3.4. Muskler, Dopamin & Kvinnor

“Your body, my choice. Forever”

Medan den religiösa högern yrar om Gud, frälsning och kärnfamiljen finner vi i dess skugga ett annat brödraskap: män som inte längre ber till någon högre makt, utan snarare dyrkar dominans och den starkes rätt. Män som vägrar be om ursäkt för sin styrka. En av förgrundsgestalterna är Andrew Tate – före detta kickboxare och numera ökänd internetprofil – som med sitt provokativa uttalande ovan, ”Your body, my choice. Forever”, på ett nästan övertydligt sätt förkroppsligar dessa hypermaskulina ideal om makt och kontroll. 

Manosfären är dock en vittförgrenad rörelse av män där vissa känner sig förbisedda i en värld de uppfattar som alltför feminiserad – och som med den nya politiska vinden ser en möjlighet att återerövra sina så kallade naturliga rättigheter. Andra inom rörelsen tycks snarare glädja sig åt att de äntligen fått carte blanche att vara både rika och mäktiga, utan att längre behöva ursäkta sin plats i vad de anser vara en given hierarki.

Istället för att gå till kyrkan och knäböja vid altaret gör man sit-ups på gymmet. Istället för prästens predikan om det kristna evangeliet insuper man halvkvädna sanningar i lagom mikrodoser från manosfärens många budbärare. Man skulle nästan kunna tala om en sekulär kult av mannen och hans maskulinitet – ett slags modernt svar på sagan om Järn-Hans. Figuren Jack Donovan, med sina tankar om tribalism och primitiv maskulinitet, illustrerar tydligt denna kult. 

Den så kallade manosfären är ett löst nätverk av influencers, forum, YouTube-kanaler, självhjälpsgurus, träningsrörelser och poddar som tillsammans har utvecklats från en marginell subkultur till en mer utbredd kulturyttring. Här samsas en rad riktningar med kluriga etiketter som red pill, black pill, MGTOW, incels, pickup-artister och sigma males. Rollo Tomassi, författare till The Rational Male, är en av de tongivande arkitekterna bakom red pill-filosofin. Även Roosh V, tidigare pickup-artist som senare glidit mot antifeminism och traditionella värderingar, illustrerar rörelsens utveckling över tid. 

Det som förenar många av dem är känslan av ett svek – främst från kvinnor, men även från samhället och en kultur som inte längre belönar de män som traditionellt utgjort patriarkatet. De ser sig själva som upprätthållare av den traditionella moralen och familjen – och därmed, i förlängningen, av hela civilisationen.

Inom dessa rörelser finns grupperingar som utvecklat en närmast apokalyptisk världsbild. De upplever att något essentiellt gått förlorat: kvinnlighet, lojalitet, manlig heder och tydliga könsroller. Här märks även influenser från personer som Jordan Peterson, vars budskap om ordning, ansvar och traditionell maskulinitet lockar många inom rörelsen. Istället ser man ett kulturellt kaos – en värld präglad av inversion och förnedring, där det sanna besudlats och det sjuka normaliserats. En värld som måste bekämpas, med våld om så krävs.

Det moderna samhället ses inte bara som vilset, utan som genomkorrumperat – sexuellt, andligt och civilisatoriskt. Antingen återtar män vad som rätteligen är deras, eller så går allt under. Så lyder premissen.

I detta narrativ spelar kvinnan en paradoxal roll: hon är den förlorade skatten, förrädaren, trofén och den förklädda fienden på en och samma gång. Hon är frånvarande och oåtkomlig men ändå ständigt närvarande. Hans tvångstankar kretsar kring henne – kring vad hon en gång var, vad hon nu blivit och framför allt vad hon borde vara. 

Det här är männens värld, där jämställdheten anses ha gått för långt, och där misogyni och hämndfantasier odlas med njutning.

Inom manosfären beskrivs kvinnan ofta som underordnad mannen: mindre intelligent, svagare, irrationell, emotionellt styrd, manipulativ, ytlig, impulsiv, opålitlig – och mer styrd av instinkter än av logik eller moral.

Värt att notera är att dessa betraktelser präglas av en typisk manlig rationalitet, något jag tidigare behandlat i texten: Han har gått vilse i kulturen

Trumpismens maskulina motor
Manosfären är visserligen inte uttalat politisk, men den delar flera fiender med den nya högern: feminister, transpersoner, liberaler och svaga män – och allra tydligast manifesteras detta i det gemensamma kriget mot ”woke”, ett begrepp som enkelt sammanfattar allt det man betraktar som förljuget och onaturligt.

Dessa idéer – man kan knappast tala om en gemensam ideologi – banade också väg för Trump. I honom såg många den man de själva längtade efter att vara: ostädad, aggressiv och immun mot skam. En man som inte bad om ursäkt, inte vek undan och inte lät sig begränsas av konventioner.

Trump förstod sig kanske inte på dessa grupper, men han visste exakt hur han skulle tala till dem. Genom memes, provokationer, trollande och en nästan instinktiv känsla för svaghet och styrka blev han deras ofrivillige avatar – ett manligt ideal i förfall, men just därför desto mer eftersträvansvärt.

Från signal till strategi
Det verkligt intressanta är vad som händer när dessa signaler – från Rogan, Tate och Musk – fångats upp. De studsar inte bara runt i nätets ekokammare; de kodas om, omvandlas till en strategi.

Ta Project 2025: på ytan ett konservativt policyförslag, men i praktiken en ideologisk revolution. Målet är inte att justera systemet utan att ersätta det helt. Tankesmedjor som Heritage Foundation och Claremont Institute driver en agenda där kön, makt och ordning står i centrum. Där mannen ska återta sitt rättmätiga herravälde – manosfärens dröm i klartext. På så vis möts dessa aktörer i en gemensam fiendeskap mot moderniteten.

Och under allt detta vilar en längtan efter något rent, något ursprungligt och autentiskt. En känsla av att ha gått vilse i en kultur som blivit alltför abstrakt, urban och obegriplig. 

Detta främlingskap i den moderna liberala civilisationen flätas sedan samman med föreställningen om att man tillhör en utvald människotyp, ras – och att marken man trampar är ens egen, och ingen annans.

Detta är en gammal idé, en återkommande skugga i historien, som vi behöver rikta blicken mot framöver – och därför kommer att återvända till i ett kommande inlägg.

Från X och TikTok till total mobilisering
Den nya högern har lärt sig att skapa idévågor som triggar både väljare och medier. I detta spelar manosfären sin roll perfekt – de står för den där extra energin och flyttar gränserna för det anständiga.

Det som viskas i maktens korridorer sägs rakt ut på TikTok – och förflyttas sedan ut i den analoga verkligheten genom grupper som Proud Boys, Oath Keepers, Three Percenters och Boogaloo Bois, som vet hur man omsätter idéer i handling. De förkroppsligar därmed också manosfärens fantasi om dominans, våld och patriotisk handlingskraft.

Dessa grupper behöver ingen formell makt – de har redan synlighet, mytologi och känslan av historisk betydelse. I Joe Rogans studio får deras konspirationsteorier luft även om de inte själva förekommer där. Men Rogan är duktig på att sudda ut gränserna mellan yttrandefrihet, hat och misogyni. Det sägs aldrig rakt ut – bara antyds. 

Men det är så normalisering fungerar: genom närvaro, genom ständiga upprepningar.

När hat blir mystik, blir till konspiration och till sist till frälsningslära – då har man inte längre en marginaliserad grupp. Då har man en armé av män, redo att försvara sin rätt. ”Proud Boys, stå tillbaka och var beredda.” (Trumps tydliga uppmaning.) De står nu alla redo.

Och där, någonstans mellan allt detta testosteron, algoritmer och apokalyptiska drömmar, vävs ännu en tråd in i den ideologiska vävnad som Vita huset just nu håller på att färdigställa.

I nästa inlägg tar vi steget in i vad som kan kallas ideologins maskinrum – in i det som går under namnet The Dark Enlightenment. I detta mörker möter vi bland andra Curtis Yarvin, teknokratins profet, med sin idé om att västvärldens demokratiska institutioner bör ersättas av en ny monarkisk ordning. Vi följer också spåren till deras fiendebild The Cathedral, och vidare till The Butterfly Revolution – drömmen om en framtid där sammanbrottet blir vägen till frälsning.

En idé om att något nytt – likt Fågel Fenix – kan resa sig ur rasmassorna man nu är beredd att skapa genom att medvetet accelerera sönderfallet.