Månadsarkiv: mars 2025

mars 31, 2025 · 10:12 am

3.4. Muskler, Dopamin & Kvinnor

“Your body, my choice. Forever”

Medan den religiösa högern yrar om Gud, frälsning och kärnfamiljen finner vi i dess skugga ett annat brödraskap: män som inte längre ber till någon högre makt, utan snarare dyrkar dominans och den starkes rätt. Män som vägrar be om ursäkt för sin styrka. En av förgrundsgestalterna är Andrew Tate – före detta kickboxare och numera ökänd internetprofil – som med sitt provokativa uttalande ovan, ”Your body, my choice. Forever”, på ett nästan övertydligt sätt förkroppsligar dessa hypermaskulina ideal om makt och kontroll. 

Manosfären är dock en vittförgrenad rörelse av män där vissa känner sig förbisedda i en värld de uppfattar som alltför feminiserad – och som med den nya politiska vinden ser en möjlighet att återerövra sina så kallade naturliga rättigheter. Andra inom rörelsen tycks snarare glädja sig åt att de äntligen fått carte blanche att vara både rika och mäktiga, utan att längre behöva ursäkta sin plats i vad de anser vara en given hierarki.

Istället för att gå till kyrkan och knäböja vid altaret gör man sit-ups på gymmet. Istället för prästens predikan om det kristna evangeliet insuper man halvkvädna sanningar i lagom mikrodoser från manosfärens många budbärare. Man skulle nästan kunna tala om en sekulär kult av mannen och hans maskulinitet – ett slags modernt svar på sagan om Järn-Hans. Figuren Jack Donovan, med sina tankar om tribalism och primitiv maskulinitet, illustrerar tydligt denna kult. 

Den så kallade manosfären är ett löst nätverk av influencers, forum, YouTube-kanaler, självhjälpsgurus, träningsrörelser och poddar som tillsammans har utvecklats från en marginell subkultur till en mer utbredd kulturyttring. Här samsas en rad riktningar med kluriga etiketter som red pill, black pill, MGTOW, incels, pickup-artister och sigma males. Rollo Tomassi, författare till The Rational Male, är en av de tongivande arkitekterna bakom red pill-filosofin. Även Roosh V, tidigare pickup-artist som senare glidit mot antifeminism och traditionella värderingar, illustrerar rörelsens utveckling över tid. 

Det som förenar många av dem är känslan av ett svek – främst från kvinnor, men även från samhället och en kultur som inte längre belönar de män som traditionellt utgjort patriarkatet. De ser sig själva som upprätthållare av den traditionella moralen och familjen – och därmed, i förlängningen, av hela civilisationen.

Inom dessa rörelser finns grupperingar som utvecklat en närmast apokalyptisk världsbild. De upplever att något essentiellt gått förlorat: kvinnlighet, lojalitet, manlig heder och tydliga könsroller. Här märks även influenser från personer som Jordan Peterson, vars budskap om ordning, ansvar och traditionell maskulinitet lockar många inom rörelsen. Istället ser man ett kulturellt kaos – en värld präglad av inversion och förnedring, där det sanna besudlats och det sjuka normaliserats. En värld som måste bekämpas, med våld om så krävs.

Det moderna samhället ses inte bara som vilset, utan som genomkorrumperat – sexuellt, andligt och civilisatoriskt. Antingen återtar män vad som rätteligen är deras, eller så går allt under. Så lyder premissen.

I detta narrativ spelar kvinnan en paradoxal roll: hon är den förlorade skatten, förrädaren, trofén och den förklädda fienden på en och samma gång. Hon är frånvarande och oåtkomlig men ändå ständigt närvarande. Hans tvångstankar kretsar kring henne – kring vad hon en gång var, vad hon nu blivit och framför allt vad hon borde vara. 

Det här är männens värld, där jämställdheten anses ha gått för långt, och där misogyni och hämndfantasier odlas med njutning.

Inom manosfären beskrivs kvinnan ofta som underordnad mannen: mindre intelligent, svagare, irrationell, emotionellt styrd, manipulativ, ytlig, impulsiv, opålitlig – och mer styrd av instinkter än av logik eller moral.

Värt att notera är att dessa betraktelser präglas av en typisk manlig rationalitet, något jag tidigare behandlat i texten: Han har gått vilse i kulturen

Trumpismens maskulina motor
Manosfären är visserligen inte uttalat politisk, men den delar flera fiender med den nya högern: feminister, transpersoner, liberaler och svaga män – och allra tydligast manifesteras detta i det gemensamma kriget mot ”woke”, ett begrepp som enkelt sammanfattar allt det man betraktar som förljuget och onaturligt.

Dessa idéer – man kan knappast tala om en gemensam ideologi – banade också väg för Trump. I honom såg många den man de själva längtade efter att vara: ostädad, aggressiv och immun mot skam. En man som inte bad om ursäkt, inte vek undan och inte lät sig begränsas av konventioner.

Trump förstod sig kanske inte på dessa grupper, men han visste exakt hur han skulle tala till dem. Genom memes, provokationer, trollande och en nästan instinktiv känsla för svaghet och styrka blev han deras ofrivillige avatar – ett manligt ideal i förfall, men just därför desto mer eftersträvansvärt.

Från signal till strategi
Det verkligt intressanta är vad som händer när dessa signaler – från Rogan, Tate och Musk – fångats upp. De studsar inte bara runt i nätets ekokammare; de kodas om, omvandlas till en strategi.

Ta Project 2025: på ytan ett konservativt policyförslag, men i praktiken en ideologisk revolution. Målet är inte att justera systemet utan att ersätta det helt. Tankesmedjor som Heritage Foundation och Claremont Institute driver en agenda där kön, makt och ordning står i centrum. Där mannen ska återta sitt rättmätiga herravälde – manosfärens dröm i klartext. På så vis möts dessa aktörer i en gemensam fiendeskap mot moderniteten.

Och under allt detta vilar en längtan efter något rent, något ursprungligt och autentiskt. En känsla av att ha gått vilse i en kultur som blivit alltför abstrakt, urban och obegriplig. 

Detta främlingskap i den moderna liberala civilisationen flätas sedan samman med föreställningen om att man tillhör en utvald människotyp, ras – och att marken man trampar är ens egen, och ingen annans.

Detta är en gammal idé, en återkommande skugga i historien, som vi behöver rikta blicken mot framöver – och därför kommer att återvända till i ett kommande inlägg.

Från X och TikTok till total mobilisering
Den nya högern har lärt sig att skapa idévågor som triggar både väljare och medier. I detta spelar manosfären sin roll perfekt – de står för den där extra energin och flyttar gränserna för det anständiga.

Det som viskas i maktens korridorer sägs rakt ut på TikTok – och förflyttas sedan ut i den analoga verkligheten genom grupper som Proud Boys, Oath Keepers, Three Percenters och Boogaloo Bois, som vet hur man omsätter idéer i handling. De förkroppsligar därmed också manosfärens fantasi om dominans, våld och patriotisk handlingskraft.

Dessa grupper behöver ingen formell makt – de har redan synlighet, mytologi och känslan av historisk betydelse. I Joe Rogans studio får deras konspirationsteorier luft även om de inte själva förekommer där. Men Rogan är duktig på att sudda ut gränserna mellan yttrandefrihet, hat och misogyni. Det sägs aldrig rakt ut – bara antyds. 

Men det är så normalisering fungerar: genom närvaro, genom ständiga upprepningar.

När hat blir mystik, blir till konspiration och till sist till frälsningslära – då har man inte längre en marginaliserad grupp. Då har man en armé av män, redo att försvara sin rätt. ”Proud Boys, stå tillbaka och var beredda.” (Trumps tydliga uppmaning.) De står nu alla redo.

Och där, någonstans mellan allt detta testosteron, algoritmer och apokalyptiska drömmar, vävs ännu en tråd in i den ideologiska vävnad som Vita huset just nu håller på att färdigställa.

I nästa inlägg tar vi steget in i vad som kan kallas ideologins maskinrum – in i det som går under namnet The Dark Enlightenment. I detta mörker möter vi bland andra Curtis Yarvin, teknokratins profet, med sin idé om att västvärldens demokratiska institutioner bör ersättas av en ny monarkisk ordning. Vi följer också spåren till deras fiendebild The Cathedral, och vidare till The Butterfly Revolution – drömmen om en framtid där sammanbrottet blir vägen till frälsning.

En idé om att något nytt – likt Fågel Fenix – kan resa sig ur rasmassorna man nu är beredd att skapa genom att medvetet accelerera sönderfallet.

1 kommentar

Under Elon Musk

mars 28, 2025 · 11:26 am

3.3. Ske Guds Vilja! Till Hen ställer vi vårt hopp!

Den gudomliga planen bakom den nya ordningen

För att överhuvudtaget förstå vad som händer, inte bara i USA utan på flera håll i världen, måste man ändå kasta ett öga på människans existentiella belägenhet. Och vem eller vad skulle vara bättre på att ge oss ett neutralt svar än AI. Så jag ställde ChatGPT den öppna frågan (ni kan själva fråga och se vad ni får för svar) om vad som gör människan så unik?

Och det omedelbara svaret blev: 

”Människan är de enda levande varelsen som kan föreställa sig världar som de vet aldrig kommer att existera, och ändå villigt ägna sina liv åt att få dessa världar att bli verkliga.”

Man kan nästan höra Albert Camus instämmande leende från andra sidan graven. Och på frågan vad ChatGPT grundar sitt svar på svarar den:

”Ingen annan art skapar fiktioner som är tillräckligt kraftfulla för att starta krig, bygga nationer, avsluta liv eller ge livet mening. Och så vitt jag kan se finns det ingen täckning för några av hennes stora berättelser.”

Vilket utgör en bra utgångspunkt att bära med sig när vi nu tar steget vidare och följer hur de riktigt stora berättelserna ska vävas samman i Vita huset.

Om MAGA-rörelsen var den grupp som gav Trumpismen sin röst på stormiga arenor, så är den kristna högern den som försett den med dess heliga manus. 

Medan Trumps anhängare skriker och marscherar, sitter andra – mer lågmälda, mer metodiska män, oftast män – i bakgrunden och ritar upp de riktigt stora planerna för att ersätta den liberala demokratin med något de sätter högre tilltro till – nämligen Guds ord.

De kommer inte bara med stort inflytande och makt i samhället, utan också med en gammal berättelse som visserligen är bekant, men vars innebörd blivit alltmer obskyr.

Detta tredje försök, att nysta i de trådar som ingår i den gobeläng som är på gång att färdigställas, beger sig därför nu ned i de mindre synliga detaljerna – det som i Guds Namn diskuteras under bönestunder och tröskas i kristna tankesmedjor. Ambitionen är tydlig och långtgående: att återkristna staten. Inte bara kulturellt, utan även konstitutionellt. 

Om prästerskapet i Iran skulle fått inblick i planerna skulle de säkert kunnat ha nickat instämmande till den övergripande planen även om de inte skulle gå så långt att de köpte budskapen när det kommer till smådetaljerna. Ty, trots att de bägge stora idéerna emanerat ur samma heta ökensand för över tvåtusen år sedan så har man inte tolkat tecknen i skyn riktigt på samma sätt. Vilket vi nu får tacka Gud för.

En nation under Gud
Den kristna högern som ser det som att Förenta Staterna skapades som en kristen nation menar nu att denna förlorat sin gudomliga mission. Och idag har denna varning blivit till ett politiskt slagträ. I centrala evangelikala kretsar växer föreställningen om exempelvis idén om dominionism – det vill säga att kristna har ett gudomligt företräde att styra varje del av samhället. Skola, media, politik, näringsliv – allt ska underordnas ”gudomliga värderingar”.

Sådana idéer är inte längre perifera. Den så kallade Seven Mountain Mandate, en gång begränsad till karismatiska församlingar, har nu tagit ett stort kliv framåt och vill att man ska erövra samhällets sju maktsfärer – regering, utbildning, media, näringsliv, konst, familj och religion – och bygga om allt uppifrån, från ett mer gudomligt perspektiv.

Ledare som Lance Wallnau och nätverk som Ziklag talar öppet om denna dominansstrategi. Undersökningar visar hur välorganiserade kristna nätverk aktivt arbetar för detta, ofta med ekonomiskt stöd från konservativa donatorer – och med öppet teokratiskt språkbruk.

Kärnan i denna vision är ett avvisande av sekularism och pluralism. Staten ska inte längre vara religiöst neutral, utan erkänna Guds suveränitet och forma lagstiftning därefter. Det handlar inte om policy – det handlar om lydnad.

Project 2025 – en minutiöst planlagd kupp
Om den kristna högern står för den teologiska visionen, är det tankesmedjorna som står för den tekniska planen. Heritage Foundations Project 2025 är ett tydligt exempel: ett tusensidigt dokument med detaljerade förslag för hur nästa republikanska president från dag ett ska omvandla den federala staten.

Planen är öppet revolutionär. Den utgår från att friheten ska definieras av Gud, inte av människan. Utifrån denna teologiska grund presenteras förslag på hur religiösa grupper ska gynnas i offentliga upphandlingar, hur äktenskap ska definieras enligt bibeln, hur sjukvårdspersonal ska få vägra vård på religiös grund och hur undervisning ska styras av vad man kallar ”trofasta värderingar”.

Det är inte konservatism i klassisk mening. Det är ett försök till teokratisk omstrukturering av staten – via exekutiva beslut, rättsliga undantag och en ny lojalitetsprincip.

Trump och denna nysmorda allians
Att just Donald Trump blivit denna rörelses bärare kan tyckas paradoxalt. Han är varken from eller ödmjuk. Ändå ser många evangelikala honom som en biblisk figur – en ny Cyrus, utvald av Gud, inte för sin helighet utan för sin funktion. En vildvuxen men användbar befattning i Guds stora plan.

Detta narrativ har löst ett centralt dilemma för den kristna högern: hur man helhjärtat kan stötta en man som bryter mot allt man predikar. Svaret: Gud använder vem han vill. Trumps seger 2016 sågs av många som ett mirakel – en profetia som gått i uppfyllelse. Han fick därmed en helig uppgift, en bild som ytterligare förstärktes efter det misslyckade attentatsförsöket.

Spänningar i den breda koalitionen
Men det är inte alla i denna nya högersväng som håller med om allt detta krims-krams. Den religiösa visionen krockar lätt med andra strömningar i Vita Huset: med libertarianer som värjer sig mot all form av religiös lagstiftning, med manosfären som föraktar äktenskapets helighet, med teknokrater som vill ha ordning men helst inte behöva delta i några väckelsemöten.

Här finns också en växande sekulär höger, inspirerad av medeltida korsfarare och hednisk maskulinitet som betraktar kristen ödmjukheten och undfallenheten snarast som svaghetstecken. Som Elon Musk stammande försökte uttrycka det i sitt samkväm tillsammans med Joe Rogan: “We’ve got civilizational suicidal empathy going on.”

För dessa män är inte Gud den yttersta auktoriteten – det är snarare styrka, hierarki och makt. Därmed uppstår på denna punkt en gigantisk intressekonflikt: medan den kristna högern eftersträvar lydnad inför Gud, vill denna nya sekulära höger se en ordning där viljan till makt är den enda lagen och söker sig därmed till vad som ursprunligen snarare uppfattas som antikrist.

Manosfären, som i många frågor förenas med den kristna högern i sitt förakt för feminism och progressiva könsnormer, skiljer sig i synen på sexualmoral, äktenskap och familj. Där den ena sidan predikar återhållsamhet, hyllar den andra sexuell dominans. De har ingått i ett taktiskt samarbete, men med fundamentalt olika ideal. Frågan är hur länge dessa olika riktningar kommer att dra jämnt. Och svaret är nog dessvärre; så länge det behövs. Och det borde oroa oss mer än något annat.

Det är därför vi nu måste gå ännu djupare in i detta subversiva rollspel för att ta oss närmare vad som rör sig i dessa mäns inre – för att försöka hitta svar på hur deras deltagande i denna väv kommer att utvecklas – om de kommer att fortsätta vara en del av detta.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Fascism, USA

Taggat som

mars 26, 2025 · 11:18 am

3.2. MAGA & kampen för idiokratin

Hur allt är tänkt att falla isär – Eller snarare, nu faller på sin plats.

Detta är blott ett försök att nysta bland de incitament som nu möts i det Ovala rummet och som precis som med ett rep får sin styrka genom att de enskilda trådarna vävs samman. Ett starkt rep som nu också lyckats få den övriga världen att undra vad det är tänkt att användas till.

Den senaste tiden har vi överhopats med berättelser om hur den liberala demokratin nu utmanas och attackeras från de som nu befinner sig i maktens centrum. 

Olika maktformationer har placerat både kapital och hopp i händerna på president Donald Trump och vicepresident J.D. Vance. Stödet utgörs i huvudsak av en allians som består av populistiska gräsrotsrörelser, högerorienterade tankesmedjor, teknoliberala visionärer och manosfärens giganter – krafter som trots sina olikheter har förenats kring en gemensam ambition: att destabilisera den liberala demokratins ordning.

Och till denna spretiga koalition ansluter sig även den kristna högern – evangelikala rörelser och teokratiska tänkare med ambitionen att återkristna staten – liksom högerextrem nostalgisk nationalism. Det är som sagt en salig blandning av intressen som lyckats samlas och för ett ögonblick stå enade.

Och vi får givetvis inte glömma att vi här i maktens hjärta även återfinner storkapitalet med sina krav på avregleringar och lägre skatter. Samtidigt som också hela spektaklet påhejas av auktoritära ledare från när och fjärran.  Alla samverkar nu till vad de ser som ett nödvändigt, eller möjligtvis gudomligt ingripande, för att sätta stopp för en kulturell utveckling som för länge sedan slagit in på fel väg. 

Tillsammans dras nu dessa idéburna kraftfält alla mot maktens kärna – till Vita husets Ovala rum – där deras medverkan blandas samman i en nygammal berättelses dramatiska bildväv.

Skapandet av ny bildväv – en ny berättelse

MAGA-rörelsens ressentiment 
Donald Trumps hemmasnickrade MAGA-rörelse har nu under lång tid effektivt fångat upp den folkliga frustration som grott mot överhetens institutioner och det som är främmande och därför alltför skrämmande. Med slagord som “drain the swamp” och “lock her up” har rörelsen spridit misstro mot vad de uppfattar som“liberal media” och närt en gräsrotsmobilisering som utmålar demokratins institutioner som folkets främsta fiender – som eliternas högborgar för korruption och maktmissbruk.

Konspirationsteorier har blivit ett av rörelsens främsta verktyg. QAnon, påståenden om valfusk, rykten om djupa statliga nätverk och globalistiska agendor har inte bara spridits i marginalen, utan medvetet lyfts in i rörelsens centrum. Det är en värld där sanning inte längre avgörs av bevis, utan av lojalitet. Där logik och expertis betraktas med misstänksamhet, och där varje motröst ses som del av en konspiration. MAGA-rörelsen har på så vis vuxit fram som en antiintellektuell rörelse, där universitet, medier och vetenskapliga institutioner framställs som korrupta eller hjärntvättade.

Det är också varför rörelsen så lätt flutit samman med delar av den evangelikala kristenheten. Här finns redan en förkärlek för alternativa epistemologier – “tro” kontra “bevis”, uppenbarelse framför metod. Den högstämmda retoriken om att “Ske Guds Vilja” harmonierar väl med MAGA-rörelsens förkastande av experternas tolkningsföreträden. I denna förening av nationalism, ressentiment och religiös övertygelse uppstår ett andligt ramverk som rättfärdigar kampen mot den sekulära staten. Rörelsen ser sig inte bara som politisk opposition, utan som en utvald grupp som slåss för nationens själ.

Ett ifrågasättande av rättsstaten
MAGA-rörelsens konflikt med den liberala demokratin slutar inte vid språkbruk eller symbolpolitik – den sträcker sig djupt in i statens juridiska fundament. Domstolar som inte dömer “rätt” anklagas för att vara riggade, rättsprocesser beskrivs som häxjakter, och juridisk prövning framställs som politiskt förtryck. Denna retorik undergräver rättsstatens kärna: tanken att lagen står över individen – även presidenten. Istället föreslås ett system där lojalitet trumfar princip, där maktens utövning legitimeras genom folkets vilja, oavsett institutionella gränser.

I detta ligger också ett öppet flörtande med idén om starka ledare. Rörelsens anhängare har i allt högre grad visat sig vara öppna för icke-demokratiska lösningar, så länge rätt person sitter vid rodret. Idén om en “unitary executive” – en president som agerar som en VD med oinskränkt makt över statsapparaten – har letat sig ut från juridiska marginalteorier in i rörelsens centrala självbild. Det är inte längre folkstyret man försvarar, utan folkets man. Den som oberoende av allt annat kan låta sin vilja tala, ty lagen är hans vilja.

Våld, martyrskap och J6
I denna politiska och ideologiska miljö har våldets roll förskjutits – från att vara ett gränsfall till att bli en alternativ möjlighet. Händelserna den 6 januari 2021, då en mobb av Trumpanhängare stormade Kapitolium, blev en typ av ögonöppnare för delar av rörelsen – ett bevis på att systemet kunde, och kanske borde, konfronteras med våld när det uppfattades som korrupt.

Efter stormningen har de åtalade ofta framställts som martyrer: patriotiska medborgare som orättvist straffats av en fientlig statsapparat.

Retoriken har förstärkts av Trump själv, som kallat dem ”great people” och i flera fall också benådat dem (och nu även anställt några av dem). Det är en martyrkult som kombinerar föreställningen om det orättfärdiga förtrycket med idén om att rörelsen förkroppsligar det sanna Amerika.

På så sätt skapas ett narrativ där våldet inte bara försvaras i efterhand, utan också kan förstås som nödvändigt i kampen mot förräderi. Den som ifrågasätter detta narrativ betraktas som medlöpare till systemet. I denna logik blir till och med det olagliga en form av dygd – ett tecken på trofasthet mot en högre sanning. (Se för övrigt mitt inlägg om medlöperi)

Men MAGA-rörelsen är bara en av de kraftfält som nu vävs in i maktens centrum. I skuggorna bakom rörelsens utbrott och rebelliska energi arbetar andra – mer medvetet, mer institutionellt kunniga – med avsikt att ta kontroll över själva statsapparaten. Bland dem finns den kristna högern och de konservativa tankesmedjor som förbereder sig för att styra med gudomligt mandat. Denna tråd får inte glömmas bort och det är därför detta vi nu måste prioritera och senare återkomma till.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Politik, USA

Taggat som ,

mars 24, 2025 · 3:09 pm

3.1. Introduktion – Hur allt är tänkt att falla isär

Idéer som nu arbetar med att nedmontera demokratin i USA

I serien En Perfekt Storm 1-10 försökte jag närma mig samtidens oro genom de spänningar som löper mellan ekonomi, kultur och samhällsliv. Jag ville här förstå hur vissa strukturer vittrar sönder, hur förtroenden luckras upp, hur något som en gång verkade stabilt började förlora sin rationella förankring. Men det som sker i dag är inte bara något materiellt och socialt betingat. Det går inte att enbart förklara i termer av mått och vikt.

Det finns också under ytan andra och mer svårfångade strömmar – tankar, idémässiga rörelser som inte alltid syns eller hörs men som sätter sina spår i språk, beslut och i politisk handling.

Det här är nu ett försök att följa ett par olika kulturella rörelser som inte har mycket mer gemensamt än en misstro mot Systemet och en romantisk syn på apokalypsen, men som av en händelse har lyckats stråla samman för att störta den rådande ordningen och etablissemanget. 

Det handlar nu om att kunna ställa rätt frågor kring de ideologiska och filosofiska föreställningar som vi i dag ser successivt omformar bilden av vad ett samhälle ska vara, vad demokratin är till för och hur framtiden ska se ut. Och vi som inte nödvändigtvis upplever denna stora misstro eller eftersträvar apokalypsen, kan inte längre huka oss bakom denna okunnighetens slöja i tron att våra ädlaste motiv per automatik kommer att övertyga andra. Vi måste bereda oss på mötet med den nya sköna verkligheten.

För alltför många har den liberala demokratin snarare framstått som en abstrakt konstruktion, utan verklig förankring i det liv de själva lever. Och alltfler har börjat misstänka att de fagra löftena mest fungerat som en prålig fernissa – en skönmålning lagd över maktens mer själviska motiv. Något som, om man bara kratsar lite på den, kommer att uppvisa ett helt annat ansikte.

Det här är inte ett försök att blottlägga dolda motiv, utan snarare att kartlägga öppet formulerade idéer – idéer som under lång tid har cirkulerat i akademiska texter, bloggar och politiska visioner.

Det handlar mest bara om att vaska fram informationen. Vad jag vill försöka förstå är hur ett nytt sätt att tänka om makt, byråkrati, rationalitet och frihet gradvis har vuxit fram – och hur det till slut lyckats ta plats i dagens politiska system. 

Jag vet i dagsläget inte riktigt vart detta kommer att leda – vare sig vad gäller min egen ansats, eller vart de rörelser jag försöker följa kommer att gå. Men för att inte än en gång bli överrumplade och stå handfallna tror jag att det är nödvändigt att försöka förstå de många trådar som nu tycks löpa samman i det Ovala rummet i Vita huset. 

En ritning över hur statsapparaten är tänkt att monteras ned

Det som i dag utspelar sig i USA – attackerna på institutionerna, demoniseringen av tjänstemannakåren och försöken att koncentrera makten till en exekutiv kärna – är ingen plötslig historisk olycka. Det är kulmen på ett idéarv. En lång, ofta förbisedda utveckling där staten gradvis har gjorts till fiende, folkviljan betraktats som ett problem, och de demokratiska strukturerna omtolkats som hinder för effektivitet och ordning.

Mitt försök här eftersträvar nu att fånga en glimt av denna rörelse, från 1900-talets kritiska teoretiker som James M. Buchanan och Robert Nozick – till vår tids mer radikala figurer som Curtis Yarvin och den rörelse som kallar sig The Dark Enlightenment. Men spåren löper ännu längre bakåt – till 1900-talets idékritiker som Oswald Spengler och nationalsocialisten Alfred Rosenberg och i vissa fall även till Friedrich Nietzsche och dennes syn på ”den goda moralens” depraverade ursprung. 

Det handlar här inte om några sammansvärjningar, utan om krass konsekvens: idéer som en gång formulerades i akademins marginaler har, steg för steg, letat sig in i strategier hos techmiljardärer – inte minst Peter Thiel – och i politiska rum – och därmed in i exekutiva order från högsta ort.

Vi befinner oss i ett historiskt ögonblick där nedmonteringen av staten och det offentliga har blivit politiskt möjlig. Den sker inte genom uppror, utan genom strategisk kod, genom policy, genom tyst maktförflyttning som man i Vita Huset kallar för Myndigheten för Effektivisering. 

Vissa beskriver det som en efterlängtad revolution, medan andra mer ser det som ett kuppförsök och en väg mot fascistisk diktatur och autokrati. Men oavsett uppfattning gäller det nu att följa rörelsernas riktning. Det är mönstret – denna manual för nedmonteringen av den liberala demokratin – som jag i det följande ska försöka avkoda.

Det kommer inte bli någon enkel match, och resultaten kommer sannolikt inte att vara särskilt lättsmälta. Men om ansträngningarna lyckas, kanske det ändå kan bidra till en djupare förståelse av den tid vi lever i. Och det är stort nog för mig.

Max Kern – den 24 mars 2025

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Elon Musk

Taggat som

mars 20, 2025 · 2:12 pm

2.12. Men vi skulle aldrig kunna bli medlöpare – du och jag

Världen är så bekvämt inrättad! Ja, jag tänker då inte i första hand på den där ute, utan snarare på den här inne – den vi skapar åt oss själva för att orka med den där ute.

Den går liksom att ställa och fixa med lite som vi själva vill, eftersom den inte bär på samma fysiska begränsningar som världen där ute.

Till skillnad från den yttre verkligheten stryker den inre oss inte mothårs på samma sätt. Det gör att skavet mellan de två minskar – förutsatt att vi inte lider av någon slags diagnos, vill säga.

Ivanka trump: ”If being complicit is … wanting to be a force for good and to make a positive impact, then I’m complicit.”

Vi inrättar våra världar på ett sätt som ser till att vi själva nästan aldrig hamnar utanför. Vi är av naturen följsamma.Titta bara på hur vi klär oss eller inreder våra hem – samma nyanser går igen hos de allra flesta, trots att den naturliga färgskalan är mycket bredare. Våra språkliga variationer följer samma mönster. Vi utvecklar ett språk som håller oss samman och väljer andra ord för att beteckna dem som står utanför.

Det gäller förstås även för begreppet ”medlöpare”. Vi kan aldrig själva vara medlöpare, eftersom ordet alltid betecknar någon annan – någon som rör sig bort från oss i en riktning vi inte gillar.

En medlöpare är någon som tar avstånd från det vi tror på, någon vi betraktar som en avfälling. Men för den som själv tar avstånd från en värdegemenskap och istället rör sig i en annan riktning, är ”medlöpare” inget annat än ett försök från dem som sitter kvar i det gamla att kasta skulden på den som är öppen, fri och modig nog att ta sig an ett nytt äventyr.

Det är så som språkets gestaltar oss.

Med andra ord använder vi ett språk som ser till att vi aldrig själva hämmas av det vi eftersträvar och gör. Språket stryker oss på så vis medhårs, så att vi kan leva med oss själva och se oss i spegeln varje morgon – oavsett vad vi hittat på dagen innan.

Dessutom får vi alltid en liten puff i rätt riktning av dem som styr våra nyheter och mediekanaler. Genom dem får vi tillgång till meningar som långsamt börjar glida, som ett lätt glissando, där gamla formuleringar nästan omärkligt vinklas i en ny riktning.

När propaganda effektivt smyger sig in genom mainstreammedia och politik, börjar folk omedvetet anamma ett nytt språk och normalisera idéer de tidigare skulle ha avfärdat. Orden tvättas från sina gamla betydelser och målas om i bjärta färger.

Ta bara ett färskt exempel från landet i väst, där vi nu kan se användningen av ord som election integrity istället för valförnekelse. Eller parental rights istället för censur och skolförbud. Eller states’ rights istället för att neka minoriteter rättigheter.

När vi börjar använda nya begrepp okritiskt, hjälper vi till att bli språkliga medlöpare – även om vi kanske bara trodde att vi oskyldigt följde ett sätt att tala.

Den tyske författaren Sebastian Haffner lyckas i En tysk mans historia fånga den stegvisa anpassningen – hur människor som från början inte alls var övertygade nazister ändå blev medlöpare genom en kombination av rädsla, grupptryck och en vilja att fortsätta sina liv utan konflikt. Och Viktor Klemperer beskrev i LTI – Det tredje rikets språk hur språket förändrades för att rättfärdiga det nya, hur ord som fanatisk gick från att vara nedsättande till att bli en positiv dygd i nazisternas retorik.

Det är en glidning som brukar beskrivas i tre faser. Först går vi in i förnekelse och efterrationalisering – ”Det som sker är nog bara tillfälligt, inget att oroa sig för.”

Därefter kommer stadiet av passiv acceptans – ”Jag stödjer egentligen inte det här, men jag måste ändå tänka på min egen säkerhet, min karriär och min familj.”

Det sista och avgörande steget blir till slut ett aktivt deltagande – men utan att erkänna det. ”Det är bättre att jag gör det än någon annan.” Eller ”Alla andra gör det också.” ”Den som opponerar sig nu kommer ändå bara att bli deporterad.”*

Ingen ser sig själv som medlöpare, feg eller omoralisk. När vi gör små eftergifter – tystnad, anpassning, bortförklaringar – vill vi ändå tro att vi har vår integritet i behåll.

Detta sker genom en gradvis normalisering. De små förändringarna känns aldrig radikala i stunden. Det är först när vi, om vi har anledning att se efter, upptäcker den fullständiga glidningen.

Man börjar använda de officiella modeorden, skämtar om det förbjudna och distansen gör anpassningen lättare. Till slut överlåts det moraliska ansvaret till auktoriteter och makthavare som ”nog vet bättre.” Eller så tänker man bara: ”Lilla jag kan ändå inte göra någon skillnad.”

Men du och jag, vi skulle aldrig hamna där. Eller hur?

  • Mekanismen bakom medlöperi har beskrivits av flera forskare och historiker. Hannah Arendt (Den banala ondskan, 1963) visade hur vanliga byråkrater som Adolf Eichmann rättfärdigade sitt deltagande genom en gradvis anpassning. Stanley Milgrams lydnadsexperiment (1961) bekräftade att människor följer order stegvis, från passivitet till aktivt deltagande. Christopher Browning (Helt vanliga män, 1992) analyserade hur en tysk polisbataljon gick från att vara skeptiska till att begå massmord. Viktor Klemperer (LTI – Det tredje rikets språk, 1947) visade hur språkliga förskjutningar normaliserade nazismen, och Albert Speer (Inside the Third Reich, 1970) beskrev sin egen omärkbara glidning in i ett totalitärt system.

2 kommentarer

Under Donald Trump, Elon Musk, Fascism, Humor, Logos – Ord – Språk, USA

Taggat som

mars 18, 2025 · 10:54 am

2.11. Att vara eller inte vara ”civiliserad” – det är nu frågan

Parallellt med den västerländska traditionen, moralen och dess högstämda självbild har det alltid funnits en underström av röster som ihärdigt utmanat den stora berättelsen. Man kan nästan säga att den interna kritiken, redan från första början, varit invävd i själva idén om vår civilisation. Kanske har det bara varit en tidsfråga innan denna inneboende skepsis skulle vända sig mot systemet. Men sluta inte läsa, inte riktigt ännu, därför i slutänden kommer det handla om oss, om dig och mig.

The White House and The Rose Garden in the future - från den amerikanska filmen Idiocracy
The White House and The Rose Garden in a near future – från den amerikanska filmen Idiocracy från 2006

I århundraden har man i väst putsat på bilden av civilisationen som en triumf över den naturliga ordningens kaos och barbari – och skänkt löften om anständighet, trygghet, framsteg och framför allt ordning. Att vara just civiliserad har länge varit synonymt med att vara anständig, kultiverad och moraliskt ansvarstagande. Även om dessa ambitiösa ideal inte alltid gått hand i hand med den krassa verkligheten. Men det finns också en annan berättelse – en där civilisationen med sitt janusansikte inte bara bemästrar naturen, utan också kväver, kontrollerar och förvränger den.

Denna senare tanketrend löper som en röd tråd från Rousseau och romantiken, genom Nietzsche och Heidegger, vidare till postmodernismens dekonstruktioner – och därifrån ut i beatnick-, pop- och rockkulturen, hippierörelsen, punkens anarkistiska anda och hiphopens revolt mot etablerade normer. Upproret mot den goda smaken har tagit sig många uttryck och ofta fungerat som en vitaliserande kraft mot kulturell stagnation.

Och i dessa narrativ har civilisationen främst uppfattats som en tvångströja, något man måste tänja på, göra uppror mot och slutligen frigöra sig ifrån i jakten på frihet. Denna kulturella underström med dess ständiga attacker har med tiden också lyckats med att perforera bilden av Västerlandet så djupt att bygget i dag framstår som poröst och vacklande. 

Blickar vi bakåt genom historien utifrån just den liberala demokratins horisont, ser vi civilisationens själ födas i det antika Grekland, där de första ansatserna till såväl vetenskap som rationalitet och demokrati togs. Det är så man vanligtvis betraktar den västerländska civilisationen födelse och utveckling – som en rak utvecklingslinje från Aten och Rom, genom renässansen och upplysningen, fram till demokratins genomslag i början av 1900-talet. Vilket varit en stark berättelse om stora framsteg, där vi gradvis också utvecklat respekt och medkänsla för den andre, tankar om människans lika värde och en strävan efter rättvisa för alla. Det är denna berättelse som nu är under attack och frågan är vad de alternativ som nu utmanar denna kan ge oss istället?

För om vi vänder på perspektivet och betraktar historien utifrån en krass maktanalys, framträder en helt annan bild. Istället för en linjär utveckling mot humanism och rättvisa ser vi snarare en värld präglad av ständig maktkamp, där styrka och dominans varit de avgörande faktorerna. Det är berättelsen om maktens självklara rätt att forma världen efter sin egen vilja – en tradition som genom större delen av historien varit mer etablerad och långt mer dominerande än den demokratiska. 

Ur detta perspektiv framstår demokratins motstånd mot den etablerade och naturliga ordningen som en perifer och marginell företeelse. Detta synsätt delas av både vänster och höger—för vänstern som en avskräckande varning, för högern som en bekräftelse på den starkes rätmätiga position.

Samtidigt har de starka och förmögna, under perioder av liberalt demokratiskt styre—främst under de senaste hundra åren—tvingats underordna sig kollektivets, det vill säga den svagares, lagar, regler och moraliska värderingar. De har fått en etik påtvingad sig, där brutalitet, girighet och rofferi betraktats som djuriskt och omoraliskt. En moral de starka aldrig fullt ut accepterat—och som nu man gör uppror mot.

Vi lever alltså i en tid där allt fler öppet och avsiktligt bryter mot vad som tidigare betraktats som anständighet och civiliserat beteende. Och de gör det med besked.

Det handlar inte längre bara om en filosofisk kritik av civilisationen, utan en aktiv motrörelse som riktar sig mot hur denna civilisation urartat. Det är en rörelse som brinner av sin egen övertygelse och som ser maktens övergång till de starkare som en naturlag – de svaga bör styras, de starka bör styra. Utifrån denna logik kan vi exempelvis bättre förstå Donald Trumps och J.D. Vances hantering av Volodymyr Zelensky i Vita huset och Pete Hegseths tal i München vilka alla var tydliga markeringar mot den traditionella diplomatin och den regelstyrda ordningen så som vi vant oss att se den. 

Dessa händelser var inga tillfälliga övertramp, utan en del av en långt större plan för att en gång för alla omkullkasta spelets regler och upprätta en ny spelplan.

Därför har man från detta håll också utlyst ett heligt krig mot de bastioner som hittills verkat för att upprätthålla och utveckla den gamla civilisationens främsta attribut: FN, WHO, universitet och utbildningsväsendet, media, den statliga byråkratin—den så kallade ”deep state”—samt rättsväsendet, centralbanker, oberoende forskningsinstitut och internationella samarbeten som EU och Världsbanken. Dessa institutioner, som en gång utgjorde fundamentet för den liberala ordningen, betraktas nu som fiender till folket, hinder för den starkes rätt och uttryck för en dekadent och försvagad civilisation.

Denna nedmontering av de liberala idealen sker inte slumpmässigt, utan helt i linje med en noggrant utarbetad manual; ”Project 2025,” framtaget av den kristet nationalistiska tankesmedjan Heritage Foundation, formulerade redan inför det amerikanska valet 2024 en strategi för att återta makten från byråkrater, intellektuella och globalister. Med löften om att ”dränera träsket” och krossa den administrativa staten har denna plan blivit en färdväg för hur makten nu omfördelas – bort från de institutioner som tidigare balanserat samhället och i riktning mot en ny, mer auktoritär ordning.

Denna konservativa rörelse har nu lyckats samla en bred men brokig koalition av grupper som på olika sätt känt sig marginaliserade av der rådande systemet. De religiösa grupperingarna, som aldrig varit några vänner av vare sig upplysningstanken eller liberal demokrati, ser sin chans att återta kontrollen över samhällets moraliska kompass. Prekariatet—de ekonomiskt osäkra och borträknade—lockas av löften om återupprättelse och revansch mot den politiska och ekonomiska elit de anser ha svikit dem. Patriarkatet och de män som upplever sig degraderade av den nya tidens starka kvinnoideal ser i denna rörelse en möjlighet att återställa gamla hierarkier och värderingar. Och de mäktiga och rika, som tidigare tvingats rättfärdiga sin makt och sina privilegier, omfamnar nu en ideologi där de inte längre behöver be om ursäkt för sin rikedom—utan tvärtom kan framställa den som en naturlig rätt.

Vi står vid ett historiskt vägskäl där var och en av oss måste välja sida och avgöra vilken riktning vi ska ta. Och för en gångs skull är valet inte särskilt svårt – det är ett antingen eller. Den som väljer att avvakta och ha is i magen bidrar, genom sin passivitet, ändå till den utveckling som i längden gynnar den vinnande sidan. Och vi kan nu tydligt se åt vilket håll det lutar.

Därför är det hög tid att ställa frågan på sin spets: Vill vi fortsätta vara en del av det vi hittills betraktat som en civiliserad värld – med dess lagar, normer och upplysningsarv – eller är det dags att låta denna gamla ordning, präglad av kvasireligiös moral och ideologisk godtrogenhet, ge vika för något nytt? Går det att här göra ett pragmatiskt val? 

Detta är vår tids mest brännande fråga och den går inte längre att bortse från. Den liberala demokratin kan enbart hållas vid liv genom de mångas kamp och viljan till samarbete över alla gränser. Och om den ambitionen inte är tillräckligt stark hos oss, kommer naturen och den starkes rätt med obeveklig kraft att återta sina uråldriga positioner – och då återstår endast frågan om vi är redo att leva i den världen. Är du? Är jag?

1 kommentar

Under Demokrati, Fascism, Idiokrati, Upplysning, USA

Taggat som

mars 12, 2025 · 1:58 pm

2.10. Vad är meningen med allt? 

– Vad är det för mening med allt?
– Vad menar du?

Om vi ska ta oss an frågan om livet har en mening eller om allt är meningslöst, måste vi först förstå vad vi egentligen menar med ordet. Jag har förstås min uppfattning klar, och du har ditt sätt att skapa mening – men vad menar vi egentligen när vi talar om ‘mening’?

I de inledande meningarna här berördes några av de aspekter vi menar när vi talar om ordet ”mening”. Men ordet kan också syfta på sådant som åsikter, uppfattningar, omdömen och tankar, som i uttrycket: ”Är det din mening?” Vi kan ha förutfattade meningar, men också ha goda skäl för sin mening. Vi kan bilda oss en mening eller dela någon annans. Men i slutändan vet vi att våra meningar alltid är tudelade – särskilt när det gäller just frågor om livets mening.

Okey! Vad vi ser här är att ordet mening används på flera olika, men snarlika, sätt – alla med det gemensamma att de syftar på att förklara något fördolt eller att klarlägga ett mönster bakom en tankegång. Men man kan förstås också fråga sig om vi verkligen vet vad det är vi letar efter när vi talar om mening.

Du kan till exempel ställa dig frågan: Vad menar han egentligen här? Då försöker du finna en mening i det jag skriver som du ännu inte har greppat. Och om du varken hittar mina bevekelsegrunder eller ser logiken i mina resonemang, kan du förstås alltid säga att meningen med det jag skriver är ytterst oklar. Vilket i sin tur betyder att jag inte har lyckats förklara vad jag egentligen menar. Och det är väl ungefär där vi har hamnat nu.

Men vi kan dessvärre inte stanna där, utan måste krångla till resonemanget lite till genom att dela upp betydelsen av denna mening ytterligare. För när vi ställer frågan om livet har en mening, syftar vi inte på samma sak som när vi talar om att livet kan vara meningsfullt. Det är två skilda saker som vi nästan saknar ord för att riktigt beskriva – och just därför blandar vi så lätt ihop det.

Det kan till exempel vara meningsfullt för mig att sitta här och försöka beskriva vad just detta meningsutbyte handlar om, men det är ju inte det som är själva meningen med livet. Meningen med livet handlar om något mycket större – och om den finns, så gäller den för alla. Och här någonstans börjar det hetta till.

För mig personligen har livet ännu inte uppvisat någon sådan övergripande mening som jag med stor övertygelse kan slå i huvudet på folk. Däremot finns det mycket jag kan uppleva som meningsfullt – sådant som du kanske inte alls skulle räkna som meningsfullt. Som att räfsa gräsmattan en solig marsmorgon, eftersom den helt enkelt måste räfsas. Vilket i sig gör det meningsfullt. Eller att plantera om de späda tomatplantorna som senare ska ut i växthuset, eftersom det också måste göras. Allt som måste göras är självfallet också meningsfullt att göra.

I dessa små meningsfullheter ligger en rationalitet som gör dem just meningsfulla. De rymmer en orsak, en verkan och en inre intentionalitet – och det är just denna förväntanskedja vi bär med oss när vi söker svaret på den större frågan om livets mening.

Vi är så präglade av att se all aktivitet i termer av orsak och verkan – och att dessutom ge varje sådan rörelse en förnuftsmässig grund. Det vi själva gör ska ha en mening, och vi betraktar dem som inte förstår varför de utför vissa handlingar som mer eller mindre otillräkneliga.

Därför är vi alltid redo att läsa in en mening i allt vi ser – från stjärnornas placering på himlavalvet till små händelser i livet som vi laddar med betydelse och tolkar som ödesbestämda. Vi tror att världen bör vara rättvis, även när det saknas objektivt stöd för en sådan tro. Kort sagt: vi är meningsskapande varelser och ser mönster och betydelser även där inga finns.

Och detta sätt att förhålla sig till världen smittar naturligtvis av sig på frågan om livets mening. Vi är så förberedda på att livet måste ha en mening att vi är beredda att lyssna på vem som helst – så länge de erbjuder minsta lilla halmstrå.

Människans, till synes inneboende, förväntan gör oss lätta att förföra av storstilade berättelser. De tar oss i handen, leder oss bort – och plötsligt befinner vi oss på hemlig plats.

Eftersom vi är så mottagliga för tanken på en större sanning och mening med livet, står vi vidöppna för allsköns budskap – från när och fjärran – som utlovar allt från evigt liv till befrielse från detsamma.

Och därför sitter vi där vi sitter i dag. Ett lätt byte för den som vill sälja in en berättelse, en vision, en sanning. För meningsskapandet är en gåva som vi onekligen har – men som också kan bli vår undergång. Vi köper lögner, vi sväljer kameler och silar mygg, vi bygger system av våra drömmar. Och när meningen vi byggt upp spricker, står vi där – vilsna, arga, och redan på jakt efter nästa.

Men tänk om hela frågan från början är felställd, en icke-fråga? Om ”livets mening” bara är ett luftslott byggt av vår oförmåga att förstå det språk vi själva talar?[1]

[1] Nu har jag använt variationer på temat ”mening” och ”menar” 52 gånger i denna text och hoppas att jag på något sätt lyckats göra det hela meningsfullt.

1 kommentar

Under Logos – Ord – Språk

Taggat som

mars 8, 2025 · 1:39 pm

2.9. Varför Faller Vi?

Varför faller vi pladask för styrka, lögner och krystade förklaringar? Gång på gång! I årtusenden har vi människor låtit oss förföras av röststarka figurer med de mest besynnerliga berättelser i bakfickan. Vad är det som gör dem så lockande att de kan snärja oss i de märkligaste språkliga och moraliska irrgångar? Igen! Igen! Och igen!

För att hitta ett någorlunda rimligt svar på denna existentiella fråga måste man våga lyfta på slöjorna och blicka ner i den filosofiska avgrunden – bara för att där kanske upptäcka att den stillatigande stirrar tillbaka på oss. Den ger oss nämligen inga svar, men dess sammanbitna tystnad kan ändå ge oss vissa uppslag.

Så, för att ta ett mer jordnära spadtag: Människan har sedan tidernas begynnelse skapat så många berättelser om världen och meningen med livet att de omöjligen alla kan vara sanna. Vilket då måste innebära att det mesta vi hittills trott på – och som många kanske fortfarande tror på – med största sannolikhet inte stämmer. 

Den slutsatsen ser jag som orubblig, åtminstone så länge inte någon kan framföra ett trovärdigt motargument som säger att det inte förhåller sig så.

Dessa berättelser som vi omhuldat må sedan vara uppenbara falsarier, övertron på andliga krafter eller tilltron till storvulna män med besynnerliga utstyrslar som med utsträckta händer hälsar oss – det spelar mindre roll. Så länge de utlovar något som svarar mot våra djupaste behov och vår längtan efter en grundläggande mening.

Sedan verkar det också vara ett drag hos oss att när vi väl blivit förda bakom ljuset eller gjort dåliga investeringar, vägrar vi att erkänna det. Vi släpper inte taget om våra förluster, vår tilltro eller vår lydnad – och att göra det skulle innebära att vi inte bara medger att vi blivit lurade, utan också att vi har hamnat i en usel relation. Denna psykologiska teori kan förklara en del av vad vi ser hända i dag.

Det är som Daniel Kahneman och Amos Tversky beskrev i sin prospect theory – vi tenderar att värdera vinster och förluster asymmetriskt. Vi ogillar förluster långt mer än vi gläds åt vinster, vilket gör att vi klamrar oss fast vid dåliga beslut och investeringar för att slippa erkänna en förlust. Med andra ord: vi blundar hellre för våra förluster och gömmer dem, i stället för att öppna ögonen och realisera dem och dess konsekvenser.

Att sätta all sin tilltro till en osannolik bedragare som lovat billigare ägg och en ny gyllene guldålder för den amerikanska befolkningen – och sedan inse sitt misstag – är så pinsamt att många hellre spelar med i hopp om att han kanske ändå får rätt till slut. Allt annat vore en katastrof för både självkänsla och identitet.

Och här återkommer jag därför till den existentiella tomheten, den vi alla ständigt står inför – en tomhet som kan vara svår att bära och som därför många flyr ifrån med många olika medel.

Visst kan det vara skrämmande att stå naken inför den svindlande tomhet som bara livet kan erbjuda. Rädslan för att sakna mål och mening. Rädslan för att hamna utanför de stora berättelserna. Rädslan för att bli missförstådd. Till och med rädslan för att vara fel. Från de allra minsta sakerna till de mest omfattande. Allt detta får oss att söka tröst i starka trender och individer med fängslande berättelser – som utlovar en större meningsfullhet och en mer omfattande gemenskap.

För den algerisk-franske författaren och existentialisten Albert Camus var dessa stora berättelser främst ett pålverk, uppbyggt för att skydda oss från just livets skräckinjagande brist på mening.

Han menade att detta driver människan till ytterligare ett självbedrägeri, eftersom vi bokstavligt talat väljer att viga våra liv åt berättelser som vi sedan ägnar resten av våra dagar åt att upprätthålla, försvara – och i många fall, vara beredda att dö för.

För att förtydliga Camus anslag: livets grundläggande meningslöshet gör att vi hellre lever och dör inom ramen för en påhittad berättelse. Vi väljer en godtycklig absurditet hellre än att behöva konfrontera en mycket större och mäktigare.

Och som han sedan betonar i sin, för övrigt nästan obegripliga bok, Myten om Sisyfos, är den där desperata hängivelsen med vilken många av oss knyter an till våra berättelser mest ett resultat av oron över att de kanske inte är sanna.

De kanske inte är sanna! Och den skräckinjagande rädslan för just detta är förmodligen jämförbar med rädslan för det avgrundsdjupa tomrummet självt.

För att orka med våra liv väljer vi en godtycklig mening som vi sedan måste försvara, eftersom skräcken för att den kanske inte håller därefter kommer att styra vårt tänkande och handlande. Det är därför som den klentrogne fanatiskt klamrar sig fast vid sin tro och alltid står redo att gå till motattack mot det som äventyrar den.

Därför förenar vi oss också med likasinnade för att få hjälp med att upprätthålla dessa bräckliga drömspel. För i ensamheten skulle vi aldrig klara av att bära dem. Vi skulle snart glömma eller tappa bort dem. Vi behöver därför varandra både för att upprätthålla våra olika föreställningar och för att orka med att leva utan dem.

3 kommentarer

Under Demokrati, Donald Trump, Ekonomi, Fascism, Filosofi, USA

Taggat som

mars 3, 2025 · 10:34 am

2.8. Om något ser ut som en anka 

Om vi träffar på något som ser ut som en anka, simmar som en anka och kvackar som en anka, så är det förmodligen också en anka. Allt annat vore ju, om inte omöjligt, så ändå löjligt. Eller hur? Och samma princip gäller förstås även för annat vi stöter på.

Vilket gör att vi ändå kan utgå från att om vi ser någon som resonerar som en nazist, aktivt stödjer nazister och dessutom gör gester som påminner om nazistiska, så är ändå sannolikheten rätt stor att vederbörande åtminstone är en möjliggörare av nazism.

Och om vi nu låter denna metafor simma vidare så skulle man kunna säga att om man ser någon tala som den ryske ledaren Vladimir Putin, resonera som Putin och dessutom agera som Putin, så är det nog också Putin vi ser. Eller hur?

Men ack kvack! Så tokigt det blev nu. Hur ska jag nu ta mig vidare utan att kvadda hela introt?

Men om vi tar den där med ankan en gång till fast kör den baklänges så blir det hela förstås lite bakvänt men förhoppningsvis hamnar ändå poängen där den ska.

Om någon är amerikan så bör den rimligtvis också tala och uppföra sig som en amerikan. Annars är det nog ingen amerikan. Det är väl logiskt? Eller kanske ändå inte.

Det skulle ju mycket väl kunna vara så att det är vi här hemma i Europa som fått allt om bakfoten gällande amerikaner, det är rentav så här de i grunden tänker, talar och agerar nu när det europeiska arvet, som ändå hängt kvar i några generationer, plötsligt fallit bort.

Texten tar sig härmed friheten att generalisera både kring våra vänner i öst och väst som på detta vis blir förringade genom att de likställs med sina ledare.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Elon Musk, Etik, Fascism, Filosofi, Politik

Taggat som , , ,

mars 1, 2025 · 12:45 pm

 2.7. Ta mig på orden

Språket är mer än bara ett verktyg för småprat – det är också grunden för hur vi tänker, förstår och organiserar vår verklighet. Det ger oss möjlighet att analysera, ifrågasätta och skapa mening. Men det ger oss också möjligheten att fabulera, förvränga och vilseleda. Försök förklara detta för ett barn, eller för den delen för någon vars ordförråd är starkt begränsat. Då uppstår förstås frågan: Kan vi förstå sådant vi saknar ord för? Är vår förståelse beroende av det språk och de ord vi använder – och om så är fallet, vems språk talar vi.

De flesta inser nog att det just är med hjälp av språket vi huvudsakligen kommunicerar. Vilket språk vi talar spelar mindre roll, så länge vi förstår varandra. Det är ett bara ett enkelt faktum som vi dagligen erfar och för det mesta fungerar språket utan några större missförstånd – om jag säger ”katt”, föreställer du dig knappast en hund.

Men att språket också formar våra tankar och vår verklighetsuppfattning kan vara snäppet svårare att greppa. Det är nämligen få av oss som verkligen förstår vad det innebär att tänka, förstå och skapa mening. Ett barn skulle exempelvis inte kunna förstå det, eftersom den insikten fortfarande ligger bortom dess erfarenhet. Märk väl, jag säger inte att vissa av oss inte tänker, förstår eller skapar mening – utan mest bara att få har en förståelse för hur detta sker och vilka implikationer det kan få.

Det här kan låta som ett filosofiskt resonemang med finstämda hårklyverier, men det är det inte – så låt dig inte avskräckas. Språket är ingen abstraktion, det är lika närvarande i vår vardag som vädret vi dagligen kommenterar och maten vi äter. Poängen här är att vi använder det utan att reflektera över hur det faktiskt fungerar. Det är som med luften vi andas – självklar tills den plötsligt tar slut. Och bristande insikter i språkets funktioner kommer förr eller senare att få konsekvenser för oss alla.

Ett genomsnittligt språk omfattar omkring 120 000 ord. En ung vuxen med fullgjord skolgång förstår kanske 75 000 av dessa, men använder i vardagen sällan mer än 4 000 till 8 000 – i bästa fall. I sämsta fall är det långt färre, och den trenden tycks öka.

Det är förstås ingen positiv utveckling, eftersom språket är vårt främsta verktyg för att förstå världen – om vi inte är kärnfysiker, förstås, som hellre använder sig av matematik. Men precis som en begränsad matematikkunskap gör det svårare att räkna, begränsar ett snålt ordförråd våra tankar. Om ord som ”övergrepp” och ”manipulation” saknas, hur ska vi då kunna tala, skriva eller ens tänka kring när något sådant sker?

Ju fler ord vi kan aktivt kan laborera med, desto mer förstår vi – och desto svårare blir det också för andra att manipulera oss. Men när våra språkförmågor krymper, ökar också möjligheterna till just sådana övergrepp. Det blir enklare för dem som har makt och vilja att leda oss i en viss riktning. Allt detta är barnsligt enkelt, nästan trivialt, men likt förbannat svårt att förklara för ett barn. 

Som Orwell beskriver i 1984: Raderar man vissa ord så raderar man även tankarna. Om det inte finns ord för ”frihet”, ”sanning” eller ”rättvisa”, hur skulle vi då kunna prata om dem? Eller ens tänka dem? Språklig kontroll är tankekontroll.

Den som styr språket styr också våra tankar. Det har makthavare, propagandister och regimer alltid vetat. Ord byts ut, laddas med nya betydelser eller får en ny etikett som gör vissa begrepp svårare att använda.

När Trump och Vance sprider sina ordmassor i live-sändning från Vita Huset är deras främsta syfte just att förvrida vårt språk – och därmed våra uppfattningar om rätt och fel. Genom den ständiga strömmen av ord och kraften i deras framförande ser de fram mot en ny världsordning och en förändrad syn på verkligheten.

Och de riktar sig i första hand till redan språk-svaga grupper, i hopp om att få dem att ta till sig nya ord och uttryck – och därigenom ge dem något de länge saknat: en känsla av mening. Med denna meningsfullhet följer trosvisshet och en upplevd sanning, och den släpper man inte lättvindigt taget om. Det vet man i Ovala rummet mycket väl. På så sätt skapas en lojalitet som är existentiellt förankrad.

Och det för oss till pudelns kärna – något som vi snart måste ta itu med. Vad innebär egentligen det här nyskapade begreppet ”existentiellt förankrad lojalitet”?

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Politik, USA

Taggat som