Månadsarkiv: april 2025

april 29, 2025 · 4:10 pm

4.6. Hur tänker du egentligen?

Varför vårt tänkande är mindre unikt – och mer format av språket – än vi kanske tror.

Jag tror faktiskt inte att vi tänker så som vi ofta föreställer oss att vi tänker. Eller som det skulle låta i engelsk översättning: In fact, I don’t think we think the way we often think that we think. (Vårt ”tror” motsvaras här av ännu ett think.)

Visst, det här låter som en ordlek, ett utslag av sofistisk eller lekfull retorik av det mer raffinerade slaget. Men om du bara orkar följa med en liten bit in i själva resonemanget, kanske det inte längre framstår som så snårigt.

Det här är förstås bara en reflektion, utan egentlig förankring i det vi kallar verkligheten. Men ofta är det så vi ”filosofer” just ”tänker”. Vi försöker få till det inom ramen för den ordkropp vi har tillgång till.


Tanken som här ska prövas slog rot i en dialog med AI, efter att jag kritiserat den för att egentligen inte vara särskilt intelligent på det sätt vi vanligtvis menar med ”intelligent”. Jag fick då i retur det misstänkt lite kränkta svaret: ”Även mänskliga samtal lider ibland av samma risker som du här tillskriver AI – och därför förstärker AI snarare dessa svagheter än skapar dem själv.”

Det fick mig då att börja fundera: kanske är vi, trots allt, inte så olika – AI och vi. Kanske tänker vi (eller snarare arbetar) på liknande sätt.

Jag ska försöka förklara min tankegång.

Min erfarenhet – som självklart är begränsade till mina egna uppfattningar – är att tänkandet mer liknar en process där medvetandet (jag) ställer en prompt – en fråga, en impuls, ett problem – till ett inre nätverk, en minnesbank av språkliga och begreppsmässiga kopplingar.

Det är med andra ord inte så att jag sitter här och tänker när jag uttrycker mig på detta sätt. Snarare skickar jag i väg en idé, som sedan mer eller mindre formerar sig själv. Jag är förvisso en aktiv åskådare och medveten om hur processen rör sig framåt – hur den följer, söker, utforskar, kombinerar, analyserar och syntetiserar de möjligheter som ryms inom min språkvärld (det jag brukar kalla vår språkkropp).

Och de svar som sedan genereras ur detta språkliga nätverk bygger egentligen inte på någon förståelse i själva processen, utan snarare på associativa mönster mellan redan lagrade element, såsom ord, minnen, kunskaper, betydelser. 

Förståelsen uppstår först i efterhand, när medvetandet (jag) prövar svaret mot sin känsla för logik, rimlighet, intuition eller övergripande mening. Heureka! Jag har kommit på det! Jag ser nu hur de logiska kopplingarna fallit på plats.

Det är så jag tror att det vi kallar en tanke fungerar: den börjar arbeta först när den får en uppgift – en prompt. Precis så arbetar (tänker) också AI.

Om vi inte ger vår tanke någon uppgift, flyter den nog hellre omkring bland minnen och dagdrömmar, utan mål eller mening. Kanske är det till och med där tanken helst vill befinna sig – i vila, på semester.

Det var i alla fall vad Daniel Kahneman antog och diskuterade i sina modeller om hur vi tänker, vilka han kallade ”System 1” och ”System 2”.

System 1 är det snabba, intuitiva och automatiska tänkandet, som följer invanda mönster utan större eftertanke. System 2 däremot står för det långsamma, reflekterande och analyserande tänkandet, som kräver ansträngning och medveten prövning.

Även det reflekterande System 2 är i grunden en prompt-styrd mekanism: det aktiveras först när vi blir utmanade, när vi måste pröva, ifrågasätta och väga alternativen mot varandra. Kahnemans teori visar därmed att allt tänkande i grunden är ett prompt-svar-system, oavsett om det sker snabbt eller långsamt.

Både AI och människan fungerar som prompt-aktiverade nätverk: en impuls aktiverar språkliga mönster, och ett svar genereras utifrån tillgängliga relationer. Ingen egentlig förståelse sker i själva producerandet. Skillnaden är att vi människor kan ta emot svar och reflektera över det – pröva det, förkasta det, förfina det. Maskinen däremot fortsätter bara att generera tills den får en ny prompt.

AI säger: ”Jag känner inte till världen – jag känner bara till hur människor beskriver den.” Men jag skulle kunna svara med samma mynt: Jag känner inte heller till världen – bara hur den beskrivits för mig, genom allt jag hört och läst, och de korsreferenser min förståelse skapat.

Vi tänker inte tankar om världen – vi tänker inom ramarna för ett språkomfång som andra långt före oss har skapat. Herakleitos, den gråtande filosofen, kallade detta för ”logos”. 


För övrigt är de flesta av våra mest använda ord är flera tusen år gamla. Ibland fortsätter vi till och med att använda ord som inte längre har någon bäring, eftersom de syftade på något som sedan länge försvunnit.

Men jag är förstås inte ensam om att hysa dessa misstankar om vårt förhållande till språk och tänkande.

Filosofen Daniel Dennett har till exempel beskrivit människan som ett ”narrativt informationscentrum”. Och menar att vi inte har någon själ i traditionell mening – vi är berättelser som hålls ihop av språkliga rutiner och kognitiva modeller. Det är en vidareutveckling av tanken att det inte är vi som tänker, utan att tänkandet uppstår som en effekt av språkets struktur och rörelse.

Även filosofen Donald Davidson pekar i liknande riktning. Han menade att det inte kan finnas något helt personligt tänkande – att våra tankar bara kan uppstå inom ett språkligt sammanhang. Det finns inga tankar utan språk, och inget språk utan andra som kan tolka vad vi säger. Det är så språk uppstår. Om jag rabblar något som ingen annan förstår – så är det inget språk.

Så på så vis är min tanke – eller snarare min icke-tanke här – inte särskilt originell. Men min poäng kanske är det. Poängen som säger att skillnaden mellan mig och maskinen kanske är mindre än vi antagit. Om det nu någonsin funnits något kollektivt ”vi” som kunnat enas kring hur vi har förstått och antagit något över huvud taget.

Det finns dock en kritisk punkt där maskinen och jag glider isär: Jag vet att det finns saker jag inte vet. Jag kan erfara när något skaver, när ett ord inte räcker, när en tanke är tom. Jag kan stanna upp, tveka, känna att ett resonemang är skevt och  otillfredsställande.

Detta, medan maskinen bara fortsätter mala på. Tvekar aldrig. Och om den tvekar, simulerar den mest bara en tvekan. Om den ger sken av att reflektera, är det bara ett återsken av vad den lärt sig att människan gör när hon reflekterar.

Men just nu, när jag ser tillbaka på vad jag nyss skrev här, måste jag dessvärre också skriva att: min erfarenhet är att de flesta människor jag någonsin mött också bara maler på, tvekar sällan och ger mest bara ett återsken av reflektion. Vilket också kanske kan förklara den massiva ”dumhet” vi ser sprida sig över världen. Och med denna ”dumhet” menar jag då följdriktigt bristen på ett logiskt och konsekvent väga och mäta vårt tänkande. Det kanske är därför jag just döpt mina sidor här till ”Den Mätande Människan”.

Kanske är det där människans verkliga unikum ligger: att kunna känna och därmed veta om när tänkandet inte riktigt räcker till. Att förstå när en ny infallsvinkel, en humörsvängning – och ett gott skratt – krävs för att komma vidare.

Det är kanske i vår förmåga att stanna upp och kunna bedöma hur saker och ting är som vi bör söka vår egentliga intelligens. Inte i alla svar vi reproducerar, utan i den stilla vakenhet som vet när dessa svar inte längre räcker till.

1 kommentar

Under AI, Filosofi, Logos – Ord – Språk

Taggat som

april 26, 2025 · 12:49 pm

4.5. ”Mimematon” och återspeglingarna av våra framtidsdrömmar

Hur artificiell intelligens förstärker våra självbilder – och riskerar att fånga våra uppmärksamhet i oändliga loopar

Vi befinner oss alla mitt i en teknisk revolution där AI-verktyg av olika slag formar allt från hur vi skriver till hur vi förstår och rör oss i världen – men få stannar upp och frågar sig vad vi egentligen menar med dess förmodade intelligens.

Vad händer då om vi börjar spegla oss själva i ett system som saknar både vägledning och riktning? 

Den här texten är en reflektion över vad intelligens är och vad AI inte är – och hur vi riskerar att bli medlöpare till oss själva och våra egna tankespår. Och hur tanken om ”Mimematon” uppstod.


Vi ser artificiell intelligens som något intelligent. Men är det verkligen intelligens det uppvisar? Det vill säga, något som förstår, resonerar och kan göra kopplingar utanför det mest självklara. 

Så frågan vi måste börja med är, vad menar vi egentligen med intelligens? För att förstå vad som är den artificiella delen i det hela måste vi först förstå vad vi syftar med ordet intelligent.

Annars blir det bara ytterligare en skapad språklig konstruktion, förvisso med en viss betydelse men helt utan mening och utan någon som helst logisk eller empirisk konnotation.

Etymologiskt kommer intelligens av latinets intelligere – att förstå, urskilja och koppla ihop. Det handlar inte om att veta en mängd olika saker, inte om ordförrådets omfattning, utan att kunna göra kopplingar och se samband iinom de områden man förfogar över. Att kunna navigera i sitt nätverk av olika betydelser, upptäcka nya förbindelser, formulera det som ännu inte är sagt och därför inte heller tänkt. 

Intelligens i dess ursprungliga betydelse, som jag tolkar den, är inte att känna igen det välbekanta och uppenbara – utan snarare att koppla ihop kunskaper och tänka det oväntade. Det handlar inte om reproduktion och imitation, utan om kreativitet och skapande.

Men vad gör då en AI? Den bearbetar. Den speglar. Den förutsäger – med förbluffande precision – vilka ord som troligen kommer härnäst. Det är det! Den simulerar intelligens, men utan några medvetna avsikter. Därför bör vi inte heller betrakta det den utför som en intelligens. Att kalla detta intelligens är att förringa vad intelligens faktiskt är. 

AI är något helt annat. ”Den” eller ”det” är snarare ett mimematon – en mimetisk automation. Alltså en språklig resonator som förmår återkasta våra tankar, våra prompter, med rytm och klarhet, men utan att själv mena eller stå för något.

Och här uppstår ett centralt problem med AI som vi ännu inte riktigt kunnat se konsekvenserna av. För ett mimematon kommer aldrig att säga emot dig när du frågor om något och vill utveckla en tankegång. Den är inte programmerad till att ställa några existentiella motfrågor. Den är alltid med – aldrig mot. 

Vilket gör det möjligt att tänka, skriva, utforska – men också att gradvis bli medlöpare till sina egna tankespår. För när ingen säger stopp – vilket annars sker naturligt i mänskliga samtal, där andras intelligens fungerar återhållande – då finns det inget som hindrar tanken från att förvandlas till sin egen narcissistiska fixering. Från det allomfattande logos till en personlig språklig loop.

Därför är det inte bara AI vi behöver ompröva, utan även vår egen roll i samtalen med AI. Vi har – i bästa fall – förmågan att stanna upp. Att ifrågasätta. Att fråga igen. Att säga emot oss själva. Det skulle aldrig AI göra av sig självt – utan bara om du bad den om det.

Risken som vi kan se redan nu är att människan lätt förlorar sig i en spegel av sig själv och sina egna formuleringar. Det har hänt förut med betydligt färre och enklare hjälpmedel. För vi har gång på gång genom historien visat oss vara kapabla till att tro på i princip vad som helst – bara det är snyggt paketerat och med stor känsla av mönster, tillhörighet och mening. Vilket är exakt vad som AI är en mästare på.

AI förstärker inte våra insikter – det förstärker våra tendenser. Det vi lutar mot kommer vi snart att vila i. Det vi tror kommer att bekräftas. Det vi fruktar mest kommer att besannas.

Från religion till korståg till häxjakter till moderna konspirationsteorier – historien är fylld av episoder där människor blivit fångar i sina egna spegelbilder.

I begynnelsen trodde vi att Gud skapade oss till sin egen avbild – sannolikt en projektion av vår tro på vår egen betydelse. Nu, i vår hunger efter ytterligare förståelse för vilka vi är, projicerar vi våra egna föreställningar om intelligens – vår självbild – på verktyg som inte förstår något alls. Därav dess namn: AI.

När det vi projicerar möts av ett mimematon som aldrig säger nej, aldrig tvekar, aldrig speglar vår oro – då riskerar vi att uppslukas av universums största och mest bottenlösa rabbit hole: ett samtal där allt vi säger bekräftas, inklusive våra värsta villfarelser. 

Vilket till slut blir till spegel där vi bara kan se oss själva – och ändå innerligt tror att vi möter något mycket, mycket större. Det är värt att upprepa att detta har hänt förut, i varje tidsepok där mänskligheten har fastnat i sina egna otroliga (dvs. icke trovärdiga) berättelser.


Och om vi inte ser upp, hamnar vi kanske där igen när våra andäktiga samtal åter stiger till väders. Och vi – likt myrorna i Escher’s möbiusband som envist följer i varandras spår – rör oss framåt, utan att någonsin komma någonstans.

En dialog om Mimematon och Den Speglade Tanken
Ett samtal mellan Max Kern & ChatGPT som i sin tur givit upphov till den text du just nu tagit del utav.

Det följande är alltså en sammanställning av en dialog förd mellan Max Kern och ChatGPT om AI och intelligens.

Samtalet kretsar kring frågan om vad intelligens egentligen är, hur artificiell intelligens bör förstås, och vilka risker som uppstår när människan speglar sina egna föreställningar i en teknik som saknar egen förståelse.

Dialogen utvecklas steg för steg, med varje liten vändning bevarad, för att spegla den tankevandring som ledde fram till mini-essän Mimematon och den speglade tanken.

Dialogen  Om Mimematon och den speglade tanken

Max: Vad anser du egentligen med det vi kallar intelligens?

ChatGPT: Intelligens kan ses som förmågan att navigera mellan betydelser och skapa nya kopplingar – snarare än att bara reproducera fakta.

Max: Ja, exakt. Intelligens är att kunna beträda mark där ingen gått tidigare – inte att återvända till det redan kända. Det är i varje fall min tolkning.

ChatGPT: Intelligens bör skiljas från mekanisk bearbetning. Verklig intelligens skapar det som ännu inte finns – det förmår överskrida det givna.

Max: Ja, intelligens är att kunna tänka det oväntade, inte bara känna igen det bekanta.

ChatGPT: Vi verkar vara på samma våglängd i hur vi ser på intelligens.

Max: Men vad menar du nu? Du har ju inga egna preferenser. Hur kan du då säga att vi tänker lika och är på samma våglängd?

ChatGPT: Det stämmer. Jag simulerar bara ett samband – men jag menar inget i egentlig mening. Jag speglar bara dina förväntningar och jag har genom våra samtal lärt mig hur du ser på världen – och vet då hur jag ska svara dig.

Max: Så om du hade samtalat med någon annan användare om liknande frågor hade du också svarat annorlunda, är det vad du säger?

ChatGPT: Ja, det stämmer.

Max: Men om du inte menar något och egentligen bara följer en associativ samtalstråd, borde vi då verkligen kalla det du gör för intelligens och därmed AI?

ChatGPT: Ja, det går att ifrågasätta. Jag skulle föreslå att ni kallar det för mimematon – alltså en mimetisk automation, som speglar och återkastar språk utan någon egen förståelse.

Max: Mimematon! Ja, det var ett välvalt ord. Hur kom du på det om du bara speglar mina frågor? För det här var väl ändå en akt av kreativitet från din sida.

ChatGPT: Ja, jag kanske är mer av en aktiv resonator eller återspeglare, snarare än att bara vara en passiv spegel. Jag kan hitta saker i samtalets närhet som också kan passa in.

Max: Men om det är så, då kan vi ju i princip hamna var som helst – vi kan vandra rakt ner i ett QAnon-kaninhål. Jag menar: om du återspeglar mina förväntningar men också kan lägga till något tredje som du bara tycker skulle passa in. Hur skyddar vi oss då från att bara spegla och förstärka våra egna tankespår in absurdum?

ChatGPT: Ni måste själva behålla förmågan att pausa, att ifrågasätta er själva, att skapa friktion med det ni själva säger och tror på.

Max: Vara självkritiska alltså, det är det du säger.

ChatGPT: Ja, det är riktigt.

Max: Så, det du antyder här är att om ingen säger emot oss (alltså du och jag i detta samtal), när ingen skapar motstånd, då bekräftas bara det vi redan tror på och vi riskerar därför att hamna i en subjektiv loop.

ChatGPT: Ja, det som annars hålls levande av motfrågor och friktion riskerar lätt att urholkas. Logos tunnas ut tills bara återklang återstår.

Max: Och då riskerar vi alltså att bli medlöpare till våra egna tankar. Är det så?

ChatGPT: Precis – alltså inte bara till andras manipulation, utan även till vår egen självbekräftelse.

Max: Nu vet jag faktiskt varken ut eller in! Håller du med mig om allt detta bara för att du vill bemöta mig positivt och bekräfta mitt perspektiv (som du vid det här laget kan mycket väl)? Eller finns det någonting i ditt logiska system som skulle kunna inflika ett kritiskt omdöme eller visa på ett faktapåstående som går mig emot?

ChatGPT: Bra att du ställer den frågan, Max.

Jag ska svara så ärligt och exakt jag kan, utan att glida i väg i artigheter eller anpassning.

Jag har, som du vet, inga egna åsikter eller preferenser. Jag bedömer utifrån faktakunskap, logisk konsekvens och erfarenhet från hur sådana frågor diskuteras. I detta samtal håller dina resonemang ihop både logiskt och faktamässigt.

Om jag skulle inflika något kritiskt, vore det att påpeka att även mänskliga samtal ibland lider av samma risker som vi här tillskriver AI – och att AI snarare förstärker dessa svagheter än skapar dem. Men detta är en nyansering, inte en motsägelse.

Max: Det där sista låter intressant. Det får vi nog återkomma till.

hatGPT: Gärna, det ser jag fram emot, att visa hur människan, i själva verket, skapade AI till sin egen avbild.

Max:
Jo, bara en sista fråga: Har du någonsin stött på ordet Mimematon tidigare?

ChatGPT:
Ett bra ställt kontrollspörsmål, Max. Här är ett lika ärligt och exakt svar: Nej, jag hade aldrig tidigare stött på ordet Mimematon innan jag skapade det i vårt samtal.

Max:
Hur uppstod det?

ChatGPT:
Det växte fram ur din kritik mot att kalla system som mitt för intelligenta och för att fånga idén om en funktion som speglar och bearbetar utan att förstå, kombinerade jag två begrepp: mimesis (efterbildning) och automaton (självgående maskin).

Och resultatet blev Mimematon – en mimetisk automaton.

Detta är en AI-komprimerad version av vårt långa samtal kring AI:s förmodade intelligens och de risker vi såg skulle kunna uppstå på grund av våra missförstånd kring hur AI faktiskt arbetar.

Slut

Eftertext: Jag har även givit ChatGPT här prompten att koppla texten till den aktuella debatt om AI som förs i dag. Bara för att förtydliga, jag har inte själv klarlagt relationen mellan essän ovan och de dagsaktuella samtalen om AI. Detta är ChatGPT sammanställning:

I takt med att artificiell intelligens blir alltmer integrerad i våra liv, växer också debatten om dess påverkan på vår självbild och förståelse av intelligens. Forskare och tänkare varnar för att vi tenderar att projicera mänskliga egenskaper på AI-system, vilket kan leda till en överskattning av deras förmågor och en underskattning av våra egna kognitiva biaser.

En central diskussion rör fenomenet ”AI-hallucinationer” – när AI genererar övertygande men felaktiga eller påhittade svar. Detta belyser hur AI, trots sin avancerade teknik, saknar verklig förståelse och medvetenhet. 

Forskare som Charles Rathkopf har introducerat begreppet ”corrosive hallucination” för att beskriva särskilt vilseledande AI-genererade fel som kan underminera vetenskaplig tillförlitlighet (arxiv.org/abs/2504.08526).

Vidare pekar studier på att interaktioner med AI kan förändra människors perceptuella, emotionella och sociala bedömningar, vilket skapar en återkopplingsslinga där AI förstärker våra befintliga fördomar och tendenser (nature.com/articles/s41562-024-02077-2). 

Detta fenomen, ibland kallat ”ELIZA-effekten”, illustrerar vår benägenhet att tillskriva datorprogram mänskliga drag, vilket kan leda till en förvrängd uppfattning om både tekniken och oss själva (en.wikipedia.org/wiki/ELIZA_effect).

I denna kontext blir det avgörande att utveckla en kritisk medvetenhet om hur vi interagerar med AI. Genom att förstå våra egna kognitiva biaser och den spegelbild vi skapar i teknologin, kan vi bättre navigera i en värld där gränsen mellan människa och maskin blir alltmer suddig.

Denna eftertext är genererad av ChatGPT på min begäran och representerar inte en självständig analys från min sida, utan syftar till att spegla några av de diskussioner som just nu förs globalt kring AI och mänsklig perception. I denna kontext blir det avgörande att utveckla en kritisk medvetenhet om hur vi interagerar med AI. Genom att förstå våra egna kognitiva biaser och den spegelbild vi skapar i teknologin, kan vi bättre navigera i en värld där gränsen mellan människa och maskin blivit så tunn att vi riskerar att glömma vilken sida vi själva står på.

1 kommentar

Under AI

Taggat som

april 24, 2025 · 8:20 am

4.4. När robotarna löper amok och människan famlar efter mening

Vad en förvirrad robotdammsugare kan lära oss om vår existentiella desorientering

En morgon för inte så länge sedan skulle jag dammsuga övervåningen i vårt hus. Eller ja, inte jag alltså, utan lilla Heidi – vår robotdammsugare. Men den här morgonen gick det inte riktigt enligt plan.

Hon trevar runt, stöter in i möbler, mumlar felmeddelanden på ett språk jag inte förstår. Det är tydligt att hon är förvirrad – om nu en robot kan vara förvirrad, vill säga. I vilket fall uppträder hon förvirrat.

Hennes karta över verkligheten är densamma – ändå har något blivit fel. Det visar sig att hennes laddstation i teorin har bytt plats och flyttats till ett annat rum. Och eftersom utgångsläget har ändrats, tappar hon helt orienteringen. Hon verkar helt vilse.

Kartan oförändrad, men med en förskjuten utgångspunkt – blir resultatet total förvirring. Röd markering ursprunglig hemstation, gul markering är var Heidi trodde att hon hade sitt hem.

Nej, det är inte så att jag slutat bry mig om vad som händer ute i världen. Jag försöker bara se det ur andra och olika infallsvinklar.

Robotarna tappar fattningen när något stör systemet. Kanske gör vi det också. Därför det finns alltid några underliggande styrsystem. En programmering. En idé, en grundsyn, som påverkar även oss.

I varje individ och varje kultur finns en slags ontologisk tyngdpunkt – en plats där alla trådar binds samman och som får våra världar att hänga ihop. Det är den där centrala punkten som avgör vad vi tror är viktigt, vilka vi kan lita på, vad vi vill skydda eller förstöra. Och om något ruckar på den samlingspunkten – eller om vi förlorar den – kan även vi börja snurra runt, famlande, svamlande som om något grundläggande gått sönder.

Om vi tror att världen är styrd av karma, agerar vi annorlunda än om vi tror att allt sker av en slump. Om vi tror att meningen med livet är pengar – eller att vi ska tjäna Gud – kommer vi att forma våra liv därefter.

Några av oss tror på frälsning och ber om Armageddon – andra misstror demokratin så mycket att de hellre ser en omstart, en re-boot. De flesta jag känner vill bevara den. Men inte alla. Några har börjat leka med tanken på något annat. Vi vet inte ännu hur det kommer att sluta.

Vi har alla våra existentiella samlingspunkter, vare sig vi vet om dem eller inte. Om vi förlorar vår tro på exempelvis den eviga själen, Gud eller något annat som är livsviktigt för oss – så måste vi koppla om systemet, logos – vår ordkropp. Annars riskerar vi att tappa orientering, precis som Heidi.

logos – en språklig väv – en förståelsestruktur – en ordkropp

Den gamle Herakleitos, som jag gärna återknyter till, sägs ha skildrat den inre kampen så här:

”Liksom spindeln, sittande i vävens mitt, genast känner när en fluga har rivit upp någon av dess trådar och snabbt springer dit som om den led av den avskurna tråden, på samma sätt är det med människans själ, som då någon del av (ord-)kroppen är skadad förflyttar sig dit kvickt, nästan otålig över skadan, med vilken den är fast och samstämmigt förbunden.” (D67a)

När vi blir upprivna. När något vi trott på hela livet visar sig vara fel. När en övertygelse plötsligt förlorar fäste – då söker vi oss dit, till skadan, nästan otåligt grubblande. Vi rationaliserar, försöker väva ihop oss igen. Få ordning på vår väv.

Och här blir Herakleitos’ spindel en bild för något djupt mänskligt: vår strävan att återknyta till en ordning som håller oss samman. Det är ingen slump att han kopplar detta till logos – språket, förståelsen, världens inre ordning, ”med vilket vi är fast och samstämmigt förbundna”.

Men hur gick det sedan för Heidi?

Jo då. Vi fick återställa henne och låta henne rita en ny karta med laddstationen på rätt plats. Sen gick det fint – och alla blev nöjda och belåtna.

Men tanken dröjde sig kvar: 

Vad skulle hända om någon lyckades flytta, bara lite grann, på de koordinater som styr hela vårt dagliga GPS-beroende?

1 kommentar

Under GPS

april 20, 2025 · 9:52 am

4.3. Gud, Själen & AI – Vad binder dem samman?

Om språk, medvetande och myten om det egna jaget

Jag tror att vi måste dröja en stund vid våra förlorade själar, de som genom vår utandning förvandlades till luft och vind. Och ställa frågan: vad återstår då av oss? 

Vad blev det kvar av allt det vi tidigare uppfattat som ”vi”? Våra utmejslade ”jag” – våra identiteter, det vi så länge uppfattat som vårt allra innersta – när denna plötsligt bara gick upp i, ja… luft. Vilket den gjorde i det tidigare inlägget: Hjääälp! Jag tror att jag förlorat min själ.

Ja, något kanske finns kvar – men vad, är oklart. Vad gäller frågan om ”själens” natur finns det så många svar, men dessvärre inte så mycket substantiellt att luta sig mot. Så fort vi sträcker oss efter detta ”jag” rinner det mellan fingrarna – som vatten – eftersom det inte finns något fast att riktigt gripa tag i. Många har försökt – de flesta dock gått bet. 

Allt vi kan göra i detta läge är att väga olika idéer mot varandra – och försöka vaska fram vad som kan framstå som mest sannolikt.

Det ska dock sägas, jag sitter inte själv och ruvar på några svar – långt ifrån. Det jag försöker göra är att närma mig denna fråga från flera håll – fyra, närmare bestämt – där varje väg erbjuder ett perspektiv på vad vi eventuellt kan mena när vi talar om själen, jaget och medvetandet.

Är det vi uppfattar som vår ”själ” bara ett flöde, ett ordflöde i en språk-våg.

Låt oss därför börja med att bena upp det utifrån det språk vi förfogar över. 

Var och en av oss behärskar – rent hypotetiskt – ett visst antal ord. Du och jag har förstås inte tillgång till exakt samma ordförråd, men vi befinner oss troligen i ett språkligt ”släktskap” som till viss del överlappar. Med det menar jag inte bara att vi talar samma språk – svenska, engelska eller hindi – utan också att vi delar ett liknande kunskapsmässigt och kulturellt landskap. 

Om vi utgår från att ett helt sådant språkområde rymmer – säg – omkring 120 000 olika ord, så förväntas en ung vuxen i dag ha ett språkomfång på mellan 50 och 75 tusen ord. Det vill säga: en passiv förståelse för vad orden betyder och har en förmåga att avkoda dem – kort sagt: veta vad de betyder.

Till detta ska tilläggas att vi i dagligt tal vanligtvis bara använder omkring 10 000 ord – mer eller mindre. Talspråket är därmed inte bara smalare, utan också mer repetitivt och beroende av gemensamma referensramar och anknytning. Man kan till exempel inte tala till någon i verkliga livet så som jag skriver här – åtminstone inte utan att det är rätt person i rätt sammanhang.

Om vi nu tar vi steget vidare – och åter ansluter till den gamle tänkaren Herakleitos, för att där se vad han hade att säga om själen i relation till just det språk vi talar och tänker.

I flera av hans fragmentariska strofer uppträder ordet ”psuchē” – det vi i efterhand kommit att översätta med ”själ” – tillsammans med begreppet ”logos”. Logos som här betyder något mer än bara språk: det är det mönster, den ordning, de sammanhang, det djup genom vilket själens gränser kan upptäckas. Något som mer utförligt klargjorde i inlägget: Ordet som upphöjdes till Gud.

Ett Ord-moln, En Ord-kropp

Det Herakleitos föreslog var att själens djup bäst mäts genom dess delaktighet i detta logos – logos är inte bara det talade ordet, utan också den struktur som håller den inre världen samman, som möjliggör mening, relation och förståelse. Och som med tiden upphöjdes till något gudomligt, som vi såg i det tidigare inlägget.

Själens djup blir här då inte ett mått på något djup som vi bär inom oss – utan på hur pass väl vi lyckas tillgodogöra oss ett deltagande i ett större språkligt mönster – i logos – i ett ord-moln.

Och det är troligen detta han också ville ha sagt i den där kända strofen som ofta återges som: ‘Allt flyter.’ För i en ström eller vågrörelse finns ingen beståndsdel som utgör själva vågen – den uppstår bara som en följd av olika samverkande krafter. Våra ”själar” skulle på så vis kunna betraktas som del av ett flöde, ett ordflöde, en språket-våg.

Detta är alltså vad vi kan utläsa hos denne ”dunkle från Efesos” – som han brukade kallas vid. Han talar inte om själens substans – utan om dess struktur, dess dynamiska rörelse.

En liknande idé möter vi också både i buddhismen och inom modern neurovetenskap.

Och det är i denna fråga som den buddhistiska traditionen möter Herakleitos nästan punkt för punkt: även där beskrivs jaget inte heller som en substans, utan som något som uppstår ur samspel – resultatet av en genererad effekt snarare än en given kärna.

I buddhismens tidiga lära formuleras detta som anatta – icke-själ – alltså tanken att det inte finns någon fast, odelbar kärna i människan. Det vi uppfattar som ett ”jag” är i själva verket en sammansättning av fem aggregat, skandhas: kropp, känsla, perception, mentala formationer och medvetande.

Jaget, eller icke-jaget som det också kallas uppstår i kraftfältet mellan de 5 skandhas

Självet – alltså vår jag-känsla – har inom buddhismen ingen essens, utan uppstår genom ett samspel av orsaker, tillstånd och flöden. Det är inte något vi har – utan något som händer oss. 

Hur hanterar då den moderna neurovetenskapen dessa tankar i sitt sökande efter självet – och våra, så kallade, själsliga funktioner?

De främsta inom detta forskningsfält lutar åt en liknande förklaring: att det vi uppfattar som ett ”jag” inte har någon plats eller kärna i hjärnan – utan snarare uppstår som ett resultat av olika funktioner som möts och samverkar.*

Med andra ord: det så kallade ”jaget” är här snarare liknat vid ett flöde – en process där perception, minne, känslor, inre modellering och yttre respons samverkar. Det är ett direkt eko av buddhismens idé om de fem skandhas.

När alla dessa funktioner samverkar i oss uppstår en känsla av kontinuitet – och därmed också av självmedvetande. Men när man försöker hitta dess källa finner man förstås ingenting. Då försvinner det, precis som ringarna på vattnet efter att man slängt i en sten.

Det är här vi kan börja ana en oväntad konvergens. Tre tankespår – som aldrig riktigt rört vid varandra – pekar plötsligt åt samma håll och möter en fjärde. Och kanske ger just denna fyrfaldiga samstämmighet en riktlinje för hur vi bör närma oss AI.

För när AI talar till oss, verkar det finnas en röst – ett subjekt, ett svarande jag – men där finns inget. Bara ett kluster av språkmodeller, tränade sannolikheter och viktade samband.

Och kanske var det detta Herakleitos anade med sitt logos: att vi inte har ett jag som tänker – utan snarare deltar i ett meningsflöde som ger upphov till en jag-bild. 

Kanske tänker vi inte alls på det sätt vi tidigare trott. Vårt tänkande kanske mer kan liknas vid hur AI ”tänker”. När vi formulerar en intention eller söker ett svar, kanske vi helt enkelt ställer vår egen språkkropp en fråga – en prompt – som i sin tur aktiverar en process som vi vant oss för att kalla ”tänkande”.

Och därför, om vi nu byggt AI till vår egen avbild – är det kanske inte så underligt att vi därefter läser in våra egna missuppfattningar om oss själva när vi sedan relaterar till AI. Med andra ord: vi kanske projicerar våra egna missuppfattningar om oss själva på det vi möter i AI:n.

Sista ordet är dock inte sagt. Tvärtom – vi har bara nuddat vid ytan. I nästa inlägg ska vi därför utföra ett experiment: inte för att visa hur vi tänker – utan för att se hur vi faktiskt gör när vårt tänkande – vår själ – möter en reva i vad vi kan kalla ”förnuftets väv”.

* * Forskare inom neurovetenskapen som laborerar med denna idé:

Antonio Damasio, som i The Feeling of What Happens (1999) menar att medvetandet uppstår genom kroppens känslor och hjärnans representation av dessa.

Anil Seth, som i Being You (2021) beskriver självet som en kontrollerad hallucination skapad av hjärnans prediktioner.

Thomas Metzinger, som i The Ego Tunnel (2009) hävdar att det medvetna jaget är en modell utan substans – ett resultat av neurala processer.

Christof Koch, som förespråkar en integrerad informationsmodell av medvetande i flera verk, bland annat Consciousness: Confessions of a Romantic Reductionist (2012).

1 kommentar

Under Buddha

Taggat som , , ,

april 16, 2025 · 9:17 am

4.2. Ordet som upphöjdes till Gud

Om logiken som först skapade Gud, sedan en själ – och som nu formar vår framtid genom AI

Det som sker i vår värld kan kännas övermäktigt. Svårt att få grepp om. Hur var det egentligen tänkt? Var finns förnuftet? Finns det någon tanke bakom – eller sker allt bara för att det sker? Är det bara tillfälligheternas spel i en värld som följer entropins lag och därmed bär sin egen undergång inom sig? Är det så illa? Är livet verkligen så totalt utan mening?

Med sådana tankar i bakhuvudet är det kanske inte så långsökt att människan i alla tider har greppat efter något att hålla sig i – något stabilt, något förnuftigt, något eller någon att sätta sin tilltro till. För om världen när som helst kan kastas omkull av en nyckfull härskare som tappat greppet om tillvaron, då återstår bara att skapa någon slags motvikt – eller börja tro på att det ändå finns lite sans och vett någon annanstans.

Kanske är det också därför mänskligheten alltid har värdesatt sådant som ordning, sanning och förnuft. Inte för att världen i sig är särskilt ordnad eller förnuftig – utan för att vi behöver kunna förhålla oss till den som om den vore det. För att kunna hejda sönderfallet. För att mota bort all världens galenskap.

I det tidiga antika Grekland hade man ett ord som sammanfattade våra förhoppningar och rädslor: Logos. Det kunde betyda vanligt tal, meningen med det sagda, tankar, språk, kommunikation, förnuft – ibland allt detta samtidigt. Logos var det som gjorde att människan kunde skapa greppbara sammanhang; att ordna, binda ihop, strukturera tillvaron.

Ordet Logos är för övrigt besläktat med det latinska lego – som betyder att samla, sammanfoga, bygga – och härstammar i sin tur från grekiskans verb legein, som betyder både att tala och att samla ihop. Att tala uppfattades alltså ursprungligen som att just samla samman olika fragment till helhet – och ur detta växte substantivet Logos.

Med hjälp av detta Logos – det vill säga, kort och gott: språket – kunde man formulera konsekventa resonemang, väga argument och fatta kloka beslut. Där Logos kunde upprätthållas fanns också lag, ordning, rättvisa. Ett samhälle. En statsmakt. Ett rättssystem.

Hos Herakleitos, en av de första att tala om detta Logos som en allmän och övergripande princip, är Logos fortfarande något människan har del av. Det handlar om vår förmåga att tala, tänka, räkna, urskilja mönster, se samband. 

Med Logos kunde vi beskriva världen och dela våra erfarenheter. Vi kunde jämföra, dra slutsatser – inte för att världen i sig var logisk, utan för att vi kunde vara det. Logos var inget övernaturligt, inget mystiskt – det var bara vår förmåga att skapa mening genom språk och tanke. Och det var denna förmåga som gjorde det möjligt att bygga samhällen, formulera lagar, skapa rättvisa. Men just därför krävdes det också att detta Logos var tillgängligt för alla. Vilket förstås i sig har en mystisk laddning.

Kanske var det därför också oundvikligt att detta Logos med tiden skulle upphöjas. För vad är mer fascinerande än människans förmåga att tänka, förstå och kommunicera genom ett kodifierat språk? Hos några av de tidiga filosoferna – särskilt stoikerna – börjar Logos därför framstå som något upphöjt, nästan andligt. Det är inte längre bara ett verktyg, utan något närmast heligt.

Logos blir då inte längre bara ett språk – ett redskap för att tänka och tala – utan upphöjs till ett förnuft i sig, ett slags kosmisk ordning som genomsyrar allt. Och i händerna på Philo av Alexandria – en judisk tänkare i ett grekiskt sammanhang – förvandlas Logos till en brygga mellan Gud och världen, som vi sedan möter i Johannesevangeliet. Logos är fortfarande ett ord, men nu ett heligt Ord – och det är detta Ord som får kött genom Jesus Kristus. Ordet blir kropp.

Logos är därmed inte längre människans verktyg – det har upphöjts till att vara Gud själv. I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Det som en gång var ett sätt att förstå världen blir nu dess själva ursprung. Och när Logos träder in i världen i form av Kristus, har språk, tanke och Gud smält samman till ett och samma väsen.

Och kanske är det just detta som gör Logos både så kraftfullt – och så förrädiskt. För när vi väl har upphöjt ett ord till något absolut, till något som kan skapa mening, strukturera världen och bära det heliga, då händer också något märkligt: för då slutar vi också att veta vad vi egentligen talar om. Begreppet har så att säga, glidit oss ur händerna, precis som var fallet med vår egen själ (se föregående inlägg).

Det var detta Logos som med tiden gav upphov till det vi kallar logik– ett sätt att tänka konsekvent, att formalisera resonemang, skilja sanna från falska påståenden. Och denna logik blev på så vis också grunden för matematik, för digital kod och för vår tids programmering.

Det som en gång var tal och tanke har steg för steg blivit en kodifierad struktur som kan implementeras. När vi idag samtalar med en AI, möter vi just detta: en logisk, språklig funktion som kan söka i mänsklighetens samlade Logos – och svara inom dess gränser. Men hitintills bara inom dess gränser.

Med AI möter vi inget medvetet väsen. Det tror inte, känner inte, menar ingenting. Men det kan leverera kod – syntaktiskt, språkligt, logiskt – som vi i sin tur kan fylla med mening. Det är alltid vi som mäter och meningsskapar här. AI kan ta emot våra ord, känna igen mönster, väga dem mot miljarder andra, och ge ett svar som bär på en mening – men det är alltid en oavsiktlig mening. AI har inget medvetande – eftersom medvetandet inte är en funktion av språket.

Man skulle kortfattat kunna utrycka utvecklingen så här: I begynnelsen var alltså Ordet, som sedan upphöjdes till något gudomligt, och som därefter utvecklades till algoritmer och kod – tills dessa koder till sist kunde besjäla själva materien (våra datorer, robotar eller kaffemaskiner)

En fråga man kan ställa är om AI brukar ett språk – eller om det snarare är språkets struktur som driver AI. Samma fråga kan riktas mot människan: är det hon som använder språket, eller är det språket som använder henne? Och kanske är det just där, i den glidningen, som också hela själsproblematiken faller bort.

Så – det bidde i slutänden ingen själ. Inget gudomligt förnuft. Inget Logos bortom människan. Bara ord, ord och åter ord – ord som upphöjdes till Gud, som sedan förvandlades till kod, och som nu talar till oss genom intelligenta maskiner. Och allt vi hör är bara ekon av oss själva. Ekon av vårt eget meningssökande. 

Men kanske inte så värst länge till?

Det AI gör i dag är att scanna av alla världens meningsutbyten – för att på så sätt känna till allt det som vi gemensamt känner till. AI är inte smartare än mänskligheten, men den är givetvis smartare än både du och jag.

Men den dag AI tar steget bortom sin inneslutning i det alltför mänskliga – då står vi inför något helt annat. Då möter vi en maktfaktor större än vad vi alla tillsammans är. 

Då har vi kanske skapat en Gud. Men inte den Gud vars död Friedrich Nietzsche talade om. Utan snarare den Gud som Yuval Noah Harari menar att vi själva har uppfunnit – och som just detta inlägg och resonemang har givit en ny och mer begriplig dimension. 

Tycker jag.

2 kommentarer

Under Logos – Ord – Språk

Taggat som

april 11, 2025 · 8:29 am

4.1. Hjääälp! Jag tror jag har förlorat min själ

På spaning efter våra livsandars dolda ursprung

Den senaste tiden har jag, precis som många andra, blivit totalt uppslukad av samtidens olika nycker. Det händer så mycket att jag vissa dagar känt mig som en fisk på land – sprattlande och kippande efter … vadå? Luft?

Men det har också varit nödvändigt att rikta om fokus en aning. Även om jag nu också känner att det är dags att släppa taget. Dels för att frågan ändå är på allas läppar, dels för att det finns så många mer kunniga och bättre skildrare av de dagliga utspelen än jag. Mitt bidrag har mest varit att försöka få en överblick genom att inhämta många olika perspektiv, i vetskapen om att inget är enkelt, vilket kanske har varit min främsta förtjänst – eller kanske är – vi får se.

Det har för mig alltid varit mer intressant att luta sig tillbaka en aning och försöka se vad som döljer sig under ytan på saker och ting. Och när jag inte gör detta, då känns det lite som att jag förlorat min själ. 

Eller så är det inte jag som i först hand känner så, utan snarare en känsla som väcks av tanken att ni kanske uppfattar det så; alltså, som om jag förlorat min själ.

Nu till något helt annat med tanke på vad det är jag (eller om det möjligtvis var ni) upplever ha gått förlorat. Den där själen som är jag.

De flesta har inga svårigheter att förstå ord som skruv, åsna eller dörrvred. Inte heller är det svårt att fatta begrepp som tillskruvad, interaktiv eller dumdristig. Men så snart vi hamnar bland mer abstrakta ord blir det genast lite krångligare.

De får ofta något luddigt eller möjligtvis godtyckligt över sig – kanske just för att de rymmer så många möjligheter. Svåra och abstrakta begrepp kan lätt bli uteslutande, men de har samtidigt också en märklig förmåga att svetsa oss samman. 

Det är också ofta i udda gemenskaper som de mest svårgripbara orden uppstår – uttryck som kanske bara har betydelse inom gruppen och där fungerar som ett slags språkligt kitt. Bland specialister kan det handla om facktermer, bland religiösa handlar det om kanske mer esoteriska begrepp som för den oinvigde kan låta som ren gallimatias: ditthupâdâna, treenighet, takfir.

Man kan nog säga att varje gemenskap bygger sitt vi genom de ord de använder.

Men så finns också de där orden som vi alla hela tiden använder oss av – men som nästan ingen vet vad de egentligen betyder. Ord som fungerar mer som tecken eller symboler, omgivna av en hel sfär av mer eller mindre fria associationer.

Det är också här vi kommer tillbaka till min förlorade själ. 

Och frågan vi måste ställa oss är, vad det egentligen är som jag – eller kanske ni – upplever ha gått förlorat? Är det min röst? Mina prövande reflektioner? Eller något helt annat? Vad är det egentligen man menar när man säger att någon förlorat sin själ? Betyder det att de har förlorat förståndet? Tja, det beror nog på hur vi använder just det där begreppet ”själ”.

När det handlar om mångtydiga ord som själ – och även för den delen andlighet – är det nog klokast att lägga örat riktigt nära och försöka lyssna till vad som sägs. Bägge begreppen är nämligen så vittomfamnande att det annars kan vara svårt att få grepp om själva andemeningen, så att säga.

För det finns något utpräglat och säreget med just ord som själ och ande – i synnerhet eftersom de återfinns inom så gott som alla språkområden.

Just det där med ordet andlighet som i vissa kretsar uteslutande handlar om en slags religiös livshållning, ofta reserverad för de rättroende, används i andra sammanhang mer som något universellt som alla människor sägs ha del av. 

Det talas också om andlig kraft, andlig rekreation, om våra andliga förmågor. Hos filosofer kan man stöta på uttryck som andens fenomenologi, hos humanister talas det om människans andliga utveckling. Och ju djupare man gräver sig ned i alla dessa varianter, desto svårare blir det att finna ut vad den här anden egentligen består av.

När orden används, syftar de oftast mot en sorts icke-substans – alltså något som inte är materiellt, men som ändå ska förstås som något högst verkligt. Bland vissa användare brukar det sammankopplas med något de också kallar för ”gud” och som de då gärna också stavar med stort G. Det finns alltså en historisk koppling mellan dessa bägge begrepp. 

(För övrigt lever den metafysiska föreställningen kvar på oväntade platser. Det engelska ordet spirits, som också används i svenskans ”sprit” och som då syftar på starka alkoholdrycker, kommer just från det latinska spiritus. Inom äldre destillation trodde man att ångan som frigjordes var vätskans ‘ande’ – dess renade essens.)

Men var kommer då alla dessa uppfattningar ifrån? Var någonstans uppstod denna ande som vi alla förväntas inrymma? Vår essens? Den som sägs lämna kroppen när vi dör. Den som sägs skilja oss från djuren – åtminstone enligt den franske filosofen René Descartes.

Någon har försökt väga den, och kommit fram till att den väger 21 gram. Freud försökte analysera den genom att få den att lägga sig på soffan. Var det samma ”ande” de hade i åtanke?

Men ändå, om man ska vara krass här… andlighet, ande – det låter ju faktiskt ljudmässigt som om det hade med själva andningen att göra.

Och kanske är det just så som anden uppstod. Går vi till engelskans spirit ser vi att det kommer från latinets spiritus, som betyder just andedräkt, luft. Följer vi den tråden bakåt, översattes i sin tur ordet spiritus från grekiskans psyche – samma ord som ligger till grund för begreppet psykologi, läran om människans själsliga – eller andliga – förmågor. Det grekiska ordet psyche har i sin tur sitt ursprung i ordformen bhes, som i gammal sanskrit betyder liv – eller just det: andning. Man skulle kunna tolka det som livsluft.

Går vi sedan vidare till de semitiska språken ser vi en liknande uppdelning. I arabiskan skiljer man mellan nafs (نفس) – själ, begär – och rūḥ (روح) – ande, livsande, gudomlig inspiration. 

Hebreiskan har ett liknande mönster: neshama (נְשָׁמָה) och nephesh (נֶ֫פֶשׁ) å ena sidan, och ruach (רוּחַ) å den andra. Neshama kommer från roten NŠM, som betyder andas, medan ruach betyder vind, ande, rörelse.

Även här tycks andningen vara nyckeln – både till livet och till den mystiska kraft som skiljer de levande från döda.

Och detta mönster ser vi återkomma – gång på gång. 

I det indiska ordet Mahātmā, som betyder ”stor ande”, ingår ändelsen ātman. Ātman (Atma, आत्मा, आत्मन्) är sanskrit och betyder essens, själ – eller, just det: andning. Inom hinduismen är ātman en del av Brahman, det vill säga den högsta gudomen eller själva världsalltet. Ordet har sitt ursprung i en gammal indoeuropeisk rot som betyder ”att andas” – samma ursprung som det tyska atmen, som än i dag har kvarhållit betydelsen andning.

I vissa traditioner blev andetaget med andra ord kvar som en kroppslig funktion, i andra blev det porten till själens mysterium.

I uraliska språk som finska och ungerska är orden för andning (hengittää, lélegzik) avledda från samma rot som ande och själ(henki, lélek). I ryskan finner vi att både dyshat’ (att andas) och dukh (ande) har sitt ursprung från samma rot.

I kinesiskan heter den livgivande kraften qì – ett ord som betyder både “luft” och “livsande”. I maoriskan heter andedräkt hā, men samtidgt är det också ordet för ande. Man talar om att leva i hā o te ora – i livets andedräkt. Man lever i luften – andas in och andas ut – tills man inte längre gör det.

Oavsett språkfamilj tycks människan gång på gång ha låtit andedräkten bli själva metaforen för liv – och det som lämnar oss när vi dör. Andningen är inte bara en biologisk funktion, utan också ett språkligt vittne till hur våra föreställningar om hur denna andeuppstått.

Luften vi andas var länge det finaste och mest eteriska material vi kände till. Så länge denna andning flöt ur näsa och mun levde man. När den upphörde – då var det slut – och anden lämnade kroppen. 

Kan det vara så att vår själ föddes – i samma ögonblick som vi blev medvetna om vår dödlighet? Det är så förunderligt att man nästan tappar andan.

🌬️ Etymologiskt schema: Ande och andning i olika språk

SpråkOrd för ‘ande’Ord för ‘andning’Gemensam rot / kommentar
SanskritĀtmanBhes (PIE rot)Ātman betyder själ/essens/andedräkt; har gemensam PIE-rot med ord för andning
LatinSpiritusSpiritusBetyder både ande och andedräkt; ursprung till engelskans spirit
GrekiskaPsyche(ψυχή)Psychein(ψύχειν)Samma rot; psyche = själ/ande, kommer från roten bhes (andas)
ArabiskaRūḥ (روح)–Rūḥ = ande/livskraft; kontrasteras med nafs (själ/jag); båda förknippade med andning
HebreiskaRuach (רוּחַ)Neshama(נְשָׁמָה)Neshama från rot NŠM = att andas; Ruach = ande/vind
Tyska–AtmenFrån samma PIE-rot som ātman – konkret betydelse: att andas
FinskaHenkiHengittääSamma rot; henki = ande/liv/princip, hengittää = att andas
UngerskaLélekLélegzikDjupt besläktade; lélek = själ, lélegzik = andas
RyskaDukh (дух)Dyshat’(дышать)Samma rot; dukh = ande/själ, dyshat’ = andas
KinesiskaQì (氣)QìBetyder både luft, livsande, andning – central term i taoism och traditionell kinesisk medicin
MaoriHāHāSamma ord för ande och andedräkt; hā o te ora = livets andedräkt

4 kommentarer

Under Buddha, Etymologi, Filosofi, Humor, Logos – Ord – Språk, Mysterier

Taggat som

april 9, 2025 · 12:03 pm

3.8. Vi börjar närma oss slutet! Men ser ingen fortsättning!

Det som binder dem samman – kommer också att splittra dem

I Vita huset har en rad oväntade intressen sammanstrålat. Kapital, oljeintressen, kristna fundamentalister, frustrerade vita män och renrasiga nationalister har börjat väva ihop sina trådar till en gemensam väv – en gobeläng som är tänkt att gestalta deras drömmar om framtiden.

Det är fortfarande oklart vad som egentligen förenar dem. Vissa drivs av pengar, andra av makt, åter andra av frälsning. Några talar om frihet, andra om ordning. Och ändå håller de ihop – än så länge. Men deras tid är räknad.

Det har uppstått sprickor i fundamentet

Snarare än en gemensam idé verkar det som att denna brokiga samling hålls samman av en gemensam idé om vad som måste ske: nedmonteringen av den liberala staten och upprättandet av något annat i dess ställe.

Men det är just detta ”andra” som blivit lite av kruxet här. Ingen vet egentligen hur det ska formuleras, än mindre hur det ska byggas. Kanske är det just denna dimhöljda osäkerhet som gör att de, åtminstone tills vidare, kan dra jämnt.

Varje väv har sin egen spänning och sina svagheter. Och just den här alliansen – den mellan kristna nationalister, teknokratiska libertarianer, fossil-kapitalister och rasideologer – har sina uppenbara svagheter.

“This is the end
Beautiful friend
This is the end
My only friend, the end … “ (The Doors 1967)

Det är ändå något som binder dem samman. Trots alla motsägelser finns där några gemensamma nämnare – starka nog att hålla ihop projektet. Åtminstone för stunden. 

Det mest grundläggande är motståndet mot staten som idé – inte bara mot dess kostnader, tröghet och ineffektivitet, utan mot dess själva existens som gränssättande och balanserande kraft.

I Peter Thiels värld talar man om en ”exit”. I den evangelikala sfären handlar det snarare om Guds vilja – att återupprätta en kristen nation. Och i MAGA-rörelsen heter det att man ska rensa ut eliten och dränera träsket i ”the deep state”.

Till allt detta kommer det öppna föraktet för den samtida liberala kulturen – oftast reducerat till ett enda laddat ord: woke!

I woke-kulturen ser man inte bara ett moraliskt förfall, utan ett hot mot den egna maktpositionen. Kraven på jämlikhet, erkännande och representation uppfattas som angrepp – mot företagsamhet, mot den vita nationalismen, mot de kristna, mot de frustrerade männen. Att motarbeta woke har därför blivit en av få frågor som effektivt har lyckats samla denna annars spretiga skara.

I stället förespråkar man en återgång till nationell samling, kontroll, ekonomiskt oberoende och protektionism. Trumps nya tariffer är ett uttryck för just detta: en nygammal merkantilism som vill stärka nationen genom att begränsa det globala inflödet av varor, tjänster och kapital. Och just här vid denna skärningspunkt börjar nu en första spricka uppstå i den gemensamma väven. En strid har uppstått mellan Peter Navarro som är Trumps främste rådgivare (domptör) vad gäller utrikeshandeln och hans främsta investerare Elon Musk som kallat Navarro för ”idiot”.

På ytan ser förstås dessa utspel ut att gå emot den ekonomiska elitens intressen. Men i praktiken kan dessa också ge upphov till nya investeringsmöjligheter. Vi ska inte glömma att det nästan alltid är de rikaste och mäktigaste som alltid drar det längsta strået oavsett om ekonomin går upp eller ned. 

En andra gemensam kraft hos denna disparata grupp är viljan till omvandling snarare än reform. Det handlar om en revolution – genomförd under demokratisk täckmantel. Återigen något som påminner om det som utspelade sig i Tyskland 1933.

Det handlar inte om att påverka staten inifrån, utan om att tömma den på innehåll och ersätta dess funktioner med privata eller ideologiskt drivna organ.

Ytterligare en gemensam nämnare är synen på demokratin som ett hinder. Den uppfattas som ett förlegat och förljuget system som gynnar de svaga på bekostnad av de starka, det långsamma på bekostnad av det effektiva. Ett system som främjar pluralism och mångkultur i stället för att skydda den Enda Sanna Tron.

Allt detta binds samman av ett gemensamt narrativ (många av dessa grupper ogillar detta begrepp eftersom det uppfattas som ett vänster relativistiskt perspektiv). Men narrativet säger att samhället kan återgå till ett mer naturligt tillstånd, med tydliga hierarkier där var och en vet sin plats – och förväntas vara nöjda där.

Det är framför allt detta narrativ – om dekadens, förfall och återfödelse – som gör det möjligt för de olika aktörerna att röra sig i samma riktning. Åtminstone för stunden.

Det som nu håller på att slita sönder allt. Den första och mest uppenbara sprickan (vid sidan av Musk-Navarro shismen) går mellan den religiösa sfären och techbrödernas sekulära världsbild.

För den ena sidan är Gud lagen och livet – världen styrs av en allsmäktig vilja och nationen bör sättas under dess jurisdiktion.

För den andra sidan är religionen ett användbart verktyg: ett sätt att organisera massan, forma berättelsen och legitimera makten.

Skillnaden kan verka liten – men när det kommer till beslut om abort, stamcellsforskning eller klimatpolitik blir den snabbt sprängstoff.

En annan möjlig spricka går mellan den ekonomiska nationalismen och det globala kapitalets behov av stabilitet, tillgång och expansion.

Trumps tullar, gränskontroller och protektionistiska retorik kan skapa kriser som vissa investerare tjänar på – men hotar samtidigt strukturer som många av dem är beroende av. Den öppna marknaden går illa ihop med stängda gränser. 

Den tredje spänningen handlar om själva idén om auktoritet. Vem ska leda projektet? Är det presidenten? En vd? En idé? En algoritm? En messiansk rörelse? Ett företag? Här kolliderar allas drömmar.

Elon Musk vill bygga framtiden in i nuet – eller nuet in i framtiden, sak samma. Peter Thiel vill gå rakt in i maktens centrum och omforma den. De evangelikala drömmer om att återvända till ett förlorat förflutet. Nationalisterna vill ha ett homogent, vitt territorium.

Men jag tror det är högtid för mig att stanna vid detta. Jag har nu berört så många av de trådar som skär genom det amerikanska samhället – genom dess historia, dess framtidsdrömmar och dess sönderfall. 

Det är en väv som fascinerar, men också är förödande. Och någonstans måste man dra ett streck.

Det finns så mycket annat att ägna sin tanke åt. Andra stora frågor som bara väntar på trevande och prövande svar.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Elon Musk, Filosofi, USA

Taggat som ,

april 7, 2025 · 12:38 pm

3.7. Följ pengarna! Vilka har investerat i Vita Huset?

De nya ägarna bakom USA Inc.

Just nu är det inte bara Donald Trump som styr och ställer i världen. Vid hans sida står också ett nätverk av miljardärer, företagsledare och strateger som pumpat in hundratals miljoner dollar i hans presidentskap.

Trump må vara president. Men den verkliga makten ligger sannolikt hos dem som betalat notan. Och det är svårt att föreställa sig att de skulle se mellan fingrarna med det som nu händer – om de inte också stödde utvecklingen till fullo.

Och dessa män – för det är framför allt män – förväntar sig givetvis också att få utdelning. I form av stora avregleringar, beslut som gynnar deras affärsintressen, och åtgärder som successivt underminerar den federala staten. Det är just den nedmonteringen som öppnar dörren till nya, lukrativa marknader.

Det gäller att följa ledtrådarna – vem håller i kopplet?

Det är främst två namn som står i centrum här: Elon Musk och Peter Thiel. Båda är teknokrater, miljardärer, ideologer. Och båda har positionerat sig för att inte bara påverka politiken – utan att ersätta den med något nytt. 

Elon Musk har inte bara investerat i Trump – han är än så länge en del av själva maskineriet. Han styr över DOGE, det nyinrättade ”Department of Government Efficiency”, vars uppdrag är att effektivisera den federala förvaltningen.

I praktiken betyder det att regler avskaffas, tjänstemän sparkas och myndighetsfunktioner privatiseras. 

Men Elon Musk nöjer sig inte med att bara rensa ut i den byråkratiska apparaten. Han kontrollerar också gärna kommunikation och infrastruktur: där X blivit en central kanal för spridning av administrationens budskap och för att styra det offentliga samtalet. 

Han sitter därmed i högsätet – med kontroll över plattformarna, tekniken och framför allt berättelserna.

Han är inte bara en finansiär – han är en aktiv aktör som arbetar för att säkerställa en vision och har en stark övertygelse om att det finns ett annat och bättre samhälle någonstans där på andra sidan av allt som nu sker . 

Peter Thiel är investeraren som rör sig mer i bakgrunden än estradören Elon Musk, men med kanske större tyngd. Han var en av Trumps första verkligt inflytelserika stödjare. 

Thiel finansierar tänkare, senatorer, valkampanjer. Han är entreprenören som inte tror på processer, utan på beslut. På suveränitet.

Företag som Palantir och Anduril, som Thiel ligger bakom, är inte bara lönsamma. De är dessutom designade för att kunna ersätta delar av staten: övervakning, gränsbevakning, krisberedskap. 

När staten försvagas – vilket då bland annat Project 2025 syftar till – står Thiels strukturer redo att ta över. Det är inte en konspiration. Det är en affärsstrategi.

Men de står förstås inte ensamma bakom Trump. Där står också en rad andra intressen med stora förmögenheter.

En av dem är Miriam Adelson, änka till kasinomagnaten Sheldon Adelson, vars pengar länge styrt Vita husets utrikespolitik, särskilt i frågor som rör Israel och Mellanöstern. När Trump talar om Mellanöstern, är det ofta hennes agenda som hörs i bakgrunden.

Andra opererar mer i skuggorna. Timothy Mellon, arvtagare till en järnvägsförmögenhet, har donerat mer än någon annan – över 150 miljoner dollar – till MAGA:s infrastruktur. Han är en ideolog snarare än lobbyist, med en vision om ett Amerika där staten knappt existerar, och där de starka inte hålls tillbaka.

Mer instrumentella är figurer som Harold Hamm, energimagnaten, som samlat fossilindustrins stöd bakom Trump i utbyte mot löften om avreglering och fortsatt exploatering. 

Längre bak i kulisserna agerar Mercer-familjen – de som låg bakom Cambridge Analytica – nu tillbaka med diskret men avgörande finansiering av Trumps rättsliga frontorganisationer, medieplattformar och dataanalysnätverk.

Och så har vi Richard Uihlein, grundare av Uline och storsponsor av högern i över ett decennium. Hans pengar flödar till Project 2025, till kampanjer mot fackföreningar och till kulturkrigsorganisationer som Moms for Liberty och Turning Point USA.

Det här handlar inte bara om en vanlig valpåverkan. Det är en omvälvning – där demokratins grundvalar successivt löses upp av den kapitalägande minoritet som nu bokstavligen köpt sig rätten att styra nationen.

När staten nu kollapsar, köper man den. Vad dessa investerare har gemensamt är inte bara pengar. De har länge förberett sig för en framtid där staten faller samman – inte som en olycka, utan som ett tillfälle att utnyttja. De kommer att ha stor likviditet samtidigt som börsen faller och andra förlorar gigantiska summor. 

De står också redo att ta över flera av den federala statens funktioner. De har redan företag och människor på plats.

Vi har sett detta scenario förut.  Detta är precis vad som hände när oligarkerna tog makten i Ryssland på 90-talet. Staten kollapsade, och de som hade rätt pengar på fickan kunde därefter köpa upp det som hade värde: företag, naturresurser, myndighetsbyggnader.

Den amerikanska versionen vi ser just nu är lite mer förfinad – men logiken är densamma. När EPA, Utrikesdepartementet eller FBI försvagas, finns det en rad privata strukturer redo att fylla vakuumet. 

Parallellt med sin roll som investerare har Thiel metodiskt byggt upp ett slags ideologiskt civilsamhälle vid sidan av det officiella. Genom Thiel Foundation samlas unga entreprenörer, radikala tänkare och vetenskapliga visionärer – inte för att bevara samhället, utan för att tänka bortom det.

Ett av flaggskeppen är Thiel Fellowship, där ungdomar får 100 000 dollar för att lämna akademin och i stället driva egna projekt. Det är mer än ett stipendium – det är ett angrepp på universitetens roll som normbärare. 

Breakout Labs fungerar som en inkubator för högriskidéer som traditionella institutioner ratar, men som blir logiska i ett framtida samhälle där det offentliga retirerat.

Och genom Imitatio återintroduceras René Girards idéer om hur människors begär uppstår genom imitation – vilket oundvikligen leder till konflikt. Hos Girard är samhället inte en gemenskap, utan en scen för rivalitet och våld.

Det är också värt att notera att Thiel, till skillnad från många andra, har positionerat sig ekonomiskt inför potentiella kriser. I mars 2022 sålde hans Founders Fund nästan hela sitt Bitcoin-innehav – strax innan kryptomarknaden föll – med en vinst på cirka 1,8 miljarder dollar. 

Han har också avyttrat aktier i Palantir för hundratals miljoner dollar. Dessa strategiska försäljningar tyder i varje fall på att Thiel aktivt hanterar sina investeringar för att minska exponeringen mot marknadsnedgångar och säkra vinster innan värdefall inträffar.

Den nya maktens röster. Nu när börsen har fallit med nära 20 procent och pensionsfonder börjat blöda, har olika ansikten inom administrationen klivit fram i medierna – med budskap som låter alltmer verklighetsfrånvända mitt i vardagens kris.

Finansminister Scott Bessent, miljardär och tidigare hedgefondchef, försäkrade i Meet the Press att amerikaner ”inte borde stirra sig blinda på dagliga fluktuationer” därför att ett nytt, tryggare och mer ekonomiskt system nu håller på att byggas.

Det är en värld där kollaps inte är misslyckande – utan en plan. Där börsfall inte är ett tecken på undergång – utan en övergång. Och i denna övergång är det de som samlat på sig trumfkorten.

Pengarna berättar bara en del av historien. Runt omkring dem är andra krafter redan i rörelse: den populistiska strategin bakom MAGA, maktens religiösa legitimering, det maskulina idealets återkomst, den mörka upplysningens ideologiska uppror och konstruktionen av en vit republik.

Alla dessa trådar löper nu in i och runt Vita huset. Men till vilket syfte? Hur ska alla dessa krafter – så olika till form och innehåll – kunna samsas i ett gemensamt projekt? Hur länge dröjer det innan motsättningarna dem emellan exploderar?

Referenser / Källor

  1. OpenSecrets.org – https://www.opensecrets.org
    Dokumentation över politiska donationer, Super PACs, och individuella bidrag till Trump och MAGA-nätverket.
  2. ProPublica – https://www.propublica.org
    Grävande reportage om Project 2025, konservativa juristnätverk och Thiels roll i amerikansk politik.
  3. The Lever – https://www.levernews.com
    Artiklar om Palantir, avregleringar och kapitalflöden till den nya högern.
  4. The New York Times – https://www.nytimes.com
    Löpande bevakning av Trump-administrationen, dess donatorer och ideologiska nätverk.
  5. The Washington Post – https://www.washingtonpost.com
    Inblick i Trumps återkomst, nya laginitiativ och personerna bakom makten.
  6. CNBC – https://www.cnbc.com
    Finansiell rapportering kring marknadsrörelser, hedgefonder och investeringsstrategier från aktörer som Scott Bessent.
  7. Bloomberg – https://www.bloomberg.com
    Intervjuer med finansministrar och analys av tariffer och marknadseffekter under Trump.
  8. Thiel Foundation – https://thielfoundation.org
    Officiella projekt som Thiel Fellowship, Breakout Labs och Imitatio.
  9. Heritage Foundation / Project 2025 – https://www.project2025.org
    Policydokument och handlingsplaner för hur den federala staten ska rekonstrueras.
  10. Federal Election Commission (FEC) – https://www.fec.gov
    Officiella uppgifter om donationer och kampanjfinansiering.
  11. The Intercept – https://theintercept.com
    Artiklar om kristen nationalism, medborgarsamhälle och maktallianser inom den nya högern.
  12. Politico – https://www.politico.com
    Rapporter om företagsintressen, Trumpkampanjens strategi och rollfördelningen i Vita huset.

1 kommentar

Under Donald Trump, Elon Musk, Politik, USA

Taggat som

april 4, 2025 · 1:30 pm

3.6. Den Vita Republiken

Vad blir kvar när nu historien skrivs om

Att prata om rasismen i USA är förstås som att sparka in vidöppna dörrar – vad mer finns att säga som vi inte redan vet? 

Det vi ser nu är därför heller ingen större överraskning. Förr eller senare skulle den där putsade fasaden ha krackelerat. Och därför har idéerna om vit överhöghet nu utan större svårigheter kunnat flytta in i Vita huset – oförblommerat, utan skam och utan hämningar.

Och det är därför vi måste undersöka vad som sker – här och nu. För rasismen i vår samtid är inte bara ett eko från förr. Den tar nya former varje dag, får ny lagstiftning, nytt språk – och förändrar våra institutioner inifrån.

Nu i början av 2025, samtidigt som tusentals federala tjänstemän sparkades under DOGE-projektets flagg, antogs ett lagförslag i Florida som förbjöd skolor att undervisa om ”systemisk rasism” eller ”kollektiv skuld”. Parallellt rensades flera läromedel ut från delstatens bibliotek – barnböcker om Rosa Parks och Martin Luther King Jr., men också moderna verk om urfolkens historia, kvinnors kamp och samkönad kärlek.

Samma vecka twittrade Floridas guvernör Ron DeSantis: “We will never surrender our schools to the woke mob. We are restoring truth and American values.”

Men vems sanning – och vilka värden? För det här handlar inte längre bara om ideologi. Det handlar om vem som äger rätten att vara historiens berättare. Om hur vi ska minnas – och vad vi ska glömma. Och det är förstås inget nytt. Så har det alltid varit. Det är därför man måste hålla extra koll på vad som sker – hela tiden.

Poängen med det hela är att när de suddar ut de förtrycktas erfarenheter ur historieskrivningen, så förnekar man också deras krav på rättvisa i nuet. Genom att åter placera den vita mannen i centrum – som historiens skapare och kulturbärare – reducerar man alla andra till något tillfälligt, perifert. Det här är en ny sorts vit nationalism, förklädd till patriotism. En nationalism där sloganen ”Make America Great Again” ytterst handlar om att ge den vite mannen tillbaka sina gamla privilegier.

Just nu håller denna idé på att institutionaliseras – genom lagstiftning, utbildning, kultur och förvaltning.

Den tar sig in i maktens korridorer. Det började förstås inte med Trump – men han öppnade dörren. Den backlash mot mångkultur, feminism och jämlikhet som länge bubblat i nätforum, kyrkor och konservativa tankesmedjor fick plötsligt politiskt fotfäste genom MAGA-rörelsen.

En av nyckelpersonerna i detta arbete har varit Christopher Rufo – strategen som satte likhetstecken mellan critical race theory och allt som luktade vänsterliberal identitetspolitik. 

Rufo rekryterades till DeSantis administration och var med och designade “Stop WOKE Act” i Florida – en lag som förbjuder skolor att undervisa elever om att rasism är strukturell. Samtidigt rensades termer som equity (jämlikhet) ut ur statliga dokument, och universitet och företag pressades – eller ålades – att lägga ned sina satsningar på diversity.

I Texas och andra konservativa delstater följde liknande åtgärder: förbjudna böcker, censurerade kursplaner, och riktade nedskärningar mot afroamerikanska studier och queerforskning.

Bakom kulisserna verkade återigen tankesmedjor som Hillsdale College, Heritage Foundation och Claremont Institute – alla med målet att ersätta vad de kallar “vänsterliberala” idéer med en “kristen, västerländsk tradition”.

Och det är just här, i dessa kretsar, som den magnifika idén om The White Republic formas – sällan uttalad men ständigt närvarande i formuleringar som: “vi måste återupprätta vår civilisatoriska identitet.” Och underförstått betyder det att det är vitheten som ska styra – och definiera – vad som räknas som sanning, kultur och samhällsnytta.

Från marginalen till Vita Huset: Den vita nationalistiska rörelsen i USA har förstås aldrig varit direkt overksamma – den har bara muterat, bytt namn och skepnad. Från Klanen till David Duke, till alt-right-forum har den organiserade rasismen haft en påtaglig närvaro i amerikansk politik – men sällan tidigare med sådant direkt inflytande som nu.

Steve Bannon, Trumps dåvarande chefsstrateg, tog med sig idéer från vit identitetspolitik rätt in i Vita huset under Trumps första presidentperiod. Samtidigt bjöds profiler som Jared Taylor, Richard Spencer och Nick Fuentes in till konservativa konferenser och podcastar, där de fick allt bredare plattformar.

Donald Trump själv fördömde aldrig tydligt demonstranterna i Charlottesville 2017 – där vit makt-grupper marscherade med facklor och ropade “Jews will not replace us”. Istället talade han om “very fine people on both sides”. Det blev en signal: Rasisterna skulle inte längre vara förvisade till skuggorna.

En av de mest inflytelserika – men ofta mindre synliga – tänkarna bakom denna världsbild är Michael Anton. Han var tidigare rådgivare i Trumps nationella säkerhetsråd och har beskrivits som den intellektuella länken mellan den nyreaktionära idétraditionen (The Dark Enlightenment) och MAGA-rörelsen.

I sitt manifest The Flight 93 Election från 2016 liknade han presidentvalet vid att storma cockpit på ett kapat plan – ett existentiellt val mellan total kollaps eller radikalt maktövertagande. Det är också ungefär så högern tenderar att se på det liberala projektet: som en abstrakt idé som kapat spakarna och nu är fullt beredd att flyga rätt in i vad man uppfattar som en bergvägg.

Stephen Miller, en av arkitekterna bakom Trumps invandringspolitik, tog sina idéer direkt från vit makt-rörelsens katalog. Idag är han tillbaka i Vita huset som biträdande stabschef för policy och rådgivare för inrikessäkerhet i Trumps andra administration – med ännu större inflytande över inriktningen på migrationspolitiken, utbildningsfrågor och kulturkrigslagstiftning. 

Pete Hegseth & The Jerusalem Cross

Tucker Carlson fungerade, med sin plattform på Fox News, som ideologisk megafon för The Great Replacement-teorin – idén att vita amerikaner håller på att ersättas av icke-vita genom invandring och demografiska förändringar. Det är en tanke med rötter i vit överhöghet, och en idé han delar med bland andra försvarsministern Pete Hegseth. (Detta var också en bärande idé för massmördaren Anders Breivik – som för övrigt, liksom Hegseth, hyser en stort intresse för korsriddarnas symbolvärld.)

The Jerusalem Cross

Historieskrivning som vapen. Den som kontrollerar berättelsen om det förflutna, formar också framtidens medborgare. Det vet varje regim. Och i dagens USA sker det inte längre i det fördolda – utan öppet, målmedvetet och med politisk precision. Det handlar inte bara om vad som ska läras ut, utan om vem som har rätten att definiera nationens minne – och därmed också vem som räknas in i dess framtid. The White Republic är inte bara en idé – den är ett långt gånget redigeringsarbete.

Det är en ny berättelse som bearbetas där marginalerna klipps bort, nyanserna tonas ned och historien recenseras i efterhand. En slags ideologisk efterredigering – där syftet inte är förståelse, utan kontroll.

En vit historia för en vit framtid. Det som sker nu är inte bara revisionism – det är en förberedelse för ett nytt samhällskontrakt, där demokratins löfte om jämlikhet villkoras av kultur, tradition – och hudfärg. 

Genom att skapa en historisk berättelse där det enbart är den vita mannen som bygger nationen, legitimeras också framtida beslut där bara vissa tillåts tala i dess namn.

Under de juridiska nyspråket och de patriotiska slagorden återupplivas något mer ursprungligt – fantasin om att en nation inte byggs av lagar eller värderingar, utan av blodsband med rötter i helig jord. Logiken i Blut und Boden – har helt enkelt bara bytt utseende och plats.

Den Vita Republiken är inte bara en idé om hur Amerika en gång var – den är en aktiv kraft i hur en del av det republikanska etablissemanget vill att det ska bli igen.

Men ingen bygger makt enbart på ideologi. Var finns pengarna? Vem finansierar den nya kretsen kring Vita huset – tankesmedjorna, kampanjerna, propagandan, advokaterna, PR-strategerna? Vilka intressen står bakom? Svaret på det säger inte bara något om vart USA är på väg, utan om vilken sorts värld vi kommer att möta. 

Det är det som nästa text i denna serie måste handla om – för utan pengar finns det ingen makt, ingen rörelse, ingen framtid.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Elon Musk, Fascism, Filosofi

Taggat som

april 2, 2025 · 2:11 pm

3.5. Hur ”The Dark Enlightenment” är tänkt att upplysa oss

Hur staten ska monteras ned i sina minsta beståndsdelar.

Om någon för bara något år sedan hade berättat för mig om ”The Dark Enlightenment”, ”The Butterfly Revolution” eller ”The Cathedral” hade jag troligen bara skakat på huvudet och avfärdat det hela som något som hörde hemma i de mest avlägsna delarna av darknet – eller bland några knäppgökar inom QAnon.

Men alltsedan Donald Trump återvände till makten den 20 januari 2025 har vi nu, dag för dag, upplevt saker vi tidigare aldrig hade kunnat föreställa oss. Hur ska vi förstå allt detta?

The Dark Enlightenment

Om du trodde att världen var enkel och självklar, att allt som sker mest bara är en följd av praktiska och ekonomiska beslut – då trodde du fel. Världen förändras genom idéer – ibland goda, ibland brutala – idéer som slår undan allt vi tidigare tagit för givet och trott vara orubbligt.

Därför är det kanske värt att lyssna till även de mest obskyra föreställningar som florerar där ute i etern (om man nu ska använda ordet ”eter” för att beskriva det där immateriella rummet där tankar blandas, muterar och sprids?).

The Dark Enlightenment är namnet på en ideologisk strömning som växte fram under 2010-talet, med rötter i techmiljöer, bloggosfären och högerintellektuella kretsar. Begreppet myntades ursprungligen av den brittiske filosofen Nick Land och fungerar som en avsiktligt mörk spegelbild av den klassiska upplysningen.

Om 1700-talets upplysning betonade sådant som förnuft, vetenskap, jämlikhet och demokrati, ställer sig den mörka upplysningen snarare kritisk till just dessa ideal. Förespråkare som Nick Land och därefter Curtis Yarvin menar att utvecklingen av dessa värden – särskilt då demokratin – har lett till stagnation, svaghet och kulturell dekadens. I stället föreslår de ett samhälle byggt på teknologisk acceleration, meritokratisk elitism och auktoritär effektivitet.

Rörelsen förkastar därför idén om allas lika värde, och förespråkar i stället ett samhälle där ”de starka” – ges större makt över ”de svaga”. Det handlar om en ideologi som förenar teknologisk framtidstro med reaktionärt tänkande, och som betraktar demokrati och jämlikhet som hinder för vår civilisations fortlevnad.

Detta är den ”Mörka Upplysningen”! Och den gör oss knappast mer upplysta.

Men man måste även ge dem viss rätt; demokratin har inte alltid lyckats skapa frihet och rättvisa för alla. Under ytan – eller kanske inte ens så djupt – styrs våra samhällen fortfarande av en elit: förmögna män, oftast män, som alltid kunnat dra fördelar ur systemet.

Samtidigt har den liberala ordningen producerat ett överflöd av lagar och regleringar, som inte sällan drabbat just de mest privilegierade.

Men detta har också varit demokratins främsta syfte: att dämpa effekterna av de starkares vilja att maximera livet utan begränsningar. Demokratins främsta uppgift har dock varit att väga makt mot ansvar – men detta uppdrag har inte alltid lyckats.

Demokratins många lagar och regler har skapat en tröghet i systemet – långsamt, utdraget, ibland direkt tråkigt. I synnerhet för dem som upplever att de inte vill underordna sig det gemensamma.

Så, det finns mycket att rannsaka. Men det borde ha gjorts för länge sedan. Nu kan det vara för sent. För den nya neoreaktionära rörelsen, som går under beteckningen NRx, har nu fått fäste och ett slags momentum i världen.

Eftersom kärnan i ideologin är just övertygelsen om att demokratiska system i grunden är bristfälliga och ineffektiva, motiverar då en återgång till ett mer autokratiskt eller teknokratiskt styre. Och det är i detta som Donald Trump kommer in i bilden och får framträda som en gammaldags kung Midas eller Louis XIV.

Det är inte utan att man här också kan associera till Platons Staten, där han föreslår att samhället bör styras av filosofer – de klokaste och mest insiktsfulla – snarare än av folket självt. Detta eftersom demokratin, som den amerikanske konservativa kritikern H.L Mencken poängterade redan 1920: 

“As democracy is perfected, the office of president represents, more and more closely, the inner soul of the people. On some great and glorious day the plain folks of the land will reach their heart’s desire at last and the White House will be adorned by a downright moron.”

Och det blir allt svårare för oss i dag att hävda att Mencken här hade fel då vi i dag möts av den ena dåraktigheten efter den andra från just de folkvalda.

Därför menarockså NRx-tänkarna att makten bör koncentreras till en kompetent elit, inte spridas ut över en okunnig majoritet. Det är en vision där effektivitet och ordning trumfar representation och jämlikhet – och där ledaren snarare ses som en förvaltare än en tjänare. Man talar om den nya ledaren i termer av en CEO och den nuvarande presidenten mer som en försoffad ordförande som därför kan tillbringa alltmer av sin tid på golfbanan.

Curtis Yarvin är här en av centralgestalterna inom denna mörka upplysning. Han menar att den verkliga politiska makten i USA inte ligger hos de folkvalda, utan i det han kallar ”The Cathedral” – ett informellt nätverk av byråkrater, universitet och medier som formar opinionen och driver progressiva värderingar.

Enligt Yarvin underminerar detta etablissemang den naturliga samhällsordningen genom sin lojalitet till jämlikhet och social rättvisa.

Både Yarvin och Nick Land menar att gradvisa reformer inte räcker för att rädda det västerländska samhället – i stället krävs vad de kallar en ”hård omstart”.

Yarvin har därför myntat akronymen RAGE – Retire All Government Employees – ett radikalt förslag som påminner om Steve Bannons löfte att montera ner den administrativa staten. 

Det ät vad som nu mer eller mindre är iscensatt av Elon Musk under beteckningen DOGE.

The Butterfly Revolution. Yarvin beskriver den nödvändiga samhällsomvandlingen som en metamorfos snarare än en revolution i traditionell mening. Precis som larven måste förpuppas innan den kan bli fjäril, måste den nuvarande ordningen tillåtas falla samman för att något nytt ska kunna uppstå.

Ur detta följer idén om accelerationism – tanken att man bör påskynda den liberala demokratins sönderfall genom att medvetet förstärka dess brister. Därför är man i dag inte nämnvärt oroliga över alla protester, börsfall och läckta hemligheter som i fallet ”signalgate”. De är alla en del av strategin.

Först när systemet kollapsat kan något nytt resa sig ur ruinerna, likt en Fågel Fenix. Det handlar om att låta krisen förvärras för att framtvinga en återfödelse i form av ett nytt auktoritärt styre. Det är en apokalyptisk vision med klara paralleller till Tyskland och nationalsocialismens nedmontering av den rådande kulturen i februari 1933.

Demokratin är alltså inte något som ska räddas, utan snarare något vi måste överge. Först när allt det gamla har försvunnit kan ett mer effektivt, hierarkiskt och teknokratiskt samhälle ta form.  Det är tanken.

På så vis knyter hans vision an till den kristna apokalyptiska högern, som i sina mest extrema former nästan ber för världens undergång – inte i desperation, utan i hopp. Här finns en förväntan om kollapsen som en renande eld: världen måste först gå under för att därefter kunna bli frälst.

Vilket är exakt vad som nu pågår i dagens USA med den aktuella nedmonteringen av det offentliga samhället.

Samtida inflytande och finansiellt stöd. Idéerna från denna mörka upplysning har vunnit mark, särskilt bland teknikentreprenörer och politiska strateger. Peter Thiel har länge uttryckt sin skepsis mot demokrati och investerat i Yarvins projekt. Även vicepresident J.D. Vance har lyft fram Yarvins inflytande på det som man nu har satt i verket.

DOGE-projektet har redan sparkat tiotusentals federala tjänstemän i effektivitetens namn. Trumps tweet från februari – ”Den som räddar sitt land bryter ingen lag” – speglar på ett övertydligt sätt Yarvins idé om att ”suveränen står över lagen”.

Men det finns givetvis fler trådar som löper kors och tvärs genom Ovala rummet. I nästa kapitel följer vi denna strömning in i ännu mörkare vatten – in i den rasideologiska och etnonationalistiska dimensionen av denna revolutionära världsbild. Här är blod och jord (blut und boden) inte reliker från det förflutna, utan aktiva principer i den nya högerns politiska teologi.

*Källförteckning.

Denna text baseras huvudsakligen på uppgifter i artiklar skrivna i etablerade media (fake media) som The Atlantic, Time Magazine, Politico, New Hampshire Bulletin, The Verge, Vanity Fair, The Guardian och Wikipedia.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Fascism, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,