Nej, självfallet inte – för du vet ju inte ens vad det är?
Den här korta essän kommer inte att handla om vare sig dinosaurier eller svanar – knappt ens om sofisterna, även om dessa kan komma att förekomma i marginalen – utan snarare ska ta en kort omväg kring frågan om hur vi ibland kan vinna på att ta just omvägar via fantasi, magi och myter för att komma i närheten av något som ens kan liknas vid en sanning.
William Blake gav sin bild av det här med omvägarna och skrev i The Marriage of Heaven and Hell att:
”Improvement makes strait roads, but the crooked roads without Improvement, are roads of Genius.”
Vad han egentligen menade kan vi förstås aldrig veta – men vi kan ana att de där spikraka vägarna är just de vägar som är tänkta att snabbt leda fram till kunskap men som ibland ändå leder fel. Att det finns något i det snabba, raka och alltför rationella som kan förblinda och få oss att tappa greppet om det närvarande.
Tanken är då att verklig kunskap, åtminstone sådan jag läser Blake, snarare måste treva sig fram, misslyckas, gå lite i kringelikrokar för att överhuvudtaget hitta något på djupet. De tillrättalagda och raka vägarna kan mycket väl leda oss fram till våra uppsatta målbilder – men vi missar då möjligheterna att komma fram till något annat som kanske är bättre. Så tror jag att vi ska läsa honom. Ungefär så.
Den tyske 1800-talsfilosofen F. A. Lange var varken poet eller mystiker, utan snarare en spränglärd filosof och samhällstänkare, som ändå var ute efter något liknande: att vi ibland når fram till sanningen snabbare genom att ta en omväg via fantasin än genom att bara förlita oss på en torr, nykter ansträngning.
Lange, som bland annat skrev ett digert verk om materialismens historia, konstaterade att de flesta stora upptäckare under antiken inte i första hand var krassa materialister som hade bättre koll på verklighetens natur, utan snarare idealister som Platon, pythagoréer m.fl., vilket ledde honom till tanken att det som är objektivt sett mer riktigt (i detta fall materialismen) kanske inte alltid är det som bäst gagnar hennes vetenskapliga ansträngningar. Med vilket han då antyder att Platon & Co i princip hade fel om hur världen var beskaffad, men att deras ansträngningar (främst inom matematik och logik) ändå drev tänkandet i en riktning som senare skulle visa sig vara mer fruktbar.
Lange formulerar det på sitt eget torra sätt ungefär så här: det objektivt riktiga och förnuftsenliga är inte alltid det som mest gagnar människan, ja inte ens det som leder henne till den största mängden kunskap. Det är ibland de mer fantasifulla bilderna som får oss att börja röra på oss.
Och det är här hans liknelse, hämtad från fysiken, kommer in:
”På samma sätt som kroppen når målet snabbare via den kurvade brachistochronen än längs en rakt lutande bana, gör människans konstitution att vi ibland når den nakna sanningen snabbare genom en omväg via fantasin än genom en torr, nykter ansträngning …”
Och då kommer vi slutligen fram till den där brachistochronen som jag inledde med här. Det är alltså namnet på den kurva inom fysiken längs vilken en partikel rullar eller glider snabbast nedåt från startpunkt till slutpunkt. Brachistos är grekiska och betyder ”kortast”. Chronos betyder ”tid”.
Poängen här ligger just i att den långa banan – den rundade kurvan här – som är längre är också den snabbaste. På liknande sätt kan en idealistisk hypotes, en dristig tanke eller en påhittad modell ibland vara den mest effektiva omvägen för att så småningom hitta förklaringar som ligger närmare sanningen. Fantasin, myten eller magin är alltså inte sanna i sig, men kan vara det bästa verktyget för att närma sig en sannare beskrivning av verkligheten.
Så långt rör sig Lange fortfarande inom en tämligen klassisk föreställning: det finns något där ute som han kallar ”den nakna sanningen”, och omvägen via fantasin är ett knep för att komma lite närmare den.
Hos Friedrich Nietzsche, som för övrigt var en stor beundrare av Lange (men dessvärre blev dissad av honom), vrids skruven ett varv till. Nietzsche skriver på ett ställe att:
”Sanning är den typ av villfarelse utan vilken en viss art av levande varelser inte skulle kunna leva.”
Där Lange talar om fantasin som en genväg till sanningen, antyder Nietzsche snarare att det vi kallar sanning i praktiken är just den typ av villfarelser som har visat sig vara tillräckligt livsdugliga. Sanningen blir då inte ett mål vi till sist når fram till, utan den etikett vi sätter på de berättelser och begreppsliga formuleringar som fungerat så bra att vi slutat se dem som konstruktioner.
Vad William Blake såg i de krokiga omvägarna var just att våra rationella förmågor inte alltid räcker till för att nå fram till … ja, den inspirerade upplevelsen av det han såg som det mer verkliga.
För att bara kort återknyta till Protagoras: han skulle nog ha markerat här och sagt att det är tydligt att även om inte sanningen i sig är relativ, så är våra uppfattningar om den det.
Blake påminner oss om att verkligheten är något större än förnuftets raka vägar – att visionerna och myterna öppnar mot en rikare verklighet bortom språk och förnuft, som snarare utgör en gräns – och en begränsning.
Lange låter fantasin bli en metod på väg mot vad han kallade den ”nakna sanningen”, medan Nietzsche till sist påminner oss om att det vi kallar sanning i praktiken ofta bara är en livsduglig villfarelse som vi inte klarar oss utan.
Vad dessa historiska röster har gemensamt och försöker berätta för oss – men med helt olika uttryckfrån – är att vi lätt hamnar i en språklig och rationell upplevelse av världen som bara kan göras begriplig genom de berättelser och efterrationaliseringar som ser till att säkra vår överlevnad, inte för att vi skulle upptäcka någon ren, naken sanning.
I brist på mening och för att hitta förklaringar till de stora dragen, skapar människan allt mellan himmel och jord för att kunna dela en gemenskap. Inget fel i det. Det är som Yuval Noah Harari skriver i Homo Deus – det här är själva hemligheten bakom hur vi lyckats forma större samarbeten och komplexa samhällsbildningar.
Och det hade väl kunnat vara helt i sin ordning, om det inte samtidigt vore så att just detta faktum – att vi hellre lever i en värld av mytopoetiska berättelser – också gör många av oss ytterst sårbara och mottagliga för berättelser som i längden inte leder till vare sig sanning eller lycka.
Så, efter denna lilla omväg via brachistokroner, William Blake, Friedrich Nietzsche, Friedrich Albert Lange och en icke-existerande dinosaurie, har jag nog nått mitt mål: det enkla faktum att människor skapar sina egna idéer genom språk – genom logos – och sedan klamrar sig fast vid dem till varje pris, eftersom det är det enda som verkar ”make any sense”. Och i slutändan blir denna meningsskapande process deras fängelse.
Den mätande människan 