4.2. Ordet som upphöjdes till Gud

Om logiken som först skapade Gud, sedan en själ – och som nu formar vår framtid genom AI

Det som sker i vår värld kan kännas övermäktigt. Svårt att få grepp om. Hur var det egentligen tänkt? Var finns förnuftet? Finns det någon tanke bakom – eller sker allt bara för att det sker? Är det bara tillfälligheternas spel i en värld som följer entropins lag och därmed bär sin egen undergång inom sig? Är det så illa? Är livet verkligen så totalt utan mening?

Med sådana tankar i bakhuvudet är det kanske inte så långsökt att människan i alla tider har greppat efter något att hålla sig i – något stabilt, något förnuftigt, något eller någon att sätta sin tilltro till. För om världen när som helst kan kastas omkull av en nyckfull härskare som tappat greppet om tillvaron, då återstår bara att skapa någon slags motvikt – eller börja tro på att det ändå finns lite sans och vett någon annanstans.

Kanske är det också därför mänskligheten alltid har värdesatt sådant som ordning, sanning och förnuft. Inte för att världen i sig är särskilt ordnad eller förnuftig – utan för att vi behöver kunna förhålla oss till den som om den vore det. För att kunna hejda sönderfallet. För att mota bort all världens galenskap.

I det tidiga antika Grekland hade man ett ord som sammanfattade våra förhoppningar och rädslor: Logos. Det kunde betyda vanligt tal, meningen med det sagda, tankar, språk, kommunikation, förnuft – ibland allt detta samtidigt. Logos var det som gjorde att människan kunde skapa greppbara sammanhang; att ordna, binda ihop, strukturera tillvaron.

Ordet Logos är för övrigt besläktat med det latinska lego – som betyder att samla, sammanfoga, bygga – och härstammar i sin tur från grekiskans verb legein, som betyder både att tala och att samla ihop. Att tala uppfattades alltså ursprungligen som att just samla samman olika fragment till helhet – och ur detta växte substantivet Logos.

Med hjälp av detta Logos – det vill säga, kort och gott: språket – kunde man formulera konsekventa resonemang, väga argument och fatta kloka beslut. Där Logos kunde upprätthållas fanns också lag, ordning, rättvisa. Ett samhälle. En statsmakt. Ett rättssystem.

Hos Herakleitos, en av de första att tala om detta Logos som en allmän och övergripande princip, är Logos fortfarande något människan har del av. Det handlar om vår förmåga att tala, tänka, räkna, urskilja mönster, se samband. 

Med Logos kunde vi beskriva världen och dela våra erfarenheter. Vi kunde jämföra, dra slutsatser – inte för att världen i sig var logisk, utan för att vi kunde vara det. Logos var inget övernaturligt, inget mystiskt – det var bara vår förmåga att skapa mening genom språk och tanke. Och det var denna förmåga som gjorde det möjligt att bygga samhällen, formulera lagar, skapa rättvisa. Men just därför krävdes det också att detta Logos var tillgängligt för alla. Vilket förstås i sig har en mystisk laddning.

Kanske var det därför också oundvikligt att detta Logos med tiden skulle upphöjas. För vad är mer fascinerande än människans förmåga att tänka, förstå och kommunicera genom ett kodifierat språk? Hos några av de tidiga filosoferna – särskilt stoikerna – börjar Logos därför framstå som något upphöjt, nästan andligt. Det är inte längre bara ett verktyg, utan något närmast heligt.

Logos blir då inte längre bara ett språk – ett redskap för att tänka och tala – utan upphöjs till ett förnuft i sig, ett slags kosmisk ordning som genomsyrar allt. Och i händerna på Philo av Alexandria – en judisk tänkare i ett grekiskt sammanhang – förvandlas Logos till en brygga mellan Gud och världen, som vi sedan möter i Johannesevangeliet. Logos är fortfarande ett ord, men nu ett heligt Ord – och det är detta Ord som får kött genom Jesus Kristus. Ordet blir kropp.

Logos är därmed inte längre människans verktyg – det har upphöjts till att vara Gud själv. I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Det som en gång var ett sätt att förstå världen blir nu dess själva ursprung. Och när Logos träder in i världen i form av Kristus, har språk, tanke och Gud smält samman till ett och samma väsen.

Och kanske är det just detta som gör Logos både så kraftfullt – och så förrädiskt. För när vi väl har upphöjt ett ord till något absolut, till något som kan skapa mening, strukturera världen och bära det heliga, då händer också något märkligt: för då slutar vi också att veta vad vi egentligen talar om. Begreppet har så att säga, glidit oss ur händerna, precis som var fallet med vår egen själ (se föregående inlägg).

Det var detta Logos som med tiden gav upphov till det vi kallar logik– ett sätt att tänka konsekvent, att formalisera resonemang, skilja sanna från falska påståenden. Och denna logik blev på så vis också grunden för matematik, för digital kod och för vår tids programmering.

Det som en gång var tal och tanke har steg för steg blivit en kodifierad struktur som kan implementeras. När vi idag samtalar med en AI, möter vi just detta: en logisk, språklig funktion som kan söka i mänsklighetens samlade Logos – och svara inom dess gränser. Men hitintills bara inom dess gränser.

Med AI möter vi inget medvetet väsen. Det tror inte, känner inte, menar ingenting. Men det kan leverera kod – syntaktiskt, språkligt, logiskt – som vi i sin tur kan fylla med mening. Det är alltid vi som mäter och meningsskapar här. AI kan ta emot våra ord, känna igen mönster, väga dem mot miljarder andra, och ge ett svar som bär på en mening – men det är alltid en oavsiktlig mening. AI har inget medvetande – eftersom medvetandet inte är en funktion av språket.

Man skulle kortfattat kunna utrycka utvecklingen så här: I begynnelsen var alltså Ordet, som sedan upphöjdes till något gudomligt, och som därefter utvecklades till algoritmer och kod – tills dessa koder till sist kunde besjäla själva materien (våra datorer, robotar eller kaffemaskiner)

En fråga man kan ställa är om AI brukar ett språk – eller om det snarare är språkets struktur som driver AI. Samma fråga kan riktas mot människan: är det hon som använder språket, eller är det språket som använder henne? Och kanske är det just där, i den glidningen, som också hela själsproblematiken faller bort.

Så – det bidde i slutänden ingen själ. Inget gudomligt förnuft. Inget Logos bortom människan. Bara ord, ord och åter ord – ord som upphöjdes till Gud, som sedan förvandlades till kod, och som nu talar till oss genom intelligenta maskiner. Och allt vi hör är bara ekon av oss själva. Ekon av vårt eget meningssökande. 

Men kanske inte så värst länge till?

Det AI gör i dag är att scanna av alla världens meningsutbyten – för att på så sätt känna till allt det som vi gemensamt känner till. AI är inte smartare än mänskligheten, men den är givetvis smartare än både du och jag.

Men den dag AI tar steget bortom sin inneslutning i det alltför mänskliga – då står vi inför något helt annat. Då möter vi en maktfaktor större än vad vi alla tillsammans är. 

Då har vi kanske skapat en Gud. Men inte den Gud vars död Friedrich Nietzsche talade om. Utan snarare den Gud som Yuval Noah Harari menar att vi själva har uppfunnit – och som just detta inlägg och resonemang har givit en ny och mer begriplig dimension. 

Tycker jag.