Del I: De Fria Andarna

I gränslandet mellan språk och verklighet

Den där frågan om vad som verkligen är verkligt har verkligen ställt till det för oss. Vi vill så gärna att det ska vara enkelt och utgår från att det också är det. Vilket gör oss oskyddade och sårbara för de krafter som vet hur slipstenar ska dras. Krafter som i så hög grad kan krångla till det för oss att vi börjar famla i intet.

Vilket är ett ödesdigert spel som försiggår i just denna stund.

Flera bland oss har redan blivit så lamslagna av ovisshet att de inte längre vågar tro på någonting alls – medan andra blivit så vilsna att de är beredda att omfamna första bäste som kommer och lägger ut en rät linjal.

Om du redan nu känner att den här texten inleder tungt, och därför riskerar att bli svårsmält, kan du i varje fall trösta dig med att du inte är ensam. De flesta av oss skyr nämligen själva grundfrågan om vad som är verkligt. Antingen vet man vad som är riktigt och sant – och därmed basta. Eller så blir man så förvirrad av själva frågeställningen att man hellre låter den skynda förbi.

Det ligger helt enkelt i både sanningens och människans natur att den är svår för oss att greppa. 

Därför har också flera rådbråkat frågan om sanningens natur men utan att egentligen ha kommit någon vart – Detta, medan flertalet helt resolut vägrat se att det ens utgör ett problem, eftersom man aldrig tvivlat på att det finns några andra sanningar än den egna. 

Eller hur? 

Sedan är det förstås även så att ingen av oss vill leva i en värld som bara är vår egen föreställning. Där den röda färgen bara är röd för oss, där vår syn på rätt och fel bara gäller för oss själva, och där livets mening reduceras till ett privat projekt utan något hopp om en gemenskap.

Visst är det så?

Vi vill ju vara säkra på att det vi tycker, tänker och tror på också är riktigt och rätt. Vilket, följdriktigt och med nödvändighet, försätter oss i konflikt med dem som ser saker annorlunda.

Det är ju det.

Samtidigt vill vi ju inte heller stå utanför gemenskaper, hellre då vara som andra – eftersträva samma saker, lyssna på samma musik, bo och umgås med dem av vår egen sort. För att just slippa dessa friktioner som annars lätt uppstår. 

För att undkomma den där skrämmande känslan av isolering, kanske vi i stället börjar snegla på varandra. Ja, även titta snett på varandra. Vi ser och följer vad andra gillar eller ogillar – vi härmar andra för att få möjlighet att själv få tillhöra.

Det är också så som vi hittar det gemensamma. Genom spegling. Och gud nåde den som stör den kulturella harmoni vi byggt upp tillsammans med andra.

Men det är också denna mimetiska återspegling som kan skänka ljus åt våra återkommande konflikter – och vår inneboende rädsla för allt som ter sig annorlunda. För det främmande utgör ett ifrågasättande av vår kollektiva rätt, vår verklighetsbild – och därmed vår kollektiva identitet.

Eller som Herakleitos en gång uttryckte det: hundar skäller alltid på dem de inte känner. Och detsamma gäller förstås för oss människor. Vi kanske inte skäller – men vi ryggar gärna tillbaka ett par steg, när vi möter någon från en främmande planet eller när vi läser tvärsäkra påståenden om något vi inte ens orkar tänka på.

Men, vad jag egentligen skulle komma fram till här, är att det trots allt detta ändå dykt upp enstaka figurer genom historien som valt att ifrågasätta – och därmed utmana – våra mest beprövade och gemensamma föreställningar.

Det finns individer som har begett sig utanför det vi kollektivt uppfattar som sant och riktigt. Och då menar jag inte bara de som tycker annorlunda och har andra idéer om hur saker förhåller sig – sådana finns det gott om – utan de som har vågat ställa sig lite vid sidan av själva vår rationalitet. Och därmed öppnat upp dörren tilI en mellanposition. Som stående på en tröskel mellan två världar.

Vilket är en plats, jag i en tidigare text, beskrivit som ett ”ingenmansland, avspärrat med taggtråd, som löpt kors och tvärs genom det västerländska tänkandet – från antiken till vår tid.” Men just därför också utgjort ett gränsland som flera känt sig tvungna att korsa, trots risken för skador och förlust av tillhörighet. Flera av dessa som också fått plikta med sina liv.

Man har ibland kallat vissa av dem för ”filosofer” – men kanske vore ”daredevils” ett mer träffande ord.

Vilka är då dessa ”fria andar”, dessa dumdristiga och våghalsiga?

För att kunna svara på det behöver vi ta en paus från vår egen tid – och blicka bakåt eller nedåt genom historien. Där kan vi, om vi letar, hitta några få som lyckats ta sig bortom de gränser som makten, majoriteten och normaliteten rest.

Självklart går det inte att ringa in alla som tagit sig in i detta ingenmansland – som för många också blivit en återvändsgränd, men vi har vittnesmål från några få som lyckats återvända, och som kunnat berätta om någonting annat.

Och för att understryka och klargöra: det handlar här inte om dem som säger sig ha sett trekantiga roterande månar, skimrande ljusstrålar i mörkret eller mött det eviga i en glittrande pärlemoask. Vi rör oss här inte i det övernaturligas domäner – utan i språkets och förståndets. Något mycket mer existentiellt.

Och det är här Herakleitos – den obskyre från Efesos – bland andra kommer in i bilden. I hans kvarlämnade fragment hör vi tydligt ekon av hans brustna tankar, och av den frustration han kände inför det oförstånd som rådde i hans samtid. En frustration han gav uttryck åt för över 2500 år sedan.

En generation efter Herakleitos kommer så sofisten Protagoras – och kanske var den som mest konsekvent lyfte fram och vårdade vad Platon senare kallade Herakleitos ”hemliga lära”. 

Om Protagoras finns det dock inte mycket att gå på – kanske en handfull uttalanden och några få anekdoter men han har trots sin undanskymda plats ändå lyckats lämna ett ofrånkomligt avtryck i västerländskt tänkande.

Därefter, efter Protagoras, följer sedan en öronbedövande tystnad som varar i över tusen år …
… och först därefter kommer – Montaigne! Michel de Montaigne.

Efter ett årtusende av dogmatisk och kyrklig hegemoni återvänder så de antika rösterna. Tankar från Herakleitos, Protagoras, Demokritos och Platon, Aristoteles vaknar till liv. Det är just i begynnelsen av denna återkomst som då Montaigne kliver fram – inte som en auktoritet, utan som en fri och tvivlande själ som äntligen vågar tänka högt.

Efter Montaigne intensifieras dock inkvisitionen attacker mot allt oliktänkande och det är blott några fåtal namn som överlevt kättarbålen, bland andra en  libertin av Italiensk härkomst som definitivt bör ingå i kretsen av fria andar, nämligen Lucilio Vanini. En ung man som med trotsig stolthet gick i döden för sin tro på människans och tankens frihet – en av de första verkliga humanisterna.

Efter Vainini bör blicken fästas mot den engelske poeten och mystikern William Blake – vars paradoxala yttranden och slagkraftiga sentenser endast finner sina motsvarigheter i de fragmentariska stroferna hos just Herakleitos och i Friedrich Nietzsches mest gnistrande hammarslag.

Och därför – självfallet – Friedrich Nietzsche, som kanske mer än någon annan har kommit att gestalta just detta överskridande som jag talar om här. 

Hos Nietzsche kan man nästan höra hur förnuftet spricker i fogarna. Han ifrågasätter själva grunden för våra värden, vår moral, vår existens – och går därmed längre än vad de flesta av oss skulle orka med. Och priset blev också för högt. Till sist brister även hans förstånd. Så man måste vara varsam om man ska följa honom hela vägen fram.

När vi kommer fram till modern tid – vill jag också fästa blicken på Robert M. Pirsig. Ni vet, han som skrev bestsellern Zen and the Art of Motorcycle Maintanence under 1970-talet. Det är där vi ska börja, för han är kanske den som några av oss fortfarande kan knyta an till.

Vad dessa fria andar har gemensamt är inte lätt att ringa in. Det handlar snarare om en särskild attityd: en önskan att stå i motljus, att tänka i sprickbildningarna, att se världen ur olika vinklar – för att på så sätt göra den skarpare, men aldrig bekväm. Det är därför de också är värda att lyssna till. Inte för att de har funnit sanningen, utan för att de vågade korsa gränser och tänka bortom det som en gång betraktades som absolut.

Så med denna inledning är tanken att nu gå vidare – med en första anhalt i ett filosoferande kring motorcyklar, för att sedan ta oss vidare ned genom en lite annorlunda idéhistoria, mot ett avlägset ursprung, ett grekiskt mått, och den eld som aldrig får slockna.