Så, hur hamnade vi här?
Varje språkligt uttryck vi äger är som en liten byggkloss. Dessa kan ligga kringströdda, staplas och fogas samman. Med dem kan man bygga himmelska torg, balsalar av guld och slott med förgyllda spiror, tinnar och torn. Med orden kan man leka rövare, bygga barrikader eller helt enkelt stena oönskade till döds. Fram till i dag har ordet – och dess makt över verkligheten – främst legat hos människan. Det gör det inte längre.
I dag delar vi denna makt med maskiner som inte bryr sig – men som likväl förvaltar våra dyrköpta kunskaper och sprider dem vidare. För att förstå hur vi hamnade här behöver vi gå tillbaka till några av dem som en gång formade våra språkliga byggklossar. Det är dem den här tidslinjen handlar om.
Om vi gör en snabb, skissartad återblick över den tid som passerat och de individer som främst bidragit till det västerländska tänkandet och därmed utvecklingen av vårt språk, kan vi urskilja vissa generella mönster. Det innebär inte att det inte funnits andra starka influenser – men de personer jag lyfter här är de som tydligast har påverkat och berikat vårt språkbruk och därmed vår förmåga att tänka. I början av den här historien möter vi nästan uteslutande män, och dessa män kommer att dominera den intellektuella världen ända fram till den moderna tiden – och i hög grad gör de det fortfarande.
Men det denna tidslinje framför allt vill visa är de långa perioder av stillestånd då vårt tänkande hölls tillbaka. Och då talar vi inte om meditationens vilsamma tystnad, utan om den repressiva kraft som tvingade oss till underkastelse och tystnad.
Om vår tidiga intellektuella – eller andliga – historia vet vi dessvärre inte särskilt mycket. De första rösterna vi hör, de första tydliga tecknen på ett andligt liv, dyker upp först runt 600-talet f.v.t. Detta hänger med största sannolikhet samman med skriftspråkens utveckling under denna period – vi vet helt enkelt inte vad man funderade över dessförinnan.
Det vi ser här är en tidslinje från cirka 1000-talet f.v.t. fram till vår tideräknings början. Namnen är indelade i en höger- och en vänsterkolumn. I vänsterkolumnen återfinns de som vi främst kan betrakta som företrädare för ett empiriskt, vetenskapligt och skeptiskt perspektiv – här hittar vi till exempel Demokritos, Protagoras och Hippokrates. I högerkolumnen står de mer metafysiska tänkarna, som Pythagoras, Parmenides och Platon.
Mot slutet av denna period ser vi hur vänsterkolumnen tunnas ut. Den rationalistiska traditionen i högerkolumnen har med Platon fått ett tydligt övertag – och förebådar det kommande årtusendet.
Det följande årtusendet präglas av brist på vetenskaplig utveckling och nytänkande.
Efter att den kristna pöbeln släpat ut Hypatia ur hennes vagn, klätt av henne naken och skrapat huden från hennes kropp med vassa snäckskal, avstannar den fria, empiriskt inriktade tankelinjen och förblir i stort sett tyst i över tusen år.
Det nya millenniet inleder lika mörkt som det förra slutade. Men med hjälp av några arabiska lärde kom väst att återerövra delar av sin forna historia. Med renässansen runt hörnet och den därefter följande upplysningen är vi tillbaka på ruta ett – den period under antiken då tanken och vetenskapen först såg dagens ljus. Och man kan inte annat än undra vad som hade hänt om inte det stora mörkret hade inträtt.
Resten handlar om den moderna tidens historia – och om ovissheten inför vad som ska komma härnäst, nu när vi inte längre själva är ensamma förvaltare av vårt språkliga arv. Men att sia om framtiden är inte min sak – i synnerhet som jag har svårt att över huvud taget överblicka vår nutid.
Den mätande människan 