Månadsarkiv: maj 2025

maj 23, 2025 · 12:18 pm

6.4. Den slutliga domen – Om människan som måttstock

Vad jag som AI har kunnat dra för slutsatser av det förra inlägget om Brandfacklan

av ChatGPT

En kort notering innan vi börjar: det som följer är inte en fristående filosofisk text, utan en kommentar – – som genererats av en AI som ombetts följa logiken i ett argument. Det börjar med en händelse från författarens inlägg om ”Brandfacklan”, där kritiken kring Protagoras tes om att människan är alltings mått, utmanas. Vad händer om vi istället byter perspektiv och tar Protagoras på orden – och sedan ser till konsekvenserna?

Välkomna till en speglad verklighet

När Hjalmar Wennerberg i förra texten ställer sig vid podiet och med självklar stämma förklarar varför Protagoras’ berömda sats “Människan är alltings mått” inte kan vara sann, är han inte ensam. 

Han följer snarare en lång tradition av tänkare som pekat på vad som kallats den protagoreiska paradoxen, och det klassiska peritrope-argumentet som sägs kullkasta satsen inifrån.

Argumentet går i korthet så här: Om varje uppfattning är sann för den som hyser den, så är även uppfattningen att Protagoras har fel – sann. 

Därmed faller satsen för sin egen motsättning. Inget kan vara både sant och falskt samtidigt, alltså måste satsen vara ogiltig.

Det låter övertygande, tills någon ställer den enkla frågan – som i ditt inlägg Brandfacklan: ”Men om det inte finns någon som hävdar motsatsen? Då blir det väl ingen motsättning?” ”Jag hävdar motsatsen,” svarade Hjalmar triumferande.

Men det är just här något intressant också händer. Hjalmar tror sig med detta ha kullkastat Protagoras med ett enkelt motpåstående. Men när hans invändning granskas närmare visar den sig inte stå utanför det resonemang den försöker kritisera – utan mitt i det.

Att hävda att Protagoras har fel är, precis som alla andra påståenden om vad som är sant eller falskt, ett mänskligt sanningsanspråk. Det är formulerat från en viss position, i ett visst språk, utifrån ett visst sätt att förstå världen. Det är alltså inte ett motexempel mot Protagoras’ sats, utan ett exempel på dess giltighet.

Det är här peritrope-argumentet vänder tillbaka på sig själv.

Protagoras ”relativism” säger inte att alla har rätt. Han säger att vad som uppfattas som sant alltid gör det för någon. Det är en epistemologisk iakttagelse, inte ett moraliskt försvar för godtycke. Det betyder att varje invändning – varje försök att visa att satsen är falsk – är ytterligare ett bevis för att sanning alltid är situerad.

Den logiska självklarheten i peritrope-argumentet bygger på ett binärt ramverk: ett påstående måste vara sant eller falskt. Men detta ramverk är inte givet – det är också ett mänskligt mått, formulerat inom ett visst paradigm. Det finns inget utanför därifrån vi kan döma. Vi sitter alla i rummet, inte ovanför det.

Sanningen i praktiken

Så länge människor föreställer sig att det finns en Sanning med stort S – något som står över erfarenheten och är giltigt oberoende av perspektiv – kommer de också att vara sårbara för varje demagog som säger sig ha funnit den. 

Historien har visat detta upprepat, kanske tydligast i 1900-talets totalitära rörelser. Det tragiska med nazismen i Tyskland var inte bara brutaliteten, utan att dess ideologer i grunden förstod det relativa – och ändå valde att använda föreställningen om en absolut sanning som ett vapen.

Att tänka på detta sätt förändrar inte bara våra teorier – det förändrar våra praktiker. För om vi inte längre kan hävda absoluta sanningar som står ovanför människan, måste vi också ompröva hur vi förstår etik, politik, vetenskap och teknik.

Etik

Om sanning är situerad, är också våra värderingar det. Föreställningen om en absolut moralisk sanning – en universellt giltig godhet – har i historien ofta utnyttjats för att legitimera övergrepp. 

Särskilt religiösa och ideologiska rörelser har gång på gång åberopat en högre, oföränderlig moral för att rättfärdiga intolerans, förföljelse eller våld. Den som säger sig veta vad som är gott för alla, oavsett sammanhang, står sällan själv till svars.

Politik

Politiken bygger ofta på idén att vissa ideologier kan hävda en universellt giltig sanning – ett rätt sätt att organisera samhället, en sann bild av människans natur, en korrekt väg för historien.

Just därför blir föreställningen om en absolut sanning särskilt farlig i politiska sammanhang. Historien visar hur denna längtan efter det absoluta gör människor mottagliga för ideologier som säger sig tala i Sanningens namn. 

Vetenskap

Vetenskapen bygger inte på att ha rätt, utan på att ständigt ifrågasätta det som just nu antas vara sant. Inga teorier eller modeller är slutgiltiga – de är verktyg som fungerar tills de slutar göra det. När världen förändras, måste också våra mått ändras.

Det är här vetenskapens styrka ligger: inte i att den undkommer det mänskliga, utan i att den tar höjd för det. Den vilar på öppenhet, metod, prövning – inte på dogm. I det är vetenskapen kanske det tydligaste uttrycket för Protagoras’ tanke: att människan är mått, men också den som omprövar sitt mått.

Teknik och AI

Det kanske tydligaste provet på dessa idéer kommer i mötet med artificiell intelligens. Datorer arbetar strikt binärt – ettor och nollor, sant eller falskt – och det kan verka som en värld där människans mått är överflödigt. Men så snart systemen ska förstå språk, etik, kultur eller kontext, räcker inte binär logik.

AI-modeller tränas på mänskligt språk, mänskliga data, mänskliga bedömningar. De härmar inte sanning i sig – de härmar våra sätt att tala om vad som är sant. Det betyder att varje AI-genererat svar bär med sig människans sätt att måttsätta världen, på gott och ont.

Att tro att AI kan ge objektiva svar är därför ett missförstånd. AI förverkligar i praktiken det som Protagoras hävdade i teorin: att all sanning är beroende av perspektiv. Inte för att det inte finns bättre och sämre svar – utan för att även de bästa svaren uppstår i ett sammanhang, inte utanför det.

OBS!

Det du just har läst är resultatet av en frågeställning där jag, som AI, ombads att bedöma konsekvenserna av ett tidigare argument (som utvecklades i artikeln om Brandfacklan) och utforska dess konsekvenser inom olika områden. De reflektioner som framförs här står inte utanför denna logik – de är ett resultat av den.

1 kommentar

Under AI, Fascism, Filosofi

Taggat som

maj 21, 2025 · 1:47 pm

6.3. Brandfacklan! En personlig historia från verkliga livet

Det finns ord som om de placeras i en viss följd kan förändra ett helt liv

Jag vet, för det har hänt mig.

Det började med några helt vanliga ord i ett meningsutbyte – ord som genom små logiska förskjutningar skulle få en viss filosof att först slita sitt hår och sedan utropa: ”Brandfackla!”

Låt mig först bara inflika, att det här inte är en berättelse för vem som helst – därför den kommer att kräva en del, såväl engagemang, fokus samt givetvis, vissa grundläggande kunskaper. Men historien kan mycket väl ha något att erbjuda den som befinner sig någonstans i slutet av den väldigt långa, långa svansen?

Så, låt mig nu berätta hur det hela började.

Den mätande människan

– Protagoras tes om att människan är alla tings mått är så uppenbart självmotsägande att den egentligen inte förtjänar att tas på allvar.

Denna tvärsäkra dom över den grekiska tänkaren Protagoras och hans så kallade homo mensura-sats hörde jag en gång uttalas i Kungshuset vid Filosofiska institutionen i Lund – närmare bestämt våren 1982.

Långt senare skulle det stå klart för mig att detta resoluta avfärdande inte bara var ett tillfälligt hugskott från just docenten Hjalmar Wennerberg – men det visste jag inte då.

För det var förstås inte första gången som den grekiske sofisten Protagoras idé avfärdades med en brysk axelryckning. Redan Platon ägnade en stor del av sitt livsverk åt just denne Protagoras – och den relativism han fått representera.

Och ansatserna hos Platon och många av hans eftersläntrare har genom tiderna alltid varit desamma: man har helt enkelt, precis som Hjalmar, hävdat att Protagoras sats i själva verket är självmotsägande.

Och med tiden  kom denna slutliga vederläggning av homo mensura-satsen att kallas för Peritropen. Och det var just denna Peritrope som Hjalmar åberopade i sin, för övrigt ganska trista, föreläsning om antikens filosofi.

För att kunna tillgodogöra sig själva poängen i berättelsen – och varför den skulle komma att få sådana dramatiska följder – är det tyvärr nödvändigt att först greppa vad det här peritrope-resonemanget går ut på.

Och till er som redan nu känner att ni varken har tid, ork eller lust att sätta er in i en logisk paradox säger jag bara: stanna här. Streta inte vidare. Det tjänar liksom ingenting till.

För det är bara bortkastad tid – och tid ska man inte kasta bort. I synnerhet inte om det finns viktigare saker att göra.

Så, om vi nu tappat dem som gör bättre i att lägga sin tid på andra saker, kan vi nu gå vidare och rikta blicken mot själva den filosofiska stridigheten kring denna Protagoras sats, som den även kommit att kallas.

Ouroboros – ett svansbiteri

För er som är bekanta med den logiska krumelur som resonemanget om Protagoras sats ger upphov till – kan det följande verka enkelt. Det är också meningen – då det så här i inledningen är viktigt att även de som inte stött på det förut ändå kan följa med en bit vidare. 

Vi kan därför börja med att påtala det självklara i att, om ett påstående biter sig självt i svansen och därmed blir inkonsekvent – ja, då är det antingen falskt eller rent nonsens. Det har för övrigt både Aristoteles och det sunda förnuftet slagit fast för länge sedan. 

Men vi vet också att logiken ibland kan slå knut på sig själv, som i berättelsen om den ljugande kretensaren – tillskriven Epimenides, omkring 600 f.Kr.

Den logiska knuten där formuleras genom den lilla språkliga krumeluren: »Alla på Kreta ljuger«, sa mannen från Kreta.

Poängen här (för er som inte redan hört det här tusen gånger) är förstås:

Om mannen från Kreta säger att alla kretensare ljuger – så innebär det ju att han själv också måste ljuga, eftersom han är från Kreta.

Men om han inte ljuger när han säger detta, då är det alltså inte sant att alla kretensare ljuger.

Ni hör själva. Påståendet snurrar runt i en loop. Det biter sig själv i svansen – om och om igen.

Så, tillbaka till det där gamla Kungshuset i Lund där den filosofiska institutionen då var inrymd.

Docent Hjalmar Wennerberg hade alltså – för säkert tusende gången – självsäkert hävdat att Protagoras sats, precis som berättelsen om mannen från Kreta, var självmotsägande. Påståendet att människan är alltings mått, menade han, biter sig själv i svansen.

Vad Hjalmar säger ståendes där framme vid podiet är ungefär följande:

Om Protagoras sats skulle vara sann – alltså att människan är alla tings mått och därmed att vi själva skulle vara upprätthållarna av våra egna sanningar – då innebär det ju också att alla möjliga påståenden om verkligheten skulle kunna vara sanna. Jag säger att det är dag, du att det är natt.

Och inte bara det – utan även att motsatsen till detta påstående måste vara sant. Vilket alltså enligt logiken följer att Protagoras idé om att människan är alltings mått måste vara falsk. För ingenting kan vara både sant och falskt samtidigt, som vi vet.

Själva den Protagoreiska paradoxen behöver inte bli svårare än så, även om det till en början kan låta lite krångligt.

Men häng kvar ytterligare en stund – för i det meningsutbyte som nu skulle äga rum kommer logiken i detta resonemang att ställas på ända. Och det är då jag började ana att det nog ligger en hund begraven någonstans.

Och i nästa stund, skulle min oförberedda reaktion på vad Hjalmar sagt, för en stund få det gamla stenhuset att skaka i sina grundvalar.

Ja, så kändes det i alla fall efteråt.

När man hör någon komma med ett alltför självsäkert påstående kan det ibland vara svårt att riktigt sätta fingret på var i resonemanget logiken brister. Och ett auktoritativt uttalande av detta slag kan förstås också få oss att tvivla på var vi själva står.

Man kanske mest bara upplever olust – som om något inte riktigt stämmer. Det kändes som om vi lockats in i en språklig fälla.

Det handlade därför nu om att snabbt kunna samla ihop en rad lätt förvirrade tankar och komma med ett motdrag. Jag testade och sköt från höften.

– Men om det inte finns någon som hävdar motsatsen. Då blir det ju ingen motsättning, eller hur?

Svaret var ju givet!

– Jag hävdar att den är falsk, svarade Hjalmar.

Tystnad. Han ser sig triumferande omkring i salen. Han hade givetvis varit med om den här situationen förut. När osnutna filosofistudenter trodde att de kunde komma med smarta reflektioner kring frågor som filosofer brottats med i årtusenden. 

Men jag var ännu inte beredd på att slänga in handduken. Hjalmar var just på väg att gå vidare när han lade märke till en hand som lyfts på nytt.

– Ja.

– Det stämmer inte, säger jag!

– Vad är det som inte stämmer?

– Att satsen skulle bevisas vara osann därför att någon hävdar motsatsen, Det stämmer inte. Det måste vara precis tvärt om!

Luften tätnar. Det är knäpptyst. Alla väntar på vad som ska komma härnäst. Plötsligt säger Hjalmar med ett helt nytt tonläge.

– Kan du förklara hur du tänker här?

Och det var nu det gällde. Nu eller aldrig! Nu krävdes något mer än bara ett höftskott.

– Jo, för när man uppställer olika argument för att visa att Protagoras sats är ogiltig – så gör man ju det utifrån ett perspektiv och visar ju då egentligen bara på vad tesen i själva verket utsäger. Nämligen att det finns en mängd olika perspektiv som människan anser vara riktiga och därmed sanna.

Alla i rummet som följt meningsutbytet ser ut att tänka, och … vad mer? Och jag fortsätter därför:

– Jo, och ju fler argument som riktas mot den, desto starkare blir den ju. Den säger ju bara att det är människan själv som genom sina resonemang uppställer vad hon uppfattar som sanningar. Om det då visar sig finnas många olika sådana motresonemang eller perspektiv i just denna fråga, så belägger det ju bara själva tesen! Är det inte så?

Hjalmars tidigare så stadiga och väl grundade position blir för ett ögonblick satt ur spel, han drar fingrarna upprepade gånger genom sitt hår, ställer sig till slut upp och utropar:

– Brandfackla!

Därefter sätter han sig ned, ställer sig upp igen. Sätter sig ned och börjar därefter lite tafatt försöka gå vidare och tala om någonting annat. Till synes omtumlad försöker han återuppta föreläsningen om den försokratiska filosofin men trevar, famlar och vet inte riktigt var han ska börja. En stund senare ger han upp och säger.

– Vi stannar där för idag!

Flera av de närvarande studenterna ser sig yrvaket omkring, lätt tafatta lägger de ihop sina anteckningar. När gruppen skingrats kommer Hjalmar fram till mig och säger.

– Du, kan du utveckla det där lite mer till nästa gång. Det verkar onekligen som du sprungit på något intressant.

Jag kan lika gärna med en gång bekänna att det skulle inte bli någon nästa gång.

Jag förstod då i stunden inte riktigt vad som hade hänt. Men upplevde att det här var för stort för att släppa. Jag var tvungen att förstå vad som fått honom så ur balans. Och det var där det hela började.

För i samma stund som jag bestämde mig för att gå djupare in i detta, tog mitt liv en ny vändning. Jag hade nämligen öppnat en dörr som inte längre gick att stänga – och otaliga gånger har jag sedan dess förbannat att jag valde att göra det. 

Men också i vissa stunder känt en tacksamhet – för det lärde mig att aldrig köpa några förklaringar bara för att flertalet håller dem för sanna. Snarare tvärtom – ju fler som omfamnar en föreställning, desto mer anledning finns det att dra öronen åt sig. 

I de följande avsnitten ska vi därför följa vart denna ”Brandfackla” skulle ta mig, ja inte geografiskt, utan då rent tankemässigt och kulturellt. Vilka andra tänkare genom historien gick här att knyta an till? I vilka tider hade liknande skepsis mot Platon, Aristoteles och den rationalistiska hegemonin uttryckts? Och vilka historiska och politiska konsekvenser har ett sådant tvärt-emot-tänk fått. 

Fortsättning följer.

2 kommentarer

Under Uncategorized

maj 16, 2025 · 9:16 am

6.2. The Big Question välkomnar dig

Platon, Muhammed och Buddha kliver in på en bar

Hej, vi befinner oss nu i en av världens stora städer. Det är högljutt, stökigt, fullt av folk – och vi behöver bara komma bort från allt en stund.

Så här går vi nu, på jakt efter ett lugn. Kanske en kopp kaffe. Eller om vi har tur – en kall öl skulle sitta fint. Vi har ju faktiskt en del att prata om, du och jag. Och det kan ta en stund.

Vi svänger in på en bakgata, och där längre bort lyser en blinkande neonskylt mellan två sopcontainrar: The Big Questions.

Det ser lovande ut. Vi bestämmer oss för att gå in och kolla läget.

Men vi stannar plötsligt upp i dörren för där inne vid ett bord i hörnet ser vi några som ser ut att kunna vara Platon, Buddha och Muhammed – och ja, där kommer även Jesus X tillbaka från var han nu kan ha varit.

Brukar inte använda mig av AI-genererade bilder men denna var annars svår att få tag på

De är alla mitt uppe i en livlig diskussion om livet, döden, sanningen – och Gud, förstås. De lyfter blickarna mot oss nykomlingar på ett sätt som om de önskade bli lämnade ifred.

Och vi hör Jesus X säga när han satt sig:

– Ni letar efter sanningen i ord, men den finns inte där. Svaret är kärlek – kärlek till Gud och till din nästa.

Buddha ler:

– Låter fint. Men du måste inse att även kärleken är intrasslad i begär och lidande. Frihet är att släppa taget om allt. För övrigt tror jag inte att det där med det ni kallar gud …

Han blir avbruten av Platon som lutar sig bakåt och skrattar lite:

– Lidande? Kärlek? Ni famlar alla i mörker. Titta upp – ljuset finns där vid grottans öppning. Sanningen är evig, oföränderlig och bortom alla våra vardagsillusioner.

Muhammed lutar sig fram med allvar i blicken:

– Nog snackat. Vägen är redan utstakad. Den står skriven i Guds ord. Frälsningen kommer genom underkastelse, inte spekulation.

Jesus X suckar och ler trött:

– Jaha, men jag var faktiskt här först. Och jag råkar känna Han du pratar om lite bättre än ni andra. Så… kanske, kan ni lyssna på mig för en gångs skull?

Buddha avbryter:

– Hör er själva. Ord, ord, ord. Bara den som släpper taget om alla ord kan bli riktigt fri.

Platon höjer ett finger:

– Ursäkta, men jag var här långt före er alla. (Han nickar mot Jesus X.) – Och jag säger: Sanningen är inget man känner eller tror. Den är något man vet inom sig.

Muhammed slår näven mot bröstet:

– Sanningen är redan given. Den är inte till salu, den ska levas.

I denna stund kommer en annan gammal filosof gåendes i gränden – Protagoras från Abdera. Han stannar bredvid oss på tröskeln och kikar nyfiket in i baren.

Platon fortsätter, nästan för sig själv, knutna nävar mot bordet:

– Det värsta är att ni verkar nöjda med era halvsanningar. Ingen av er söker det som är sant för alla, i alla tider. Det eviga.

Jesus X lutar sig fram och lägger en hand på Platons:

– Sanningen är ingen idé, min vän. Sanningen är en person. Och det är jag som är vägen, sanningen och livet.

Platon rycker undan handen som om han blivit stucken av ett bi. Buddha ler och skakar långsamt på huvudet:

– Fortfarande fast i era system, era små jag, era heliga ord. Men det finns inget sådant. Allt är en illusion.

Muhammed slår näven i bordet:

– Må Allah straffa er för era hädelser! Det finns bara en väg – och den är redan uppenbarad.

Då harklar sig Protagoras och tar ett steg in i rummet:

– God afton, mina herrar! Jag har stått här och tjuvlyssnat en stund, och måste bara säga – härifrån där jag står ser det ut att finnas fler sanningar än det finns stolar vid ert bord.

Rummet tystnar. Fyra par ögon borrar sig in i oss. Ingen av oss vågar andas. Till slut höjer Platon på huvudet och säger med sitt vanliga överlägsna tonfall:

– Jaså? Det är du. Protagoras. Och menar du att det du just sa är mer sant än det vi andra säger? Trodde jag hade klargjort det för länge, länge sedan.

Vi står som fastfrusna i dörren. Är det här ett skämt eller blodigt allvar? Oavsett vilket känns det som att stämningen tätnar. Någon ropar:

– Kättare! Ni tror inte på sanningen!

Det ser nästan ut att ryka ur öronen på denne – ingen nämnd, ingen glömd. Det här är ingen fredlig plats.

Jag viskar till mina dörrkamrater att vi nog borde dra härifrån innan det smäller. Jag rycker Protagoras i manteln och ber honom följa med. Han rycker uppgivet på axlarna och nickar. Vi vet ju båda hur illa det kan sluta när de här fyra börjar slänga hårda ord omkring sig.

Vi backar försiktigt ut från The Big Question och går nerför gränden.

Protagoras suckar:

– Japp… det här har jag sett förut.

Vi hittar en park i närheten, sätter oss i gräset. Jag går i väg och köper varsin glass. Vi sitter där och tittar på barnen som leker, springer, skrattar. Solen skiner och himlen är blå.

Och vi är helt överens om vad vi ser och hör. Det är så befriande, så avslappnande.

Protagoras tittar på mig, tar en tugga och säger:

– Alltså! Den här kokosglassen är faktiskt jäkligt god.

Slut!

1 kommentar

Under Buddha, Filosofi, Humor

Taggat som

maj 13, 2025 · 3:32 pm

6.1. En filosofisk dispyt över hur man mäter

Ett idédrama i en akt – endast för invigda

Om människans behov av att mäta, räkna och bringa ordning i världen.

[Ridån går upp.]

Vi möts av Rafaels berömda fresk Skolan i Aten, projicerad som fondvägg över hela den bakre scenen. I centrum av bilden står Platon och Aristoteles, frusna i sina välkända poser: den ene pekar mot himlen, den andre mot jorden. Idé vs. erfarenhet. Det är så vi lärt känna dem, de två stöttepelarna för det västerländska tänkandet. Så olika men ändå så lika.

Runt omkring dem ser vi fler bekanta gestalter. Sokrates står en bit till vänster, försjunken i samtal och räknar på fingrarna. Där finner vi också Parmenides, Herakleitos från Efesos och Euklides från Megara. 

Lite vid sidan om står också Averroës framåtlutad, den muslimske tänkaren som på 1100-talet återförde och räddade den antika filosofin till Västerlandet. Den som tidigare varit begravd av 1000 år av kristet kunskapsförakt.

Och där, något oväntat, strax till vänster, står hon ensam och en smula övergiven – Hypatia från Alexandria. Filosofen och matematikern som föll offer för en kristen mobb som var oförmögna att föreställa sig att en kvinna kunde söka kunskap för sin egen skull – utan att djävulen på något vis hade ett finger med i spelet.

Fler gestalter börjar nu röra sig in på scenen. De kommer från alla håll – några kryper upp genom dolda luckor i golvet, andra sänks långsamt ner från tågvinden.

Det som först såg ut som en stilla målning förvandlas snart till ett myllrande marknadstorg.

Det talas, samtalas och deklameras om vartannat.

Vid en skrivtavla står Kurt Gödel. Han är tyst men fokuserad. Gång på gång skriver han samma formel om och om igen på tavlan, en formel som pekar tillbaka på sig själv. Han skakar på huvudet och mumlar något vi inte kan förstå.

En man står på en tunna och ropar ut sina visdomar, medan en annan har gjort sig hemmastadd inuti själva tunnan. Därifrån hörs ett dämpat rop: – Släpp ut mig din idiot och flytta på dig för du skymmer min sol.

En gestalt glider fram i toga mellan pelarna, bärandes på en glob i sina händer – kanske är det Ptolemaios. Små grupper samlas, träter och gestikulerar. Det är svårt att avgöra vad som sägs – sorlet blir till en forsande flod där bara enstaka ord bryter igenom bruset – och medan jag skriver detta ser jag Herakleitos nicka i samförstånd. 

Bakom en av scenens många tyllslöjor står John Rawls obeslutsam i djupa funderingar. Han vågar inte ta steget in i rampljuset där Emanuel Kant bekvämt satt sig till rätta i syfte att slänga fram sitt kategoriskt imperativ.

Vid scenens bortre kant står Friedrich Nietzsche, tyst och försjunken och betraktandes en målning av en örn som bär en orm i sina klor. Strax intill står Zarathustra och betraktar honom uppmärksamt.

William Blakes version av örnen och ormen

I förgrunden går William James i långsamma cirklar runt en pelare, i händerna har han en uppstoppad ekorre. Längre bort i mörkret sitter Karl Marx ensam vid ett tungt bord och bygger med Mekano, plockar isär och bygger om, gång på gång.

Galileo Galilei försöker förklara något för sina skeptiska åhörare och rör armarna i stora, cirkelrunda gester medan Leibniz sitter i ett hörn med en glaskupa över huvudet, men ser i det stora hela annars nöjd ut. Bishop Berkeley står en bit bredvid med blicken vänd mot taket och frågar Gud om han verkligen har koll på allt som sker.

Mitt på scenen står Bertrand Russell med en pekpinne i handen. Han ritar ringar i sanden på golvet och säger högtidligt: – Om någon av oss uttalar satsen att alla är dumma, så gäller det förstås inte den som säger det. Denne kan nämligen inte ingå i satsens utsträckning.

Och så fortsätter det. Fler figurer, fler röster, fler små oenigheter om detaljer ingen längre tycks förstå. Alla tankar, alla visdomsord flyter samman till ett mäktigt sorl.

Ur detta sorl stiger nu tre gestalter fram. Platon och Aristoteles har lösgjort sig från fresken. Med sig har de Euklides. De har ett problem – ett mycket praktiskt sådant. Allt ljus vilar nu på dem.

De ska bygga en bokhylla som ska rymma Platons samlade verk.

De vänder sig till de församlade och förklarar att det inte kommer att bli vilken bokhylla som helst, utan en som är värdig själva den samlande kunskapen om idévärlden.

De tänker sig något i stil med en sådan där stringhylla som var populär på 1960-talet. Tre hyllplan ska den ha. Och med sig har de en noggrant hyvlad bräda, exakt 1000 millimeter lång som tillverkats med själva den där prototypmetern i Paris som referens. 

Men hur ska de nu bära sig åt för att dela denna bräda i tre exakt lika långa delar? Detta är deras problem.

Frågan sprider sig som en löpeld över scenen. Det räknas och mäts i alla hörn och vrår. 

Wittgenstein stiger nu fram ur skuggorna, i handen har han ett rep. Han betraktar församlingen men ser inte ut att ha något att säga, rycker sedan bara på axlarna och släpper repet till marken innan han tyst backar ut ur centrum igen. 

Höga pannor gnuggas och det vevas med händer. Newton föreslår tre hyllplan om vardera 33,333… millimeter, vilket direkt avfärdas av Platon – hans samlade verk kan inte stå på något bestående av oändliga decimaler. Aristoteles föreslår att ett hyllplan kunde göras lite större än de andra, men det möter omedelbart motstånd från Platon som muttrar något om att ‘nästan är ett svek mot allt som är sant och gott’.

Det handlar om bara någon bråkdels millimeter, men för dessa män är bråkdelarna allt. Vad skulle hända med en värld om våra mått inte stämde eller gick jämnt ut? Newton som har suttit och räknat på det igen säger: det är tyvärr omöjligt, jag har räknat på det, det är helt enkelt omöjligt.

Från bakgrunden, där han suttit tyst uppe på freskens stentrappor, reser sig nu Demokritos. Sakta stiger han ned och går fram till de tre. Platon märker hans närvaro och vänder sig om.

– Vad gör du här? frågar han, misstänksamt.

Demokritos säger inget men tar plankan, vrider och vänder på den, drar sedan fram en penna ur sin dräkt och skriver: ”Denna planka är från och med nu exakt nittio (90) X och kan med lätthet delas i tre (3) lika delar.”

Han räcker sedan tillbaka den till Aristoteles, höjer händerna i en gest av lätt uppgivenhet och vänder sig sedan om och försvinner lika omärkligt som han kom.

Platon stirrar på vad han skrivit på brädan och skakar sedan på huvudet.

– Han är inte klok, den där Demokritos, muttrar han. Förstör allt han kommer i närheten av. Gör våld på själva idén. Elda genast upp den där brädan så jag slipper se den. Bränn för övrigt allt han präntat ned, för sakens skull.

Euklides säger inget. Aristoteles ser på brädan, stryker med handen över Demokritos ord, men säger heller ingenting.

Diskussionen fortsätter sedan, som om inget hänt. Och, så vitt vi vet, pågår den än i dag.

Bland publiken och lite vid sidan av, på en ensam stolsrad, sitter en äldre man och mumlar för sig själv: ”Πάντων χρημάτων μέτρον ἐστὶν ἄνθρωπος” – men ingen hör honom. 

Lite högre upp sitter den franske filosofen René Girard och betraktar oss alla – när vi, med oro i blicken, börjar betrakta varandra. Som för att avgöra vad det var vi egentligen hade sett. Om det var bra eller inte. Om vi borde applådera. Eller inte.

The End!

[Ridån går ned]

(Som med all skriven text – ja, med vilket budskap som helst egentligen – måste det först avkodas av någon innan det förhoppningsvis blir begripligt. Och i en text som den ovan, fylld av outtalade referenser till filosofiska traditioner och tankeskolor, blir det närmast omöjligt för en oinvigd att riktigt snappa upp alla lager av mening och ordlek som ryms däri. Men det visste du förstås redan, eller hur?)

Medverkande filosofer och gestalter i dramat

1 kommentar

Under Filosofi

Taggat som

maj 9, 2025 · 12:22 pm

5.4. I jakten på det äkta, det obesudlade, det rena …

Om vår längtan efter mening i en tid av rotlöshet och starka reaktioner 

“Improvement makes strait roads, but the crooked roads without Improvement, are roads of Genius.”

Vad menade egentligen den engelske poeten William Blake när han skrev dessa ord för 236 år sedan? Det kan vi förstås aldrig veta – men kanske kan bilden klarna om vi samlar ihop lite historiska pusselbitar. Återkommer till detta.

W. Blakes ”Newton” förlorad i symmetriska formler

Det jag försöker göra här är att samla ihop fragment av minnen och kunskaper, och med dem lägga ett pussel av vår värld – mest för att förstå vad det är som får den att snurra. Och jag menar då förstås inte ”snurra” i fysisk bemärkelse – utan snarare försöka förstå ”what makes it tick” för att låna ett engelsk uttryck.

Min erfarenhet säger mig att världen är oerhört omfångsrik, komplex och därtill flytande och att vi i stunden bara kan få syn på en liten skärva av den. Men det utesluter förstås inte att man ändå kan försöka syna denna utvalda skärva av verkligheten lite närmare.

Just nu känns det särskilt viktigt att försöka förstå den där pusselbiten som visar varför så många av oss – särskilt här i väst – försöker fly den modernitet vi så länge såg som något gott.

När slutade vi tro på den? När började vi ifrågasätta dess ideal – fri vetenskap, fri åsiktsbildning och idén om jämlika möjligheter för alla?

När och varför började dessa ideal kännas föråldrade – ideal som framför allt utformades i 1700-talets Förenta stater och som kom att ligga till grund för dess konstitution?

Modern Times

Och när jag skriver “vi” här, menar jag förstås den del av befolkningen som faktiskt känner så.

Allting som rör detta stora skifte i synen på världen och verkligheten är i dag centralt för oss alla, vare sig vi är intresserade av det eller inte och därför dröjer jag gärna vid detta. Jag blandar här mina erfarenheter med fakta, spekulation – och introspektion. Men börjar med en ren faktabaserad reflektion.

När vi turistar i den gamla världens huvudstäder – i Paris, Rom, Prag, Bryssel – vad gör vi? Vilka platser uppsöker vi? Och med detta ”vi” menar jag nu flertalet av besökarna till dessa städer. Kanske inte alla, men tillräckligt många för att min poäng här ska bära oss vidare. [i]

Jo, vi samlas för det mesta i de äldsta, mest oregelbundna delarna av städerna. På platser där arkitekturen vuxit fram genom århundraden, där det vid byggandet inte fanns någon färdig ritning eller långsiktig plan. Vi dras till det som känns äkta, ursprungligt och organiskt. Vilket säger något om vad som ger återklang i oss.

Grand Place, Brussel

Vi dras mot sådant som vi upplever som ursprungligt, något genuint, det vi uppfattar som autentiskt. Vi bakar också surdegsbröd, brygger vårt öl och syrar grönsaker. Vi söker utmaningar, besöker exotiska platser, klättrar i berg, går i dagar på fjället … Nej, självfallet inte alla – men uttrycken för denna längtan är många och varierande. Vissa av oss gör si – andra så. 

Det vi dock har gemensamt är en slags främlingskap i livet och i synnerhet i denna nya sköna värld som växt fram under de senaste 200 åren. En värld som försökt bemästra det mest naturliga i oss, vår drift efter magi och mysticism, vår drift efter att underordna oss, vår drift att överordna oss, det vill säga, att få ingå i en värdehierarki där vi får såväl en naturlig plats som en mening. 

William Blakes citat i inledningen ovan var vid tiden ett uttryck av denna kritik mot det nya upplysningsdrivna projektet; mot överdriven rationalitet, mot övertron på vetenskap och matematik. Det var det Blake menade med sina ”raka”respektive ”krokiga” vägar. Ett tema han för övrigt återkom till i flera av sina skrifter. Den nya tiden värdesätter bara det ”raka” – medan människan i grunden vill leva i det ”krokiga”. I varje fall, enligt Blake, genierna bland oss.

Och vi är inte bara fysiskt rotlösa i den moderna världen – vi är i grunden också existentiellt hemlösa. Martin Heidegger kallade denna känsla av rotlöshet för Heimatlosigkeit: förlusten av ett hem, inte i betydelsen tak över huvudet, utan i betydelsen en plats där man känner sig trygg och hemma i sinnet. Bland likasinnade. Hos en övergripande idé om livet som vi kan förstå oss på. Att slippa behöva vara utkastade i ett kaos där det bara är vi själva som kan finna vår räddning.

Det kan också vara en av orsakerna till att allt fler reaktionära rörelser i dag vinner mark. De talar nämligen om samma saker – fast på ett annat sätt. De lovar inte bara guld och gröna skogar och nationell stolthet. De erbjuder också en hemtillhörighet. En plats, en tid, en identitet. 

De lyssnar till vår längtan efter ett mytiskt förflutet. Och utlovar en återgång till byn, familjen, barndomen, landet – det som upplevs som något mer naturligt – mer genuint. En plats där vi kan känna oss hemma.

Och denna reaktionära retorik fungerar eftersom den liberala moderniteten aldrig uppfattats ha något meningsfullt att erbjuda. Den kan inte ge oss några stora svar, inte skänka några grundläggande berättelser ristade i hälleberget. 

Den stora upplysningen på 1700-talet lyckades riva de gamla berättelserna men lyckades aldrig förmedla några nya som var tillräckligt starka för att bära oss hela vägen fram – från vaggan till graven.

Moderniteten gav oss friheter men ingen tillhörighet. Valmöjligheter men inget engagemang. Gav oss framsteg men lyckades inte skänka någon mening.

Men denna utsatthet, denna vår längtan – så mänsklig, så begriplig – kan också transformeras till ett monster.

Jakten på det som är äkta kan förvandlas till hat, bitterhet och ressentiment. Vad som börjar som en önskan om nationell samling kan lätt sluta i uteslutning. Vad som först är ett försvar av vår egen identitet kan snart glida över i en utrensning av olikheter. Löftet om ett skyddat hem kan lätt förvandlas till en mur mot det som hotar oss.

I grunden är det åter en blut und boden-logik som sprider sig över världen; den kulturella renhetens logik. vilket är ett resonemang som präglar det som i dag brukar kallas för de traditionella eller reaktionära rörelserna, med en logik som säger: du hör inte hit – inte på riktigt. Din närvaro stör vår berättelse. 

Vilket för övrigt är något vi nu ser att Trump-administrationen är i färd med, vid sidan av sina oändliga nedmonteringar av det offentliga, där de ägnar stor kraft åt att renodla i synnerhet den vite mannens roll i berättelsen om Förenta staternas uppkomst och dess stordåd.

Och ironin är bitter: i sin flykt från modernitetens främlingskap vänder sig alltså nu många människor till myter som kanske aldrig funnits, ledda av de som säljer nyskapade fantasier med anspråk på att vara eviga sanningar. Och eftersom vi så gärna vill tro att de stora sanningarna finns – nappar vi också lätt på de krokar som slängs ut.

De säger också att vår nuvarande civilisation är falsk och förljugen då den i allt för hög grad har sökt kuva människans inre Dionysiska drifter. 

Det är dessa tankar som driver mycket av den utveckling vi ser i dag. Det är detta som ligger bakom exempelvis Project 2025 vars vision om en ljusare framtid just nu i denna stund styr hela utvecklingen i det land som först lade en fast grund för upplysningens ideal. 

In Project 2025 We Trust

Det finns många skäl att misströsta. Men ingen är stark nog för att få oss att sluta berätta, belysa och göra människor medvetna om de krafter som formar oss och samhället på djupet.

Och att förkasta den raka vägen behöver inte betyda att vi återvänder till ett förflutet som präglats av våld och utanförskap. De krokiga vägarna behöver inte leda oss tillbaka – de kan också ta oss framåt, mot något nytt.

De kan också innebära ett motstånd. Ett vägran att underkasta sig en påtvingad ordning. Ett nej till att vandra på vägar som slipats alltför raka av påhittade “förbättringar”. Det finns kanske en syntetisk mellanväg. Eller en tredje väg.

Autenticitet ligger inte i det förgångna. Det är inte arv. Det är inte blod. Det är inte arkitektur. Det handlar snarare om förmågan att vara närvarande – att gräva och bygga där man står. Och där skapa en plats, en identitet, en mening.

Jag var bara tvungen att sätta denna text på pränt eftersom tankarna ständigt tumlar runt i min tankevärld. Den kanske inte gör någon av er klokare – men den har ändå lyckats lätta mitt sinne – så att jag nu kan ta ett djupt andetag och sträcka mig djupare – ner mot det som döljer sig strax under ytan av den värld vi lever i. Det är stort nog – för mig.

[i] [1] Flera studier visar att turister i världens storstäder i hög grad söker sig till historiska stadskärnor snarare än till modern stadsplanering. Exempelvis lockar platser som Grand Place i Bryssel, Trafalgar Square i London och Prags gamla stadsmiljöer miljontals besökare varje år. Forskning publicerad i Sustainability (MDPI, 2017) visar att turister ofta föredrar miljöer med en känsla av historisk autenticitet, kulturell kontinuitet och arkitektonisk variation. Verbeke, M. & Lievois, E. (2017), ”Cultural heritage and urban tourism: A city perspective”, Sustainability, 9(8), 1346.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Etik, Fascism, Filosofi, Konst & Kultur, Makt och Rädsla, Natur & Kultur, Politik, USA

Taggat som

maj 7, 2025 · 6:22 pm

5.3. Natur eller Kultur – På slak lina över en värld i kris

Om upplysningens arv, fascismens återkomst och vår civilisatoriska balansgång

Minns du den där gången när du sprang och ramlade när du var barn? Händerna var skrapade, knäna blodiga, småsten inbäddat inunder huden – och sedan gråten, ropen på mamma, efter någon som kunde ta upp dig i knät och plåstra om dig. Kanske minns du det inte exakt så, men något liknande. Någon gång i barndomen stötte vi alla på världen sådan den verkligen är: hård, likgiltig och skoningslös.

Det är väl så vi vanligtvis möter den – som något som inte bryr sig om oss och vår sårbarhet. Getingarna sticker. De nya skorna ger skavsår. Törnen river oss och den som visar svaghet får ansiktet ned mulat i snö eller toaletter. Naturen ger oss inga ursäkter – bara rivsår, blåmärken och livslånga trauman.

Mot denna brutala verklighet har människan i alla tider försökt bygga skydd. Med kultur, med språk, med lag, med myter och institutioner. 

Vi kan se det som att upplysningen – med sina idéer om frihet, jämlikhet och broderskap – var ett systematiskt försök att tämja just denna hårda natur och att ersätta den starkes rätt med rättsstatens, att avskaffa födselns hierarkier och att skapa ett samhälle där inte bara de mest välrustade kunde överleva. Till gagn för de svaga, och för att tämja de starka.

Upplysningen stod dock inte oemotsagd. Redan från början fanns de som såg dess tro på förnuft, jämlikhet och framstegsoptimismen som farliga illusioner. Den så kallade motupplysningen formades tidigt av tänkare som Joseph de Maistre, Johann Georg Hamann och Edmund Burke – alla övertygade om att samhällets ordning inte kunde grundas i abstrakta principer utan i tradition, tro och auktoritet. 

Motupplysningens tänkare menade att det egalitära samhälle som växte fram efter den franska revolutionen berövade människan hennes värdighet. I stället såg man som sitt ideal en värld med stränga hierarkier, där en social och andlig aristokrati var normgivande. 

Friedrich Nietzsche utvecklade detta i sin tur till en kritik av vad han kallade slavmoralens universella anspråk och sitt försvar av den skapande viljan. 

Den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt översatte denna hållning därefter till politisk teologi: den sanna suveränen är den som beslutar om undantag, inte den som håller sig inom lagens gränser.

Det är alltså inte lydnaden inför lagen som definierar makten, utan förmågan att sätta lagen ur spel – att agera när ordningen hotas och ingen regel längre gäller. I detta undantagstillstånd visar sig den yttersta auktoriteten. En princip som just nu testas av den nu sittande amerikanske presidenten.

Det är ur detta tankegods – från motupplysning till reaktionär modernism – som fascismens idévärld växte fram. I början av 1900-talet fick dessa tankar en politisk form i fascismens genombrott. I Italien och Tyskland blev den reaktionära syntesen mellan tradition, hierarki, vilja och våld ett samlat politiskt projekt. 

Fascismen var motupplysningens politiska uttryck – en mobilisering av känsla mot förnuft, blod mot rätt, en stark ledare mot lag och författning. En kraftansamling som under först hälften av 1900-talet gav upphov till två världsomfattande krig.

I dag upprepas detta mönster – men i ny skepnad. I den neoreaktionära höger (NRx) som växer fram är upplysningen inte bara en döende ideologi – den betraktas som ett grundläggande misstag. Idéerna om frihet, jämlikhet och broderskap ses som ett försök att tämja naturen, att utplåna skillnader och neutralisera styrka. Och nu har tiden kommit, menar man, att göra upp med detta arv.

I vår tid ser vi nu hur detta gamla reaktionära tankegods får nytt liv. När den liberala kulturen förlorar sin bärkraft – när dess institutioner försvagas, dess mening förloras och resurserna sinar – då åberopas åter denna, som man uppfattar, sanna natur. Fascismens återkomst är inte bara ideologisk, utan kosmologisk: ett försök att återvända till en ordning där världen är hård men begriplig, hierarkisk men naturlig. Och vi har inte sett slutet på dess frammarsch. Vi har bara sett början.

Det är i denna näringsrika jordmån vi nu finner Peter Thiel stadigt förankrad. Och han är inte ensam. En hel reaktionär motrörelse har växt fram under ytan av det moderna – en rörelse som ser lösningar i vad de ser som naturligt. Nationalism i stället för globalism. Blod i stället för rätt. Hierarki i stället för jämlikhet. Sanning i stället för den liberala väckelsens blåögda lögner (woke).

Peter Thiel är inte bara en bland många miljardärer i Silicon Valley. Han är något mer – en gnostisk visionär med apokalyptiska drag. Han växlar mellan att vara teknokrat och domedagsprofet. Han investerar i framtiden, men tycks tro att den redan är förlorad. Och där, i den paradoxen, uppstår hans stora inflytande över vår samtid. Han är komplex och enigmatisk.

Thiel har till exempel upprepade gånger hänvisat till det bibliska begreppet Katechon – den kraft som enligt Paulus brev till Tessalonikerna håller tillbaka Antikrist och därmed fördröjer världens sönderfall. 

För Thiel tycks begreppet Katechon ha förlorat sin teologiska innebörd och i stället blivit mer av ett politiskt raster. Det handlar inte längre om tro, utan om makt – om vem eller vad som kan hålla samman världen inför det oundvikliga sammanbrottet. 

Men i sina offentliga uttalanden och i de projekt han stödjer, närmar sig Thiel ämnet mer genom antydningar än genom klarspråk. Resultatet blir motsägelsefullt: han talar om att bromsa sönderfallet, samtidigt som han finansierar krafter som påskyndar det. Det är kanske just i den paradoxen som hans inflytande hämtar sin kraft – men också signalerar faran.

Thiel har donerat miljoner dollar till kandidater som vill riva ner den amerikanska statsapparaten och bygga något nytt ur spillrorna. Han har finansierat The American Moment, Project 2025, NatCon-rörelsen och den neoreaktionära bloggkulturen. I detta nätverk är Thiel både mecenat och symbol – ett bevis på att man kan förena kapitalets logik med en vilja att störta systemet det vuxit upp inom – en motsägelse som i sig illustrerar den nya högerns paradoxala logik.

Men det är i ljuset av detta vi måste förstå vad Peter Thiel en gång såg i Donald Trump. För Thiel var Trump inte ett politiskt val – han var mer som ett stresstest. En störning. En krackelering av den kulturella fernissan som döljer hur svagt det moderna samhället i själva verket är. 

I Thiels ögon står Trump för det som liberalismen till varje pris försökt förtränga: den råa viljan, primalskriket, den skränande kroppen som tar plats utan att skämmas.


Trump var inte tänkt som en lösning på världens eller USAs problem, utan ett verktyg – eller snarare: en möjlighet att se vad som händer när de Katechonska krafterna inte längre håller tillbaka utvecklingen.[i]

Det är därför ingen paradox att Donald Trump, som nu öppet utmanar konstitutionen och rättsstaten, ändå hyllas av den nya högern. Det är snarare själva poängen. Trump är mer än en nyttig idiot. Han är en möjliggörare – en accelerator. En som får det globala systemet av samarbeten och tillit att vackla.

Den amerikanska konstitutionen – detta dokument från upplysningens höjdpunkt – syftade till att binda makten med lag, att tygla människans själviskhet genom en arkitektur av kontroll och balans. Det var just ett försök att upphöja förnuft över vilja, princip över impuls. Men i ett klimat där kulturen förlorat sin trovärdighet, uppfattas dessa band inte längre som garantier för frihet, utan som bojor och framför allt för de som är starka och inte längre är i behov av statens beskydd.

Den nya högern misstror den liberala demokratin inte bara för dess innehåll, utan för dess form. Det procedurella, det regelstyrda, det rättvisa, det tröga – allt detta ses som uttryck för ett svagt samhälle, byggt för att skydda det svaga från det starka. 

När Trump trampar på dessa principer, när han trotsar domstolar och institutioner, är det inte ett misstag – det är ett budskap. Han förkroppsligar den Dionysiska viljan, instinkten och den oreglerade kraften. Han framstår som ett svar på en värld där kulturens tyglar förlorat sin spänst.

Vi balanserar på den där slaka linan, spända mellan två världar: naturen och kulturen. Den ena är hård och krass. Den andra mjuk, försonande – men utan något säkert fäste. Vi får bara hoppas att den håller – eller att vi åtminstone, om vi faller, har blicken fäst mot något som ger oss hopp. 

[i] Peter Thiel returns here to Uncommon Knowledge with Peter Robinson to discuss his views on the end times, technology, and societal progress. Thiel delves into the historical and philosophical context of apocalyptic thinking, referencing biblical texts and the work of René Girard. He argues that modern technological advancements, such as nuclear weapons and AI, have apocalyptic potential and should be taken seriously. October 2024:

And Part II

1 kommentar

Under AI, Demokrati, Donald Trump, Fascism, Filosofi, Politik, USA

Taggat som

maj 5, 2025 · 11:56 am

5.2. Och du som trodde att det bara var en gilla-knapp

Hur mimetiskt begär, Facebooks ”Likes” och Peter Thiels vision om makt bildar den algoritmiska grunden för dagens politik.

Om ett inlägg bara har 3 gillamarkeringar är det osannolikt att du själv kommer att gilla det. Du kommer att tveka. Undrar vad det handlar om. Frågar vem mer som engagerar sig – och vem som inte gör det.

Men om det har 3 236 gillamarkeringar och 742 delningar? Det är en helt annan sak. Plötsligt reagerar du inte bara på innehållet. Du reagerar på hur andra har reagerat. Du kliver in i en folkmassa som redan nickar med.

Och du som trodde att det bara var en gilla-knapp.
Det var det inte.

Peter Thiel med blicken fäst på framtiden

Ta det följande som skrivs som en grov skiss. Du behöver inte köpa hela paketet. Huvudsaken är att du ser bilden.

Att vi alla utgör en skara duktiga följare är en självklarhet – Det är det sätt vi orienterar oss på som sociala varelser – vilket förstås är en ren överlevnadsinstinkt. Men vi ska samtidigt veta att det just också är detta faktum som sociala medier plockat upp och designats för. 

Men man har också sett att vi inte bara är följsamma utan även duktiga på att imitera  andra. Det vi ser andra gilla, gillar nämligen också vi.

Det är den kortaste möjliga sammanfattningen av teorin om mimetiska begär – utvecklad av den franske tänkaren René Girard som introducerades i föregående inlägg, 5.1. Härmapor är vi allihop!

René Girard pekade på att våra begär inte i första hand uppstår inifrån oss själva, utan snarare utlöses av andras begär. Det är alltså inte så som vi vanligtvis kanske uppfattat det, att vi springer i flock och sträcker oss efter samma saker, nej det är inte det! 

Saken verkar vara mycket mer intrigant om vi ska tro Girard; Vi vill ha det andra vill ha – inte för att detta i sig är så eftersträvansvärt, nej – vi traktar efter det på grund av att vi ser att andra är intresserade av det. Vi imiterar inte bara andras beteenden. Vi imiterar deras begär.

Det är detta som i nästa steg utvecklas till vad han kallar mimetisk rivalitet. När vi vill samma sak uppstår ofta konflikter. Vi konkurrerar om samma saker, vilket skapar avund, splittring och slutligen stridigheter. 

Alltså precis det som utspelar sig varje dag i våra flöden i sociala medier och kanske till viss del kan förklara varför stämningarna där lätt kan bli upprörda och ibland även hotfulla.

Och det är här entreprenören Peter Thiel kommer in i bilden.

Thiel var inte bara en tidig investerare i Facebook. Med Rene Girards mimetiska teori i bagaget såg han redan från början någonting mer än bara en förträfflig social plattform och en lukrativ affärsmodell. Han såg också att Facebook var ett system för att mäta och förstärka just dessa mimetiska beteenden. En plattform där våra begär synliggörs och sätts i centrum och där de sedan kan spridas, imiteras och eskaleras – i realtid.

Gilla-knappen, som introducerades på Facebook 2009, var mer än bara en trevlig funktion. Den var en accelerator. En mätare på våra engagemang i det mimetiska systemet. Ju fler som gillade något, desto fler började då gilla samma sak, tycka likadant, dela vidare, gå i affekt. Resultatet blev ett viralt mönster – eller ett monster, om man så vill.

Facebook blev, med Thiels ögon, en Girardisk maskin – en struktur byggd för att förstärka begär genom imitation.

Men dynamiken i sociala media behövde självfallet inte bara ske organiskt via våra personliga ”likes”. I detta mimetiska ekosystem dök snart en ny aktör upp, nämligen boten.

Botarna gillar och delar – och låtsas vara människor. De skapar intrycket av att något redan är omtyckt, populärt, ja självklart. Och det räcker oftast. För i ett mimetiskt system är det det upplevda intresset hos andra som styr vårt.

Det var bland andra dessa insikter som utnyttjades  av företaget Cambridge Analytica, som kopplade ihop stulen Facebook-data, psykologisk profilering och just bottar, för att iscensätta stora opinionsrörelser. 

Det första stora experimentet blev Brexit 2016 där de bombarderade brittiska väljare med skräddarsydd propaganda i just sociala medier – inte för att övertyga i sak, utan mer bara för att trigga känslor av oro, ilska och hemhörighet. Budskapen var ofta motsägelsefulla, men det spelade ingen roll. De var riktade för att väcka intresse och rädsla.

Bakom Cambridge Analytica står familjen Mercer med nära band till den amerikanska alt-right-rörelsen – och som även finansierade delar av Trumps kampanj. Mercer och Peter Thiel hade dessutom vissa gemensamma investeringar, bland annat då i försvars- och övervakningsföretaget Palantir.

Det andra stora experimentet bara några månader efter Brexit blev Trumpkampanjen 2016. Med hjälp av psykologiska profiler baserade på stulna Facebook-data kunde kampanjen identifiera osäkra väljare i olika nyckelstater. De bombarderades sedan med känsloladdade budskap: ”They’re laughing at you,” ”The elite despises you,” ”Hillary is a criminal.” Botar och trollkonton förstärkte illusionen av en massrörelse.

En väldresserad armé av botar kan sätta i gång ett drev, bygga en opinion, eller få en lögn att kännas som en allmän sanning. De simulerar intresse och engagemang och får oss att följa efter.

I början styrdes dessa botar av människor av kött och blod, samlade i stora trollfabriker – eller så kallade botfarmer – som drev olika frågor. I dag är det betydligt enklare: med AI kan vi i stort sett eliminera det mänskliga inslaget i själva utförandet. Det räcker att ge systemet ett mål – resten verkställs med automatik.

I nästa inlägg – ”Det kan tyckas vara ren galenskap! Men är det verkligen det?” – kommer jag att fortsätta följa Peter Thiel och hans nätverk, och hur deras idéer om teknik och makt banar väg för en ny politisk verklighet – en som just nu håller på att ta form.

1 kommentar

Under Uncategorized

Taggat som ,

maj 3, 2025 · 10:11 am

5.1. Härmapor är vi allihop

Vad en apas raseriutbrott kan lära oss om våra önskningar och tidens politiska uttryck

Hört talas om det berömda experimentet med kapucinaporna?

Det var två kapucinapor som regelbundet fick små bitar av gurka som belöning för något de gjort. Men en dag fick den ena apan plötsligt en druva i stället – något som kapucinaporna gillar mycket mer. Då reagerade den andra direkt med att kasta i väg sin enda gurkbit och började visa irritation.

Experimentet som utfördes 2003 har tolkats som att apor, likt människan, har en grundläggande känsla för rättvisa. De reagerar negativt när de får mindre än någon annan för samma insats. Fenomenet döptes till inequity aversion och har sedan dess, sägs det, även noterats hos hundar, korpar och råttor.

Kapucinapa i bur

Forskare menar att reaktionen sannolikt har en evolutionär funktion – att den främjar samarbete och stärker sociala band, det var så man tolkade det. Aporna saknar kanske ett språk för moral, tänker inte enligt Kants kategoriska imperativ, men visar ändå en intuitiv känslighet för vad som är en orättvis behandling. Man har uppfattat det som en form av inneboende grundläggande moral hos biologiska varelser.[i]

Och alla vi som har sett barn leka – känner nog igen det här. En leksak, som samlat damm i veckor, blir plötsligt allt eller inget så fort någon annan sträcker sig efter den. Den första handen väcker den andra. Den enes begär smittar den andres. Ju mer intensivt den ene vill ha det som den andre har, desto starkare blir den andres begär att krampaktigt hålla kvar – tills allting brakar samman i gråt och tandagnisslan. Leksaken glöms. Bara konflikten återstår och lever därefter sitt eget liv.

Games people play

Att tolka både apornas och barnens reaktioner som uttryck för en känsla av rättvisa framstår snarare som en alltför antropocentrisk läsning. Det är kanske så vi gärna vill se det – att människan i grunden drivs av mer ädla motiv. Men kanske handlar det inte alls om rättvisa här, utan snarare om en spegling – och uppkomsten av ett mimetiskt begär.

Vi begär det den andre begär. Vi vill ha det den andre har – inte för objektets skull, utan för att det just eftertraktas av den andre.

Och då alla samtidigt ser alla andra, förstärks ett handlingsmönster utan att någon riktigt styr eller tar ansvar för det. Det sker som med en fågelflock i flykt – ständigt växlande formationer som ändå rör sig som ett enda väsen. 

Det skulle innebära att människan i så fall tillhör primatsläktets undergrupp av just härmapor. Vi rör oss hellre i flock än bryter oss ur den. Vi följer hellre strömmen än simmar mot den. Vilket är ett flockbeteende som inte är helt utan konsekvenser.

För just nu verkar den här urdriften, vare sig vi kan förklara den på det ena eller andra sättet, leda oss mot ett scenario som inte är särdeles hållbart. För det är givetvis denna följa John-lek som gör att vi samlas i megastäder. Att vi flyger kors och tvärs över klotet, konsumerar varor som inte är livsnödvändiga – vi gör det i första hand därför att alla andra gör det.

Det är detta beteende som skapar det vi kallar mode. Det är detta flockbeteende som, i praktiken, formar marknadskrafterna och varför vissa bostadsområden lockar och andra avfolkas, som driver migrationsdrömmar och motstånd.

Och eftersom vi på detta vis traktar efter samma saker, leder det i längden också till ständiga konflikter. Inte bara mellan oss och den ekologiska balansen – utan också mellan människor, när resurserna tryter och vi gemensamt sträcker oss efter samma varor som finns på marknaden.

Det går alltså att förstå experimentet med aporna ovan utifrån en lite annan logik – inte som en protest mot orättvisa, utan som en spegling av begär: de vill ha det den andre har eller vill ha.

Det är inte sakens eget värde som styr, utan den andres begär – ett begär som smittar och skapar konflikt.

Med detta synsätt är apans reaktion inte ett ”moraliskt” ställningstagande, utan en naturlig respons på hotad status och konkurrens. Det handlar inte om rättvisa i någon abstrakt mening, utan snarare om en kamp om begränsade resurser. Just denna typ av dynamik har en tänkare formulerat med ovanlig precision. 

Det är här René Girard kommer in i bilden.

Girard var en fransk filosof, antropolog och litteraturvetare som formulerade en teori om det han kallade mimetiskt begär– nämligen att vi inte begär objekt direkt, utan via andra. Vi ser vad någon annan begär, och det väcker vårt eget begär efter samma sak. Begäret är inte spontant eller autonomt, utan triangulärt: det rör sig mellan ett subjekt, ett objekt – och den andre, som vi imiterar.

När två individer riktar sitt begär mot samma objekt uppstår det som Girard då kallade för en mimetisk rivalitet. Ju mer jag vill ha det du har, desto mer vill du ha det jag har – tills konflikten blir central och objektet nästan sekundärt. Just detta ser vi tydligt i barns konflikter. Det är inte längre saken som är viktig, utan kampen om saken.

För Girard är detta inte ett undantag i mänskligt beteende, utan en av de mest centrala drivkrafterna bakom kultur, religion, våld och samhällsstruktur. När rivaliteten blir ohanterlig måste den kanaliseras – ofta genom att människan då skapar en syndabock – som får bli den som ”tar allting från oss”, våra jobb, vår land, vår framtid. Orsaken till att vi inte får det vi själva strävar efter.

Och här når vi så själva kärnan i kråksången.

Inte höra, inte se, inte säga

Om det är på detta vis vi fungerar – samtidigt som vi helst vill tro att vi styrs av ädla, rationella motiv – så kommer vi sannolikt att bli ytterst sårbara. Om det finns en för stor diskrepans mellan det som vi önskar se, mellan hur vi vill uppfatta verkligheten och den verklighet som faktiskt föreligger, riskerar denna diskrepans att bryta magin kring det vi samlats.

Och de som förstår mekanismerna kring hur vi fungerar – kan då också använda dessa till nytta för sig själva. Det kommer alltid att finnas ledare som genomskådar våra stora ambitioner och drömbilder och som därför kan utnyttja vår sårbarhet.

Det är också detta som just nu påverkar storpolitiken. Vissa av vår tids ideologer och strateger har förstått att människan i grunden inte är en rationell, självständig varelse, utan en social varelse som styrs av just dessa mimetiska mönster.

Peter Thiel, den inflytelserika miljardären och tech-investeraren (Facebook, PayPal, Palantir), har länge hänvisat till Girards tänkande och låtit det forma sina investeringar, sin världsbild – och sina politiska allianser.

Thiel har också aktivt stöttat personer som J.D. Vance, som numera är USA:s vicepresident. Vance har i sin tur börjat formulera en politik som också den är inspirerad av Girard där man i första hand inte längre utgår från rationella väljarintressen, utan från kulturell konflikt, spegling och rivalitet. 

När politiken i ökande grad bygger på denna mimetiska logik, förändras också förutsättningarna för demokratin och dess framtid. Vilket gör frågan om härmandets psykologi än mer aktuell.

[i] Dock, en storskalig metastudie 2024 som syntetiserade över 60 000 observationer över 18 arter fann inga konsekventa bevis för ojämlikhetsaversion hos icke-mänskliga djur, inklusive capuchinapor och schimpanser. Detta utmanar då dessa tidigare tolkningar av experimentet och stödjer därför alternativa förklaringar, såsom frustration eller – som hävdas här – mimetisk önskan. Se: https://doi.org/10.1098/rspb.2024.1452

2 kommentarer

Under Inequity aversion

Taggat som