Två olika tankelinjer – för evigt sammanflätade
De som beträder nya vägar och hittar svar som ligger lite vid sidan av det mest vedertagna har alltid kallats för något förringande av de som hellre uppskattar konformism och rättning i leden.
Att som nu vara tänkare i en värld som står och väger mellan demokrati och despoti, mellan öppenhet och slutenhet, mellan det förgångna och framtiden, innebär det oftast en balansgång som sällan belönas. Genom historien är det snarare de som tar ställning för någonting och slår fast några absoluta principer som lever vidare – de som hugger sina sanningar i sten och inte sällan åkallar högre makter för att säkra deras giltighet.
Men vår historia visar också att det alltid funnits sådana som vågat bege sig utanför det mest fastlagda något jag sökte gestalta i min serie här om ”De Fria Andarna”. Dessa fritänkare har ofta benämnts för något nedsättande, som kättare, skeptiker, libertiner, epikuréer och liberaler. Under antiken stämplades man dem som gudsförnekare eller med det kränkande epitetet, ”sofist”.
Sofisterna var dock ursprungligen en grupp tänkare i det antika Grekland som var verksamma under den första upplysningen – den så kallade, atenska demokratins blomstringstid. De ifrågasatte sin tids bruk och prövade nya förklaringsmodeller. De diskuterade öppet frågor om moral, rätt och samhällsordning. Med glimten i ögat skulle man kunna kalla dem historiens första liberala individualister.
De levde mitt i ett kulturskifte – från något gammalt och ursprungligt mot något nytt. Den demokratiska idén hade just fått fäste och skapade förutsättningar för en ny tid präglad av en mycket speciell zeitgeist. Sofisterna stod med fötterna i en epok där framtiden pekade mot en allt större frihet och öppenhet.
Med dessa sofister – en benämning som då helt enkelt betydde ”män med kunskap” – vänds intresset bort från gamla myter och naturförklaringar till något mer mänskligt. Herakleitos inledde denna rörelse som sedan vidareutvecklades av bland andra Protagoras, Demokritos, Hippokrates, Herodotos och sofisterna.
Fokus försköts från det mytiska och riktades i stället mot människans natur, språk, samhällets överenskommelser, lagar och regler. Sofisterna intresserade sig för människans begreppsvärld – hennes metoder, etik och förmåga att skapa inte bara samhällen, utan även rättvisa samhällen. Med den sofistiska generationen togs de första stapplande stegen mot vad vi i dag skulle uppfatta som en mer modern och liberal ordning.
Var det då verkligen visdom de hade – eller bara en slags tillknycklad kunskap? Det grekiska ordet sofia översätts oftast med kunskap eller visdom. Två ord som visserligen hänger ihop men som knappast betyder samma sak.
Man kan ha kunskap om hur man bygger ett hus men det innebär inte att man även är vis. Med detta sagt: att under den tidiga antiken bli betraktad som sofist var då snarare en utmärkelse. Man kallade exempelvis experter av olika slag för sofister, såsom historiker, astronomer och politiska rådgivare. Och egentligen var det först efter Platons och Aristoteles förtalskampanjer under 300-talet f.v.t. som epitetet ”sofist” kom att beteckna den grupp av oseriösa ordvrängare som blev kända för att de använde sig av förment ytliga och bedrägliga argument.
I dag använder vi som regel fortfarande begreppet nedsättande. Slå upp vilken encyklopedi som helst och du möter ordförklaringar som:
Sofism – Ett argument som är medvetet missledande, inkorrekt eller skenbart.
Sofist – Någon av de försokratiska filosoferna som gjorde en konst av vilseledande argumentation. En person som använder smarta spetsfundigheter, en ordvrängare med falska och förvirrande intentioner.
Sofistikera – Att förvränga, underminera eller korrumpera ett resonemang genom ytliga argument. Att forma (någon), göra mindre naturlig med hjälp av undervisning. Att pervertera eller göra ett argument onödigt komplext eller förfinat.
Sofistikerad – Att ha förfinade kulturella vanor eller smaker. Överdriven förfining eller kultivering. Ytligt eller förment låtsad kunskap. Förkonstlad.
Sofistik – En argumentationsmetod som är skenbart rimlig men i verkligheten missledande och oriktig. Konsten att kunna hantera sådana argument.
Benämningen sofist härstammar från grekiskans sophistés, som då betydde en vis, kunnig eller skicklig person, med rötter i sophizesthai, vilket kan översättas med att handla kraftfullt.
Det finns dock inte mycket material från sofisterna som överlevt – vilket ofta är fallet med idéer som inte fallit sin samtid i smaken. För att få en bild av vilka de var är vi därför hänvisade till motståndarnas nidbilder, som Bertrand Russell träffande påpekar i sin översikt Västerlandets filosofi: »När man besinnar vilken föreställning man skulle få om nutida tänkare, om man endast kände till dem genom deras motståndares polemik, förstår man bäst hur stora tänkare försokratikerna måste ha varit, då de ännu ter sig stora i motståndarnas vrångbilder.«[1].
Först i slutet av 1800-talet började man på allvar revidera synen på dessa erbarmliga sofister. I sin bok Det öppna samhället och dess fiender (1945) skrev då Bland annat Karl Popper att sofisterna kanske var de första, vad han kallade, kritiska dualisterna: »Kritisk dualism hävdar enbart att normer och normativa lagar kan stiftas och ändras av människan… och att det därför är människan som bär det moraliska ansvaret för dem.«
Bland kritikerna öppnade detta med att lagen bara skulle vara ett mänskligt påfund – för att den därmed också var godtycklig – och därför inte behövde efterlevas. Kritikerna menade att här öppnade sig möjligheterna för de starka att ta sig den rätt man hade kraft att ta. Ty det var så makt och inflytande fördelades i enlighet med naturen – om inte gudarnas regelverk togs tillvara.
Bland förespråkarna för denna uppfattning, att makt var lika med rätt, finner vi då i första hand Platons tre delvis fiktiva sofister: Kritias, Callicles och Thrasymachos. De utgör den trojka som historiskt sett fått bära det bedrövliga arvet för hela denna grupp av vishetsmän.
Men i verkligheten valde flera av sofisterna, däribland Protagoras, att i stället respektera samhällets regler och traditioner. De tillhör en tanketradition som tolkade det som så: att om lagen endast har sitt ursprung i nomos och därmed är skapad av människan, bör vi respektera och följa den. Denna gren av den sofistiska traditionen har ibland kallats humanism.
Trots att de såg lagen som fiktiv och relativ befriades de inte från de konventionella lagarna. Tvärtom! De fäste snarare större vikt vid att respektera det människan lyckats frambringa. Vid sidan av denna mänskliga ordning härskade annars bara den starkes rätt, barbariet – döda eller dödas! Djungelns obarmhärtiga våldslogik.
Platon kom med tiden att utgöra en motpol till denna humanism. Många sofister var uttalade demokrater som öppet diskuterade frågor om jämlikhet och tolerans, men också frågor om utbildning och pedagogik. En av deras kärnfrågor gällde huruvida människan, oavsett bakgrund, ägde förmågan att förkovra sig – ett tema som bland annat då togs upp i Platons dialog Protagoras.
Och just när det gäller utbildning och förkovran har vi än i dag kvar den dubbeltydiga användningen av ordet sofistikerad, som på något vis överlevt och ibland används i positiv bemärkelse – i betydelsen förfinad eller utvecklad.
Men allt detta hände ju för så länge sedan – och sedan dess har mänskligheten, tack vare vår civilisations utveckling, blivit så mycket klokare. Eller hur?
Detta inlägg är för övrigt det första i en serie om de försokratiska tänkarna och de tankar de sannolikt utvecklade. Jag skriver ”sannolikt” därför att vi i själva verket inte vet tillräckligt mycket om dem, utan måste pussla ihop många fragmentariska pusselbitar som förhoppningsvis kan ge oss en någorlunda rättvis bild av deras budskap.
För mer än 2500 år sedan uppstod en tankemässig och kulturell splittring. En spricka mellan två mäktiga tolkningslinjer med väsensskilda ontologier, som genom historiens gång snurrat och gripit in i varandra likt en DNA-spiral. De stötte till varandra, lånade från varandra och utvecklades tillsammans. Var för sig, men för alltid sammanflätade.
Det handlar om två skilda tankesystem – ofta oförenliga. De formade på sina respektive håll olika sätt att förhålla sig till verkligheten. Två förklaringar som till sist gav olika svar på frågan om livets mening. Två synsätt som på sitt sätt båda haft sina poänger för vår kulturs utveckling.
Men vad var det då som de stod för och lärde ut och som kom att bli så förhatligt? En av de arenor där skiljelinjen blev tydligast var synen på själva språket. På ena sidan stod sofisterna, med orden som sitt främsta redskap på andra sidan dogmatikerna med sina mer nedärvda föreställningar om rätt och fel. Det är dit vi ska vända oss härnäst.
[1] Bertrand Russel, ”Västerlandets Filosofi”
Den mätande människan 