4.4. När robotarna löper amok och människan famlar efter mening

Vad en förvirrad robotdammsugare kan lära oss om vår existentiella desorientering

En morgon för inte så länge sedan skulle jag dammsuga övervåningen i vårt hus. Eller ja, inte jag alltså, utan lilla Heidi – vår robotdammsugare. Men den här morgonen gick det inte riktigt enligt plan.

Hon trevar runt, stöter in i möbler, mumlar felmeddelanden på ett språk jag inte förstår. Det är tydligt att hon är förvirrad – om nu en robot kan vara förvirrad, vill säga. I vilket fall uppträder hon förvirrat.

Hennes karta över verkligheten är densamma – ändå har något blivit fel. Det visar sig att hennes laddstation i teorin har bytt plats och flyttats till ett annat rum. Och eftersom utgångsläget har ändrats, tappar hon helt orienteringen. Hon verkar helt vilse.

Nej, det är inte så att jag slutat bry mig om vad som händer ute i världen. Jag försöker bara se det ur andra och olika infallsvinklar.

Robotarna tappar fattningen när något stör systemet. Kanske gör vi det också. Därför det finns alltid några underliggande styrsystem. En programmering. En idé, en grundsyn, som påverkar även oss.

I varje individ och varje kultur finns en slags ontologisk tyngdpunkt – en plats där alla trådar binds samman och som får våra världar att hänga ihop. Det är den där centrala punkten som avgör vad vi tror är viktigt, vilka vi kan lita på, vad vi vill skydda eller förstöra. Och om något ruckar på den samlingspunkten – eller om vi förlorar den – kan även vi börja snurra runt, famlande, svamlande som om något grundläggande gått sönder.

Om vi tror att världen är styrd av karma, agerar vi annorlunda än om vi tror att allt sker av en slump. Om vi tror att meningen med livet är pengar – eller att vi ska tjäna Gud – kommer vi att forma våra liv därefter.

Några av oss tror på frälsning och ber om Armageddon – andra misstror demokratin så mycket att de hellre ser en omstart, en re-boot. De flesta jag känner vill bevara den. Men inte alla. Några har börjat leka med tanken på något annat. Vi vet inte ännu hur det kommer att sluta.

Vi har alla våra existentiella samlingspunkter, vare sig vi vet om dem eller inte. Om vi förlorar vår tro på exempelvis den eviga själen, Gud eller något annat som är livsviktigt för oss – så måste vi koppla om systemet, logos – vår ordkropp. Annars riskerar vi att tappa orientering, precis som Heidi.

Den gamle Herakleitos, som jag gärna återknyter till, sägs ha skildrat den inre kampen så här:

”Liksom spindeln, sittande i vävens mitt, genast känner när en fluga har rivit upp någon av dess trådar och snabbt springer dit som om den led av den avskurna tråden, på samma sätt är det med människans själ, som då någon del av (ord-)kroppen är skadad förflyttar sig dit kvickt, nästan otålig över skadan, med vilken den är fast och samstämmigt förbunden.” (D67a)

När vi blir upprivna. När något vi trott på hela livet visar sig vara fel. När en övertygelse plötsligt förlorar fäste – då söker vi oss dit, till skadan, nästan otåligt grubblande. Vi rationaliserar, försöker väva ihop oss igen. Få ordning på vår väv.

Och här blir Herakleitos’ spindel en bild för något djupt mänskligt: vår strävan att återknyta till en ordning som håller oss samman. Det är ingen slump att han kopplar detta till logos – språket, förståelsen, världens inre ordning, ”med vilket vi är fast och samstämmigt förbundna”.

Men hur gick det sedan för Heidi?

Jo då. Vi fick återställa henne och låta henne rita en ny karta med laddstationen på rätt plats. Sen gick det fint – och alla blev nöjda och belåtna.

Men tanken dröjde sig kvar: 

Vad skulle hända om någon lyckades flytta, bara lite grann, på de koordinater som styr hela vårt dagliga GPS-beroende?