6.3. Brandfacklan! En personlig historia från verkliga livet

Det finns ord som om de placeras i en viss följd kan förändra ett helt liv

Jag vet, för det har hänt mig.

Det började med några helt vanliga ord i ett meningsutbyte – ord som genom små logiska förskjutningar skulle få en viss filosof att först slita sitt hår och sedan utropa: ”Brandfackla!”

Låt mig först bara inflika, att det här inte är en berättelse för vem som helst – därför den kommer att kräva en del, såväl engagemang, fokus samt givetvis, vissa grundläggande kunskaper. Men historien kan mycket väl ha något att erbjuda den som befinner sig någonstans i slutet av den väldigt långa, långa svansen?

Så, låt mig nu berätta hur det hela började.

– Protagoras tes om att människan är alla tings mått är så uppenbart självmotsägande att den egentligen inte förtjänar att tas på allvar.

Denna tvärsäkra dom över den grekiska tänkaren Protagoras och hans så kallade homo mensura-sats hörde jag en gång uttalas i Kungshuset vid Filosofiska institutionen i Lund – närmare bestämt våren 1982.

Långt senare skulle det stå klart för mig att detta resoluta avfärdande inte bara var ett tillfälligt hugskott från just docenten Hjalmar Wennerberg – men det visste jag inte då.

För det var förstås inte första gången som den grekiske sofisten Protagoras idé avfärdades med en brysk axelryckning. Redan Platon ägnade en stor del av sitt livsverk åt just denne Protagoras – och den relativism han fått representera.

Och ansatserna hos Platon och många av hans eftersläntrare har genom tiderna alltid varit desamma: man har helt enkelt, precis som Hjalmar, hävdat att Protagoras sats i själva verket är självmotsägande.

Och med tiden  kom denna slutliga vederläggning av homo mensura-satsen att kallas för Peritropen. Och det var just denna Peritrope som Hjalmar åberopade i sin, för övrigt ganska trista, föreläsning om antikens filosofi.

För att kunna tillgodogöra sig själva poängen i berättelsen – och varför den skulle komma att få sådana dramatiska följder – är det tyvärr nödvändigt att först greppa vad det här peritrope-resonemanget går ut på.

Och till er som redan nu känner att ni varken har tid, ork eller lust att sätta er in i en logisk paradox säger jag bara: stanna här. Streta inte vidare. Det tjänar liksom ingenting till.

För det är bara bortkastad tid – och tid ska man inte kasta bort. I synnerhet inte om det finns viktigare saker att göra.

Så, om vi nu tappat dem som gör bättre i att lägga sin tid på andra saker, kan vi nu gå vidare och rikta blicken mot själva den filosofiska stridigheten kring denna Protagoras sats, som den även kommit att kallas.

För er som är bekanta med den logiska krumelur som resonemanget om Protagoras sats ger upphov till – kan det följande verka enkelt. Det är också meningen – då det så här i inledningen är viktigt att även de som inte stött på det förut ändå kan följa med en bit vidare. 

Vi kan därför börja med att påtala det självklara i att, om ett påstående biter sig självt i svansen och därmed blir inkonsekvent – ja, då är det antingen falskt eller rent nonsens. Det har för övrigt både Aristoteles och det sunda förnuftet slagit fast för länge sedan. 

Men vi vet också att logiken ibland kan slå knut på sig själv, som i berättelsen om den ljugande kretensaren – tillskriven Epimenides, omkring 600 f.Kr.

Den logiska knuten där formuleras genom den lilla språkliga krumeluren: »Alla på Kreta ljuger«, sa mannen från Kreta.

Poängen här (för er som inte redan hört det här tusen gånger) är förstås:

Om mannen från Kreta säger att alla kretensare ljuger – så innebär det ju att han själv också måste ljuga, eftersom han är från Kreta.

Men om han inte ljuger när han säger detta, då är det alltså inte sant att alla kretensare ljuger.

Ni hör själva. Påståendet snurrar runt i en loop. Det biter sig själv i svansen – om och om igen.

Så, tillbaka till det där gamla Kungshuset i Lund där den filosofiska institutionen då var inrymd.

Docent Hjalmar Wennerberg hade alltså – för säkert tusende gången – självsäkert hävdat att Protagoras sats, precis som berättelsen om mannen från Kreta, var självmotsägande. Påståendet att människan är alltings mått, menade han, biter sig själv i svansen.

Vad Hjalmar säger ståendes där framme vid podiet är ungefär följande:

Om Protagoras sats skulle vara sann – alltså att människan är alla tings mått och därmed att vi själva skulle vara upprätthållarna av våra egna sanningar – då innebär det ju också att alla möjliga påståenden om verkligheten skulle kunna vara sanna. Jag säger att det är dag, du att det är natt.

Och inte bara det – utan även att motsatsen till detta påstående måste vara sant. Vilket alltså enligt logiken följer att Protagoras idé om att människan är alltings mått måste vara falsk. För ingenting kan vara både sant och falskt samtidigt, som vi vet.

Själva den Protagoreiska paradoxen behöver inte bli svårare än så, även om det till en början kan låta lite krångligt.

Men häng kvar ytterligare en stund – för i det meningsutbyte som nu skulle äga rum kommer logiken i detta resonemang att ställas på ända. Och det är då jag började ana att det nog ligger en hund begraven någonstans.

Och i nästa stund, skulle min oförberedda reaktion på vad Hjalmar sagt, för en stund få det gamla stenhuset att skaka i sina grundvalar.

Ja, så kändes det i alla fall efteråt.

När man hör någon komma med ett alltför självsäkert påstående kan det ibland vara svårt att riktigt sätta fingret på var i resonemanget logiken brister. Och ett auktoritativt uttalande av detta slag kan förstås också få oss att tvivla på var vi själva står.

Man kanske mest bara upplever olust – som om något inte riktigt stämmer. Det kändes som om vi lockats in i en språklig fälla.

Det handlade därför nu om att snabbt kunna samla ihop en rad lätt förvirrade tankar och komma med ett motdrag. Jag testade och sköt från höften.

– Men om det inte finns någon som hävdar motsatsen. Då blir det ju ingen motsättning, eller hur?

Svaret var ju givet!

– Jag hävdar att den är falsk, svarade Hjalmar.

Tystnad. Han ser sig triumferande omkring i salen. Han hade givetvis varit med om den här situationen förut. När osnutna filosofistudenter trodde att de kunde komma med smarta reflektioner kring frågor som filosofer brottats med i årtusenden. 

Men jag var ännu inte beredd på att slänga in handduken. Hjalmar var just på väg att gå vidare när han lade märke till en hand som lyfts på nytt.

– Ja.

– Det stämmer inte, säger jag!

– Vad är det som inte stämmer?

– Att satsen skulle bevisas vara osann därför att någon hävdar motsatsen, Det stämmer inte. Det måste vara precis tvärt om!

Luften tätnar. Det är knäpptyst. Alla väntar på vad som ska komma härnäst. Plötsligt säger Hjalmar med ett helt nytt tonläge.

– Kan du förklara hur du tänker här?

Och det var nu det gällde. Nu eller aldrig! Nu krävdes något mer än bara ett höftskott.

– Jo, för när man uppställer olika argument för att visa att Protagoras sats är ogiltig – så gör man ju det utifrån ett perspektiv och visar ju då egentligen bara på vad tesen i själva verket utsäger. Nämligen att det finns en mängd olika perspektiv som människan anser vara riktiga och därmed sanna.

Alla i rummet som följt meningsutbytet ser ut att tänka, och … vad mer? Och jag fortsätter därför:

– Jo, och ju fler argument som riktas mot den, desto starkare blir den ju. Den säger ju bara att det är människan själv som genom sina resonemang uppställer vad hon uppfattar som sanningar. Om det då visar sig finnas många olika sådana motresonemang eller perspektiv i just denna fråga, så belägger det ju bara själva tesen! Är det inte så?

Hjalmars tidigare så stadiga och väl grundade position blir för ett ögonblick satt ur spel, han drar fingrarna upprepade gånger genom sitt hår, ställer sig till slut upp och utropar:

– Brandfackla!

Därefter sätter han sig ned, ställer sig upp igen. Sätter sig ned och börjar därefter lite tafatt försöka gå vidare och tala om någonting annat. Till synes omtumlad försöker han återuppta föreläsningen om den försokratiska filosofin men trevar, famlar och vet inte riktigt var han ska börja. En stund senare ger han upp och säger.

– Vi stannar där för idag!

Flera av de närvarande studenterna ser sig yrvaket omkring, lätt tafatta lägger de ihop sina anteckningar. När gruppen skingrats kommer Hjalmar fram till mig och säger.

– Du, kan du utveckla det där lite mer till nästa gång. Det verkar onekligen som du sprungit på något intressant.

Jag kan lika gärna med en gång bekänna att det skulle inte bli någon nästa gång.

Jag förstod då i stunden inte riktigt vad som hade hänt. Men upplevde att det här var för stort för att släppa. Jag var tvungen att förstå vad som fått honom så ur balans. Och det var där det hela började.

För i samma stund som jag bestämde mig för att gå djupare in i detta, tog mitt liv en ny vändning. Jag hade nämligen öppnat en dörr som inte längre gick att stänga – och otaliga gånger har jag sedan dess förbannat att jag valde att göra det. 

Men också i vissa stunder känt en tacksamhet – för det lärde mig att aldrig köpa några förklaringar bara för att flertalet håller dem för sanna. Snarare tvärtom – ju fler som omfamnar en föreställning, desto mer anledning finns det att dra öronen åt sig. 

I de följande avsnitten ska vi därför följa vart denna ”Brandfackla” skulle ta mig, ja inte geografiskt, utan då rent tankemässigt och kulturellt. Vilka andra tänkare genom historien gick här att knyta an till? I vilka tider hade liknande skepsis mot Platon, Aristoteles och den rationalistiska hegemonin uttryckts? Och vilka historiska och politiska konsekvenser har ett sådant tvärt-emot-tänk fått. 

Fortsättning följer.

---