2.7. Ta mig på orden

Språket är mer än bara ett verktyg för småprat – det är också grunden för hur vi tänker, förstår och organiserar vår verklighet. Det ger oss möjlighet att analysera, ifrågasätta och skapa mening. Men det ger oss också möjligheten att fabulera, förvränga och vilseleda. Försök förklara detta för ett barn, eller för den delen för någon vars ordförråd är starkt begränsat. Då uppstår förstås frågan: Kan vi förstå sådant vi saknar ord för? Är vår förståelse beroende av det språk och de ord vi använder – och om så är fallet, vems språk talar vi.

De flesta inser nog att det just är med hjälp av språket vi huvudsakligen kommunicerar. Vilket språk vi talar spelar mindre roll, så länge vi förstår varandra. Det är ett bara ett enkelt faktum som vi dagligen erfar och för det mesta fungerar språket utan några större missförstånd – om jag säger ”katt”, föreställer du dig knappast en hund.

Men att språket också formar våra tankar och vår verklighetsuppfattning kan vara snäppet svårare att greppa. Det är nämligen få av oss som verkligen förstår vad det innebär att tänka, förstå och skapa mening. Ett barn skulle exempelvis inte kunna förstå det, eftersom den insikten fortfarande ligger bortom dess erfarenhet. Märk väl, jag säger inte att vissa av oss inte tänker, förstår eller skapar mening – utan mest bara att få har en förståelse för hur detta sker och vilka implikationer det kan få.

Det här kan låta som ett filosofiskt resonemang med finstämda hårklyverier, men det är det inte – så låt dig inte avskräckas. Språket är ingen abstraktion, det är lika närvarande i vår vardag som vädret vi dagligen kommenterar och maten vi äter. Poängen här är att vi använder det utan att reflektera över hur det faktiskt fungerar. Det är som med luften vi andas – självklar tills den plötsligt tar slut. Och bristande insikter i språkets funktioner kommer förr eller senare att få konsekvenser för oss alla.

Ett genomsnittligt språk omfattar omkring 120 000 ord. En ung vuxen med fullgjord skolgång förstår kanske 75 000 av dessa, men använder i vardagen sällan mer än 4 000 till 8 000 – i bästa fall. I sämsta fall är det långt färre, och den trenden tycks öka.

Det är förstås ingen positiv utveckling, eftersom språket är vårt främsta verktyg för att förstå världen – om vi inte är kärnfysiker, förstås, som hellre använder sig av matematik. Men precis som en begränsad matematikkunskap gör det svårare att räkna, begränsar ett snålt ordförråd våra tankar. Om ord som ”övergrepp” och ”manipulation” saknas, hur ska vi då kunna tala, skriva eller ens tänka kring när något sådant sker?

Ju fler ord vi kan aktivt kan laborera med, desto mer förstår vi – och desto svårare blir det också för andra att manipulera oss. Men när våra språkförmågor krymper, ökar också möjligheterna till just sådana övergrepp. Det blir enklare för dem som har makt och vilja att leda oss i en viss riktning. Allt detta är barnsligt enkelt, nästan trivialt, men likt förbannat svårt att förklara för ett barn. 

Som Orwell beskriver i 1984: Raderar man vissa ord så raderar man även tankarna. Om det inte finns ord för ”frihet”, ”sanning” eller ”rättvisa”, hur skulle vi då kunna prata om dem? Eller ens tänka dem? Språklig kontroll är tankekontroll.

Den som styr språket styr också våra tankar. Det har makthavare, propagandister och regimer alltid vetat. Ord byts ut, laddas med nya betydelser eller får en ny etikett som gör vissa begrepp svårare att använda.

När Trump och Vance sprider sina ordmassor i live-sändning från Vita Huset är deras främsta syfte just att förvrida vårt språk – och därmed våra uppfattningar om rätt och fel. Genom den ständiga strömmen av ord och kraften i deras framförande ser de fram mot en ny världsordning och en förändrad syn på verkligheten.

Och de riktar sig i första hand till redan språk-svaga grupper, i hopp om att få dem att ta till sig nya ord och uttryck – och därigenom ge dem något de länge saknat: en känsla av mening. Med denna meningsfullhet följer trosvisshet och en upplevd sanning, och den släpper man inte lättvindigt taget om. Det vet man i Ovala rummet mycket väl. På så sätt skapas en lojalitet som är existentiellt förankrad.

Och det för oss till pudelns kärna – något som vi snart måste ta itu med. Vad innebär egentligen det här nyskapade begreppet ”existentiellt förankrad lojalitet”?