Zen and the Art of Motorcycle Maintenance – An Inquiry into Values var titeln på en bok som under några år i slutet av 1970-talet rörde sig genom världen med en närmast mytisk kultstatus.
Boken handlar varken om zenbuddhism eller om motorcyklar, även om båda dyker upp som lösa referensramar. Det egentliga temat är snarare ett sökande efter något som till en början mest bara spökar i bakgrunden – och som steg för steg visar sig vara svårare att fånga än att ana. Samtidigt är det en berättelse om hur ett tänkande, när det inte hittar fäste, lätt kan slå slint.
Berättelsen följer Pirsigs alter ego och kan läsas som en motorcykelresa tvärs genom USA. En litterär roadmovie där en frånvarande far och en tyst son utgör den mänskliga ramen. Deras relation bildar den yttre struktur som bär upp berättelsens inre, mer undflyende rörelse.
Bokens berättare ger sig ut på en dubbel spökjakt. Den ena gäller minnet av vem han en gång var – en skugga han kallar Phædrus. Den andra rör dennes minnen av vad som framträder som ett enormt intellektuellt bedrägeri. Men ju närmare svaren vi kommer, desto större blir förvirringen.
Det som börjar som en retoriklärares filosofiska funderingar mynnar ut i elchocker och en utraderad personlighet. Efter ett domstolsutslag genomförs en elektrokonvulsiv behandling – högspänd växelström rakt genom hjärnloberna. Någonting hade spårat ur på allvar.
I sitt sökande efter tänkandets och logikens grundvalar upptäckte Phædrus något han uppfattade som en spricka i själva tänkandets natur – något som gått fel och som måste repareras. Han gav sig ut på jakt efter, som han själv uttryckte det, det som ligger bakom hela tekniken, hela den moderna naturvetenskapen, hela det västerländska tänkandet.
Det han söker är i stället en ursprunglig kvalitet – något som föregår både subjekt och objekt, både tanke och språk. Ett tillstånd där mening inte är en konstruktion, utan ett oberoende fenomen. Kort sagt: ett ting i sig.
Han letade alltså efter något bortom dualismen, bortom den sönderdelade verkligheten – en upplevelse av vad han kallade Quality, något han menade låg före både tanke och språk. Ett försök som kan beskrivas som romantisk idealism – en längtan, likt romantikens diktare och filosofer, efter det rena, det odelade, det icke-konstruerade; något som föregår logikens dissektion och språklig dominans.
Likt sofisterna – och särskilt Protagoras – var Phædrus djupt intresserad av aretê, som han likställde med den kvalitet han sökte. I denna koppling tyckte han sig se ursprunget till allt. Därför hamnar sofisten Protagoras i berättelsens fokus:
”Människan är alltings mått,” sade Protagoras, och menade att människan är måttet på allt som kan mätas, värderas och tilldelas ett värde.”
Men berättaren drar också en annan slutsats:
”Protagoras’ påstående är inte ett förnekande av sanningen, utan ett erkännande av att sanningen är beroende av den mänskliga synpunkten.”
För Phædrus, som tidigare var lärare i retorik vid Bozeman University i Montana, var Protagoras och sofisterna inte de ordvrängare som den nedlåtande historieskrivningen gjort dem till, utan snarare lärare i aretê – att sträva efter excellens.
Begreppet aretê, som ofta översatts med ”dygd”, bör inte förstås som ”moralisk dygd” i modern mening, utan snarare som en skicklighet i perception och helhetssyn som genomsyrar hela livet – en förmåga att leva väl och handla konstfärdigt i alla skeenden. Och mer än så: att ständigt förfina själva sin perception.
Jakten på denna aretê för Pirsigs alter ego, Phaedrus, allt närmare sammanbrottet.
Zen and the Art of Motorcycle Maintenance publicerades 1974, efter att ha refuserats av över hundra förlag, och blev därefter snabbt en bästsäljare. Under slutet av 70-talet och början av 80-talet nådde den kultstatus och fick miljontals läsare. Inom den akademiska filosofin gick det däremot sämre – där har han knappt efterlämnat en endaste liten fotnot.
Robert M. Pirsig föddes 1928 i Minneapolis. Med en intelligens långt över genomsnittet och en rastlös nyfikenhet rörde han sig mellan ämnen och kontinenter, från kemi och filosofi till journalistik. Under sina resor i Mexiko provade han peyote tillsammans med Tarahumara-indianer och experimenterade senare även med andra psykedeliska substanser – alltid med fokus på att utforska medvetandets gränser snarare än att fly verkligheten. Hans liv kantades av psykisk ohälsa, och mycket av bokens berättelse bär spår av hans egna erfarenheter.
Motorcykelresan genom USA är inte bara en litterär konstruktion, utan bygger på en verklig färd med hans son Chris, som tragiskt mördades 1979, bara 22 år gammal. Några år senare köpte Pirsig tillsammans med sin fru en flodbåt och tillbringade långa perioder på vattenvägarna längs USA:s östkust. Det var där han skrev stora delar av sin andra filosofiska roman, Lila: An Inquiry into Morals (1991).
Vid utgivningen av Zen and the Art of Motorcycle Maintenance var Pirsig själv en gåta för de flesta läsare – han gav nästan inga intervjuer och förlaget höll hans privatliv i det närmaste hemligt, vilket bidrog till den snabbt växande mytbildningen. Han levde sina sista år tillbakadraget och gick bort 2017.
Motorcykeln – en Honda Super Hawk – som han och hans son färdades på från Minneapolis till San Francisco står numera på Smithsonian’s National Museum of American History. Själva färden tog slut, men frågorna han öppnade fortsätter att leva sitt eget liv.
Vad gör något bättre än något annat? Var uppstår kvalitet? Är det något vi hittar – eller något vi skapar? Står vår förmåga att uppleva världen i förhållande till vilka vi är, vårt aretê?
Det finns många frågor vi kanske aldrig helt kan besvara. Men det gör dem inte meningslösa. De kräver bara en särskild sorts uppmärksamhet, en särskild sorts närvaro inför det som ständigt förändras – och en särskild ödmjukhet inför tankarnas rörlighet.
Pirsig lyckades formulera ett problem som fortfarande rör sig i marginalerna – och det är inte obetydligt.
Själv lutar jag inte åt att lösa det genom metafysik, utan snarare genom att hålla tanken i rörelse. I relation, inte i sanning. Ständigt våga bryta, byta, välja bort. Ständigt redo att införa den epoché som de antika skeptikerna talade om – ett medvetet avstående från att fälla slutgiltiga domar. Men ständigt söka svar.
I boken skiljer han mellan två sätt att tänka: det klassiska, som söker orsak, funktion och struktur, och det romantiska, som söker stämning, skönhet och uttryck. Han ville överbrygga klyftan – men förblev kluven. I det påminner han om en annan tänkare som brottades med en liknande tudelning, fast från ett annat håll.
Friedrich Nietzsche talade om det apolliniska och det dionysiska: det ordnade kontra det upplösta, det måttfulla kontra det berusade. Där Pirsig försökte förena ingenjörens precision med poetens blick, lät Nietzsche dessa krafter kollidera – och ur kollisionen föddes något tredje.
Det är i just detta skapande mellanrum som nästa avstickare måste ta vid.
Den mätande människan 