Det som binder dem samman – kommer också att splittra dem
I Vita huset har en rad oväntade intressen sammanstrålat. Kapital, oljeintressen, kristna fundamentalister, frustrerade vita män och renrasiga nationalister har börjat väva ihop sina trådar till en gemensam väv – en gobeläng som är tänkt att gestalta deras drömmar om framtiden.
Det är fortfarande oklart vad som egentligen förenar dem. Vissa drivs av pengar, andra av makt, åter andra av frälsning. Några talar om frihet, andra om ordning. Och ändå håller de ihop – än så länge. Men deras tid är räknad.
Snarare än en gemensam idé verkar det som att denna brokiga samling hålls samman av en gemensam idé om vad som måste ske: nedmonteringen av den liberala staten och upprättandet av något annat i dess ställe.
Men det är just detta ”andra” som blivit lite av kruxet här. Ingen vet egentligen hur det ska formuleras, än mindre hur det ska byggas. Kanske är det just denna dimhöljda osäkerhet som gör att de, åtminstone tills vidare, kan dra jämnt.
Varje väv har sin egen spänning och sina svagheter. Och just den här alliansen – den mellan kristna nationalister, teknokratiska libertarianer, fossil-kapitalister och rasideologer – har sina uppenbara svagheter.
“This is the end
Beautiful friend
This is the end
My only friend, the end … “ (The Doors 1967)
Det är ändå något som binder dem samman. Trots alla motsägelser finns där några gemensamma nämnare – starka nog att hålla ihop projektet. Åtminstone för stunden.
Det mest grundläggande är motståndet mot staten som idé – inte bara mot dess kostnader, tröghet och ineffektivitet, utan mot dess själva existens som gränssättande och balanserande kraft.
I Peter Thiels värld talar man om en ”exit”. I den evangelikala sfären handlar det snarare om Guds vilja – att återupprätta en kristen nation. Och i MAGA-rörelsen heter det att man ska rensa ut eliten och dränera träsket i ”the deep state”.
Till allt detta kommer det öppna föraktet för den samtida liberala kulturen – oftast reducerat till ett enda laddat ord: woke!
I woke-kulturen ser man inte bara ett moraliskt förfall, utan ett hot mot den egna maktpositionen. Kraven på jämlikhet, erkännande och representation uppfattas som angrepp – mot företagsamhet, mot den vita nationalismen, mot de kristna, mot de frustrerade männen. Att motarbeta woke har därför blivit en av få frågor som effektivt har lyckats samla denna annars spretiga skara.
I stället förespråkar man en återgång till nationell samling, kontroll, ekonomiskt oberoende och protektionism. Trumps nya tariffer är ett uttryck för just detta: en nygammal merkantilism som vill stärka nationen genom att begränsa det globala inflödet av varor, tjänster och kapital. Och just här vid denna skärningspunkt börjar nu en första spricka uppstå i den gemensamma väven. En strid har uppstått mellan Peter Navarro som är Trumps främste rådgivare (domptör) vad gäller utrikeshandeln och hans främsta investerare Elon Musk som kallat Navarro för ”idiot”.
På ytan ser förstås dessa utspel ut att gå emot den ekonomiska elitens intressen. Men i praktiken kan dessa också ge upphov till nya investeringsmöjligheter. Vi ska inte glömma att det nästan alltid är de rikaste och mäktigaste som alltid drar det längsta strået oavsett om ekonomin går upp eller ned.
En andra gemensam kraft hos denna disparata grupp är viljan till omvandling snarare än reform. Det handlar om en revolution – genomförd under demokratisk täckmantel. Återigen något som påminner om det som utspelade sig i Tyskland 1933.
Det handlar inte om att påverka staten inifrån, utan om att tömma den på innehåll och ersätta dess funktioner med privata eller ideologiskt drivna organ.
Ytterligare en gemensam nämnare är synen på demokratin som ett hinder. Den uppfattas som ett förlegat och förljuget system som gynnar de svaga på bekostnad av de starka, det långsamma på bekostnad av det effektiva. Ett system som främjar pluralism och mångkultur i stället för att skydda den Enda Sanna Tron.
Allt detta binds samman av ett gemensamt narrativ (många av dessa grupper ogillar detta begrepp eftersom det uppfattas som ett vänster relativistiskt perspektiv). Men narrativet säger att samhället kan återgå till ett mer naturligt tillstånd, med tydliga hierarkier där var och en vet sin plats – och förväntas vara nöjda där.
Det är framför allt detta narrativ – om dekadens, förfall och återfödelse – som gör det möjligt för de olika aktörerna att röra sig i samma riktning. Åtminstone för stunden.
Det som nu håller på att slita sönder allt. Den första och mest uppenbara sprickan (vid sidan av Musk-Navarro shismen) går mellan den religiösa sfären och techbrödernas sekulära världsbild.
För den ena sidan är Gud lagen och livet – världen styrs av en allsmäktig vilja och nationen bör sättas under dess jurisdiktion.
För den andra sidan är religionen ett användbart verktyg: ett sätt att organisera massan, forma berättelsen och legitimera makten.
Skillnaden kan verka liten – men när det kommer till beslut om abort, stamcellsforskning eller klimatpolitik blir den snabbt sprängstoff.
En annan möjlig spricka går mellan den ekonomiska nationalismen och det globala kapitalets behov av stabilitet, tillgång och expansion.
Trumps tullar, gränskontroller och protektionistiska retorik kan skapa kriser som vissa investerare tjänar på – men hotar samtidigt strukturer som många av dem är beroende av. Den öppna marknaden går illa ihop med stängda gränser.
Den tredje spänningen handlar om själva idén om auktoritet. Vem ska leda projektet? Är det presidenten? En vd? En idé? En algoritm? En messiansk rörelse? Ett företag? Här kolliderar allas drömmar.
Elon Musk vill bygga framtiden in i nuet – eller nuet in i framtiden, sak samma. Peter Thiel vill gå rakt in i maktens centrum och omforma den. De evangelikala drömmer om att återvända till ett förlorat förflutet. Nationalisterna vill ha ett homogent, vitt territorium.
Men jag tror det är högtid för mig att stanna vid detta. Jag har nu berört så många av de trådar som skär genom det amerikanska samhället – genom dess historia, dess framtidsdrömmar och dess sönderfall.
Det är en väv som fascinerar, men också är förödande. Och någonstans måste man dra ett streck.
Det finns så mycket annat att ägna sin tanke åt. Andra stora frågor som bara väntar på trevande och prövande svar.
Den mätande människan 
Ping: En förteckning över de senaste skrivna inläggen, från november 2024 fram till i dag | Den mätande människan