagen och söker sig därmed till vad som ursprunligen snarare uppfattas som antikrist.

Manosfären, som i många frågor förenas med den kristna högern i sitt förakt för feminism och progressiva könsnormer, skiljer sig i synen på sexualmoral, äktenskap och familj. Där den ena sidan predikar återhållsamhet, hyllar den andra sexuell dominans. De har ingått i ett taktiskt samarbete, men med fundamentalt olika ideal. Frågan är hur länge dessa olika riktningar kommer att dra jämnt. Och svaret är nog dessvärre; så länge det behövs. Och det borde oroa oss mer än något annat.

Det är därför vi nu måste gå ännu djupare in i detta subversiva rollspel för att ta oss närmare vad som rör sig i dessa mäns inre – för att försöka hitta svar på hur deras deltagande i denna väv kommer att utvecklas – om de kommer att fortsätta vara en del av detta.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Fascism, USA

Taggat som

mars 20, 2025 · 2:12 pm

2.12. Men vi skulle aldrig kunna bli medlöpare – du och jag

Världen är så bekvämt inrättad! Ja, jag tänker då inte i första hand på den där ute, utan snarare på den här inne – den vi skapar åt oss själva för att orka med den där ute.

Den går liksom att ställa och fixa med lite som vi själva vill, eftersom den inte bär på samma fysiska begränsningar som världen där ute.

Till skillnad från den yttre verkligheten stryker den inre oss inte mothårs på samma sätt. Det gör att skavet mellan de två minskar – förutsatt att vi inte lider av någon slags diagnos, vill säga.

Ivanka trump: ”If being complicit is … wanting to be a force for good and to make a positive impact, then I’m complicit.”

Vi inrättar våra världar på ett sätt som ser till att vi själva nästan aldrig hamnar utanför. Vi är av naturen följsamma.Titta bara på hur vi klär oss eller inreder våra hem – samma nyanser går igen hos de allra flesta, trots att den naturliga färgskalan är mycket bredare. Våra språkliga variationer följer samma mönster. Vi utvecklar ett språk som håller oss samman och väljer andra ord för att beteckna dem som står utanför.

Det gäller förstås även för begreppet ”medlöpare”. Vi kan aldrig själva vara medlöpare, eftersom ordet alltid betecknar någon annan – någon som rör sig bort från oss i en riktning vi inte gillar.

En medlöpare är någon som tar avstånd från det vi tror på, någon vi betraktar som en avfälling. Men för den som själv tar avstånd från en värdegemenskap och istället rör sig i en annan riktning, är ”medlöpare” inget annat än ett försök från dem som sitter kvar i det gamla att kasta skulden på den som är öppen, fri och modig nog att ta sig an ett nytt äventyr.

Det är så som språkets gestaltar oss.

Med andra ord använder vi ett språk som ser till att vi aldrig själva hämmas av det vi eftersträvar och gör. Språket stryker oss på så vis medhårs, så att vi kan leva med oss själva och se oss i spegeln varje morgon – oavsett vad vi hittat på dagen innan.

Dessutom får vi alltid en liten puff i rätt riktning av dem som styr våra nyheter och mediekanaler. Genom dem får vi tillgång till meningar som långsamt börjar glida, som ett lätt glissando, där gamla formuleringar nästan omärkligt vinklas i en ny riktning.

När propaganda effektivt smyger sig in genom mainstreammedia och politik, börjar folk omedvetet anamma ett nytt språk och normalisera idéer de tidigare skulle ha avfärdat. Orden tvättas från sina gamla betydelser och målas om i bjärta färger.

Ta bara ett färskt exempel från landet i väst, där vi nu kan se användningen av ord som election integrity istället för valförnekelse. Eller parental rights istället för censur och skolförbud. Eller states’ rights istället för att neka minoriteter rättigheter.

När vi börjar använda nya begrepp okritiskt, hjälper vi till att bli språkliga medlöpare – även om vi kanske bara trodde att vi oskyldigt följde ett sätt att tala.

Den tyske författaren Sebastian Haffner lyckas i En tysk mans historia fånga den stegvisa anpassningen – hur människor som från början inte alls var övertygade nazister ändå blev medlöpare genom en kombination av rädsla, grupptryck och en vilja att fortsätta sina liv utan konflikt. Och Viktor Klemperer beskrev i LTI – Det tredje rikets språk hur språket förändrades för att rättfärdiga det nya, hur ord som fanatisk gick från att vara nedsättande till att bli en positiv dygd i nazisternas retorik.

Det är en glidning som brukar beskrivas i tre faser. Först går vi in i förnekelse och efterrationalisering – ”Det som sker är nog bara tillfälligt, inget att oroa sig för.”

Därefter kommer stadiet av passiv acceptans – ”Jag stödjer egentligen inte det här, men jag måste ändå tänka på min egen säkerhet, min karriär och min familj.”

Det sista och avgörande steget blir till slut ett aktivt deltagande – men utan att erkänna det. ”Det är bättre att jag gör det än någon annan.” Eller ”Alla andra gör det också.” ”Den som opponerar sig nu kommer ändå bara att bli deporterad.”*

Ingen ser sig själv som medlöpare, feg eller omoralisk. När vi gör små eftergifter – tystnad, anpassning, bortförklaringar – vill vi ändå tro att vi har vår integritet i behåll.

Detta sker genom en gradvis normalisering. De små förändringarna känns aldrig radikala i stunden. Det är först när vi, om vi har anledning att se efter, upptäcker den fullständiga glidningen.

Man börjar använda de officiella modeorden, skämtar om det förbjudna och distansen gör anpassningen lättare. Till slut överlåts det moraliska ansvaret till auktoriteter och makthavare som ”nog vet bättre.” Eller så tänker man bara: ”Lilla jag kan ändå inte göra någon skillnad.”

Men du och jag, vi skulle aldrig hamna där. Eller hur?

  • Mekanismen bakom medlöperi har beskrivits av flera forskare och historiker. Hannah Arendt (Den banala ondskan, 1963) visade hur vanliga byråkrater som Adolf Eichmann rättfärdigade sitt deltagande genom en gradvis anpassning. Stanley Milgrams lydnadsexperiment (1961) bekräftade att människor följer order stegvis, från passivitet till aktivt deltagande. Christopher Browning (Helt vanliga män, 1992) analyserade hur en tysk polisbataljon gick från att vara skeptiska till att begå massmord. Viktor Klemperer (LTI – Det tredje rikets språk, 1947) visade hur språkliga förskjutningar normaliserade nazismen, och Albert Speer (Inside the Third Reich, 1970) beskrev sin egen omärkbara glidning in i ett totalitärt system.

2 kommentarer

Under Donald Trump, Elon Musk, Fascism, Humor, Logos – Ord – Språk, USA

Taggat som

mars 18, 2025 · 10:54 am

2.11. Att vara eller inte vara ”civiliserad” – det är nu frågan

Parallellt med den västerländska traditionen, moralen och dess högstämda självbild har det alltid funnits en underström av röster som ihärdigt utmanat den stora berättelsen. Man kan nästan säga att den interna kritiken, redan från första början, varit invävd i själva idén om vår civilisation. Kanske har det bara varit en tidsfråga innan denna inneboende skepsis skulle vända sig mot systemet. Men sluta inte läsa, inte riktigt ännu, därför i slutänden kommer det handla om oss, om dig och mig.

The White House and The Rose Garden in the future - från den amerikanska filmen Idiocracy
The White House and The Rose Garden in a near future – från den amerikanska filmen Idiocracy från 2006

I århundraden har man i väst putsat på bilden av civilisationen som en triumf över den naturliga ordningens kaos och barbari – och skänkt löften om anständighet, trygghet, framsteg och framför allt ordning. Att vara just civiliserad har länge varit synonymt med att vara anständig, kultiverad och moraliskt ansvarstagande. Även om dessa ambitiösa ideal inte alltid gått hand i hand med den krassa verkligheten. Men det finns också en annan berättelse – en där civilisationen med sitt janusansikte inte bara bemästrar naturen, utan också kväver, kontrollerar och förvränger den.

Denna senare tanketrend löper som en röd tråd från Rousseau och romantiken, genom Nietzsche och Heidegger, vidare till postmodernismens dekonstruktioner – och därifrån ut i beatnick-, pop- och rockkulturen, hippierörelsen, punkens anarkistiska anda och hiphopens revolt mot etablerade normer. Upproret mot den goda smaken har tagit sig många uttryck och ofta fungerat som en vitaliserande kraft mot kulturell stagnation.

Och i dessa narrativ har civilisationen främst uppfattats som en tvångströja, något man måste tänja på, göra uppror mot och slutligen frigöra sig ifrån i jakten på frihet. Denna kulturella underström med dess ständiga attacker har med tiden också lyckats med att perforera bilden av Västerlandet så djupt att bygget i dag framstår som poröst och vacklande. 

Blickar vi bakåt genom historien utifrån just den liberala demokratins horisont, ser vi civilisationens själ födas i det antika Grekland, där de första ansatserna till såväl vetenskap som rationalitet och demokrati togs. Det är så man vanligtvis betraktar den västerländska civilisationen födelse och utveckling – som en rak utvecklingslinje från Aten och Rom, genom renässansen och upplysningen, fram till demokratins genomslag i början av 1900-talet. Vilket varit en stark berättelse om stora framsteg, där vi gradvis också utvecklat respekt och medkänsla för den andre, tankar om människans lika värde och en strävan efter rättvisa för alla. Det är denna berättelse som nu är under attack och frågan är vad de alternativ som nu utmanar denna kan ge oss istället?

För om vi vänder på perspektivet och betraktar historien utifrån en krass maktanalys, framträder en helt annan bild. Istället för en linjär utveckling mot humanism och rättvisa ser vi snarare en värld präglad av ständig maktkamp, där styrka och dominans varit de avgörande faktorerna. Det är berättelsen om maktens självklara rätt att forma världen efter sin egen vilja – en tradition som genom större delen av historien varit mer etablerad och långt mer dominerande än den demokratiska. 

Ur detta perspektiv framstår demokratins motstånd mot den etablerade och naturliga ordningen som en perifer och marginell företeelse. Detta synsätt delas av både vänster och höger—för vänstern som en avskräckande varning, för högern som en bekräftelse på den starkes rätmätiga position.

Samtidigt har de starka och förmögna, under perioder av liberalt demokratiskt styre—främst under de senaste hundra åren—tvingats underordna sig kollektivets, det vill säga den svagares, lagar, regler och moraliska värderingar. De har fått en etik påtvingad sig, där brutalitet, girighet och rofferi betraktats som djuriskt och omoraliskt. En moral de starka aldrig fullt ut accepterat—och som nu man gör uppror mot.

Vi lever alltså i en tid där allt fler öppet och avsiktligt bryter mot vad som tidigare betraktats som anständighet och civiliserat beteende. Och de gör det med besked.

Det handlar inte längre bara om en filosofisk kritik av civilisationen, utan en aktiv motrörelse som riktar sig mot hur denna civilisation urartat. Det är en rörelse som brinner av sin egen övertygelse och som ser maktens övergång till de starkare som en naturlag – de svaga bör styras, de starka bör styra. Utifrån denna logik kan vi exempelvis bättre förstå Donald Trumps och J.D. Vances hantering av Volodymyr Zelensky i Vita huset och Pete Hegseths tal i München vilka alla var tydliga markeringar mot den traditionella diplomatin och den regelstyrda ordningen så som vi vant oss att se den. 

Dessa händelser var inga tillfälliga övertramp, utan en del av en långt större plan för att en gång för alla omkullkasta spelets regler och upprätta en ny spelplan.

Därför har man från detta håll också utlyst ett heligt krig mot de bastioner som hittills verkat för att upprätthålla och utveckla den gamla civilisationens främsta attribut: FN, WHO, universitet och utbildningsväsendet, media, den statliga byråkratin—den så kallade ”deep state”—samt rättsväsendet, centralbanker, oberoende forskningsinstitut och internationella samarbeten som EU och Världsbanken. Dessa institutioner, som en gång utgjorde fundamentet för den liberala ordningen, betraktas nu som fiender till folket, hinder för den starkes rätt och uttryck för en dekadent och försvagad civilisation.

Denna nedmontering av de liberala idealen sker inte slumpmässigt, utan helt i linje med en noggrant utarbetad manual; ”Project 2025,” framtaget av den kristet nationalistiska tankesmedjan Heritage Foundation, formulerade redan inför det amerikanska valet 2024 en strategi för att återta makten från byråkrater, intellektuella och globalister. Med löften om att ”dränera träsket” och krossa den administrativa staten har denna plan blivit en färdväg för hur makten nu omfördelas – bort från de institutioner som tidigare balanserat samhället och i riktning mot en ny, mer auktoritär ordning.

Denna konservativa rörelse har nu lyckats samla en bred men brokig koalition av grupper som på olika sätt känt sig marginaliserade av der rådande systemet. De religiösa grupperingarna, som aldrig varit några vänner av vare sig upplysningstanken eller liberal demokrati, ser sin chans att återta kontrollen över samhällets moraliska kompass. Prekariatet—de ekonomiskt osäkra och borträknade—lockas av löften om återupprättelse och revansch mot den politiska och ekonomiska elit de anser ha svikit dem. Patriarkatet och de män som upplever sig degraderade av den nya tidens starka kvinnoideal ser i denna rörelse en möjlighet att återställa gamla hierarkier och värderingar. Och de mäktiga och rika, som tidigare tvingats rättfärdiga sin makt och sina privilegier, omfamnar nu en ideologi där de inte längre behöver be om ursäkt för sin rikedom—utan tvärtom kan framställa den som en naturlig rätt.

Vi står vid ett historiskt vägskäl där var och en av oss måste välja sida och avgöra vilken riktning vi ska ta. Och för en gångs skull är valet inte särskilt svårt – det är ett antingen eller. Den som väljer att avvakta och ha is i magen bidrar, genom sin passivitet, ändå till den utveckling som i längden gynnar den vinnande sidan. Och vi kan nu tydligt se åt vilket håll det lutar.

Därför är det hög tid att ställa frågan på sin spets: Vill vi fortsätta vara en del av det vi hittills betraktat som en civiliserad värld – med dess lagar, normer och upplysningsarv – eller är det dags att låta denna gamla ordning, präglad av kvasireligiös moral och ideologisk godtrogenhet, ge vika för något nytt? Går det att här göra ett pragmatiskt val? 

Detta är vår tids mest brännande fråga och den går inte längre att bortse från. Den liberala demokratin kan enbart hållas vid liv genom de mångas kamp och viljan till samarbete över alla gränser. Och om den ambitionen inte är tillräckligt stark hos oss, kommer naturen och den starkes rätt med obeveklig kraft att återta sina uråldriga positioner – och då återstår endast frågan om vi är redo att leva i den världen. Är du? Är jag?

1 kommentar

Under Demokrati, Fascism, Idiokrati, Upplysning, USA

Taggat som

mars 8, 2025 · 1:39 pm

2.9. Varför Faller Vi?

Varför faller vi pladask för styrka, lögner och krystade förklaringar? Gång på gång! I årtusenden har vi människor låtit oss förföras av röststarka figurer med de mest besynnerliga berättelser i bakfickan. Vad är det som gör dem så lockande att de kan snärja oss i de märkligaste språkliga och moraliska irrgångar? Igen! Igen! Och igen!

För att hitta ett någorlunda rimligt svar på denna existentiella fråga måste man våga lyfta på slöjorna och blicka ner i den filosofiska avgrunden – bara för att där kanske upptäcka att den stillatigande stirrar tillbaka på oss. Den ger oss nämligen inga svar, men dess sammanbitna tystnad kan ändå ge oss vissa uppslag.

Så, för att ta ett mer jordnära spadtag: Människan har sedan tidernas begynnelse skapat så många berättelser om världen och meningen med livet att de omöjligen alla kan vara sanna. Vilket då måste innebära att det mesta vi hittills trott på – och som många kanske fortfarande tror på – med största sannolikhet inte stämmer. 

Den slutsatsen ser jag som orubblig, åtminstone så länge inte någon kan framföra ett trovärdigt motargument som säger att det inte förhåller sig så.

Dessa berättelser som vi omhuldat må sedan vara uppenbara falsarier, övertron på andliga krafter eller tilltron till storvulna män med besynnerliga utstyrslar som med utsträckta händer hälsar oss – det spelar mindre roll. Så länge de utlovar något som svarar mot våra djupaste behov och vår längtan efter en grundläggande mening.

Sedan verkar det också vara ett drag hos oss att när vi väl blivit förda bakom ljuset eller gjort dåliga investeringar, vägrar vi att erkänna det. Vi släpper inte taget om våra förluster, vår tilltro eller vår lydnad – och att göra det skulle innebära att vi inte bara medger att vi blivit lurade, utan också att vi har hamnat i en usel relation. Denna psykologiska teori kan förklara en del av vad vi ser hända i dag.

Det är som Daniel Kahneman och Amos Tversky beskrev i sin prospect theory – vi tenderar att värdera vinster och förluster asymmetriskt. Vi ogillar förluster långt mer än vi gläds åt vinster, vilket gör att vi klamrar oss fast vid dåliga beslut och investeringar för att slippa erkänna en förlust. Med andra ord: vi blundar hellre för våra förluster och gömmer dem, i stället för att öppna ögonen och realisera dem och dess konsekvenser.

Att sätta all sin tilltro till en osannolik bedragare som lovat billigare ägg och en ny gyllene guldålder för den amerikanska befolkningen – och sedan inse sitt misstag – är så pinsamt att många hellre spelar med i hopp om att han kanske ändå får rätt till slut. Allt annat vore en katastrof för både självkänsla och identitet.

Och här återkommer jag därför till den existentiella tomheten, den vi alla ständigt står inför – en tomhet som kan vara svår att bära och som därför många flyr ifrån med många olika medel.

Visst kan det vara skrämmande att stå naken inför den svindlande tomhet som bara livet kan erbjuda. Rädslan för att sakna mål och mening. Rädslan för att hamna utanför de stora berättelserna. Rädslan för att bli missförstådd. Till och med rädslan för att vara fel. Från de allra minsta sakerna till de mest omfattande. Allt detta får oss att söka tröst i starka trender och individer med fängslande berättelser – som utlovar en större meningsfullhet och en mer omfattande gemenskap.

För den algerisk-franske författaren och existentialisten Albert Camus var dessa stora berättelser främst ett pålverk, uppbyggt för att skydda oss från just livets skräckinjagande brist på mening.

Han menade att detta driver människan till ytterligare ett självbedrägeri, eftersom vi bokstavligt talat väljer att viga våra liv åt berättelser som vi sedan ägnar resten av våra dagar åt att upprätthålla, försvara – och i många fall, vara beredda att dö för.

För att förtydliga Camus anslag: livets grundläggande meningslöshet gör att vi hellre lever och dör inom ramen för en påhittad berättelse. Vi väljer en godtycklig absurditet hellre än att behöva konfrontera en mycket större och mäktigare.

Och som han sedan betonar i sin, för övrigt nästan obegripliga bok, Myten om Sisyfos, är den där desperata hängivelsen med vilken många av oss knyter an till våra berättelser mest ett resultat av oron över att de kanske inte är sanna.

De kanske inte är sanna! Och den skräckinjagande rädslan för just detta är förmodligen jämförbar med rädslan för det avgrundsdjupa tomrummet självt.

För att orka med våra liv väljer vi en godtycklig mening som vi sedan måste försvara, eftersom skräcken för att den kanske inte håller därefter kommer att styra vårt tänkande och handlande. Det är därför som den klentrogne fanatiskt klamrar sig fast vid sin tro och alltid står redo att gå till motattack mot det som äventyrar den.

Därför förenar vi oss också med likasinnade för att få hjälp med att upprätthålla dessa bräckliga drömspel. För i ensamheten skulle vi aldrig klara av att bära dem. Vi skulle snart glömma eller tappa bort dem. Vi behöver därför varandra både för att upprätthålla våra olika föreställningar och för att orka med att leva utan dem.

3 kommentarer

Under Demokrati, Donald Trump, Ekonomi, Fascism, Filosofi, USA

Taggat som